Tack för allt

Kristian Hultqvist, vår dåvarande bokredaktör, ville skriva något annorlunda i det första numret av Neo med mig som chefredaktör. I stället för att recensera böcker ville han göra en spaning om läsandet och den nya tekniken. Artikeln fick rubriken Min läsplatta och jag, och med läsplatta avsågs på den tiden en Kindle. Kristian konstaterade att det ryktades att även Apple skulle ge sig in i konkurrensen om läsplatteanvändarna, och att det nog skulle förändra branschen.

Någon månad senare lanserade Apple mycket riktigt ett mellanting mellan telefon och dator. Uppfinningen hette iPad. Det är sex år sedan, en evighet i mediebranschen.

Höst är budgettid också på Neo, och för vår del innebär den här hösten att det är tid att konstatera det vi länge vetat: Vi driver en påkostad, designad pappersprodukt i en digital tidsålder, och vi har gjort det på lånad tid. Magasinet Neo har hittat sina läsare och sin plats i medielandskapet, men vi har inte i tillräcklig utsträckning lyckats hitta prenumeranter och annonsörer. Till slut har kalkylen blivit ohållbar. 2015 är Neos tionde år, men det kommer att få bli tidningens sista. Alternativen, som vi har vänt och vridit på det senaste året, hade inneburit en så kraftigt nedskalad produkt att det inte skulle vara Magasinet Neo längre.

Neo är ett barn av pappersåldern och det är rätt att låta den sluta på det sättet. Tidningens form och fysik är ofrånkomligen en del av tidningens själ. Så var det under min företrädare Sofia Nerbrands tid, och den traditionen har jag hållit fast vid.

Vi är oerhört stolta över Neos tio år. Sofia Nerbrand, som grundade tidningen tillsammans med Nicklas Lundblad, drev den framgångsrikt under fyra års tid. Och vi har fortsatt att gå på djupet och på tvären. Vi har mött de tyngsta makthavarna och de makthavare och tänkare som sällan syns i den svenska offentligheten. Ingen ställde frågor om juridiken och politiken till en av Sveriges tyngsta beslutsfattare, Högsta domstolens ordförande Marianne Lundius, innan Neo gjorde det. Det var i Neo som tidigare integrationsminister Erik Ullenhag fick stå till svars för det växande utanförskapet. Och vi ställde redan för tre år sedan frågor om drunknade migranter i Medelhavet till EU-kommissionären med ansvar för unionens gränsbevakning, Cecilia Malmström.

Intervjuerna med framstående akademiker – Niall Ferguson, Deirdre McCloskey, Assar Lindbeck – hör till våra mest uppskattade texter någonsin. Där, vågar jag påstå, har vi haft en unik plats i det svenska medielandskapet.

Bland mina egna texter under de gångna sex åren sätter jag reportaget från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève högst. Jag mötte Kristyana Valchelva, en bulgarisk sjuksköterska som torterats i libyskt fängelse, och såg hur hon hånades och tystades av diktaturerna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Reportaget från Genève blev en referenspunkt i debatten om huruvida Sverige skulle ansöka om en plats i rådet. Det är jag stolt över. Och jag glömmer inte hur Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu under en intervju luftade teorier om vilka krafter han menade hade infiltrerat SD.

Jag är också stolt över att vi har gjort en tidning som har rymt en bred borgerlighet, från socialliberaler och nyliberaler till konservativa. I Neo har liberaler som Hans Bergström, Nils Lundgren och Dick Harrison delat utrymme med feministen Hanna Lager, den gröne nyliberalen Mattias Svensson med Ivar Arpi, som bara kallar sig borgerlig. Ofta har vi fört debatter i frågor där vi har varit öppet oense. Det är diskussionerna som har hållit oss samman.

Och slutligen: Under de här åren måste jag ha fått tusentals mejl från er läsare. Ni har skällt på oss och berömt oss. Ni har kommit med kritik och nya idéer. Många har stöttat oss som guldprenumeranter. En läsare har troget skickat blommor till redaktionen varje jul.

För allt det ska ni ha ett varmt tack. Vi blev bättre tack vare er.

 

Paulina Neuding

Chefredaktör och ansvarig utgivare för Neo

Kommentar till debatten om bojkott mot DN

De senaste dagarna har några personer försökt koppla samman Neo med en uppmaning till bojkott av Dagens Nyheter. Den kopplingen är grundlös. Det blogginlägg som avses, skrivet av Marika Formgren, har inte publicerats i Neo eller på Neos sajt, inte skrivits på uppdrag av Neo eller av någon som är anställd på Neo.
Formgren har sedan 2014 suttit i Neos redaktionsråd, bestående av en grupp utomstående personer som utan ersättning kommer med inspel och idéer till redaktionen. Hon har bidragit med två uppskattade artiklar i Neo. Hon meddelade mig i går kväll att hon inte vill fortsätta som medlem av Neos redaktionsråd, vilket hon själv motiverar på sin blogg.
Att två journalister har hotats till livet de senaste dagarna är en skrämmande påminnelse om behovet av en saklig debatt om frågor rörande tonläget i det offentliga samtalet, journalistisk metod, anonymitet på nätet och hot och hat i offentligheten. Neo kommer att ha all anledning att återkomma till dessa frågor i sak framöver.

Paulina Neuding
Chefredaktör

Myten om mytsidan på regeringens webbplats

I fredags på Facebook kommenterade Erik Ullenhag den här bloggposten, där jag påminde om att regeringen officiellt avfärdat som främlingsfientlig myt att det skulle finnas ett orsakssamband mellan invandringen och Sveriges ras i Pisastudien. Punkt nr. 19 på dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags så kallade ”Toleranssida” löd:

”Allt fler invandrare är orsaken till att skolresultaten sjunker.”

Detta bekräftas nu tvärtom i en ny studie av Gabriel Heller Sahlgren vid London School of Economics.

Så här kommenterar Erik Ullenhag min bloggpost:

”Syftet med den så kallade Toleranssidan var att bemöta ett antal vanliga påståenden om invandring med fakta. Sidan uppdaterades efter hand för att se till att den skulle vara så korrekt som möjligt. Den senaste uppdateringen gjordes 2014 då sidan bland annat kompletterades med ett antal nya påståenden. Noteras bör att den uppdaterade sidan just tog upp ett antal påståenden om invandring, inte myter.”

Erik Ullenhag hävdar nu alltså att Toleranssidan när den uppdaterades 2014 inte enbart gällde främlingsfientliga myter, utan även ”påståenden” om invandring. Att det fanns ett samband mellan fallande skolresultat och invandring ska alltså aldrig ha avfärdats som en främlingsfientlig myt, menar han.

Men syftet med Toleranssidan var inte, som Erik Ullenhag nu skriver, ”att bemöta ett antal vanliga påståenden om invandring med fakta.” Det uttalade syftet, som framgår tydligt både av webbsidan och hur den presenterades av Erik Ullenhag på DN Debatt, var att motverka rasism och främlingsfientlighet genom att bemöta felaktigheter om invandring med fakta. Sidan presenterades med referenser till Utöya och Salemmarschen, och Erik Ullenhag upprepade både vid lanseringen 2011 och efter uppdateringen 2014 att ”de goda människornas tystnad” riskerade att bereda vägen för främlingsfientlighet.

Varför menar Erik Ullenhag nu att punkt 19 fogades till en lista på främlingsfientliga myter som i förlängningen riskerar att leda mot Salemmarschen och Utöya – om punkt nummer 19 inte räknades som en sådan myt?

Vad skulle hända om goda människor teg inför punkt nr 19?

Sidan är ju bortplockad från Internet, men går att leta upp i cache. Där framgår att listan även efter uppdateringen gällde fördomar och inte bara ”påståenden”. Det gällde ”Fakta mot fördomar”, inte fakta om påståenden i största allmänhet:

Många medier som rapporterade om uppdateringen 2014 tycks ha uppfattat de nya punkterna just som myter. Varför gjordes inga förtydliganden från Regeringskansliet?

Folkpartiets eget partiorgan, Tidningen NU, beskrev de nya punkterna som just ”myter” i en intervju med Erik Ullenhag. Visst kan det bli fel även i en partitidning, men just i det här fallet är artikeln dessutom skriven av Lena Hallerby, som var Erik Ullenhags pressekreterare fram till tre månader innan intervjun gjordes:

”De andra två myterna handlar om sjunkande skolresultat på grund av fler invandrare och att skattepengar går till invandrare istället för till pensioner. Om dessa bägge påståenden kan man kort säga att i den senaste Pisarapporten konstaterar Skolverket att även om andelen elever med utländsk bakgrund ökat har detta totalt sett endast mycket marginellt bidragit till resultatnedgången. Och när det gäller inkomstpensionerna utgör dessa ett eget system och är inte en del av statsbudgeten. Erik Ullenhag hoppas nu att sidan ska spridas och användas av fler som vill stå upp för ett öppet och tolerant Sverige. ’Det farligaste för ett samhället är inte att de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad,’ säger han.” (Tidningen NU 10/7 2014)

Hela listan. 

Slutligen:

Toleranssidan listade en rad ”sanningar” i kontroversiella frågor. Det var ett grepp som riskerade att hämma den fria forskningen, journalistiken och åsiktsbildningen i allmänhet (för att inte tala om vad sådant kan göra med tillit och tilltro till politiker).

Vem törs forska om en främlingsfientlig myt? Vem vill ställa frågor om något som landets regering har slagit fast att ingen anständig människa skulle undra över? Som ”goda människor” inte bör tiga inför?

I dag är vi klokare tack vare att människor som ställt frågor ändå, med risk för stigmatisering. Vi vet mer tack vare Gabriel Heller Sahlgrens forskning. Tack vare journalister som har grävt och visat att regeringens officiella svar innehåller osanningar (Se t ex Neos Mattias Svensson angående människohandel och övergrepp kopplade till tiggeriet – och jämför med punkt nr 18 nedan). Tack vare människor med helt andra jobb som tänkt fritt när middagssamtalen kommit in på migration och integration.

Förtjänar inte de en ursäkt?