Gärna mångfald men ingen höger

Att P3 är vänstervridet har länge varit en truism. I praktiken har det ofta betytt att vänstern tillåtits mer svängrum där. Den mångfald man eftersträvar ska täcka in allt. Utom högerpersoner.

av Ivar Arpi

Jag frågar de chefer jag intervjuar om de här siffrorna. När jag sedan läser igenom svaren får jag lite intrycket att de alla har varit på samma medieträningskurs. Illustrationer: Josefin Qwiberg

Jag frågar de chefer jag intervjuar om de här siffrorna. När jag sedan läser igenom svaren får jag lite intrycket att de alla har varit på samma medieträningskurs.
Illustration: Josefin Qwiberg

”Alla som kan få skit i det här reportaget är ju bara människor som kommer tjäna karriärmässigt på att få skit från Ivar Arpi.”

Redan innan jag hade kommit igång med att skriva det här reportaget spred sig ryktet om det. Inte helt lyckat kanske. Jag, som uppfattas som ett högerspöke av många, skulle alltså intervjua P3-profiler om vänstervridenhet inom Sveriges Radio. Vilket jag också har gjort.

Att P3 är vänstervridet har länge varit en truism. Något så självklart att det blir löjligt att säga det högt. Som att ifrågasätta gravitationen. Några kontroverser under supervalåret 2014 har dock gjort att diskussionen om hur SR förhåller sig till sitt public service-uppdrag blivit aktuell igen. Poeten Athena Farrokhzads sommarprat där hon bland annat förespråkade en kommunistisk revolution, vilket fick den moderata riksdagsmannen Gunnar Axén att kasta ut sin tv för att ”slippa finansiera eländet.” Och P3-profilen Kakan Hermanssons utspel om att ”All Cops Are Bastards” under kravallerna i Stockholm i höstas är ett annat exempel.

Citatet jag inledde texten med då? Det var komikern Ola Söderholm som i Lilla Drevet, en podcast på Aftonbladet kultur, började prata om reportaget som jag då ännu inte hade skrivit. Söderholm är även en tidigare medarbetare på Tankesmedjan i P3 som är ett satirprogram i SR som själva beskriver sig som ”ett humor- och satirprogram om nyheter, aktuella ämnen och samhällsdebatter med ett särskilt fokus på inrikespolitik”. Söderholm menade vidare att min tes var att P3 är vänstervridet. Och det hade han ju helt rätt i.

”Lite av ett case har ju Ivar Arpi ändå”, svarade Kringlan Svensson, även han en tidigare medarbetare på Tankesmedjan.

Jag har pratat med chefer på olika nivåer, både nuvarande och tidigare P3-medarbetare, läst artiklar, undersökningar och granskningar. Och ja, lite av ett case har jag nog. Men efter att ha lyssnat på Lilla drevet bestämde jag mig för att ringa upp Kringlan och fråga honom om han verkligen höll med mig.

– Ja, men du har ju ett case. Lite förmildrande är det väl att när man drog igång Tankesmedjan så var rekryteringsbasen rätt begränsad, för man försökte verkligen få in någon konservativ eller liberal. Vilket är svårt att hitta. Och att Alliansen faktiskt satt vid makten när programmet drog igång. Det har varit mer bashing åt höger än åt vänster. Men det är mer min känsla.

– Satir i Sverige är som regel mer vänster än höger. Det är tradition. Och det är större marginaler ut mot vänster, om man tänker på en sådan som Kakan Hermansson till exempel. Det präglar hela samhällsdebatten att vi har större överseende med vänsterextremister än med högerextremister. Därför finns det en vänster-Kakan på P3 men inte en höger-Kakan, säger Kringlan.

Det finns en välbekant dramaturgi här. Vänstern är god, högern är ond. Och devisen att humor alltid ska sparka uppåt, annars är det inte kul. I praktiken har det ofta betytt att vänstern tillåtits mer svängrum. Min egen observation är att många inom högern dessutom pratar om sig själva som om de gått på myten om Den Onda Högern. Kanske spelar det in i vad Kringlan säger: Att det finns fler vänster-Kakan, men mycket få höger-Kakan.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat 1

Men nu tar vi det lilla lugna. Är det verkligen så att Sveriges Radio har större överseende med extrema vänsteråsikter? Hur opartiska är man på Sveriges Radio?

Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning utan strävar efter att ge publiken en bred, mångsidig och nyanserad bild samtidigt som vi värnar det demokratiska samhällets grundtanke och alla männi-skors lika värde. Opartiskheten är grunden för vår trovärdighet. Kravet på opartiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.

Så skriver Sveriges Radio om opartiskhet på sin webbplats. Det är Myndigheten för radio och tv – tidigare Granskningsnämnden – som ska se till att public service-bolagen tillämpar riktlinjerna för opartiskhet. Där granskar man enskilda fall.

Medieforskaren Kent Asp har visat att Miljöpartiet har stort stöd bland journalister, hela 42 procent. Men siffrorna är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här, i neutralitetens högborg, får vänsterblocket sammanlagt 82 procent. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt journalisternas partisympatier, och hans resultat visar samma sak som Asps: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20–25 åren.

Enligt en opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro i november 2014 (1 171 tillfrågade) är det Sverigedemokraternas väljare som i störst utsträckning anser att Sveriges Radio är partiskt. 63 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att Sveriges Radio är mycket eller ganska partiskt. Endast 10 procent av dem upplever att Sveriges Radio är helt opartiskt.

På samma sätt finns en likhet i andelen allianssympatisörer bland medarbetarna (16 procent) och tilltron till företagets opartiskhet bland alliansens väljare. Endast 15 procent av allianspartiernas väljare upplever programutbudet som helt opartiskt vilket kan jämföras med 39 procent bland de rödgröna väljarna.

Illustration: Josefin Qwiberg

Illustration: Josefin Qwiberg

Jag frågar de chefer jag intervjuar om de här siffrorna. När jag sedan läser igenom svaren får jag lite intrycket att de alla har varit på samma medieträningskurs. Varenda en av dem hänvisar direkt till en SOM-undersökning där SR mycket riktigt åtnjuter väldigt högt förtroende bland svenskar. Ett annat svar som återkommer är att de som arbetar med politik inte svarar på enkäter om politiska sympatier.

Såhär svarar Cajsa Lindberg, som är kanalansvarig och beställare för hela P3 och tidigare var ansvarig för Tankesmedjan.

– Det kan också ha att göra med att vi haft en högerregering och det är alltid lite så att sittande regering blir lite hårdare granskad.

Då återstår att se om den nuvarande regeringen kommer innebära en radikal omsvängning i SR:s granskning, deras satir samt var den politiska tyngdpunkten läggs.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat2

Vad tycker då P3-profiler själva om det politiska klimatet på kanalen? Åsiktskorridor är ett återkommande ord. Det finns en kultur där vänsteråsikter accepteras som självklara medan mer borgerliga åsikter framstår som mer extrema, mer ideologiska.

De fyra satirprogrammen som P3 sänt de senaste tio åren är: Så funkar det, Hej Domstol, Pang Prego och nu Tankesmedjan. De har gjorts från samma kontor i SR:s lokaler i centrala Malmö ett stenkast från Gustav Adolfs Torg. Det har varit som ett slags stafettpinne, med personkopplingar mellan alla programmen. Det är också en viss typ av människor som rekryteras.

Det är ju så med de här humorprogrammen, det är ofta folk som, om de är män gjort ståuppkomik, eller om de är kvinnor har tecknat satiriska serier, säger Kalle Lind som gjorde Hej Domstol och sedan togs in som Tankesmedjans första producent. I dag gör han bland annat den populära podcasten Snedtänkt.

Men varför är det så få högermänniskor som gör satir i P3? Gör ens högern satir över huvud taget?

– Traditionellt har det nog varit så att även högern erkänt att vänstern har någon sorts godhetskapital. Vänstern är ju fin, den har ju en massa vackra ideal och bryr sig om småfolket och så, säger Kalle Lind.

Men kanske är det helt enkelt så att högern inte producerar komiker och satiriker. Det kan vara så att om man vill bli komiker och satiriker i Sverige så söker man sig till vänster. Eller det kan vara så att vänstermänniskor söker sig till kulturområdet i större utsträckning. Det innebär i så fall att P3 inte har möjlighet att hitta lika många begåvade, roliga unga talanger på högerkanten, medan det vimlar av dem på vänsterkanten. Det kan vara så. Men det kan lika gärna vara så att de som rekryterar gör det i enlighet med en viss mall. Och att de som är mer högerinriktade ses som mer extrema, som att de inte passar in på SR, och i synnerhet inte P3.

Illustration: Josefin Qwiberg

Illustration: Josefin Qwiberg

När jag pratar med dem som är närmast ansvariga för Tankesmedjan verkar det inte vara något problem att så få med högersympatier jobbar där. Jag ringer upp Anne Sseruwagi som är kanalchef och ansvarig utgivare för Sveriges Radio Malmö sedan fyra år, och då även för Tankesmedjan. Jag frågar henne om hon tycker att Tankesmedjan är ett vänsterdominerat program.

– Nej, jag tycker inte att det stämmer.

Vi pratar i runt en timme, men svaret förblir detsamma. Jag ställer frågan om och om igen, på olika sätt. Nej, varken SR, P3 eller Tankesmedjan är vänsterinriktat, menar Sseruwagi. Såhär svarar Cajsa Lindberg:

– Jag kan förstå att den politiska satiren kan uppfattas som vänster. Men det är på grund av att vi faktiskt i åtta år har haft en högerregering. Och i satirens natur ligger det att man slår uppåt mot dem som har makten.

Jag åker till Radiohuset i Stockholm för att prata med Björn Löfdahl, som är Sveriges Radios programdirektör, och frågar honom om hur han tänker om det här.

Är det orimligt att begära att politisk satir i public service ska vara opartisk?

– Det är snarast en filosofisk fråga! Som individ har man ju en personlig drivkraft. Och att göra humor mot sin naturliga reflex blir nog ganska svårt. Att göra opartisk humor? Det låter inte riktigt som humor. Det tror jag inte riktigt går.

– På något sätt är humor ändå att hävda sig nedifrån och upp. Traditionellt i Sverige har det betytt att den kommer från vänster. När det går åt andra hållet blir det något annat än humor.

Varför är vänstern roligare än högern?

– Jag tror att det ligger i den dynamiken. Med en underhet som slår mot överheten, säger Björn Löfdahl.

Att sparka uppåt verkar både för Björn Löfdahl och Cajsa Lindberg handla om att slå från vänster. Det är en vanlig föreställning som funnits länge, och mycket längre än de åtta åren som Alliansen satt vid makten. Det är den dramaturgi som finns i svenskt kulturliv: att man ska vara vänster för att få vara uppkäftig och vanvördig.

Vad säger Ola Söderholm, upphovsmannen till citatet jag inledde texten med. Han har jobbat med ståuppkomik i åtta år, slutade på Tankesmedjan för ett år sedan och driver i dag bland annat Lilla drevet på Aftonbladet kultur. Jag ringer upp honom och frågar om han har någon förklaring till varför inte så många i högern blir ståuppkomiker eller kulturarbetare.

– Om man har högervärderingar och håller på med kultur kanske man inte politiserar det lika mycket. Jag menar, vänstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl litegrann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Men varför finns det så få roliga högerkomiker i Sverige?

– Vänstern har en syn på sig själv som antietablissemang och att man är emot makten. Det är en bättre grogrund för humor.

Är det verkligen så? Någon som inte passar in i mallen är ståuppkomikern Aron Flam som betecknar sig själv som libertarian. Han har jobbat både på P3 och SVT ger medhåll om att det finns en vänstervridenhet. Vi träffas på Neoredaktionens kontor. Aron Flam är jetlaggad. Han har precis kommit tillbaka från USA. Jag frågar honom om hur han upplevt sin tid på public service, finns det en slagsida åt vänster?

– Men vadå public service, hela landet är som en våt filt av självcensur, till att börja med. JMK är dominerat av vänster, och hela det smörgåsbord av teorier de får läsa är vänster. Jag har läst filmvetenskap på Stockholms universitet och jag vet mycket väl vad det handlar om.

– Klart det påverkar att SVT rekryterar därifrån, eller SR, det är klart att det gör det. Då får man en viss vinkling.
– Sen vet jag inte vilka som hamnar på att bestämma över nöje och humor. Det är vanligtvis inte artister eller humorister, utan det är en viss typ av medelklass: miljöpartister, vänster, Feministiskt initiativ:are. Man kan kalla dem Nöjesguidens radikala stödtrupper.

Aron Flam ser ett stort problem med hur SR rekryterar.

– Det finns ett visst problem om SR och SVT sköter så mycket av sin rekrytering från Nöjesguiden. Det är vad jag skulle kalla en demokratisk katastrof. De anställer folk som tycker precis som de själva gör, för att uttrycka samma saker som alla andra. Sedan klappar de varandra på ryggen och säger ”Det där var modigt! Nu gick du verkligen ut och sparkade in en vidöppen dörr!”.

– Det här är människor som jag har hört säga i festliga sammanhang, att DDR som det visas i filmen Das leben der anderen [De andras liv (2006)] är deras drömsamhälle.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat 3

För tio år sedan publicerades boken Popvänstern av Erik Zsiga (som skriver om Viktor Orban på sid 40 i detta nummer) som handlade om ungefär samma sak som det här reportaget, men med ett bredare anslag. Han citerar bland annat Uje Brandelius, frontman för Doktor Kosmos och sedan 2009 pressekreterare på Vänsterpartiet: ”[högern] har ju inga ämnen. Vi vänstermänniskor har ju skitmycket ämnen att sjunga om.”

Samma attityd kom till uttryck när Martina Montelius under en debattkväll för ett par år sedan raljerade om att hon gärna skulle se en pjäs om arbetslinjen. Som att det skulle gå att reducera högern till arbetslinjen.

Erik Zsigas bok handlade om andra personer (bland annat var Marcus Birro vänster på den tiden) men samma attityder fanns då som nu. Men då var det Socialdemokraterna som satt i regeringen, inte Alliansen. Som Zsiga skriver: ”Vänstern måste inte alltid vara i underläge på riktigt, den får ändå cred för det eftersom den allmänna bilden är att vänstern är i underläge. Att vara vänster – eller rättare sagt att inte vara höger – anses helt enkelt lite mer upplyst […]”

Jag ringer upp Erik Zsiga, som efter valförlusten just har slutat som pressekreterare hos Carl Bildt, och frågar honom om vilka reaktioner han fick när hans bok publicerades.

– Det blev faktiskt ett jävla liv.

– Det var väldigt mycket, ja nästan bara, kritik. Men några höll med mig. Wille Crafoord gjorde det och tog i samband med det sina första stapplande steg i att komma ut som borgerlig. Linda Skugge försvarade mig också. Hon tyckte att jag hade rätt även om hon tyckte att det var fel att hon hamnat i skottgluggen i boken också.

När jag pratar med dem som faktiskt jobbar på Tankesmedjan säger flera av dem själva att de är uttalat vänster, förutom Jonathan Unge och Kalle Lind. Trots detta hävdar cheferna jag pratat med att det inte finns en slagsida åt vänster.

Annars är mångfaldstanken något som alla chefer jag pratar med återkommer till. Olika sorters etnicitet, bakgrund, kön och perspektiv. Det gäller att spegla hela Sverige bättre, enligt Cajsa Lindberg – ett Sverige som alltmer utgörs av människor från olika delar av världen.

– Nu har jag inte jobbat på Sveriges Radio i så många år men jag upplever att vi de senaste åren jobbat väldigt aktivt med mångfaldsfrågor och det är jag faktiskt väldigt stolt över, säger hon.

Vi borde ha en mångfald av åsikter på P3, inte bara av ytliga egenskaper, säger Ramon, som jag träffar och tar en promenad med en fuktig novemberdag.

Ramon har arbetat med olika program på P3 i åtta år. På grund av de korta kontrakten – de flesta arbetar på korttidskontrakt på mellan tre och sex månader på P3 – så vill han helst vara anonym. Han vill helt enkelt inte riskera att framstå som besvärlig. Jag frågar honom om hur han uppfattar att man jobbat med mångfald.

– Just nu pågår en diskussion internt om vad mångfald egentligen är. Och det är bra. Såhär ser det ut ungefär: De som känner vit skuld säger att mångfald är otroligt viktigt och att kvotering är bra. Och sedan har vi dem med ”spännande bakgrund” och de menar att kompetens spelar in. Det är relativt få som spelar sitt rasifieringskort.

– Man säger att mångfalden är viktig för ögat. Det ska se ut som Sverige gör. Men det är bara yta. Det blir ett slags Benettonversion av verkligheten: Många med konstiga efternamn, någon exotisk etnicitet och någon som tillhör subkulturer. Det ser bra ut på pappret. Men alla har samma åsikter. Samma perspektiv. Samma klassbakgrund. Det märks också tydligt när man rekryterar sommarvikarier: Vilken idiot som helst kan få ett vikariat så länge man har rätt etnisk bakgrund, säger Ramon.

Ramon har själv en annan bakgrund än etnisk svensk, men har aldrig spelat på det, menar han.

– En klippt och skuren P3-medarbetare, enligt cheferna som rekryterar, ska helst tillhöra en sexuell minoritet, och synligt vara av annan etnisk härkomst. Ryss eller östeuropé är inte tillräckligt coolt. Sedan ska du helst ha namn som är superudda. Det är ganska många som byter namn för att passa in, precis som man att man anpassar sig till åsiktsklimatet, säger Ramon.

– Är det så att det står mellan en jävligt rolig Jonatan Unge, som ser supersvensk ut, och är briljant på det han gör, och en Bintou med afrikansk-asiatisk bakgrund men är medelmåtta. Då är det Bintou som får det i nio av tio fall, säger Ramon.

Illustration: Josefin Qwiberg

Illustration: Josefin Qwiberg

Okej, vem är då den där Jonatan Unge? Han började vikariera på P3 2009 då han hoppade in på Morgonpasset. På Tanke-smedjans hemsida står det att han är redaktionens borgerliga alibi. Det är skrivet med glimten i ögat. Men det är ju också sant. Det är för övrigt Unge som skvallrat till de andra om att jag håller på med det här reportaget. Hur höger är han? Jag ringer och frågar. När han gick på mellanstadiet var han kommunist och gick omkring klädd i någon rysk pansarsoldatsuniform som han hade fått av sin mammas kompis som varit i Ryssland. Mest för att reta sin morfar, berättar han för mig.

– När jag fick rösta första gången blev det Folkpartiet. Sedan har det blivit Centerpartiet någon gång.

– Det enda jag kan säga är att jag är ganska säker på att de flesta på P3 är ganska vänster, säger Jonathan Unge.

Känner du dig inte utanför?

– Eftersom jag är så jävla light-höger så känner jag mig inte ensam. Jag kan tänka mig att Blondinbella skulle känna sig mer ute vid kaffeautomaten än vad jag gör.

När jag lyssnade som mest på P3 var det när jag själv var vänster och jobbade på lager. Med det sagt är ändå mitt intryck att P3 har blivit mer vänster. Har du märkt av något sånt?

– Jag talade lite med Ola [Söderholm] och Liv [Strömquist] om det. De menade båda två att det under hela 90-talet var ute med politisk humor, och så även på P3. Man skämtade inte om politik.

– Jag vet inte om det var P3 som ledde utvecklingen, men på något sätt blev det inne med politik. Alla började uttala sig politiskt, skämta politiskt, så antingen har man följt en trend eller så har man skapat den, säger Jonathan Unge.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat 4

Jag ringer Liv Strömquist. Utöver att hon har jobbat till och från på P3 sedan 2005, och på Tankesmedjan var hon med från starten 2010, så är hon också en av Sveriges mest kända serietecknare. Helt kort kan man säga att hon ofta gör satir, med udden åt höger, och med feministiska teman. För att lägga alla korten på bordet så har hon även gjort en elak satirteckning av Andreas Ericson, som är Magasinet Neo:s vd. Men det pratar vi inte om under den här intervjun. I stället frågar jag henne om hon har märkt av det Jonathan Unge pratar om.

– Jag tror att det har varit en trend i hela samhället. För tio år sedan, när jag började, fanns det inte en politisering av popkulturen som det finns i dag.

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

Men den trenden har gjort att det blivit svårare med opartiskhetskravet. Något som återkommer i alla samtal med både chefer och medarbetare är att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 orsakade mycket huvudbry. Under valrörelsen inför valet 2010 satte producenten för Tankesmedjan upp en vit tavla med ett streck i mitten. Skämtade man om vänstern gjorde man ett streck till vänster om linjen, och skämtade man om högern så satte man ett streck till höger där. Statistik för att garantera opartiskhet var tanken. Det fick inte bli för många skämt åt endera hållet. Det blev ganska överspänt, menar Jonathan Unge. Dessutom är det svårt att alltid veta om ett skämt slår åt höger eller vänster.

– Chefen kunde gå in och säga ”nä nu har ni gjort för mycket om Moderaterna, nu måste ni slå åt vänster, mot sossarna”. Men det blir konstigt.

– Om de vill ha mer högeråsikter, eller om de tycker att det är för taskigt mot Sverigedemokraterna, då får väl de som rekryterar på SR anställa folk som är höger, eller skapa ett program för Sverigedemokraterna, säger Liv Strömquist.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat 5

Men det är en mångfald som Julia Blomberg, programchef för P3 i Malmö sedan ett och ett halvt år, inte tycker är så viktig. Det var Blomberg som efterträdde Cajsa Lindberg när hon började arbeta som programchef på hela P3. Det är Julia Blomberg som har rekryteringsansvaret för bland annat Tankesmedjan. Jag prövar Jonathan Unges tanke på henne.

Jag har pratat med folk som jobbat på Tankesmedjan. En sak som är slående är att det är ganska så vänsterinriktat. Och frågar man folk som jobbar där så säger de själva att de är vänster, förutom Jonathan Unge. Har du någon reflektion om det?

– Jag kan aldrig fråga någon vad de har för politiska åsikter. Och de politiska åsikterna ska ändå inte föras fram i våra program så det är inget viktigt att fråga om.

Låt oss säga att det skulle vara så att alla ni rekryterat visar sig vara vänster. Skulle inte det vara ett problem ur en mångfaldssynpunkt?

– Fast det skulle jag inte kunna veta eftersom jag inte frågar dem om det. Det skulle vara någon sorts åsiktsregistrering.

– Och dessutom är det viktiga att de som jobbar här är så professionella att de kan ta vilket perspektiv som helst.

Undersökningar visar ju att nästan alla som arbetar på SR står till vänster. Och i princip alla de jag pratat med på Tankesmedjan säger sig själva stå till vänster. Har ni inte missat en dimension i mångfaldstänkandet då? Om folk ändå delar politisk världsbild i stor utsträckning.

– Men om folk är professionella som journalister så kan de ta upp ämnen oavsett om det är åt höger eller åt vänster. Det är inte så att man blir blind för verkligheten för att man röstar på ett visst parti, säger Julia Blomberg.

Ivar Arpi Gärna mångfald men ingen höger Liv Strömquist Kringlan Svensson Jonathan Unge Kalle Lind Aron Flam  Athena Farrokhzad Gunnar Axén Erik Zsiga Linda Skugge Markus Birro Ola Söderholm Björn Löfdahl Cajsa Lindberg Julia Blomberg  Anne Sseruwagi Henrik Torehammar humor P3  Hej domstol Pang prego Tankesmedjan Neo nr 1 2015 citat 6

Tillbaka till Liv Strömquist. Hon menar att det i grunden är något konstigt med opartiskhetskravet.

– Vad skulle hända om det blev ett nazistiskt maktövertagande, skulle man då som Sveriges Radio vara tvungen att förhålla sig och inte gilla en anti-nazistisk grupp på Facebook? Människor måste få ha åsikter, tänker jag.

Hon menar att det är upp till cheferna och producenterna att ta in personer så att man speglar olika perspektiv. Det kan inte krävas av varje medarbetare att de ska vara helt opartiska. I alla fall inte när det kommer till satirprogram.

– Hela grejen med ett satirprogram är att det är människor som jobbar där som känner för politik, är jättepassionerade, älskar politik och har jättestarka känslor kring politik. Annars blir det mycket tråkigare, tycker jag.

– Jag tycker inte det är någon fara alls att uttrycka en stark åsikt och smasha in den så att säga. Det blir bättre satir då.

Illustration: Josefin Qwiberg

Illustration: Josefin Qwiberg

Någon som länge jobbat inom Sveriges Radio är Henrik Torehammar. Han står numera med ena foten i P3 och den andra i P1. Vi tar en kaffe, och jag frågar honom om hans tankar om mångfald.

– Jag har en sån här grand theory om svensk offentlighet att vi håller på att förvandlas till ett amerikanskt college på 80-talet. Nu har vi en sådan här bindestrecks-identitet. Vi pratar om representation. Och vi gör allt det som de gjorde för trettio år sedan inom den amerikanska akademin, fast på en mycket större canvas.

Det är också något som Liv Strömquist är inne på: Att vi har ett allt känsligare politiskt klimat i Sverige. Unga människor i dag blir rasande om man säger ”det var bara ett skämt”. Folk blir illa berörda och anser sig ha rätten att slippa bli det. Det finns en trend att det alltid är fel att provocera eller skapa obehag. Men själva poängen med ett skämt kan vara att just skapa obehag, säger Liv Strömquist.

– Det är en sorts nymoralism. Jag vet ärligt talat inte var den kommer ifrån. Jag tror att det kan handla om att man överhuvudtaget har svårt att skilja på fiktion och verklighet. Jag tycker man kan se det på fler ställen att man kan inte skilja på en romankaraktär och en verklig karaktär. Att man inte kan skilja på ett skämt och en politisk åsikt. Det är rätt oroande.

Jag pratar med Kalle Lind om det. Hur vi blir allt sämre på att förstå humor.

– Man försöker dekonstruera något. Men då kommer liksom någon underifrån och säger till mig ”hallå, var är transperspektivet i detta?” eller ”hallå, det här var ju ett kolonialistiskt tänkande”, så är det mycket i dag. Och det förstår jag på något vis ideologiskt, men jag tycker att det är förödande för humorn.

Så vad blir slutsatsen? Frågar man cheferna är det inget problem att så många är vänster inom SR, P3 och Tankesmedjan, om man ens erkänner att det är på det viset. Många inom SR:s ledning verkar knappt reflektera över politisk homogenitet. Deras mångfaldsperspektiv tar inte hänsyn till medarbetarnas ideologiska hemvist. Samtidigt kan det också vara som Liv Strömquist säger, att det är ganska absurt att kräva av varje enskild satiriker att vara helt neutral. Problemet är alltså snarare hur SR rekryterar. Den mångfald man eftersträvar har mer med etnicitet, kön och annat att göra. Så är det vänsterinriktat på P3? När jag frågar Ramon är det absolut så. Och även om man själv inte håller med är det lätt att falla in i ledet.

– Även jag har fallit in i ryggdunkandet. Och det gör mig bitter. När det man gör lika gärna hade kunnat vara en kampanj för Feministiskt Initiativ. Då går man hem med tungt huvud och tänker: Det här kan jag fan inte stå för.

Publiceringsdatum: 2015-02-20
Artikeln publicerad i Neo #1 – 2015

Lämna en kommentar


50 kommentarer

  1. Om agendasättande journalistik | Projekt Morpheus says: 26 september, 2015 kl. 12:34

    […] i att en majoritet av journalisterna röstar på rödgröna partier. I Magasinet Neos reportage Gärna Mångfald Men Ingen Höger står […]

    Svara
  2. Tack för allt - Magasinet Neo says: 21 september, 2015 kl. 06:23

    […] Harrison delat utrymme med feministen Hanna Lager, den gröne nyliberalen Mattias Svensson med Ivar Arpi, som bara kallar sig borgerlig. Ofta har vi fört debatter i frågor där vi har varit öppet […]

    Svara
  3. Eufrat says: 21 maj, 2015 kl. 12:07

    Det tragiska är att den tidigare s.k högerregeringen, som används som alibi för den mediala vänstervridningen, med historiska och globala mått måste anses vänsterprofilerad den också, i synnerhet inom kulturella och värderelaterade frågor.

    Det finns inte någon organiserad höger värd namnet kvar i Sverige. (SD är sossar/vänsterliberaler som inte gillar invandring). De enskilda högertänkare som ännu kämpar på är så marginaliserade att de inte får delta i den offentliga diskussionen.

    Det ser mörkt ut.

    Svara
  4. Jojje II says: 10 maj, 2015 kl. 10:52

    Vänsterns dominans i svenska medier skapades med babyboom-generationens intåg och övertagande av medierna, journalisthögskolan och personer som Christina Jutterström.

    Det som har ändrats till idag är att internet har givit alla en röst, något som pk-vänstern i gammelmedia inte klarar av att hantera. Men så kvävs också gammelmedia av alla sina vänster-låsningar, om än långsamt.

    Svara
  5. Dragos says: 28 mars, 2015 kl. 16:04

    Det var bland det bästa jag läst på länge. Tack så mkt!

    Svara
  6. lennart henriksson says: 12 mars, 2015 kl. 11:18

    Vad kan man förvänta sig av en journalistkår som vägrar nämna offentligt att ”den demokratiska kämpen” Martin Schibbye är stalinist och Nordkoreakramare? När extremvänstern går som barn i huset hos de fina mediaredaktionerna är givetvis åsiktskulverten det som bjuds medborgarna. Den moraliska stormakten med yta men inte innehåll.

    Svara
  7. Johan says: 12 mars, 2015 kl. 01:57

    Egentligen är detta en icke-fråga. Det är helt självklart att Public Service är en rödgrön organisation som i ärligare tider kallats för en propagandamyndighet. Det enda sunda är att avskaffa den offentliga finansieringen. Då spelar det ingen roll. Då kan SVT och SR likt MSNBC eller Russia Today bli en ren vänstermegafon, och de som gillar det kan betala för sin prenumeration.

    Jag lämnade Sverige för ett antal år sedan på grund av samhällsklimatet. Gjorde en John Galt, helt enkelt. För det enkla faktumet är att i Sverige vill alla bruka och missbruka statsmakten för att få igenom sin ideologi och ge sig förmåner.

    Inget parti vill helt enkelt sätta hårda gränser för vad staten ens ska få lov att göra.

    Svara
    • Anders says: 15 mars, 2015 kl. 15:49

      Johan, har du något tips på ett lämpligt nytt hemland för någon som börjat leta? Samhällsklimatet i Sverige är så ruttet att det är näst intill outhärdligt. Tyvärr verkar många europeiska länder ligga i samma fåra, om än inte så extremt som i Sverige. USA med den enorma mängden vapen hos befolkningen känns inte heller som någon vidare uppväxtmiljö för våra barn. Nya Zeeland ligger så långt bort. Schweiz?

      Svara
      • Viktor says: 20 maj, 2015 kl. 13:19

        Schweiz har ju vrålmånga vapen per invånare. Nästan lika många som USA. Dit kan du definitivt inte flytta.

        Svara
  8. Lars Åhlin says: 10 mars, 2015 kl. 21:48

    Jag tyckte om Ivar Arpis artikel ”Migränverket” för att den handlade om verkligheten. Föreliggande långa textmassa tycks enbart gälla politiska inställningar bland personal på SR (hamnade här för att Sanna Reymann länkat hit, men slutade snart att läsa). Vem bryr sig om detta? Är övertygad om att en stor del av förklaringen till krisen i gammelmedia är dålig journalistik. Att skylla på problem med affärsmodeller 20 år efter Internets ankomst håller inte.

    Svara
  9. Micke says: 10 mars, 2015 kl. 12:58

    Jättebra reportage. Det var lite som jag trodde,men att det var riktigt så illa gör att man blir ganska trött.
    Detta var nu p3, i P1 tycker jag mig se ett annat onyanserat vänsterperspektiv med ganska gräsliga programledare i ring p1.
    Sveriges Radio mår inte bra. Att kalla p3 humor för humor är humor.

    Svara
  10. Anna says: 9 mars, 2015 kl. 20:25

    Är det konstigt att de som granskar makten är vänster? Är det konstigt att makthavarna är höger? Jag som betalar för public service tycker, trots att jag själv ibland röstar blått, att det är viktigt att det finns en motpol till makthavarnas mediebild och medieutrymme. Vill vi bli ett svenskt USA där allt kan köpas för pengar och ingen hederlighet finns kvar? Nej tack.

    Svara
  11. Stefan says: 9 mars, 2015 kl. 11:15

    Hur kan man som höger inte se att detta till stor del beror på många fler saker än att Sr skulle vara vänstervriden. Till stor det beror det också på att man hur man styr sina karriärval också hänger ihop med sin ideologiska övertygelse. Dvs desto mer höger desto mer satsar man på sig själv och att arbeta för det privata alternativen inom media. Att då tro att en stor andel högermännsiskor skulle arbeta för ”staten” eller public service känns som föga troligt.

    Och att en alturistisk världssyn också uppfattas som mer ”god” är kanske inte heller så konstigt – och jag är övertygad att det finns betydligt fler av dessa på vänsterkanten. Men jag ser också att det sparkas (dvs bildligt) åt vänster, både i radio och TV.

    Så, se till att göra något åt situationen istället för att ropa ”kommunister”. NEO är ett bra exempel, klart en annorlunda högerröst i samhället. Keep it up. (och en önskan att fler blir mer medmänskliga och tänker på konsekvenser, det mår vi alla bra av)

    Svara
  12. Oskar says: 9 mars, 2015 kl. 09:10

    ”Samma attityd kom till uttryck när Martina Montelius under en debattkväll för ett par år sedan raljerade om att hon gärna skulle se en pjäs om arbetslinjen. Som att det skulle gå att reducera högern till arbetslinjen.”

    Det är väl just det som varit problemet med borgerligheten det senaste decenniet – Reinfeldt & Co har trott att det räckt med att privatisera apotek och sänka lite skatter och helt lämnat walk over (eller t.o.m. hållit med) vad gäller kulturfrågorna. Man har inte ifrågasatt nyvänsterns feminism, identitetspolitik, kvoteringshets och påståenden om strukturell diskriminering.

    Det är nog också en viktig bidragande orsak till att SD framstår som ett attraktivt för för många borgerliga väljare. Vi behöver en borgerlighet som står upp för borgerliga värderingar, inte karriärsteknokrater.

    Svara
  13. Patrik says: 8 mars, 2015 kl. 17:07

    Intressant att Tankesmedjan dissat denna artikel konstant under två veckor. Detta samtidigt som programledaren Dilan Apac är sosse (kandiderade senast 2012) och resterande själva markerat att de har åsikter i samma spann som Hugo Chavez. Än mer anmärkningsvärt blir det när man gör det i samma program där man i en halvtimme spyr över Teodorescu. Hon kallas husblatte och man kritiserar henne utifrån utseende, kön, ålder och härkomst. Det goda hatet framträder ännu en gång. I sammanhanget kan det nämnas att jag lyssnat igenom samtliga avsnitt i tankesmedjan, dvs hundratals avsnitt, och den initiala politiska satiren tog slut i och med att Jonathan Unge lämnade över till dessa personer utan kunskap om politik eller samhället i stort. Det brukade vara ett intressant och riktigt kul program om än med kraftig slagsida mot vänster.

    Svara
  14. termin says: 8 mars, 2015 kl. 16:22

    mångfald liksom mångkultur såsom nyspråksterminologi har ju alltid endast innefattat vänster och kulturellt avgränsat MENA.

    Svara
  15. Bertil Jagebro says: 8 mars, 2015 kl. 15:38

    Bra analys av Ivar Arpi. Hur kan någon med rent samvete säga att SR är opartiskt. Senast igår då i ett S.k. Humorprogram då programledarna hånskrattade o förlöjligade den eminenta Alice Teodoresco. Än värre att chefen Anne Sseruwagi försvarade programmet idag !!! Även idag i Godmorgon världen då av de 3 kommentatorerna var 2 klart vänster. I synnerhet är tydligen Göran Greider den mest politiskt kunnige i Sverige . Han är ju med i de flesta debattprogrammet i SVT/SR . Trots att V bara fick cirka 5 %av rösterna . V borde bara ha 1 representant på 20 program.

    Svara
  16. Offentligfinansierat näthat i Sveriges radio | Fröjdhpunktse says: 8 mars, 2015 kl. 15:05

    […] podden. (Hur dominerande vänstersympatierna i Sveriges radios så kallade humorprogram är skrev Magasinet Neo om i senaste […]

    Svara
  17. Munk Sund says: 8 mars, 2015 kl. 11:56

    Vem lyssnar på P3? Inte ens mina halv-vuxna söner (20+) gör det. När de någon gång (inte tillräckligt ofta i min mening..) lyssnar på radio så är det P1 som gäller – typ ”Medierna”, ”Nordegren & Epstein”, ”Människor & Tro”, ”Tendens” eller något liknande seriöst program. ”P3 är ju bara för korkade fjortisar!” sa en av mina söner en gång. De betraktar P3 som en pajas-kanal, där det ibland (men *väldigt* sällan) kan dyka upp ett eller annat guldkorn. T.ex ”Mammas nya kille”, men det ju var flera år sedan. Nu är P3 bara en lekstuga för omogna personer med ”spännande bakgrund” som går igenom sin ”Sturm und Drang”-period.. Ärligt talat, hur revolutionerande och kontroversiellt är det att ta upp (t.ex) tveksam/otydlig könstillhörighet? De flesta bara gäspar, och det måste vara *otroligt* frustrerande för den som eftersträvar uppmärksamhet! ”Hej, jag kanske ser ut som en två meter lång man, men jag har äntligen kommit i kontakt med mitt kvinnliga inre jag och kallar mig numera Maria.”. Reaktion: ingen. Eller (i bästa fall) ”Trevligt. Jag heter Erik, kul att ses – vilket fotbollslag hejar du på?”. Vad ska man göra? Vågen? Säga ”Oj vad just *du* är annorlunda och speciell! – jag SER dig.” 😉 På den tiden jag levde, så kallades sådant posering. Nej, jag menar inte nakna tjejer i FiB-Aktuellt! :)..! ”Posörer” är folk som har lite svårt med att hålla sina känslor i styr, och jobbar väldigt hårt för att få med andra att delta i sina egna ”inre strider”. De är ”livsfarliga” när de hamnar i psykvården. De letar och rotar (och hittar till slut) ett lämpligt offer som låter sig övertalas att träda in i deras fantasivärld. Det rör sig oftast om vuxna män vs yngre självskadande tjejer (JÄTTELÄTTA offer 🙁 ), men jag har iofs andra exempel där det har varit helt tvärtom. Jag är inte läkare, men jag har varit patient på psyk. Jag var ledsen, men i övrigt helt normal (vad det nu innebär?). Och man såg direkt när en ”predator” blev intagen. Det har med kroppsspråk och ögon att göra, man fattar ganska snabbt vad som kommer att hända. Att vara ”psykpatient” innebär inte att man är totalt ”dum i huvet”.. Jag hade järnkoll, och visste vilka man kunde lita på och vi hade ”pratat ihop oss”. Oftast kom det in någon vanlig ”ledsen medelålders farbror” (ungefär som jag är), och då var det helt lugnt och vi hjälptes åt för hans skull…Men ibland fick vi ”in ett rovdjur i flocken”.. 🙂 Och då blev det ”Hårda bud i Mellerud!”. Punktmarkering dygnets alla timmar, för alla visste vad som skulle hända – han kommer att ge sig på en yngre kvinna/tjej. Svårt att förklara hur man vet det, men det har mycket med blicken att göra.. Plus det inledande samtalet, och då menar jag inte det med läkaren vid intagningssamtalet. Jag är utbildad förhörsledare (militär), och vill inte ha folk i min närhet som är potentiellt farliga, jag vill sova gott som alla andra. Så jag ”förhörde” alla nyintagna patienter, Dvs tog ett lugnt samtal med dem, och ställde ”ledande frågor”. Gjorde en bedömning av huruvida de var labila/farliga. De allra flesta var det inte – de var bara deprimerade och ”fogliga”. Men det gällde inte alla, och då gällde det att vara uppmärksam. Det ”hände en del”, och då fick man vara snabb. Personalen satt mest på ”expeditionen”, och där gjorde de ju ingen större nytta?

    Svara
  18. Konrad says: 7 mars, 2015 kl. 23:48

    Eftersom SVT och Sveriges Radio endast representerar halva delen av befolkningen bör skattemedel till Public Service omedelbart minskas med 50%. Det är en bra början och fullständigt demokratiskt vettigt. Efter det kommer det att hända grejer kan jag lova, om inte så har Sveriges skattebetalare i alla fall sparat ett par miljarder som vi kan lägga på annat.

    Svara
  19. Mats Överfjord says: 7 mars, 2015 kl. 20:43

    Public service är en skyddad verkstad som överlevt sin tid, som att möta en dinosaurie i tunnelbanan, det funkar helt enkelt inte.
    Dags att röka ut alla dinosaurier och andra fornlämningar och lägga ner hela skiten.
    Enda redaktionen som fortfarande försvarar sig är SVT:s Barnkanalen, resten är bara skit.

    Svara
  20. Alan says: 7 mars, 2015 kl. 18:13

    Utmärkt artikel. Jag klarar inte P3 längre förutom Christer-killarna. Tankesmedjans självgoda programledare som dunkar varandra i ryggen ger mig sura uppstötningar. Bra att det finns några få som Ivar som ser igenom det hela.

    Svara
  21. montahue says: 7 mars, 2015 kl. 02:26

    Du har ingen humor. Typiskt för högermänniskor och anledningen till att de får dåligt utrymme i P3 som främst är en underhållningskanal.

    Humorlösa högermänniskor skriver också gärna inlägg som är 3 gånger så långa som de borde vara för att de tror att mängden ord kan uppväga bristen på substans och humor. Ännu längre blir inläggen om författaren klistrar in stora ”coola” clip-art bilder i den i syfte att verka mindre stel.

    Svara
  22. 52 Mediarkatet | Liberyx says: 5 mars, 2015 kl. 09:58

    […] Arpi redovisar på ett strålande sätt i Gärna mångfald men ingen höger den makt som många vänstersympatisörer har i det svenska medialandskapet men som de själva […]

    Svara
  23. Elis says: 2 mars, 2015 kl. 08:54

    Mycket bra artikel!

    Det stora problemet med vänstervridningen i public service (är beredd att säga att P3 förmodligen inte är den enda partiska kanalen..) är att det inte råder etableringsfrihet inom marksänd radio/tv.

    Vill du starta en radiokanal, krävs tillstånd från staten. I detta tillstånd får dessutom krav på ”opartiskhet” ställas upp. Det går alltså inte att etablera radio/tv-kanaler med en medveten annorlunda politisk vinkling.

    Eftersom etableringsfrihet inte råder, kan inte heller politiska kanaler balansera ut varandra. Detta har gjort public service till en helt sjuk stark politisk motor. Om public service är vänstervridet, finns ingen möjlighet att balansera det med egna politiska kanaler.

    Allt detta finns i förarbetena till Radio- och TV-lagen (2010:696).

    Elis

    Svara
  24. SVT goes full rasbiologi | WTF? says: 25 februari, 2015 kl. 15:20

    […] ”Gärna mångfald men ingen höger” […]

    Svara
  25. Marre says: 25 februari, 2015 kl. 11:45

    Väldigt motsägelsefullt att man å ena sida propagerar för ”mångfald” och kvotering, men å andra sidan som Julia Blomberg hävdar att ”de som jobbar här är så professionella att de kan ta vilket perspektiv som helst”. Varför behövs då denna omhuldade mångfald? Vita medelålders heteromän bör ju enligt den logiken kunna företräda alla andra grupper och dessas perspektiv om de bara är professionella nog.

    Och sedan tycker jag att Arpi tyvärr släpper kärnfrågan – att man som lyssnare faktiskt märker av en väldigt tydlig vänsterslagsida – och tappar bort sig när Blomberg börjar blanda bort korten genom att prata professionalism. Hade man som lyssnare inte märkt av programledarnas egna åsikter i programmen, så hade det inte varit något problem. Då hade de varit professionella. Men så är det ju inte, och där borde Arpi bitit sig fast!

    Svara
  26. Preppen says: 23 februari, 2015 kl. 07:19

    Riksdagen har en sammansättning vilken skulle möjliggöra en översyn av Sveriges Radios styrelse

    Svara
  27. Dan Möller says: 22 februari, 2015 kl. 07:36

    Att SVT/SR är vänster vet en normalbegåvad, så det är inget nytt. Frågan är om public service bör vara kvar i den ställning, och vara finansierad genom skattemedel?
    Holland är ett lysande land då det gäller radio/tv.
    Lyssnar/tittare bestämmer innehållet och utan bidrag.

    Svara
  28. Marre says: 21 februari, 2015 kl. 19:53

    Gör du politiskt korrekt vänstersatir får du programledarjobb på public service, gör du icke politiskt korrekt satir hamnar du fängelse.

    (Och på temat konstiga medianamn, var det ju någon som skrev om detta för några år sedan och pekade på namnen på just Nöjesguiden; Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Sebastian Suarez-Goldborne osv…)

    Svara
  29. Eddie says: 21 februari, 2015 kl. 14:59

    Ivan Arpi är fantastiskt duktig! Jag är själv vänsterpartist men är så fruktansvärt trött på den vänster vi får i radio och tv. In med lite gråsossar, moderater, kristdemokrater och tom sverigedemokrater. Alla ska få höras! Nu är alla precis likadana och att sätta på P3 är som att lyssna på några innerstadstjejer som går på södra latin och lyckats smita in på söderkällaren.

    Svara
  30. Madeleine says: 21 februari, 2015 kl. 11:41

    Pelle (nedan) är inne på rätt spår. ‘Makten’ var länge lika med pengarna i form av industri/företagstoppar/sfären. Vänstern var då de sämre bemedlade, som slogs för sin rätt, och därmed slogs ‘uppåt’. I dag är det helt andra gränsdragnigar. Medietoppen tjänar (eller kan i alla fall tjäna) riktigt stora pengar, och gör de inte det har de ändå tolkningsföreträdet, ett nog så värdefullt pris. Mediesamhället har tagit över industrisamhället, och maktförskjutningen är förstås en direkt följd. Men, och det är det som gör det riktigt intressant, denna medieelit, som oftast är vänster, tycker sig fortfarande ha rätt att slå ‘uppåt’, trots att man tycks ha missat att det är man själv som sitter i denna topp. Istället slår man mot andra som inte delar ens egen åsikt, och anser sig ha den moraliska rätten att göra så! Visst vore det möjligt att skämta om denna grupp och det görs emellanåt rätt bra på twitter – men SVT kommer förstås inte göra ngt program.

    Svara
  31. Nils says: 21 februari, 2015 kl. 10:30

    Detta är bland det bästa jag läst på länge. Man blir lite lätt skrämd när chefer på statlig media inte inser (eller vill inse?) att opartiskhet inte bara kommer till genom olika kön, sexuell läggning eller etnicitet.

    Media kallas ”den tredje statsmakten” av en anledning, och om den statsmakten har ett ansvar att hålla sig opartisk, dvs den statligt finansierade massmedian, så måste det också avspeglas i medarbetarnas politiska åsikter. Om undersökningar, samt rena utfrågningar av de arbetande där, pekar på att det är ett vänstervridet klimat måste man fundera på om man kan upprätthålla den opartiskhet man lovat hålla gentemot folket. Om man inte kan det är man skyldig att se över rekryteringsprocessen, annars sviker man opartiskheten och har den bara som en påklistrad fasad utåt.

    Media och satir bör inte bara ”slå uppåt”, de bör slå och veva mot allt som rör sig för att granska varenda mörkt skrymsle i samhället.

    Svara
  32. Claes Samson says: 21 februari, 2015 kl. 10:21

    Tack för den artikeln. Underhållarna söker avstamp i ideologin snarare än i verkligheten omkring dem. Det gör dem synnerligen förutsägbara. Finns det ingen självständig humorist? Kan någon instifta ett pris för visad oavhängighet ?

    Svara
  33. Ivar Arpi: Gärna mångfald men ingen höger | Petterssons gör skillnad says: 21 februari, 2015 kl. 07:12

    […] Läs hela artikeln på Magasinet Neo […]

    Svara
  34. Gustav Hansson says: 21 februari, 2015 kl. 00:27

    Mycket läsvärd artikel. Riksdagen består av fler partier än Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ändå tillåts detta statligt och (i princip) skattefinansierade företag systematiskt förmedla vinklade och objektiva radioprogram.

    Svara
  35. Överraskad says: 21 februari, 2015 kl. 00:00

    Jag som socialliberal och partipolitiskt obunden (tidigare folkpartist innan de fick ny inriktning med Jan Björklund), och ständigt sökande efter nya infallsvinklar från höger eller vänster, är faktiskt rejält överraskad över den insikt som medarbetarna på tankesmedjan faktiskt har. Jag gillar P3 och tycker att bland annat Christer är suverän, men tankesmedjan får mig nästan alltid att bli irriterad och stänga av radion inom fem minuter. Ofta blir det bara banala opålästa argument där en raljant medarbetare som i sin argumentation helt förlorat förmågan att se problem från olika infallsvinklar spyr galla över saker de inte gillar, såsom praktikjobb för långtidsarbetslösa, enbart för att få en klapp på axeln av sina kompisar. Lite som när man gick i högstadiet och någon sa att ”bajs är gott”, och deras kompis sa ”kolla vad mycket bajs jag kan äta” och då fick han high five och så var de bästisar.

    Det är ju knappast svårt att göra satir med en borgerlig infallsvinkel utan att slå nedåt. Genom att fokusera på frågor som individens frihet, pratet bakom någons rygg som blir chef eller hyckleriet inom den svenska vänstern (läs höginkomsttagare i riksdagen som vill dra av för resor i tjänsten men får till val på att höja skatten för höginkomsttagare), kan man ju absolut göra snygg politisk satir. Jag är övertygad om att det finns välutbildade och roliga borgerliga komiker, men tyvärr är det väl kontakter och nepotism som leder till jobb inom media varför de nog knappast får chansen. Om de inte jobbar för det själva och satsar hårt med den frihet de har i vårt välfärdssamhälle, men varför skulle de göra det? 😉

    Svara
  36. Carl H says: 20 februari, 2015 kl. 22:56

    Ivar A hänvisar till K Asps undersökning av partisympatier på Svt. Kent A redovisar att 52% sympatiserade med MP. Men Ivar A har inte gjort någon journalistisk analys av Kent A undersökning. På SVT arbetar 1.100 medarbetare, endast 93 hade besvarat enkäten. Dessutom framgick det inte i undersökningen vem som hade svarat, var det journalister eller redigerare, chaufförer etc.

    Svara
  37. Pelle says: 20 februari, 2015 kl. 18:35

    De slår uppåt!?
    Men vilka är det som har makten och inflytande idag. Det är ju just dessa vänstermänniskor, som tillsammans med politikerna frånsett SD inte bryr sig ett sk-t om ungdomars bostadsproblem, pensionärers fattigdom, landsbygdens ”losers”, svenskar som brottsoffer, arbetarklassens svårigheter med ökad konkurrens etc.

    Inte tusan slår dom mot sig själva också av den enkla orsaken att dom saknar humor som alla förtryckare gör.

    Svara
  38. Andreas Johansson says: 20 februari, 2015 kl. 16:52

    Apropå rekrytering, en tanke som slår mig är att det känske är färre högermänniskor som vill jobba inom public service. Själva idén att vi ska ha statlig radio och teve som tjänar folket i allmänhet snarare än betalande publik är ju vänster, och det vore knappast förvånande om en högre andel högerinriktade människor aktivt väljer att söka sig annorstädes.

    Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns andra faktorer också. Men jag undrar om detta inte är en faktor.

    Svara
  39. General Blom says: 20 februari, 2015 kl. 16:32

    Håller med. Hade alla Sveriges journalister haft samma integritet och hederlighet som Ivar Arpi – oavsett om de var höger eller vänster – hade Sverige sett annorlunda ut.

    Svara
  40. Ankdammsman says: 20 februari, 2015 kl. 16:22

    Chefernas ickesvar är ju fantastiska. Total papegoja.

    Tack för ännu en suverän artikel, Ivar. Du behövs typ jättemycket.

    (Den som vill se humor från höger, denna självmotsägelse enligt flera i artikeln, kan exempelvis kolla in den hemmatextade versionen av Åsa Romsons Almedalstal på Youtube eller den gamla greatest hits-mixen med Anna Hedenmo. Folket fixar det själv även om SVT och de ”professionella” komikerna vägrar.)

    Svara
  41. Håkan says: 20 februari, 2015 kl. 16:04

    Mycket välskriven artikel som sätter fingret på vad jag kände för några år sedan och övergav P3, från att ha varit en trogen lyssnare sedan barnsben. Både jag och flera av mina vänner anser att P3 har blivit så politiserat, och nästan uteslutande åt vänsterhållet. Det går helt enkelt inte längre att lyssna på varken nyhets- eller satirprogrammen längre om man inte känner att budskapen som framförs överensstämmer med ens egna moraliska övertygelse.

    Jag som har studerat psykologi skulle även vilja påstå att det i bästa fall är naivt att föreställa sig att en enskild person ska kunna släppa sitt politiska perspektiv i arbetet. Politisk åskådning är en produkt av de värderingar man innehar, vilket således gör att alla individer har en unik tolkning av omvärlden men som grovt kan delas in i höger och vänster. Att man som chef tror att man bara kan lägga denna åt sidan och bli ”neutral” är inte realistiskt, något som borde vara uppenbart om man lyssnat på P3 senaste åren.

    Svara
  42. Erik M says: 20 februari, 2015 kl. 16:03

    Det är en gammal och obehaglig sanning att hela SR-koncernen tillåts ha en stark vänsterprägel – Sveriges Rödio – trots att vänstern aldrig haft mer än 50 procent av väljarstödet.
    Under många år försvarades detta med att SR skulle stå som någon slags motkraft mot ”kapitalistiska medier”, d.v.s. den fria pressen. Bara den tanken ger i alla fall mig rysningar.

    Den tidigare uppdelningen mellan ett rött SVT och ett mer neutralt SR har under de senaste 15 åren förskjutits till att nu vara ett rödgrönt SVT och ett rödgrönrosa SR.

    Tyvärr alla borgerliga det blev inte plats över för er.
    Och för Sveriges tredje största parti (sd) finns inte en enda röst inom SR-koncernen.

    Och om någon inte förstår att det är ett problem när 60 procent av befolkningen inte alls företräds i den statliga public-service-verksamheten, så borde denna kanske inte tillåtas fortsätta som ansvarig inom verksamheten.

    Detta rimmar inte illa med opartiskheten, det bevisar att det inte ens görs några som helst seriösa försök att vidmakthålla någon opartiskhet.

    Det finns då bara en lösning.

    SR-koncernen måste upplösas. Det är också en skam att Alliansen inte åtgärdade detta demokratiunderskott.
    För det är inte rimligt att SR-koncernen får licensmedel för att finansiera sin ensidiga propaganda.

    Jag vänder mig inte mot enstaka satirprogram, eller ens mot vänsterextrema sommarpratare. Men det är oacceptabelt när SR inte i hela koncernen kan presentera en enda redaktion, ett nyhetsprogram eller någon ansvarig öht som är lika tydligt liberal eller konservativ.

    Den enda relevanta frågan måste då vara om den licensfinansierade verksamheten helt ska upphöra eller om den istället ska läggas om till att vara frivillig. Som borgerlig och ganska irriterad skatte- och licensbetalare så vänder jag mig mot att nuvarande odemokratiska personal och ledning alls ska få fortsätta, så jag personligen vill nog förespråka en total nedläggning, men kanske går det att hitta andra acceptabla lösningar.

    Det skulle t.ex. ganska enkelt gå att göra en licensfinansierad – reklamfri – radio och TV där fria redaktioner (vem som helst) får publicera sitt material och där urvalet görs av den betalande publiken. Alltså alla från de citerade rödingarna ovan, till etablerade mediehus.

    Resultatet skulle med all säkerhet ändå bli mycket mello och lättare underhållning och mycket mycket litet av den ensidiga propagandaradio som artikeln refererar till. Och jag och alla andra skulle vara fri att välja om jag ville köpa deras produkt eller inte.

    Svara
  43. Peter says: 20 februari, 2015 kl. 15:46

    Tusen tack för ett fantastisk reportage Ivar!
    Väldigt välskrivet och samtidigt oerhört skrämmande. Att SR och speciellt P3 är vänstervridet är som du säger ingen större nyhet men att SR:s chefer är så verklighetsfrånvarande är ju helt galet. Att en sådan som Julia Blomberg får vara chef är ju inget annat än en skandal! Undrar seriöst om hon ens förstår innebörden av opartiskhet.
    Tyvärr så speglar detta reportaget hur det ser ut i dag i Sverige inom media och politiken. Är du vänster så kommer du undan med allt.
    Nu ska jag lägga ut min TV på blocket och avanmäla mig från radio&tv licens. Tack än en gång!

    Svara
  44. Melmac says: 20 februari, 2015 kl. 14:44

    Sen Simon Svensson försvann har humorn försvunnit, allt handlar om att basunera ut sin övertygelse och mentalt onanera över sin egen förträfflighet. T.o.m Unge har blivit mesig.
    Trist men det är ju inte Rally, Wallraff, Deluxe, Rollon etc. längre! Det är bara förtäckt vänsterdravel.

    Svara
  45. Peter A says: 20 februari, 2015 kl. 14:16

    Bland det bästa som sagts på länge.
    SR fungerar som kampanjmaskin åt MP, FI och V.

    Svara
  46. Rick says: 20 februari, 2015 kl. 13:34

    Viktig artikel. Man kunde väl säga som så att det som kännetecknar höger är just denna typ av resonemang där man ställer olika frågor och är genuint öppen för olika invändningar. Det är beklämmande sällan man från vänsterhåll klarar av denna sorts nyfiket sökande. Där brukar svaren vara givna och språkbruket rått.

    Svara
  47. Kristian Jonsson says: 20 februari, 2015 kl. 13:06

    Intressant, men inte så överraskande. Fast, om jag tänker efter, skrämmande. Public Service, med underrubrik, Propagandaministeriet. Min tanke går också till filmen ”Das leben der anderen”

    Svara