Marianne Lundius

Sveriges viktigaste lagspelare

Vid årsskiftet skrevs svensk grundlag om – och Högsta domstolen fick mer makt än någonsin tidigare. Neo har träffat HD:s ordförande Marianne Lundius, för att ta reda på om det blir som i USA nu.

av Andreas Ericson och Paulina Neuding

”Jag är i grunden en praktisk jurist och ingen teoretiker”, säger Marianne Lundius. Foto: Karl Gabor.

”Jag är i grunden en praktisk jurist och ingen teoretiker”, säger Marianne Lundius. Foto: Karl Gabor.

 

Det är fredag i februari, och utanför de höga fönstren i Bondeska palatset yr snön över Gamla stan. Vi är i Högsta domstolen i Stockholm för att träffa en av Sveriges tyngsta, men också mest okända makthavare. Marianne Lundius är justitieråd sedan 1998 och ordförande i HD sedan 2010, och hon ger intryck av att vara van att bestämma. ”Frågorna ska tillställas mig i förväg”, meddelar hon per e-post före intervjun, med en verbkonstruktion som är praktisk i tät text och därför blivit populär bland jurister, men som sällan förekommer utanför skrået.

Marianne Lundius intervju Andreas Ericson Paulina Neuding Högsta domstolen Neo nr 2 2011 fakta MLSå har Marianne Lundius heller ingen större vana av att möta journalister för att få frågor om sitt arbete. Medieuppmärksamheten i samband med hennes utnämning till ordförande i HD inskränkte sig till intervjuer i tidskriften Fokus, och de små nättidningarna Dagens Juridik och Realtid.

– Jo, jag tyckte det var lite konstigt, medger Marianne Lundius när vi frågar om hon blev förvånad över att inte fler medier hörde av sig.

– En av mina väninnor som också är jurist har berättat att hon faktiskt ringde till Sydsvenskan och frågade om de inte skulle skriva någonting eftersom jag kommer från Skåne. Men de var inte intresserade.

De medier som rapporterade om tillsättningen fokuserade på att Marianne Lundius är den första kvinnliga ordföranden i domstolens historia. Det, menar hon, är inte särskilt intressant.

– Jag var första kvinnan på en affärsjuridisk byrå tidigare och då tyckte mina manliga kolleger att det var väldigt märkvärdigt med en kvinnlig medarbetare, vilket inte jag tyckte. Vid ett tillfälle skulle de presentera mig för några sydeuropeiska jurister och sade ”här har vi vår första kvinnliga jurist”. ”Jaha”, sade de. De tyckte inte att det var konstigt med en kvinnlig kollega.

Marianne Lundius intervju Andreas Ericson Paulina Neuding Högsta domstolen Neo nr 2 2011 citat1När den svenska regeringsformen ändrades i slutet av 2010 stärktes Marianne Lundius och de övriga justitierådens makt i Sverige. Genom grundlagsändringen fick domstolarna, och ytterst Högsta domstolen, utökad befogenhet att åsidosätta lagar och bestämmelser som strider mot grundlagarna, Europakonventionen och EU-rätten. Tidigare krävdes det att lagar och förordningar stod i ”uppenbar” strid med högre lag för att domstolarna skulle kunna utöva den makten. Nu har det så kallade ”uppenbarhetsrekvisitet” strukits. Detta innebär att Sverige har tagit ett stort kliv mot en maktdelning där domstolarna står som yttersta garant för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter gentemot politikerna.

Hur känns det att ha sådan makt som du har som HD-ordförande?

– Jag tänker inte på det sättet, utan mer på att man måste vara ödmjuk när man har ett sådant inflytande över människors liv. Men jag går inte omkring och tänker ”åh, vilken makt jag har”. Det gör jag inte.

"Jag går inte omkring och tänker 'åh, vilken makt jag har'. Det gör jag inte." Foto: Karl Gabor.

”Jag går inte omkring och tänker ‘åh, vilken makt jag har’. Det gör jag inte.” Foto: Karl Gabor.

Marianne Lundius är noga med att tona ner HD:s roll som självständigt maktcentrum i den svenska statsförvaltningen, trots den senaste grundlagsändringen. Högsta domstolens lokaler i Bondeska palatset bär på en viss symbolik i det hänseendet. Till skillnad från vad som annars är vanligt i västerländska demokratier uppfördes aldrig någon särskild byggnad för den högsta dömande makten i Sverige. I stället är Högsta domstolen inhyst i ett privatpalats från 1672, byggt för en adel som liksom den centraliserade svenska statsmakten och administrationen var en produkt av det svenska stormaktsväldet. Från 1730 och 200 år framåt fungerade lokalerna som rådhus för den växande svenska borgarklassen. När Axel von Fersen lynchades av en uppretad mobb i Gamla stan var det på Bondeska palatsets gård som han slutligen avled.

Högsta domstolen, som grundades av Gustav III revolutionsåret 1789, flyttade in i lokalerna 1949. Även sedan dess har palatset sett en del dramatik: 1997 knivhöggs domstolens kanslichef av en psykiskt sjuk man iförd trikåer och balettskor. Trots detta är säkerhetskontrollerna inte särskilt omfattande jämfört med andra offentliga byggnader i Sverige. En anställd som råkar passera när vi anländer ber oss vänta i en sluss mellan två glasdörrar, och det är ordförande Lundius själv som kommer och hämtar.

Marianne Lundius intervju Andreas Ericson Paulina Neuding Högsta domstolen Neo nr 2 2011 bakgrund HDMarianne Lundius är medveten om att Högsta domstolens verksamhet är okänd för de flesta. Hon gör klart att hon tänker börja intervjun med att förklara för oss hur domstolens arbete går till, och påbörjar en halvtimmes genomgång av domstolens uppdrag och verksamhet. Medan hon talar kastar hon emellanåt ett öga på den bunt med anteckningar som hon har förberett inför vårt möte.

Det är inte bara Marianne Lundius pondus och bestämda sätt som slår oss som något ovanliga egenskaper. Hon är också vältalig på ett sätt som man sällan stöter på hos svenska makthavare. Hennes genomgång är systematisk, svaren på våra frågor visar på djup detaljkunskap, och hon talar en verserad skånska som inte verkar ha mattats av under hennes dryga 30 år i Stockholm.

Högsta domstolen handlägger 6 000 fall per år, berättar Marianne Lundius. Av dessa är det bara en bråkdel som sedan prövas av domstolen. HD är en prejudikatinstans och ska bara pröva sådana mål där man kan leda rättstillämpningen, och lämna ledning till underrätterna hur de ska döma i framtiden. Förra året beviljade domstolen prövningstillstånd i 120 sådana mål. De få mål som behandlas genom muntliga förhandlingar prövas i en rymlig förhandlingssal, som ursprungligen användes som festlokal av familjen Bonde. Domarna sitter då på ett podium under en hög, djupröd baldakin med gulddetaljer och plymer. En byst av Gustav III är centralt placerad mot väggen.

När Marianne Lundius visar oss runt i salen ber hon oss att inte tjuvkika på de kvarlämnade papper som ligger på skrivborden, eftersom de gäller ett pågående mål kring den samiska rennäringen. Denna maktens boning är påfallande svensk ändå, trots den arkaiska inramningen: trygg, nedtonad och ganska godtrogen.

Och Marianne Lundius är noga med att poängtera att vi inte ska räkna med en amerikanisering eller ens europeisering av HD:s arbete, trots den senaste grundlagsändringen.

När HD nu får utökad möjlighet att ställa sig över riksdag och regering kommer justitieråden att få ta ställning till huruvida domstolen bör vara mer juridiskt aktivistisk, eller mer konservativ i den maktutövningen. Vore det inte bättre om svenska justitieråd gjorde som sina amerikanska kolleger och deklarerade öppet var de står ideologiskt?

– Den amerikanska ordningen beror ju på att den amerikanska högsta domstolen är en författningsdomstol och tillämpar konstitutionen. Det finns ett helt annat utrymme för amerikanska domare att agera efter sin egen övertygelse, och därför är det också av intresse vilka politiska läger de tillhör.

– Men det systemet går inte att jämföra med vårt. Vi är underordnade lagarna. All offentlig makt utgår från folket, som det heter i regeringsformens första paragraf, och det är folket som stiftar lagarna genom riksdagen. Vi är helt enkelt satta att tillämpa de lagarna.

Men domstolarnas makt har ju precis stärkts genom att man tog bort uppenbarhetsrekvisitet – är det då inte viktigt att veta vilka domare som är juridiskt aktivistiska och vilka som har en mer konservativ syn på sin roll?

– Man har alltid kunnat åberopa att en lag strider mot grundlagen så det är inget nytt. Sedan uppenbarhetsrekvisitet tagits bort kommer vi naturligtvis att få upp sådana mål till prövning. Hur det kan utfalla vill jag inte uttala mig om.

Stärker inte detta er makt på bekostnad av lagstiftaren?

– Det är klart att man flyttade staketet mellan politikernas revir och domstolarnas revir när uppenbarhetsrekvisitet togs bort. Men detta har beslutats av lagstiftaren som därmed frivilligt har valt att lämna över mer till rättstillämparen. Det kan också vara så att lagstiftaren inte hinner med att ändra lagstiftning som kanske har börjat bli lite för gammal. På så vis har man lämnat åt domstolarna att tillämpa lagen i ljuset av ett modernare samhälle.

– Visst kan det finnas marginaler där justitierådens åsikter kan brytas mot varandra. Men då mer kring vad ett avgörande skulle få för konsekvenser rent systematiskt i ett rättssystem som måste hålla ihop och vara konsekvent.

Flera av dina kolleger i andra länder betraktas som ledande juridiska ideologer. Det kan sägas till exempel om USA:s HD-ordförande John Roberts och William Rehnquist före honom, och Israels tidigare HD-ordförande Aharon Barak. Ser du på samma sätt på din egen roll?

– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag är i grunden en praktisk jurist och ingen teoretiker. Jag är inte rättsvetenskapare eller domare från början, utan har varit advokat och arbetat praktiskt med juridiken. Som delägare och styrelseledamot i en av de tidigare stora affärsjuridiska byråerna, med ett par hundra anställda, har jag fått erfarenhet av administration av ett stort konsultföretag.

– En av mina styrkor är att jag intresserar mig för de administrativa frågorna, medan kanske en del av mina företrädare främst intresserat sig för juridiken. Men vi är ju inte ideologiska på det viset att vi går ut och torgför någon särskilt rättslig ideologi.

Högsta domstolen skiljer ändå ut sig märkbart i den svenska förvaltningsfloran. Institutionen är känd för att vara ovanligt traditionstyngd. Marianne Lundius berättar till exempel om den installationsceremoni som äger rum varje gång ett nytt justitieråd tas upp i domstolen. Den nya domaren får gå in i domstolens plenisal via en sidodörr för att hälsa på sina samlade kolleger, innan han eller hon eskorteras till sitt arbetsrum.

Hur mycket präglar dessa traditioner samspelet er kolleger emellan? Hur brukar det till exempel låta när ni överlägger?

– Förr i världen var det väldigt högtidligt. Nu är det mindre formellt och det är inga konstigheter. Justitieråd är ofta väldigt formella, men det finns nog en generationsskillnad – de äldre var mycket mer formella än vi är numera.

Hur är stämningen justitieråden emellan?

– Den är god, vi är inte annorlunda än på andra arbetsplatser; vi har vårfester, höstfester och after works tillsammans med hela personalen och då skrattar vi förstås och skämtar.

– Däremot har överläggningarna ändå en viss högtidlig form. Det får inte bli flams i överläggningsrummen, här ska det vara stramt. Och de få gånger vi har muntlig förhandling klär vi upp oss. Men vi talar på ett vanligt sätt, inte tillkonstlat.

Detta, understryker Marianne Lundius, är ytterst en fråga om respekt för verksamheten.

– Det är väldigt viktigt att vi på alla sätt signalerar till parterna att vi verkligen lyssnar, att vi väger alla argument noggrant och att vi tar oss an målen på fullaste allvar.

– Vi avgör ju faktiskt människors livsöden genom hur vi dömer. Det måste man visa djupaste respekt för.

 

Marianne Lundius intervju Andreas Ericson Paulina Neuding Högsta domstolen Neo nr 2 2011 Henrik von SydowKommentar Henrik von Sydow:

”Domarna måste ta sitt ansvar”

I USA måste man försöka uttolka sina grundlagsfäders vilja. I Sverige kan man ringa upp dem. Henrik von Sydow (M) var ledamot i den senaste grundlagsutredningen, och hörde till dem som starkast drev frågan om att stärka domstolarnas makt genom ett avskaffat uppenbarhetsrekvisit. Neo bad honom om en kommentar till Marianne Lundius syn på grundlagsändringen.

– Alltså – 70-talet är över, säger Henrik von Sydow.

– All offentlig makt i Sverige utgår från folket, står det i vår grundlag. Men det står också att den offentliga makten ska utövas under lagarna och att grundlag går före lag. Detta innebär att fri- och rättigheter ska ha fullt genomslag, och att domstolarna med HD i spetsen måste ta sitt ansvar och stå som garanter för detta.

– Rättsreglerna finns på plats, nu är det avgörande hur dessa används. Ytterst är det en fråga om att vår konstitutionella kultur måste följa med i den rättsliga utvecklingen.

Han understryker att sju riksdagspartier var överens om reformen, och pekar på hur detta motiveras: Grundlagens fri- och rättigheter ska ”fullt ut få genomslag i rättstillämpningen”.

– Sverige har internationaliserats och individualiserats. Partiernas ställning har försvagats dramatiskt. Detta är breda samhällsförändringar som vi tog fasta på i grundlagsutredningen, och som ligger till grund för den reform som innebär att domstolar ska kunna hävda minoriteters skydd gentemot politiska majoriteter.

Artikeln publicerad i Neo #2 – 2011

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Tack för allt - Magasinet Neo says: 21 september, 2015 kl. 06:15

    […] i den svenska offentligheten. Ingen ställde frågor om juridiken och politiken till en av Sveriges tyngsta beslutsfattare, Högsta domstolens ordförande Marianne Lundius, innan Neo gjorde det. Det var i Neo som tidigare […]

    Svara