Neo möter: Bengt Ohlsson

”Vrålpinsamt det här”

Att kritisera kulturvänstern var som att greppa tag i ett elstängsel. Neo spillde ut en kopp kaffe på Bengt Ohlsson, och fick veta varför han tycker Göran Hägglunds kultursyn är en mardröm.

av Paulina Neuding

Vi ses på Rival, Benny Anderssons kafé vid Mariatorget med väggarna fyllda av porträtt på kändisar med anknytning till Södermalm. Mellan Ulf Lundell och Sif Ruud hänger en ung Bengt Ohlsson. Han är i trettiofemårsåldern på bilden, och har redan hunnit hyllas för sin debutroman, sågas för uppföljaren och ge ut ytterligare fyra böcker. Det är snart femton år sedan.

När han inser att han kommer att intervjuas och fotas under bilden tycker han att det är enormt genant. Det jämnar ut sig när jag spiller ut hans kaffe över honom och golvet.

– Vrålpinsamt det här.

Själva bilden eller att sitta under den? 

– Sitta under den.

Är det första gången?

– Som jag blir plåtad under ett porträtt av mig? Ja, det är första gången.

Är det första gången du blir intervjuad i ett borgerligt sammanhang som liksom en borgerlig person? 

– Ja.

Hur känns det egentligen? 

– Jag vet inte riktigt, jag har ju inte velat ge intervjuer om den där debatten om kulturvänstern, och det är lite av självbevarelsedrift. Jag vet ju att det inte riktigt är mitt forum att prata om såna här … krångliga saker.

”Måste kulturen vara vänster?” undrade Bengt Ohlsson i en artikel i DN Kultur i vintras (4/1), vilket ledde till en utdragen debatt om kulturvärlden, nätverken och kulturdebatten. Han möttes också omedelbart av anklagelser om att gå extremhögerns ärenden.

Skulle du kunna sammanfatta dina argument i de där artiklarna?

– Det skulle jag aldrig göra muntligt! Om jag skulle försöka skulle det bli bluddrigt och pladdrigt och dumt. Och jag skulle vakna fem i morgon av kallsvett.

På riktigt? Som författare brukar du ju uppskattas för hur du tar dig an saker som inte är alldeles omedelbara? 

– Nej men jag är sån, jag är en väldigt långsam och seg människa. Det ligger mycket eftertanke och klurande och filande bakom de där DN-artiklarna, trots att många kallade dem oredigerade. Jag tror säkert jag gick igenom dem tjugo gånger, med luskam.

Du fick väldigt hätska reaktioner på de där artiklarna. Var du beredd på det?

– Absolut inte. Framför allt inte att det skulle hålla på och tjatas så länge.

Du anklagades till slut för att dela världsbild med Anders Behring Breivik.

– Mm, men det var nog från den här kulturchefen på Aftonbladet som jag kanske inte tar på så jättestort allvar. Och allt färre verkar ju göra det.

Hur kommer det sig att du inte tar Åsa Linderborg på allvar?

– Det verkar slira ordentligt för henne.

När Göran Hägglund uttryckte sig uppskattande om din artikel var du snabb att ta avstånd. Du delar inte hans kultursyn heller?

– Ja, det där var ju lite spännande. Hans tal i Almedalen för två år sedan, när han gav sig på kultureliten och gjorde sig till talesman för ”verklighetens folk”, har ju varit väldigt avskytt i kulturvärlden. Och jag tänkte: ”Har någon faktiskt läst det där talet? Vad häftigt det skulle vara om jag läste det och upptäckte att, det här är ju riktigt bra!” För jag menar – tänk om Göran Hägglund råkat ut för samma sak som jag? Tänk om han också bara misstolkats och vantolkas fast han kanske menade något helt annat?

– Så jag läste talet. Men det är en riktig mardröm faktiskt.

Varför då?

– Jag tycker det var fruktansvärt obehagligt. Han snackade om kultur, det som står på kultursidorna, som något slags blaha, liksom. Eller bullshit, som han kallade det. Det är ungefär som att säga att kvantfysik är inkrökta fjanterier, för vad har det med verklighetens folk att göra. Med räkningarna på köksbordet och semesterplaneringen.

– Jag skiner inte heller upp om det är en sådan här genus-åttaspaltare på DN:s kultursida. Men det är en kunskapsfientlig inställning som han ger uttryck för.

Kan det inte vara så att kvantfysiken i Sverige håller måttet medan debatten på  kultursidorna är lite sådär?

– Jag vet inte, är Göran Hägglund så himla skickad att avgöra det? 

När du skriver att kulturdebatten är vänsterdominerad, och sedan får svar i DN Kultur att du är Jimmie Åkesson – säger inte det något om nivån på samtalet?

– Fast det är ju så det går till. Man missförstår folk med avsikt, det har jag också ägnat mig åt i mina dagar. Det hör till med fula debattknep.

Hör det till? Är kulturdebatten i Tyskland och USA lika tjafsig?

– Det vet jag inte. Horace Engdal skrev ju nyligen att Tyskland är som ett Sverige för vuxna, och jag skulle inte direkt gå i svaromål mot honom men …

Eller författaren Carl-Johan Vallgren? Som flyttade till Berlin och skåpade ut hela Sverige [i boken För Herr Bachmanns broschyr]? 

– Fast han är ju tillbaka. Han bor i Traneberg.

– Jag vet faktiskt inte om nivån är högre någon annanstans. Jag är alldeles för sporadisk läsare av tyska och engelska kultursidor för att kunna avgöra.

Göran Hägglund snuddade vid provokationer, att de har fått en speciell status inom svensk kulturdebatt, att de anses ha ett egenvärde. Är inte det ett uttryck för en vänsterdominans?

– Alltså, den där historien med kulturministern och tårtan var väldigt obehaglig.

Hur då?

– Folk uttrycker nästan alltid samma oro när de ska gå på teater: ”Hoppas det inte är en sån där föreställning där man ska dra in publiken.” Och i det här fallet – du vet inte ens att det är en föreställning när du går dit, du tror att du ska käka tårta. De har lurat dig. De har riggat en teater runt ett fikabord. Och så inträffar något, ungefär som om någon skulle låtsas få en infarkt här på kafégolvet, och då reagerar människor förstås på olika sätt. Tänk sen om någon filmar hela förloppet och sitter och studerar ens reaktioner gång på gång och drar spydiga slutsatser om det i Kulturnytt.

– Det är klart att många av oss skulle handla på ett sätt som förvånar oss och som vi inte är stolta över, och somliga får säkert kortslutning, men de flesta går på tårtkalas i en känsla av tillit, att man ska fika och prata och lära känna varandra. Inte att man ska få hela kolonialismen nerkörd i halsen och utlagd på Youtube. Och att det var kulturministern som råkade ut för detta kanske inte är någon tillfällighet heller. Det är en person som ingen direkt reser sig upp och försvarar.

Var det ett omoraliskt verk?

– Jag tror inte man ska underskatta betydelsen av att det där konstverket utnyttjade en person som ingen försvarar. Kulturministrar har legat rätt pyrt till överlag. I och med att de är ”makten” och som kulturutövare är det lite status att vara emot makten, på kollisionskurs med makten, ja liksom pissa på makten så fort du får tillfälle. Eller det du tror är makten.

– Jag försöker helt enkelt vara lite känslig inför var makten ligger, i olika sammanhang. Det blir dumt om man ska prata om var den ”egentliga makten” ligger för det kan man ju hålla på och tjafsa om hur länge som helst.

Det är svårt att veta vad som är uppåt när man ska sparka uppåt?

– Jag är urless på att sparka uppåt. Jag vill känna mig fri att sparka åt vilket håll som helst. Jag vill sparka på alla som förtjänar en spark. Och man behöver inte alltid sparka heller, man kan dela ut blommor också.

Men du är ju medelålders svensk man, så det är ju inte synd om dig?

– Nej verkligen inte.

Du har marinerats i den svenska kulturvärlden sedan tonåren. Dina krönikor utspelar sig på Södermalm, du hänger i de här kretsarna. Har det alltid
varit så här?

– Jag inser med en rysning att det var samma sak när jag var i tjugoårsåldern och precis hade debuterat. Det fanns författare och intellektuella som tyckte att man har ett ansvar att tycka si eller så eller att ta ställning till ditten och datten. Och jag har alltid känt att – fan heller. Är det så viktigt att ta den ställningen, ta den du. Men kom inte och tala om för mig vad jag ska göra.

– Grejen är att många har hållit med mig i den kritik som jag förde fram i den där artikeln. De som tyckte illa om den skrev egna artiklar, och de som gillade den skickade mejl och sms. Och det var det många som gjorde.

Ställde folk upp för dig?

– Vad är ställa upp? Om en kompis till mig hade skrivit den här artikeln och råkat ut för samma grej, eller hamnat i samma skitstorm som jag tyckte att det var, åtminstone i januari – då vet inte jag om jag heller hade skrivit någon artikel om det.

Inte? 

– Nej, jag hade nog vinnlagt mig om att skicka uppmuntrande sms precis som många av mina vänner och bekanta gjort, men jag vet inte om jag hade tagit ställning offentligt.

– Jag blev så himla paff när en författarkompis till mig sa: ”En grej fattar inte jag, jag känner ju dig som en väldigt orolig människa. Du är orolig om du är i en främmande stad, och alltid orolig för dina barn. Men det här som du har gjort, det skulle jag aldrig våga göra, jag hade suttit hemma och bara darrat.” 

Darrat? Finns det skäl till det?

– Nä, men att skriva den där artikeln var som att gå fram till ett elstängsel, som alla undrat, ”är det ström i det eller inte, hur stark är den?”. Och så tog jag tag i det, och det var ström i, men inte värre än att jag kunde släppa, gå därifrån och ägna mig åt något annat. Det var inte som att jag föll till marken i konvulsioner.

Du fick Augustpriset för boken Gregorius 2004. Tror du den hade tagits emot lika varmt efter debatten om kulturvänstern? Du var ju väldigt älskad och hyllad ett tag?

– Ingen aning. Så jäkla älskad och hyllad vet jag inte om jag var då heller. Skillnaden den här gången var att det kom väldigt många olika sorters påhopp. Det finns öppna angrepp. Och det finns väldigt flummiga, luddiga artiklar som man inte ens orkar läsa. Och det kan komma små positionsslängar i en bisats. När man används som ett exempel på något.

Hur då?

– Jamen, slängar av typen ”det här är en sån teater som säkert Bengt Ohlsson skulle gilla.” Säger du det, liksom. Där är skolgårdsmentaliteten ganska tydlig – man ser att alla står och skriker en sak och så är det lite mysigt att ansluta sig till dem.

– Jag vill inte hamna i den där debattgölen. Med folk som har debatt på sitt visitkort.

Det finns inget helt motsvarande ord för det på engelska har jag märkt. Man kan inte vara ”debater” på engelska.

– Ha, nej. Debejter. Det låter som att man läspar och försöker säga Debaser.

– Men alltså – den världen är ju väldigt andefattig. Där har du människor som, i samma ögonblick som det börjar fladdra i det där seglet så måste de iväg till morgonsofforna eftersom de har sitt varumärke att försvara. Som Maria Sveland. Gud förbjude att man blir en sån.

De här vänstersanningarna; du skrev i en krönika att du förr hade upprepat att ”graffitti är en konstform för dem som inget har,” och känt dig väldigt tjusig. Men att du nu blir sur över klotter.

– Skrev jag det? Alltså, jag har skrivit krönikor i 25 år. Och många av krönikorna går ut på samma sak: ”Jag har alltid sagt så här och så här, men tycker jag så egentligen?” Den om klotter var väl en typisk sån text. Visst, visst, det är en konstform för dem som inget har. Men vad tycker jag egentligen om klotter när någon sprejat silverfärg på en ek eller en liten bergknalle? Hur kul är det egentligen?

Och samma vänsterreflexer kommer fram i andra frågor? 

– Ja, jag tycker att det är viktigt att ifrågasätta saker och ting. Inte minst sig själv. Hela tiden. Och det känns obeskrivligt deppigt att återknyta kontakten med folk på Facebook och upptäcka att de fortfarande, tjugo år senare, står och gormar olika varianter på ”Skjut en snut” och ”Yuppiefri innerstad”. Trots att de själva har blivit arbetsgivare och bostadsrättsinnehavare. Om det inte är att vara konservativ, då vet jag inte vad som är det.

Du kan vara väldigt hudlös i ditt skrivande, och även när man möter dig så här. Kan du blotta din osäkerhet på samma sätt efter den kritik du har fått?

– Oh ja! Verkligen! Och samtidigt – artikeln har lett till att det blir så mycket mer snack om politik med vänner och bekanta. Och så leder det till nya idéer, och jag känner att – ska jag skriva en till krönika på det här? Orkar jag det? Orkar läsaren?

– Man kan i och för sig jämföra med krönikörer som skriver om feminism. De tröttnar fanimej aldrig. De går in på femtonde året. Man börjar läsa deras spalter och man undrar: ”Är det ännu en variant på samma tema? Jajemensan!” Och då tänker jag att om den här skribenten kan mangla olika varianter av feminism för femtonde året, så kanske jag kan ta en sväng till om det här med höger, vänster och jargongen vid middagsborden.

Vad driver dig i just det?

– Jag har aldrig upplevt vänstern som någon myshörna där alla är välkomna, eller en saccosäck som man bara kan sjunka ner i. Jag har upplevt det som en ganska glädjelös och ängslig värld. Att det har varit väldigt lätt att göra fel, och lätt att tycka fel och läsa fel böcker, lyssna på fel musik, ha fel kläder. Du vet aldrig riktigt vilka oskrivna regler du bryter mot förrän du gör det.

– Och det där har blivit en lite Tourettes-aktig grej från min sida, att utmana alla åsiktspoliser och få dem att tappa masken och visa sitt rätta ansikte. Jag kan inte låta bli.

Det låter lite som väldigt högborgerliga sammanhang; mycket koder, mycket som kan bli fel.

– Det är en väldigt bra jämförelse, jag tänkte faktiskt på överklassen när jag skrev en krönika om skatt. Att det inte går att prata om skatter med vänsterintellektuella. Det är bara bra och sexigt att betala skatt, och det är inte mer med det. Samtidigt som alla går och vidtar en massa åtgärder för att betala så lite skatt som möjligt.

– Det är fult att prata om pengar, samtidigt som man vet att författare pratar ju för fan nästan bara om pengar när man träffar dem på tu man hand. Man får en känsla av att det är en världsbild inåt och en världsbild utåt. De flesta i den här svängen lever med stor förtjusning enligt strängt marknadsekonomiska villkor. De slår sig fram och tejpar upp sina affischer och säljer in sina föreställningar. De är sådana ivriga bävrar att flisorna bara ryker om dem. Men när någon pratar om entreprenörskap i kulturen så blir de oerhört förnärmade.

Maria Montelius, konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra, sa nyligen i en debatt att hon får två miljoner i bidrag för sin
teater och att det är ”kattpiss”. Är det kattpiss?

– Det där tycker jag också är spännande! Hur man tycker sig ha rätt till vissa saker. Jag blev efter skattekrönikan utskälld av en konstnärskompis. Som ursinnigt berättade för mig om en annan konstnär han känner som har så svårt att klara sig att hon städar sex timmar om dagen.

– Och jag är ju så långsam av mig så först en halvtimme efteråt tänkte jag – varför sa jag inte till honom: ”Vilken hjälte hon verkar vara! Det borde du också göra i stället för att sitta här och vara uppbragt över att du ska ha.” För liksom – var tror man att de pengarna kommer ifrån?

Det är någon annan som städar? 

– Ja, exakt. Men så skulle han aldrig säga, utan han bara: ”Äh, man kan ta från dem som har.” Men det funkar ju inte så. Vilka är egentligen ”de som har”? När går man över den förhatliga gränsen och blir en sån? Många kulturarbetare påminner om tjugoplussare som bott hemma lite för länge och sitter med fötterna på bordet och fräser åt sina brackiga föräldrar. Pengarna ska bara finnas där. Och det anses som höjden av vulgaritet att prata om var pengarna ska komma ifrån, eller att de inte räcker till.

– För att nu låta riktigt vidrigt självgod; jag har ju nästan alltid skrivit böcker som inte lönar sig ett piss. Men det betyder inte att jag ser det som en självklarhet att tunnelbaneförare eller dagisfröknar ska sponsra mitt romanskrivande med sina skattepengar. Kanske inte ens att mellanchefer eller webbdesigner ska göra det. Det är upp till mig och ingen annan att hitta på något brett att göra för att finansiera det här smala. Och det är en hopplös balansgång, den är hopplös på gränsen till omöjlig. Men man måste hitta den, och det är vad konst är. Det går inte, men du måste.

Där är den där kompassen du verkar ha i dig, igen. Måste du skriva för att du blir olycklig annars? Det finns inget alternativ? 

– Ja, eller olycklig, jag kan inte påstå att jag sitter och trallar när jag skriver böcker heller. Det är ju inte särskilt kul jämt, men vem har sagt att det ska vara kul?

Du gick på Dramatiska institutet och har skrivit teater – går du mycket på teater i dag? 

– Jodå, jag känner rätt många som håller på med teater och det är ju kul när det är kul.

Hur ofta är det kul?

– Sällan.

Du har skrivit att det spelas märkligt mycket gammalt, att man vevar Tjechovs Måsen för femtioelfte gången, samtidigt som det nyskrivna inte alltid är toppen.

– Jo, men jag har blivit alltmer finkulturell. Nu ser jag nog hellre Tjechov och Shakespeare än något nyskrivet svenskt. I synnerhet pjäser som beskrivs som ”viktiga”. Där har du en varningsflagga att se upp för. ”Viktig” är något kritikern drar till med när man inte kan kalla pjäsen spännande, rolig eller medryckande. Och så ska jag åka dit och plikta med min närvaro och visa att jag också tycker att det är viktigt, och sedan åka hem och känna mig som en lite bättre människa.

– Man gör ju inte det, man känner sig bara som en fårskalle. Många stående ovationer, för man klappar av lättnad över att det äntligen är slut. Man klappar åt sig själv för att man varit duktig och gått dit och faktiskt löst biljett och bidragit till de här fina människornas välbefinnande.

Vad jobbar du på nu?

– Jag har just avslutat en biografi om Margot Wallström. Och det har varit en otrolig välsignelse under en sådan här tid. Jag är van vid en väldigt Ior-aktig tillvaro, ingenting händer, telefonen ringer inte, jag käkar lunch hemma, jag gör ingenting, träffar ingen.

– Så det är skönt att ha en uppgift att sköta så allt inte handlar om att idissla det som jag redan har sagt. Och putsa något varumärke
som debejter.