Webbartiklar

I Neos serie om frihetliga riksdagskandidater har det blivit dags att förflytta kikarsiktet västerut, närmare bestämt till Göteborg. Där huserar Annika Beijbom, sexa på Folkpartiets riksdagslista:

Oavsett vilken liberalism man bekänner sig till är frihet det viktigaste liberala begreppet.  Just nu trivs jag i den pragmatiska liberalismen som definierar vårt nätverk Liberati som grundades av bl.a. Camilla Lindberg och Alexander Bard efter FRA. När det kommer till personliga friheter – både digitala och fysiska – är jag i det närmaste obstinat. Jag krysskampanjar på plats nummer 6 från Göteborg och ägnar mycket tid åt interaktiva medier.

I Liberati är vi pragmatiska liberaler. Den pragmatiska liberalismen i Liberatis tappning är en hybrid av amerikanskt och europeiskt tankegods. Frågor vi driver och har drivit är evidensbaserade och grundar sig inte på moral. Svensk morallagstiftning visar sig tyvärr bland annat i sexköpslagen och i narkotikalagstiftningen. Liberati har fått stort genomslag för skademinimeringsprincipen som hänger nära samman med t.ex. kravet på sprututbytesprogram.

Under den här mandatperioden har jag politiskt jobbat mest med miljö och informationsfrågor. I Göteborgs stad har jag ett förtroendeuppdrag (FP) iKretsloppsnämnden och jag är med i Folkpartiets Gröna Liberalers ledningsgrupp. Nämnduppdraget är tekniskt invecklat och istället för att tala om rötgasanläggningar, hormonhalter i avloppsslam och lakvatten från nedlagda deponier (alltså soptippar) brukar jag säga att vi i Kretsloppsnämnden hanterar Al Gore-effekten i Göteborg.

I Fp:s Gröna Liberaler gillar vi mer än bara kärnkraft och jobbar mest på nätet. Vi har fått allt större genomslag i partiapparaten men så här i valtider är det mest kärnkraft på agendan.Frihetsfrågorna omfattar i allra högsta grad nätet och jag har skrivit på väljarkontraktet Nej till datalagring.

Förra året kandiderade jag till Europaparlamentet och i samband med det drogs jag in mycket mer i det jag kallar integritetssvängen. Staten ska inte läsa dina mail ad hoc. Projekt jag följer med spänning är Wikileaks och FIDA-frågorna i stort. (FIDA – FRA, Ipred 1&2, Datalagringsdirektivet & ACTA) I nätverket Svart Måndag som jag utgör en del av finns ett stort patos för frihetsfrågorna.

Den sista och viktigaste informationsfrågan i svensk inrikespolitik är den att vi bör tillsätta en CIO efter valet. När Obama tillträdde som president anställde han genast Vivek Kundra som Chief Information Officer. Informationsfrågorna genomsyrar allt vi gör och all myndighetsutövning. Jag har valt att kalla det för en Google-minister eftersom det attraherar även oss som inte är dataingenjörer. Med en sådan minister i nästa regering hoppas jag att vi stävjar med den överdrivna, obehagliga filtrering och sortering som idag sker i kabel via staten.

Annika Beijbom (FP) kandidat nummer 6

Mattias kommentar: Annika Beijbom är en engagerad person med en hel del modiga och självständiga ställningstaganden, framför allt för integritet och mot förmynderi. Hon har dessutom en plattform som är bredare än partipolitiken, så hon behöver inte fjäska för någon partiapparat för sin försörjning. Jag tror definitivt att hon skulle vitalisera svenskt partiliv i riksdagen. Sedan är “pragmatisk liberalism” förvisso etiketten från helvetet, särskilt om man vill åberopa de progressiva rötterna från 1920- och 1930-talet. Då är det är rasbiologi och hela köret av dåtidens “evidensbaserade” samhällskurer. (Se Jonah Goldbergs Liberal fascism) Här anar jag en teknokratisk bockfot.

Johans kommentar: Annika Beijbom är ett rätt nytt namn för mig. Första gången jag hörde talas om henne var i samband med förra årets EP-val. Men på den korta tiden har hon gjort sig ett namn, inte minst på nätet. Hon hör till en ny typ av politiker som söker en väljarbas utan större hänsyn till vare sig partipolitiska eller geografiska gränser. Bara det är i sig något positivt. Jag har dock lite svårt att bedöma hennes politiska halt, inte minst eftersom de frågor hon är som mest engagerad i – teknik och information – i hög grad har flugit över mitt huvud. Men hon förefaller vara ett perfekt val för den som låtar mot Piratpartiet, men samtidigt vill rösta för alliansen och mot de rödgröna.

I Neos jakt på frihetliga riksdagskandidater har det blivit dags för den första kristdemokraten, och den första som inte kallar sig liberal. Sara Skyttedal, 24, vice ordförande i KDU, kommunpolitiker i Haninge och innehavare av plats 13 på Kristdemokraternas riksdagslista i Stockholms län:

Klassiska liberaler brukar ju, som vi alla vet, förespråka en nattväktarstat. I detta sammanhang måste jag erkänna att jag tycker att statens ansvarsområde bör sträcka sig något längre än vad en sådan skulle tillåta. Dock vill jag ändå fästa uppmärksamhet på de tre libertariangodkända budgetposterna – polis, rättsväsende och försvar. Man kan inte direkt påstå att de har varit högt upp på någons  prioriteringslista. Då är det inte bara till förmån för vård, skola och omsorg som de har fått ge vika, utan till väldigt mycket rent trams. Trots att det är dessa grundläggande funktioner som garanterar fortlevnaden av den frihet och alla de värden som vi håller kära, så har de nu hamnat i skymundan även i valrörelsen.

Jag tycker att det är dags att vi får valuta för skattepengarna och lägger mer fokus på det som verkligen är viktigt. Lag och ordning är den fråga som jag fokuserar mest på i min riksdagskampanj. Högre straff och fler poliser är två av de vanligaste stridsfrågorna på området. Det är krav jag gärna skriver under på och också något jag argumenterar för så fort jag får chansen, men det finns lösningar inom närmare räckhåll än vad man kan tro.

Trygghet och säkerhet är grundläggande för staten, men också en fråga som ligger nära medborgarna. Rättspolitiken måste ha långsiktiga mål som att se till att Sverige närmar sig EU-snittet för antal poliser per invånare (idag når vi knappt upp till hälften), men det kan också handla om något så enkelt som att stoppa den rena idiotin att släcka ner lampor i parker av miljöskäl och på så sätt minska tryggheten på stan.

Något annat som är viktigt för mig är att bekämpa andra politikers klåfingrighet, speciellt när det gäller familjen. Ett område där även liberaler med diverse prefix valt att förespråka fler regleringar.

Vissa verkar tycka att avtalsfrihet är bra så länge det ökar människors oberoende av varandra. Jag ser inget problem med att människor är beroende av andra. Tvärtom behöver vi öka gemenskapernas betydelse, särskilt om vi vill ha en mindre stat. Ett bland flera förslag i den riktningen är frivillig sambeskattning.

De flesta länder i Europa har möjlighet för gifta par att dela upp skattetrycket mellan sig. Det är dags att även Sverige inte bara betraktar par som en enhet när bidrag ska betalas ut, utan även ge dem möjlighet att betala in sin skatt gemensamt.

En mindre stat kräver ett starkare samhälle. Jag vill kämpa mot båda dessa mål om jag kommer in i riksdagen.

Mattias kommentar: Sara Skyttedal är en frisk fläkt i debatten med förslag som kräver eftertanke. Frivillig sambeskattning är genialiskt ur ett institutionellt rättviseperspektiv eftersom det skulle jämna ut skattebördan för familjer med samma inkomster. Det skulle förvisso lösa sig ändå med platt inkomstskatt, som dessutom är enklare. Kan hon dessutom para ihop insikten om färre lagar och regleringar med det faktum att polis och rättsväsende skulle spara stora resurser på att inte ha morallagar mot vuxnas frivilliga sexköp och narkotikabruk eller hårdreglering av tobak och alkohol så skulle hon bli riktigt slagkraftig.

Johans kommentar: Ah, this I like! Europa har inte direkt någon tradition av frihetlig konservatism. Den mest kända profilen i detta fack, Margaret Thatcher, var ju på många sätt en främmande fågel även inom sitt eget parti. I USA visar dock namn som Barry Goldwater och Ronald Reagan att konservativa stundtals kan spöa liberaler i frihetlighet. Skyttedals mest pregnanta slutsats är att liberaler ofta bara försvarar frihetlig politik när den gynnar deras intressen, och många socialliberalers hållning i familjepolitiken visar att hon har en poäng. Från sin trettondeplats i landets största valkrets ligger hon väl inte jättebra till, men håll ögonen på den här tjejen under åren som kommer!

Neos jakt på frihetliga riksdagskandidater fortsätter. Niklas Frykman (FP) är gruppledare i Eskilstuna kommun, men hoppas på en riksdagsplats efter valet.

När jag var tolv år följde jag med min farmor och farfar till Sovjetunionen. Året var 1988 och den kommunistiska kolossen hade i princip bara dödsrosslingarna kvar. Tack vare deras äventyrliga läggning fick jag se mer än det utstakade turiststråket. Intrycket stannade kvar hos mig och mognade till en insikt om att såväl människornas apati som lastbilarnas blåsvarta avgasmoln berodde på ett politiskt system som tryckte ner personlig frihet och personligt ansvar. Ingen brydde sig om något.

När jag engagerade mig i Folkpartiet i 25-årsåldern berodde valet av parti på att partiet varit ett liberalt idéparti sedan starten för mer än hundra år sedan. Andra har använt liberalismen för att spä ut opportunistisk intressepolitik eller konservatism. Jag tycker ibland att Folkpartiets dagspolitik slår över i förbud och förmynderi, men den ideologiska kärnan är frisk.

Självfallet står jag för en fri marknadsekonomi. Regeringen har gjort mycket genom att sänka skatter och avreglera monopol. Varje nytt apotek som ploppar upp får mig att le. Men jag har högre förväntningar än så. Framför allt att sänka den statliga inkomstskatten, att sänka den del av arbetsgivaravgiften som är ren skatt samt – inte minst – att våga ta tag i arbetsrätten.

Jag är oroad av det framväxande övervakningssamhället. Det började på allvar när jag fick reda på att blodprov från alla barn födda efter 1975 finns lagrade i PKU-registret – helt utan samtycke. Jag kunde inte tro att något sådant fanns i Sverige. När jag och några hundra till begärde utträde så pekades vi kollektivt ut som kriminella. Varför skulle vi annars neka staten vårt DNA?

Många tycker säkert att det är paradoxalt att jag samtidigt vill vara tuff mot brott och tuff mot brottslighetens orsaker. Men jag är övertygad om att det går att förena brottsbekämpning med ett starkt skydd för den enskilda människans integritet. Jag är också övertygad om att det går att ha ett starkt försvar och en effektiv underrättelsetjänst utan att låta FRA rota igenom vår privata korrespondens.

Varje enskild människas rätt till liv, frihet och egendom är min utgångspunkt. Men jag är ingen revolutionär i skinande rustning. Den som vill införa nattväktarstaten nu kommer att bli grymt besviken på mig. Den som däremot vill ha små men bestämda steg mot större frihet i vardagen och att rulla tillbaka statens makt över våra liv har mer att hämta.

Niklas Frykman, gruppledare för Folkpartiet i Eskilstuna och riksdagskandidat för Södermanlands län, plats 3

Mattias kommentar: Niklas Frykman har trevliga men ganska allmänt hållna utgångspunkter. Det är bra att han har reservationer mot övervakningsstaten, reagerar mot folkpartiets förmyndartendenser och vill ha marknadsekonomi. Men jag undrar hur mycket han egentligen skiljer sig från en reguljär folkpartist? Det är mycket heja partiet på hans blogg, inklusive stöd för Björklunds burkaförbud och så detta märkliga krav på hundägarlicens som tycks engagera folkpartister.

Johans kommentar: Niklas Frykman hör, tillsammans med den tidigare porträtterade Mathias Sundin, till det mer intressanta som händer i Folkpartiet just nu. Precis som Sundin blev Frykman politisk engagerad i vuxen ålder, och har undgått Liberala ungdomsförbundets skolning i något mer perifera frågor som kungahusets vara eller icke vara. Hans frihetlighet finns i vardagen, och bär tydligt pragmatiska drag. Jag kan dock tycka att han kunde höja ambitionsnivån något. Statsskatten skulle faktiskt kunna fasas ut helt, hellre än sänkas som Frykman vill.

Flerpartikoalitioner har en olycklig tendens att locka fram partiernas sämsta sidor. Partierna mutar in de områden där de vill reglera och styra som mest. Detta har tidigare med närmast ödesdiger precision drabbat Alliansen som formerat sina ministerposter enligt detta mönster: kristdemokratiskt moraliserande i folkhälsofrågor, folkpartistiskt skråväsende för skolan, centerpartister basande för jordbruksstöd och moderater som kramar arbetsmarknadsregler, ja ni fattar.

Nu ser vi hur samma sak drabbar de rödgröna. Det kanske från liberalt håll inte var mycket att hoppas på från början, men man hade åtminstone kunnat drömma om att v och mp gick ihop om exempelvis att riva upp några av de värsta övervakningslagarna från senare tid, datalagringsdirektivet, IPRED, FRA-lagen etc, att de markerade en ökad öppenhet för invandring och asylrätt och en skepsis till överstatlig maktkoncentration i EU. Alltmedan socialdemokraterna håller de båda mindre partierna stången i utgiftskaruseller och fåniga regleringar.

Den rödgröna valplattformen grusar alla sådana förhoppningar. Invandringen nämns knappt, mer än att det kommunala självstyret ska inskränkas och flyktingar kunna placeras ut av staten. Samtidigt vet vi att socialdemokraterna vill ha striktare regler mot arbetskraftsinvandring, med bland annat fackligt veto. På integritetsområdet är det enda konkreta beskedet att vi ska få en ny FRA-lag, efter parlamentariskt utredande. Och mindre makt i Bryssel kan vi se oss i stjärnorna efter med en rödgrön regering som ”vill använda det svenska EU-medlemskapet för fler jobb, bättre klimat, ökad jämställdhet och starkare konsumentskydd.” En regleringsflod utan fördämning alltså, och inte ett ljud om att exempelvis minska EU:s jordbruksstöd eller öppna för handel med de fattiga ländernas viktigaste exportvaror: livsmedel och textilier.

Miljöpartiet har istället fått in skrivningar ett helt avsnitt om en giftfri vardag, vilket i praktiken brukar betyda förbud och byråkratiska kontroller. Grattis.

Går man till själva innehållet i valplattformen är modeordet för dagen: lyft. De rödgröna har enats om ett kvalitetslyft i förskolan, som bland annat består i ett kompetenslyft för förskolans personal. Det utlovas vidare ett ungdomslyft, som går ut på att arbetslösa ungdomar ska gå i gymnasiet och ett framtidslyft som ska skicka ännu fler grupper genom gymnasieutbildning (det lyftet kommer dock först i, ja, framtiden). Det hela garneras med ett skolkökslyft.

Det är klart, de 12 miljarder mer än regeringen som utlovas till vård, skola och omsorg är en försvinnande liten del i en kommun- och landstingsbudget på 724 miljarder (2007). Då räcker det bara till små lyft här och var. Lyft som väl mest kommunicerar att folk – framför allt myndiga ungdomar – inte förmodas kunna ta hand om sig själva utan behöver utbildas, vidareutbildas och hamna i åtgärder.

Plattformen är på det hela taget lite som att läsa en femårsplan över förväntade produktionsmål, komplett med ”ambitionen att lärartätheten ska öka till nio lärare per 100 elever”, max fem barn per anställd i barnomsorgen, 80 kronor i månaden för a-kassan. Och så ska Arbetsförmedlingen bli en Kompetensförmedling som inte förmedlar arbeten utan försäkrar vår kompetens. Det ger säkert fler jobb, åtminstone på själva myndigheten.

Jag hittar vid en första genomläsning inte ett enda förslag som minskar statens makt. Det är höjda statsutgifter och mer regleringar för hela slanten. Eller jo, ett om man räknar sänkt restaurangmoms. En liten, styrd och villkorad frihetsökning som man även kan få av alliansen. Samt en vag utfästelse om eventuella skattelättnader för småföretag (generellt förväntas konkurrenskraften stärkas av forskning och statliga investeringsfonder) Det var det hele.

P.S. Se även Johan Ingerös kommentar hos proffstyckarna. D.S.

I Neos serie om frihetliga riksdagskandidater har det blivit dags för ytterligare en centerpartist. Vi känner henne i första hand som bloggare, men hon är även riksdagskandidat. Den som bor i Jämtlands län kan leta efter hennes namn på plats nummer fyra.

När man börjar diskutera vem som är liberal kommer jag alltid att tänka på en debatt som Timbro anordnade för ett par år sedan mellan Mattias Svensson och den dåvarande chefen för DN:s ledarredaktion, Niklas Ekdal. Den senare gick ut hårt och menade att antingen var man liberal, eller så var man det inte. Det är nog fortfarande den enda åsikt han uttryckte under debatten som jag kan hålla med om.

Liberalismen handlar i grund och botten om människors lika rätt och värde i förhållande till staten. Vad folk gör privat och frivilligt lägger den sig inte i. Där brukar dock många som kallar sig liberaler få problem – tänk om folk gör något riktigt korkat då..?

Jag vill hävda att rätten att vara fullständigt dum i huvudet är lika viktig som någon annan. Rätten att ta ett sms-lån, rätten att supa ner sig, rätten att äta strösocker, rätten att proffsboxas – ja, rätten att slå sig själv i huvudet med en stekpanna och spela bort alla pengar på snigelrace om man så vill. Det kan låta verklighetsfrånvänt och nyliberalt, men det går inte att komma ifrån att de värsta inskränkningarna i människors rättigheter ofta görs med “goda” föresatser. Man vill helt enkelt hindra dem från att vara vad man tycker är fullständigt dumma i huvudet. Det är ju bäst för de stackars medborgarna.

Varför politiker skulle vara bättre på att avgöra vad som vore bäst för folk får man dock sällan någon förklaring till – speciellt inte när man tar med i beräkningen att det fortfarande är folk som röstar fram dem.

Min grundinställning till politiken är därför att den ska minimeras. Jag vill bli riksdagsledamot för att kunna göra mig själv och de hypotetiska kollegorna så gott som arbetslösa. Rent konkret innebär det att jag vill arbeta för både social och ekonomisk frihet, för integritet såväl som näringsfrihet, för rätten att ha sex av vilken anledning man än behagar såväl som lägre skatter, för ett slopat alkoholmonopol såväl som slopat spelmonopol.

Jag kan inte lova att jag lyckas med det, naturligtvis. Men jag kan lova att försöka.
Mattias kommentar: Riddaren (och paternalisten) inom mig vill skydda Hanna Wagenius från riksdagen. Hon är en smart, rolig skribent och har en god liberal kompass. Men jag undrar om hon är riktigt förberedd på politikens vardagsarbete, att envetet driva en eller två strategiska frågor med ett digert faktaunderlag och målmedveten opinionsbildning. Utan tillräckligt mandat är det svårt att komma in och förändra, även om man tycker bra saker. Då riskerar man att bli röstboskap. Men som hon själv säger, vill man göra korkade saker så ska man få det.

Johans kommentar: Hanna har jag lärt känna som en väldigt driven och hungrig person, därtill med en mycket klar kompass. Tyvärr är det just sådana personer som i riksdagen antingen tvingas ge upp det mesta av sina ideal, alternativt förvandlas till besvikelser. Rätten att vara dum i huvudet, som Hanna uttrycker det, är en misshandlad rättighet som behöver sina advokater. Hade jag bott i Jämtland är det högst troligt att hon hade fått min röst. Men samtidigt hoppas jag att hon hinner med några andra jobb innan hon tar plats som lagstiftare.

I Neos serie om frihetliga riksdagskandidater för oss partipolitiskt obundna ideologiväljare har vi nu äran att presentera en tredje kandidat: Mathias Sundin, oppositionsrådet i Norrköping (FP) vars ambitiösa personvalskampanj man kan följa här.

Det var efter FRA-omröstningen jag bestämde mig för att kandidera till riksdagen. Någonting är ruttet i svensk demokrati när riksdagsledamot efter riksdagsledamot hellre krökte ryggen, än tog mot några slag från partipiskan på den. Dessutom fick jag bekräftat att försvaret av vår integritet spårat ur.

Grundelementen i min kampanj, gjutna i cement (nu går det bra att skämta om betongliberal), är självständigheten hos riksdagen. Visserligen bryr vi oss i Sverige inte alltid så mycket om grundlagen, men där står i alla fall att makten utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. I verkligheten är det partiledningarna och regeringen som bestämmer vad riksdagen ska tycka. Riksdagsledamöternas jobb har blivit att trycka på rätt knapp vid omröstningarna.

Okej, jag överdriver lite, men inte så där värst mycket. En riksdagsledamot skrev i en debatt med mig att hans uppgift är att “att lotsa regeringens förslag genom riksdagen”.

Detta har säkert sin grund i det personvalssystem vi har med hög spärr för att kunna kryssa sig in. Partierna har stor makt och det gäller i första hand att hålla sig väl med partiet, än väljarna. Att vänta på att systemet ska ändras är inte min melodi. Jag  tänker gå före och vara mer självständig. Samtidigt ska man komma ihåg att politik handlar om att kompromissa, annars får man inte mycket gjort. Men då ska det vara en kompromiss utifrån en förhandling där jag som riksdagsledamot har verklig makt. Det får man bara om man är självständig i sitt röstande.

Så, vad vill jag åstadkomma med alla denna makt jag tänkte skapa för riksdagen. I huvudsak tre saker:

1)      Sänkt skatt. En gång i tiden drev jag företag och sökte riskkapital och insåg att det finns alldeles för få så kallade affärsänglar i Sverige. Entreprenörer som blivit rika på sitt företagande och nu kan investera kunskap och pengar i nya mindre företag. Allt kan inte ske över en natt, men på lite sikt ska den statliga inkomstskatten bort, värnskatten också såklart, sänkt skatt på aktieutdelning och en bra grund är naturligtvis låg skatt för låginkomsttagare.

2)      Bekämpa våld mot kvinnor, bland annat med skärpta straff. Våldet i nära relationer, som framförallt drabbar kvinnor, är Sveriges största frihetsproblem. En människas liv blir fullständigt kontrollerade av en annan människa, bekantskapskretsen skärs bort, det är svårt att fortsätta jobba och de blir ekonomisk beroende av mannen. Straffen för dessa allvarliga brott är ofta löjligt låga. Det stämmer in på många brott, framförallt våldsbrott. Vi har bland annat en märklig regel om att släppa ut brottslingar efter två tredjedelar av strafftiden. Den regeln borde tas bort. Livstidsstraffet ska vi bevara och jag drev tillsammans med en FP-kollega igenom den linjen på Folkpartiets senaste landsmöte.

3)      Stoppa nästa ”FRA-lag”, datalagringsdirektivet. Om EU:s datalagringsdirektiv genomförs i Sverige kommer alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet att lagras. Myndigheter kommer att kunna veta vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de kommunicerande befann sig, och vilken typ av kommunikation som användes. Syftet är gott, att bekämpa brott. Men övervakningen är alldeles för stor. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. För att stoppa direktivet har jag och Camilla Lindberg (FP) lanserat ett väljarkontrakt. Alla kandidater som skriver under det lovar och försäkrar att rösta mot ett införande.

Datalagringsdirektivets öde avgörs i riksdagen efter valet. Både frågan om självständiga riksdagsledamöter och integritetsfrågorna kan bli högaktuella redan i höst. Sitter det liberala riksdagsledamöter där då, som klarar några rapp från partipiskan, så kan vi börja förändra svensk demokrati och vända utvecklingen i integritetsfrågor.

Mathias Sundin (FP)

Riksdagskandidat i Östergötland och oppositionsråd i Norrköping

Johans kommentar: Mathias Sundin är inte lika radikal som Federley, men har samma förmåga att sticka ut från sitt parti. Han är lite mer jordnära och förankrad i vardagsfrågor, vilket säkert beror på att han under de senaste åren har varit kommunpolitiker. På sätt och vis är han egentligen mer en kandidat för pragmatiska problemlösningsväljare än för ideologiska liberaler. Men samtidigt är hans politik riktad mot problem som hindrar liberala mål. Lägre skatter och tryggare gator är grundpelare i människors frihet. Dessutom har han bundit upp sig så hårt i integritetsfrågorna att han aldrig kan backa där. Om han kommer in i riksdagen, och sedan går med på att rösta ja till exempelvis datalagringsdirektivet, så kommer han att vara slut som politiker.

Mattias kommentar: Min namne är givet sin ålder (32 år) en mycket erfaren politiker som därför med viss tyngd kan utlova att göra skillnad. Det gedigna fotarbetet bygger inte bara på hans 10 000 dörrknackningar och att han arbetat för McCain-kampanjen i USA, utan det märks på hans korta och koncisa agenda. I en fråga förbinder han sig att gå emot partiet. Det är klokt och ambitiöst, riksdagen är ingen plats för åsiktsmaskiner utan kräver koncentration för att nå framgång och genomslag. Bra frågor och goda chanser att leverera (med reservation för att Sundin på sin hemsida även driver ett dårförslag om hundlicens, man kan tyvärr inte helt ta folkpartismen ur en folkpartist).

Tidigare kandidater:

Fredrick Federley (C)

Johnny Munkhammar (M)

Om de rödgröna vinner valet kommer de att kräva att USA avvecklar alla sina militärbaser utomlands. Men hur ska det gå till rent praktiskt? Fredrik Westerlund ställde frågan till akademiker, ambassader och en rasande pressekreterare.

Av Fredrik Westerlund

I dag finns ungefär 300 000 amerikanska militärer på baser spridda över ett trettiotal länder världen över. Många stater använder någon form av internationellt samarbete för att trygga stabiliteten och försvara sin suveränitet, och det vanligaste är någon form av överenskommelse med USA. Det handlar om stater som har en historia av konflikter i sitt närområde, med svagt eget försvar, eller med grannländer vars politiska ledning inte är att lita på. Genom militär närvaro och utfästelser om assistans tar USA på så vis ansvar för att försvara territorier långt bortom det egna landets gränser, bland annat i Japan, Sydkorea, Tyskland och Turkiet.

Det är dessa baser som de rödgröna kräver ska stängas, det är dessa militärer som de rödgröna vill se skickas hem till USA igen. Vilken säkerhetspolitisk analys ligger bakom en sådan idé?

Mike Winnerstig, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, vill inte spekulera kring det, men anser att det vore olyckligt om förslaget blev verklighet.

– Skulle USA lämna Europa blir det problem eftersom det i andra länder finns en misstänksamhet mot både Tyskland och Ryssland. Här fungerar den amerikanska närvaron som en återförsäkring. Skulle de lämna Asien vore det ännu värre. Då skulle länder som Japan, Sydkorea och Australien, länder som i dag lever i skydd av USA:s kärnvapenparaply, tvingas rusta upp och kanske skaffa egna kärnvapen. Det här förslaget leder inte till fred och stabilitet, tvärtom.

Det verkar alltså inte som att det främst är en säkerhetspolitisk åtgärd. Vad kan det då vara som föranleder en begäran om reträtt? Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att de tre rödgröna partierna har olika motiv:

– Man måste göra bedömningen att formuleringen betyder olika för olika partier. För Miljöpartiet och Vänsterpartiet är det tanken på nedrustning och en tilltro till att en ledande stormakt kan gå före. För Socialdemokraterna, och det är min personliga åsikt, är det ingen tanke alls, utan troligare en formulering som slunkit med av oaktsamhet.

Kan man kräva nedrustning av andra, oavsett om det råkar vara av oaktsamhet? De stater som håller sig med amerikansk närvaro gör ju det på grund av att de behöver hjälp utifrån och därför har bett om att få det. Kan då Sverige invända mot det utan att bryta mot folkrätten? Mark Klamberg är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet:

– Det finns två folkrättsliga principer som man kan diskutera här. Den ena är staters suveränitet och den andra är non-interventionsprincipen, det vill säga att man inte ska lägga sig i en annan stats inre angelägenheter. Suveräniteten är inte ifrågasatt här eftersom det handlar om stater, Tyskland till exempel, som lämnat sitt samtycke till amerikansk närvaro. Skulle det då vara en otillåten intervention om Sverige har synpunkter på militärbasers placering? Nej, det tycker jag inte. Däremot kan man fråga sig om det är politiskt lämpligt.

Rent praktiskt då? Hur går det till när Sverige ska berätta för USA att vi inte längre accepterar deras närvaro världen över? Kontaktar vi deras ambassad, använder vi vår ambassad eller får Mona Sahlin ringa upp Barack Obama? Jag frågar Utrikesdepartementets presstjänst:

– Jadu … Det får du nog fråga dem som har kommit på det förslaget, hur de har tänkt sig att det skulle gå till. Det finns ju många kanaler, men vilken man använder är upp till dem.

På något sätt lär vi i alla fall höra av oss. Hur skulle USA reagera då? På amerikanska UD, Department of State, svarar presscentret först med en lång tystnad när jag läser upp de rödgrönas krav.

– Så om de vinner valet …?

Ja.

– Kommer de att kräva … att USA …?

Ja.

– Ska stänga sina baser utomlands? Alla baser?

Ja.

Mitt tredje ”ja” följs av en ännu längre tystnad. Så småningom ber de om mina kontaktuppgifter och lovar att ringa upp mig när de har ett officiellt svar. Det kommer efter en halvtimme:

– Det är en så hypotetisk situation att vi inte kan kommentera den. Vi föredrar att hålla oss utanför den svenska valrörelsen.

På Tysklands ambassad blir pressattachén Conradin Weindl också ställd när jag förklarar mitt ärende. Även han ber om att få återkomma och efter några timmar meddelar han att inte heller Tyskland vill kommentera den svenska valrörelsen, men också att Tyskland är allierade med USA.

– Vi är nöjda med, och tacksamma för, den amerikanska närvaron i Europa. Inklusive den i Tyskland.

Likadant låter det när jag pratar med Sydkoreas representation i Sverige. Först verkar de ha svårt att ta till sig den rödgröna idén, sedan ber de om betänketid och slutligen återkommer de med ett officiellt uttalande: Vi vill inte lägga oss i Sveriges interna angelägenheter, men vi kommer även fortsättningsvis att ta hjälp av USA för att försvara våra gränser.

Men inte alla sågar förslaget. På Nordkoreas ambassad säger herr Pek (han heter bara det) att den amerikanska närvaron är huvudorsaken till det spända läget mellan Nord- och Sydkorea. Han hyllar det rödgröna initiativet:

– Det skulle naturligtvis bli en bra lösning på situationen på koreanska halvön. Närvaron av utländska styrkor på den södra delen av den koreanska halvön strider mot det koreanska folkets vilja. Om USA skulle dra sig tillbaka vore det till gagn för fred, frihet och återföreningen av ett oberoende Korea.

Daniel Uppström på Svensk-koreanska föreningen håller med:

– Ett amerikanskt tillbakadragande skulle innebära en avspänning och militär nedrustning på Koreahalvön. Svensk-koreanska föreningen är en del i den antiimperialistiska rörelsen och vi har därmed uppfattningen att alla imperialistiska länder, i synnerhet USA, ska tvingas att dra tillbaka sin militär i andra stater. Således är vi positiva till de rödgrönas krav.

Alla jag hört av mig till har så långt, oavsett vad de tycker om ett krav på ett amerikanskt återtåg, varit tillmötesgående (faktiskt direkt trevliga) under våra samtal. Jag är därför på gott humör när jag hör av mig till Peder Palmstierna, pressekreterare hos utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin (S), för några sammanfattande kommentarer. Han blir dock arg i samma ögonblick som jag presenterar mitt ärende:

– Det finns inget sådant förslag. Det är en idiotfråga, en hype från Alliansen.

Men det står ju i överenskommelsen att …

– Det är en halv mening, något som ryckts ur sitt sammanhang.

Fast enligt Vänsterpartiet så …

– Läs Urban Ahlins artikel på Newsmill och skriv sedan vad du vill. Du kan fortsätta att driva den här linjen om du känner för det, men det är lite lögnaktigt. Vi tycker att det är naturligt att USA själva tar ledningen för nedrustningen och samma krav ställer vi naturligtvis även på andra stormakter.

I den rödgröna uppgörelsen står (i en hel mening): ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Urban Ahlin menar (Newsmill 26/5) att detta ska utläsas som ett krav att USA ”avvecklar sina kärnvapen och minskar antalet baser”. En rödgrön svensk regerings krav på nedlagda amerikanska militärbaser världen över kvarstår alltså.

Varken säkerhetspolitiska experter eller de länder som åtnjuter amerikanskt beskydd tycker att det vore klokt att dra tillbaka de amerikanska militärerna. USA själva ser situation som hypotetisk, men det vore såväl praktiskt som folkrättsligt möjligt för Sverige att ställa ett sådant krav. Skulle så ske, kommer åtminstone Nordkorea och deras svenska vän- skapsförening att applådera det. Ungefär så kan det utrikespolitiska läget sammanfattas inför valet, även om det knappast gör Peder Palmstierna glad att läsa det.

Neo nr 4 – 2010 finns att köpa i butik från och med tisdag 31 augusti. Du kan prenumerera på Neo här och få en premie på köpet.

I förrgår efterlyste vi liberala riksdagskandidater för oss partipolitiskt obundna ideologiväljare. Tipsen började omedelbart hagla in, och vi fortsätter idag med 2006 års stora liberala hopp, Centerns Fredrick Federley.

För mig har frågan om min rätt att bestämma över mig själv alltid varit central. Vi är många liberaler som talar om ekonomi och system. Allt för få är vi som faktiskt lyfter debatten kring moraliserande lagar, förordningar och myndigheter som ska tillrättalägga våra liv.

I samma takt som staten styr upp hur mycket vi ska röra oss, vad vi ska äta, under vilka förutsättningar vi får ha sex, reglerar i ett monopol vart vi får köpa vårt vin och omyndigförklarar oss (eller är girig) när den själv har patent på spel så förlorar vi som enskilda människor av vår frihet.

Den goda intentionen har upphöjts till ett grundläggande värde i likhet med mänskliga rättigheter och demokrati och kan i dag ursäkta det mesta. I en tid som borde vara upplyst 2010 så är Systembolaget fortfarande ett ohotat monopol. Samma goda intentioner och samma retorik rättfärdigar nu att barn i skolorna drogtestas.

Vi anses inte vara kapabla att ansvara för våra egna handlingar vilket gör att samhället också har förbjudit oss att inta så kallade droger trots att en del anses ha mer begränsad skada än koffein. I debatten om droger är det inte människor som far illa eller missbruk som är det intressanta, samhällsdebatten fokuseras på huruvida du begått ett lagbrott.

Jag ska inte lägga en dimridå som säger att jag kan rätta till allt detta på egen hand. Men det behövs röster i riksdagen som vågar lyfta dessa perspektiv. Den ekonomiska liberalismen är i stor utsträckning erkänd men den enskildes rätt att fatta beslut om sin egen vardag, livsföring och bära ansvar är helt borta ur debatten.

I samma stund som vi lyfter ansvar för från medborgaren och lägger det i politikens knä så har vi också tagit en del av individens livsutrymme. Det är begränsningar som vi i många fall inte tänker på, eller kanske inte ens vill utnyttja, men som ändå fråntar oss friheter som borde komma med en individs fulla bemyndigande.

Om jag så inte kan ro hem hela denna debatt så hoppas jag åtminstone kunna föra fram dessa perspektiv för att utvecklingen och våra liv inte helt ska hamna i händerna på den allt jämnt populära sociala ingenjörskonsten.

Fredrick Federley,

Riksdagskandidat (C), Stockholms stad.

Johan kommenterar: Han för in smala men symboliskt laddade frågor. Det är bra att någon gör det också, även om jag är osäker på vilken faktisk effekt det får. Jag gillar ansatsen, även om jag personligen inte brinner jättemycket för den sortens frågor. Uppskattar verkligen att han tar upp problemet med att goda intentioner tenderar ursäkta även de mest obehagliga förslag. Det där är ett reellt problem i svensk debatt, och vi vet alla vad vägen till helvetet är stenlagd med.

Mattias kommenterar: Jag känner Fredrick Federley som en av de modigaste och mest självständigt tänkande personerna i partipolitiken. Han var det självklara valet för Stockholmsliberaler 2006, men underminerade mycket av välviljan genom att trots starka reservationer rösta för FRA-lagen 2008. Betonandet av personliga friheter känns som en helrätt och ärligt menad utgångspunkt. Och i skarp polemik med min kollega skulle jag inte kalla sådana frågor smala. Så sent som igår upptäcktes 72 nya dödsoffer i kriget mot knarket i Mexico. Förbudet göder terrorister och organiserad brottslighet globalt och översvämmar västvärldens rättsapparater. För att bara ta en fråga.

I går efterlyste vi liberala riksdagskandidater för oss partipolitiskt obundna ideologiväljare. Tipsen började omedelbart hagla in, och först ut är Johnny Munkhammar: moderat egenföretagare och debattör från Österåker i Stockholms län.

Utmärkt idé av Mattias och Johan att söka efter de mest liberala kandidaterna inför höstens val. Jag deltar gärna och hoppas på tuff konkurrens! Jag tror på idéer och uppskattar epitet som ideolog. När andra talar om praktiska lösningar vill jag istället ha en tydlig, idébaserad, riktning i politiken.

En viktig utgångspunkt är att politiken ska grundas i rationalitet och logik – inte i mystik eller emotionella utfall. Det är ett upplysningsideal och ett skydd mot extremism. I grundläggande avseenden står jag för de klassiska mänskliga – negativa – rättigheterna och anser att rättigheter till exempelvis arbete och bostad förvanskar rättighetsbegreppet.

För mig är det centralt att se skillnad på frihet och förtryck internationellt. Jag kommer aldrig att lockas eller luras att stödja auktoritära tendenser. Frihet är basen i mitt engagemang. Människor ska ha makten över sina egna liv. I svensk kontext handlar det i hög grad över ökad makt över inkomsten, välfärden och tryggheten.

Allt staten gör baseras per definition på kollektivt tvång. Vi måste ha en stat, inte minst för att upprätthålla lagen, men statsmakten måste vara tydligt avgränsad. Det är en konstitutions viktigaste uppgift. Jag är kanske den ende kandidaten som har som ett huvudmål att kontinuerligt minska min egen makt ifall jag blir vald – så medborgarna får mer makt. Öppna gränser är viktigt. Invandring är ett hälsotecken för ett samhälle och har en berikande kraft. Friheten att utöva sin religion eller avstå helt måste respekteras.

Samhällsekonomiskt delar jag mycket med den österrikiska skolan med Von Mises och Hayek. Fri företagsamhet, ekonomisk frihet och fri handel är hörnstenar. Privat ägande och avtalsfrihet är avgörande för en fri ekonomi – och en viktig inriktning för såväl beskattning som arbetsmarknad.

Jag vill att Sverige ska bli bättre på att uppfylla den amerikanska drömmen än USA. Vem som helst ska kunna lyckas, oavsett bakgrund. Då måste vi riva hinder, inte minst skatter och regleringar.

Sverige bör utvecklas från välfärdsstat till välfärdssamhälle. Den enskilde ska ha makten över pengarna och entreprenörer konkurrera om att leverera sjukvård, utbildning, omsorg eller inkomstförsäkringar.

Företagande är ett uttryck för människors kreativitet och är motorn i kontinuerliga samhällsförbättringar med nya produkter, jobb och välstånd. Det ska underlättas.

Sverige är ett av de länder som har liberaliserat mest de senaste 25 åren. Så bör vi fortsätta, med fokus på skatter, offentlig sektor och arbetsmarknad. Vi bör sikta på topp tio i Index of Economic Freedom.

Att vi har statliga ingrepp i form av skatter och regleringar som leder till stora sociala problem i flera förorter är oacceptabelt. Kan vi inte reformera nationellt i den takt som krävs kan några regioner få gå före som ekonomiska frizoner. Kanske kan Rosengård då bli en förebild.

I en parlamentarisk demokrati är maktutövningen kollektiv. Det innebär kompromisser. Men jag vet vad jag tror på och är envis och erfaren i att verka för mina idéer. Det kommer jag att göra om jag blir riksdagsledamot, för ett friare Sverige.

Johnny Munkhammar

Riksdagskandidat (m) Stockholms län

Johan kommenterar: Jag var inte odelat positiv till Johnny Munkhammars beslut att bli moderat och riksdagskandidat. Han åstadkommer förmodligen mer som opinionsbildare och faktabank än som en av 349 lagstiftare i den politiskt sett ganska låsta riksdagen. Men han ligger nära mig åsiktsmässigt. Särskilt uppskattar jag stycket om att politiken ska vara rationell och logisk, snarare än känslostyrd. Inte minst i den ekonomiska snålblåst som råder i världen.

Mattias kommenterar: Johnny Munkhammar står för goda ingångsvärden, men jag vill resa ett litet frågetecken kring hans profilfråga om ekonomiska frizoner. Som alla särregler riskerar det att öka byråkrati och fusk med luftföretag lokaliserade på gynnade orter och jag undrar hur radikalt vissa områden kan avvika från resten av landet. Få och enkla regler och låga skatter tror jag är viktigare än särregler. Med detta sagt hade jag gärna sett Rinkeby eller Gotland bli ett ekonomiskt Hong Kong.

Under tiden fram till valet söker Johan och Mattias med ljus och lykta efter verkligt liberala riksdagskandidater. Känner du till några sådana, eller anser du dig rent av själv vara en av dem? Hör av dig och tipsa oss!