Webbartiklar

I rättsväsendets ögon är Sture Bergwall fortfarande Sveriges värste seriemördare genom tiderna. Men för varje frikännande minskar sannolikheten för att han faktiskt är skyldig till sin påstådda brottsserie. Det var under Bergwalls behandling på Säters sjukhus som historien som har kallats den största rättsskandalen någonsin i Sverige började. Frågan är vad som egentligen hände när Bergwall hamnade på terapisoffan.

Av Johan Wennström

För inte så länge sedan framstod Sture Bergwall – eller Thomas Quick som han då hette – som Sveriges svar på Hannibal Lecter. I dag kan vem som helst kommunicera med honom på Twitter. Det kan naturligtvis kännas lite märkligt, men att läsa Bergwalls Twitter-
kanal är faktiskt det bästa sättet att följa med i hans fall. Mediestormen efter Dokument inifråns och journalisten Hannes Råstams tre reportage, som avslöjade att Bergwall förmodligen inte är ”Nordens värste seriemördare”, har lagt sig. Men Bergwall uppdaterar nästan dagligen om hur den rättsliga processen fortlöper.
Av de åtta mord som Bergwall dömts för har han hittills friats för ansvar för två: morden på en israelisk turist i Rörshyttan 1988 och en nioårig norsk flicka i Drammen samma år. Han har även beviljats resning i fallet Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvann i Sundsvall 1980. I ytterligare två fall, morden på två kvinnor i Oslo i början av 1980-talet, väntar han på svar om resning. Redan efter årsskiftet räknar Bergwalls försvarare med att alla gamla domar kommer att ha blivit prövade på nytt. Det är troligt att samtliga rivs upp, eftersom de tycks ha vilat på mycket lösa grunder.
Bevisningen har i samtliga utredningar i huvudsak visat sig vara begränsad till Bergwalls egna skildringar av hur han har dödat människor, flera av dem barn, på ohyggliga vis. Skildringar som vuxit fram i terapeutiska samtal. Då förstår man att berättelsen om Sture Bergwall också är en berättelse om Säters sjukhus och de psykoanalytiska teorier som florerade i sjukhusets idémiljö under 1980- och 90-talen.
Dessa teorier har inte belysts tillräckligt i förhållande till det inflytande som de troligen har haft i sammanhanget och deras sannolika betydelse för att förstå bakgrunden till fenomenet Thomas Quick.

Det verkar ha börjat flera år innan Bergwall, i samband med ett grovt rån, blev inlagd på Säter 1991. En av sjukhusets psykiatriska avdelningar leddes då, tillsammans med en läkare, av en kurator känd i breda kretsar för sitt arbete med schizofrenipatienter. Till kollegor och adepter vidarebefordrade hon idéer från den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller som nyligen skymtat fram i incesthysterin i bland annat USA och Sverige.
Inom psykiatrin, socialtjänsten, kvinnorörelsen och medierna spreds på 1980-talet uppfattningen att sexuella övergrepp mot barn i hemmet var betydligt vanligare än vad man tidigare hade trott. Amerikanska ”studier” med vetenskaplig fernissa antydde att var fjärde flicka och var femte pojke var offer för pågående incest samt att drygt hälften av västvärldens kvinnor hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Många familjer och lokalsamhällen splittrades på tragiska sätt av grundlösa och bisarra anklagelser om incest och till och med brott av satanistisk karaktär, som ofta påstods ha ägt rum långt tillbaka i tiden. Minnen av dessa övergrepp sades plötsligt ha kommit upp till ytan hos vuxna patienter som gick igenom psykoterapi.
Detta låg i linje med vad Alice Miller påstod. Hon delade inte Sigmund Freuds uppfattning att bortträngda minnen av sexuella eller våldsamma övergrepp i barndomen, som tar sig uttryck i neuroser, tenderar att vara efterhandskonstruktioner. I stället talade hon för en alternativ, betydligt mer radikal teori, starkt färgad av feminism, där uppkomsten av psykisk sjukdom anses ligga i verkligt genomlidna övergrepp. Det hade från början också varit Freuds bedömning. Men när empirin för denna ifrågasattes och upptäcktes vara felaktig kastade han ursinnigt ihop en ny teori, som blev en av kärnteorierna i den ursprungliga psykoanalysen, om att bortträngda minnen av övergrepp i själva verket var det undermedvetnas sätt att dölja individens incestuösa böjelser och önskningar mot föräldrarna.
Freuds motiv för att ändra ståndpunkt hade varit att skydda den psykoanalytiska läran från vetenskaplig insyn och kritik. ”Bevisen” för den nya teorin behövde bara suggereras fram från patienter i stark beroendeställning till Freud, som redan hade förfalskat framgångarna för den psykoanalytiska metoden (däribland det tidigt uppmärksammade fallet ”Anna O”), som den amerikanske författaren Frederick Crews med flera visar i antologin Unauthorized Freud: Doubters Confront a Legend. Men Alice Miller ansåg att Freud hade svikit. Han hade förblindats av en manlig och patriarkal syn på övergrepp.
Själv var hon klarseende. Enligt henne var stark ångest och mentala störningar inte sjukdomssymtom, utan förklädda förnimmelser av tidiga traumatiska erfarenheter: föräldrarnas utövning av sexuella och aggressiva fantasier på barnet. Smärtan av övergreppen känns, medan de verkliga orsakerna döljs.
Men teorin gjorde inte halt där. Våld mot barn påstods vara vanligt förekommande i familjer, en oundviklig del av föräldrars uppfostran. Förmodligen, menade Miller, har alla unga barn utsatts för någon form av övergrepp som de i vuxen ålder reproducerar på sina egna barn eller på andra människor. Till exempel i Adolf Hitlers personlighet såg Miller ett resultat av den borgerliga familjens institutionaliserade, närmast ritualiserade misshandel. Så också i seriemördare i allmänhet.
”Barnet i den vuxne” skulle tas i försvar genom en intensiv psykoanalytisk terapi helt baserad på Millers offertanke. Kliniska syndrom och tvångsbeteenden skulle botas genom att dessa bortträngda minnen lockades fram och täcktes av. Katarsis hägrade.

Den här teorin, och andra teorier som tar sin utgångspunkt i bortträngda minnen, har på goda grunder kraftigt kritiserats av minnesforskare. (Se Fredrick Crews bok The Memory Wars: Freud’s Legacy in Dispute för en bra populärframställning.) Det finns ingenting vetenskapligt som stöder den ursprungliga psykoanalysens föreställningar eller mer radikala varianter som exempelvis Alice Millers. I en artikel för tidskriften Annual Review of Clinical Psychology (2/2006) gick Elizabeth Loftus och socialpsykologen Deborah Davis igenom kunskapsläget. De beskriver bland annat hur flera uppmärksammade fall av bortträngda minnen noggrant har plockats isär i efterhand och bedömts som otrovärdiga.
Det har visat sig att riktiga minnen av trauman, som övergrepp i barndomen, tenderar att vara mer påtagliga än andra slags minnen och inte bli aktiverade först i ett terapeutiskt sammanhang. Men under vissa förhållanden tycks människor vara mottagliga för inbillning.
Risken med denna i grunden välvilligt syftande terapi är att falska men subjektivt mycket trovärdiga minnen oavsiktligt planteras i den som undergår terapin. Faran för att patienter helt enkelt manipuleras är överhängande givet behandlingens karaktär, med en terapeut som är dominerande och samtidigt på Millers språk ”partisk”. Det vill säga som med stor inlevelse ställer sig på patientens sida. Kanske inte oväntat har man exempelvis i USA sett många fall där personer har tagit tillbaka anklagelser om incest och i stället stämt sina terapeuter för att ha planterat falska minnen av övergrepp.
Numera har psykoterapin rört sig i riktning mot kognitiva och biologiska modeller. Alice Millers och liknande psykoanalytiska minnesteorier lever i stort sett bara kvar i kultursideskretsar, där de också var inflytelserika. ”Blotta misstanken att hon har rätt är så förfärande att vi gör klokt i att läsa hennes böcker med stor uppmärksamhet” citeras Leif Zern i Expressen på omslaget till boken I begynnelsen var uppfostran.
Men vid tiden för Sture Bergwalls bekännelser var dessa teorier ännu på modet inom psykiatrin. Och alltså inte minst i Säter, där särskilt en ledande kurator och handledare, med tiden även en respekterad föreläsare och handledare på den rättspsykiatriska avdelningen, drev den ideologiska inriktningen och när hon slutade vid sjukhuset lämnade efter sig ett mycket problematiskt idéarv.
För Hannes Råstam har Bergwall beskrivit hur ”bisarra historier om våld och övergrepp i barndomen” började växa fram i tidiga terapisessioner, som den om en lillebror som ska ha dödats på tröskeln till det sovrum där Bergwall samtidigt påstod sig ha våldtagits av sin pappa. Var det kanske ett verkligt exempel på vad Alice Miller kallade föräldrars ”svarta pedagogik”? Knappast. Men Bergwall blev tagen på stort allvar, och uppmuntrades till att berätta mer. Han beskriver en ”kolossal respons som förstärker berättandet, som gör det så lätt att gå vidare och spinna på historierna”.
Vi vet nu inte särskilt mycket om Sture Bergwalls inre liv. Men från utsidan ser det ut som om han kan vara lagd åt mytomani och patientmegalomani (vilket väcker  frågor om vad Bergwall säger om sina morddomar i dag). Kanske var det dessa drag som gjorde honom till ett så intressant fall i personalens ögon. Framstod han för dem som en person färgad av traumatiska händelser som kunde klaras ut i terapin och därmed bevisa minnesteoriernas riktighet? Det är inte alldeles osannolikt att han kunde betraktas som ett sådant ”löfte”. Bergwalls terapeut i Säter Birgitta Ståhle kallade honom enligt Dokument inifrån för en källa till nya kunskaper i psykologi.
Kanske hade Bergwall inledningsvis även sina egna skäl för att söka terapeutiskt stöd, med tanke på hans återkommande kontakter med Säters sjukhus sedan tidigt 1970-tal, men råkade korsa vägen för en mycket ambitiös form av psykoanalys som talade till hans sämsta sidor.

FAKTA: Vår värste mördare

Sture Bergwall dömdes mellan 1994 och 2001 för sammanlagt åtta mord vid sex olika rättegångar. Under sin tid i terapi erkände han omkring 30 mord, bland annat minst två fall där de påstådda offren senare visat sig vara vid liv.
Redan på 1990-talet kritiserades utredningen och domarna mot Bergwall och 2001 förklarade han i en debattartikel i DN att han inte längre ville samarbeta med polisen genom fortsatta förhör, eftersom han kände sig motarbetad. Därefter var det tyst kring honom fram till 2008 då han i SVT:s Dokument Inifrån förklarade att alla erkännanden varit uppdiktade. Sedan dess driver han en juridisk process för att bli frikänd från samtliga mord.

av Paulina Neuding

Hon är en av världens främsta människorättsadvokater med klienter som Nobelpristagarna Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo. I höstas åkte Neos Paulina Neuding till New York och träffade Maran Turner för att ta reda på vad Sverige kan göra för de fängslade svenskarna Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson. I dag publicerar vi texten i sin helhet med anledning av den fällande domen mot Schibbye och Persson.

Du har som advokat försvarat en mängd samvetsfångar världen över, bland andra burmesiska Aung San Suu Kyi och kinesiske Liu Xiaobo som båda har fått Nobels fredspris. Du beskriver arbetet som en fråga om både juridik och kommunikation. När det kommer till det senare – vad fungerar egentligen? Vad är ditt råd till människor som är engagerade i enskilda fall?

– Den som skriker högst och mest vinner. Så är det nästan alltid.

När fungerar det inte att skrika högt?

– Jag kommer inte att nämna några länder specifikt, men jag har varit med om att representanter för regeringarna i EU och USA har låtit oss på min organisation Freedom Now veta att ett högljutt försvar från vår sida kan försämra möjligheterna till frigivning av en klient.

– En del diktaturregimer blir besvärade av försvarskampanjer för samvetsfångar, men vill samtidigt inte ge intryck av att de viker ned sig för internationella påtryckningar. Då kan resultatet bli att de vägrar släppa våra klienter, för att liksom inte tappa ansiktet.

Hur agerar ni då?

– I de lägena använder vi oss av vad vi kallar ”blixtförsvar”. Vi publicerar debattartiklar, håller tal och lobbar mot amerikanska eller europeiska makthavare att lyfta frågan offentligt. Sedan håller vi tyst. Inte för evigt, men en stund. När jag säger tyst, menar jag tyst i det offentliga. Vi fortsätter att hålla kontakt med politiker och verka för att de lyfter frågan vid varje möte med det berörda landet.

– Exempelvis lyfter utrikesminister Hillary Clinton och alla departementsföreträdare under henne frågor om våra fall vid varje möte med kinesiska och uzbekiska utrikesministrar. Det blir besvärande för dem. De vill tala om olja eller transitrutter – frågor som ligger i deras intresse, men får i stället diskutera enskilda samvetsfångar.

I Sverige pågår en diskussion om huruvida man ska hålla en hög profil i fallet Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea, eller om det kan riskera att göra det svårare för den eritreanska regeringen att släppa honom. 

– Det är någonting vi aldrig kan vara säkra på, någon one size fits all-lösning finns inte. Det är därför vår organisation skräddarsyr försvarsstrategin från fall till fall. Det finns fall där man måste ta ett steg bakåt och dämpa sig. Men man slutar aldrig att jobba med fallet.

– I slutänden är det alltid internationell uppmärksamhet som friger människor. Det blir tydligt i fallet Ahmad Batebi i Iran. Han satt fängslad i nio år efter studentprotesterna men frigavs förra året tack vare att hans namn fanns överallt i internationella medier. Det gjorde inte de han åtalades tillsammans med. De försvann.

Så det finns i regel ett värde i att medier driver kampanjer för enskilda fångar, som svenska medier har gjort avseende Dawit Isaak? 

– Ja, de fångar vars namn inte nämns har ofta ingen chans att bli frigivna.

Hur tycker du att man ska agera i fallet med de två svenska journalisterna som sitter anhållna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson? 

– Jag kan inte fallet i detalj, men generellt sett måste försvaret engagera utrikesdepartementet. Det görs bäst genom att försvararna lyfter frågan i medierna och genom direktkontakt med myndigheten. De ansvariga på departementet måste ständigt ställas till svars om vad de gör för att fria journalisterna.

– För advokaten på plats i Etiopien är det av yttersta vikt att man får en uppfattning om huruvida rättsprocessen överensstämmer med internationell lag. Fallet kan nämligen anmälas till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som skulle kunna öka pressen på Etiopien.

Hur gör man för att öka chanserna för att FN:s arbetsgrupp ska slå fast att det skett felaktigheter?

– Det handlar dels om juridiskt försvarsarbete, men också om lobbyarbete. Även här gäller det att  lobba mot politiker både i  Sverige och i EU.

Utifrån vad du har sett av den svenska regeringens agerande i ditt arbete – tycker du att vår regering är bra på att hantera den här typen av frågor?

– I fall som jag har arbetat med har jag upplevt den svenska regeringen som väldigt hjälpsam. Men det krävs mycket jobb för att få den engagerad.

Kan du förklara hur den juridiska sidan av arbetet går till rent konkret? Hur arbetar en advokat från en västerländsk demokrati med rättsfall i främmande diktaturer?

– I de flesta fall som jag har jobbat med har det funnits en inhemsk advokat med i bilden. Till skillnad från dem är vi på Freedom Now inga experter på det enskilda landets lagstiftning, utan vi bistår främst med expertis på internationell lag.

– Saken är den att det i flera länder saknas ordentliga juridiska bibliotek och tillgången till internet kan vara mycket begränsad. Det gör arbetet rent praktiskt väldigt svårt för den lokala försvararen.

Så ni pläderar aldrig i de berörda ländernas domstolar?

– Vi arbetar alltid bakom kulisserna genom att stödja de lokala försvararna. Advokater kan inte bara gå in i andra länders domstolar utan att ansöka om det, och ansöker man så får man i regel avslag. Vi kan alltså inte bara storma in och säga att vi tar över.

– Det har hänt att vi har haft en känd person som har engagerat sig i ett fall, och då har vi övervägt att lyfta fram den personen. Och då är vi alltså fullt medvetna om att domstolen kommer att ge avslag på vår ansökan. Vi talade om att göra det i ett fall i Uganda enbart för att Cherie Blair, Tony Blairs fru, var försvarare. Men det har vi alltså inte testat än.

Hur utvecklar du dina relationer med amerikanska makthavare?

– Det bästa sättet är att uppvakta politiska beslutsfattare. Jag brukar ringa upp det amerikanska utrikesdepartementet och kolla att deras handläggare är medvetna om ett enskilt fall. Ofta byter vi information med varandra, jag har fått flera fall från just handläggare.

– Det är desto svårare att nå högre i hierkarkin på departementet, men det handlar om att hitta inflytelserika allierade som kan påverka mer än vad vi kan. Vi träffar medarbetare till senatorer, kongressledamöter och anställda på departementen. Du skulle bara veta hur många av dem som blir personligt involverade i våra fall!

Lobbar ni mot FN också?

– Absolut. I två fall som vi jobbade med från Kamerun försökte vi nå FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som var på väg till landet just då för att diskutera millenniemålen. Vi lyckades förmå en amerikansk senator att hjälpa oss och strax innan generalsekreteraren landade fick vi ett meddelande om att han skulle ta upp fallen. Ban Ki-moon talade med Kameruns president i 40 minuter. Halva tiden gick åt till att behandla våra fall.

Hur avgör ni vem eller vilka ni ska rikta er till?

–  Det beror på hur det enskilda fallet ser ut. När vi exempelvis arbetade med en klient från Bahrain valde vi att fokusera våra påtryckningar på den amerikanska regeringen, som har goda förbindelser med Saudiarabien, som i sin tur har stort inflytande i Bahrain. Men det gjorde vi inte när vi arbetade med ett fall på Kuba, eftersom det bara skulle vara slöseri med tid.

Din klient Aung San Suu Kyi frigavs från sin husarrest av den burmesiska regeringen 2010. Varför tror du att man bestämde sig för att släppa henne?

– Jag önskar att jag kunde säga att det var tack vare de massiva internationella påtryckningarna mot Burma. Men dessvärre är svaret mer komplext. Det handlade mycket om tajming. Hon blev frigiven först när valet i landet var över och var därmed ofarlig för regimen.

Hennes fall är ett av världens mest uppmärksammade, inte minst sedan hon fick Nobels fredspris 1991. Omvärlden hade alltså ögonen på den burmesiska regimen, men hur arbetade ni rent juridiskt?

– Vi var tvungna att utgå från burmesisk lag i hennes fall. Burma är inte med i något regionalt nätverk och har heller inte ratificerat  FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, ICCPR, så vi hade alltså bara burmesisk lag att tillgå. Och den tillåter frihetsberövande utan dom i fem år. Efter fem år  kunde vi alltså hänvisa till den burmesiska lagstiftningen i vår överklagan. Det var första gången vi fick någon respons överhuvudtaget från regeringen i landet. Tekniskt sett frigavs hon alltså i slutet på sin anhållning.

Det var alltså ett sätt att ge regeringen möjlighet att frige henne utan att, som du säger  ”tappa ansiktet”?

– Exakt. Det är någonting som vi försöker göra i förhandlingar med den här typen av länder. Man måste erbjuda dem en möjlighet att frige ens klient utan att de behöver medge sitt misstag. Det är därför som man måste ge en för dem legitim anledning till frigivning.

Hur arbetar du med Liu Xiaobos fall?

–  I hans fall har vi huvudsakligen fokuserat på det juridiska försvaret. Vi lämnade in ärendet till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som kom fram till att fängslandet av Liu Xiaobo och hans fru var godtyckligt. Vi använde utslaget för att få mer uppmärksamhet till fallet.

– Men sådana utlåtanden löser inte fallet utan är bara ett redskap för oss. Vi kan trycka på fakta om fallet vid förhandlingar, men det väger aldrig lika tungt som när vi har FN-uttalanden att luta oss mot.

Liu Xiaobo är ett känt fall, är det möjligt för Kina att släppa honom utan att tappa ansiktet?

– Det är det som är det kluriga. I samband med Nobelceremonin fanns det inte en chans att de skulle frige honom.

– Men man vet aldrig med Kina. Regimen frigav konstnären Ai Weiwei för att folk blev fullkomligt galna över att han satt fängslad. Utländska regeringar hade rest frågan och medierna likaså. Han var överallt, ändå släppte de honom, utan att ge intryck av att tappa ansiktet.

– Så ja, jag tror att Kina kan släppa även Liu Xiaobo.  Ai Weiweis frigivande ger hopp om det.

Av Paulina Neuding

I går lanserade integrationsminister Erik Ullenhag en ny sida på nätet där myter om invandring ska mötas med fakta, en satsning som integrationsforskaren Andreas Johansson Heinö skriver klokt om här.

En sådan myt som regeringen nu ska göra upp med är att invandrings- och integrationspolitik skulle omgärdas av tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden. Så hur förhåller sig integrationsministern själv till svåra integrationsfrågor? Neo publicerar här en intervju med Erik Ullenhag från Neo nr 5 – från ett kafé i Rinkeby där kvinnor inte känner sig välkomna. 

Den demokratiske New York-senatorn Daniel Patrick Moynihan sade en gång att ”den centrala konservativa sanningen är att det är kulturen, inte politiken, som avgör hur framgångsrikt ett samhälle är. Vänsterns centrala sanning är att politiken kan förändra kulturen och rädda den från sig själv.”

Det senare, tänker jag över min kaffe med Erik Ullenhag, sätter fingret på något även inom Folkpartiet.

Vi ses i Rinkeby centrum en solig torsdag förmiddag i slutet av sommaren. Jag har bett Erik Ullenhag att komma till Kafé Nejos uteservering på torget, och när han slår sig ner med livvakt och sin kvinnliga pressekreterare är vi två kvinnor på den fullsatta serveringen – hon och jag.

Jag fick upp ögonen för Kafé Nejo förra sommaren, efter att lokalpressen uppmärksammat att kvinnor inte syntes till på Rinkeby torg i samma utsträckning som män. På Trafikkontoret bestämde man sig för att agera, och ställde ut rosa bänkar på torget reserverade för kvinnor. Detta skulle bekräfta för kvinnliga Rinkebybor att också de hade en plats i det offentliga rummet. Men, även de rosa bänkarna togs snart i besittning av män och togs därför bort igen. I lokaltidningen Norra Sidan beskrivs livet på platsen kort efteråt:

”Mansdominansen i Rinkeby centrum är slående. På kaféerna, i små grupper vid utgångarna från tunnelbanan, gallerian och föreningar sitter och står män och pratar. (…) Efter klockan 20 på kvällen när den sista matvarubutiken stängt är det bara män kvar och den kvinna som behöver korsa torget känner sig, om inte otrygg, så ensam (16/4 2011).”

– Det där är ju inte lösningen, säger Erik Ullenhag över sitt kaffe med blicken riktad ut mot torget.

– Det är ett taffligt försök att närma sig en större frågeställning. Det känns väldigt könsstereotypt att ställa ut några rosa bänkar.

Könsstereotypt? undrar jag.  Själva färgen alltså?

– Ja, det också, men det offentliga rummet ska ju tillhöra oss alla.

Men på Kafé Nejo brukar det bara sitta män, och enligt lokaltidningen Vår Linje är det för att kvinnor som trotsar den ordningen får veta att de inte är välkomna. Några kvinnliga reportrar från tidningen testade att fika på Nejo, och beskrev den reaktion som mötte dem:

”Alla blickar vänds mot oss, fyra tjejer som orädda fikade på männens revir i Rinkeby. Efter en stund märkte jag att männen flyttade från uteserveringen in till kaféet. Plötsligt blev det helt tomt runt oss. När vi var på väg för att lämna kaféet hör vi flera män ropa glåpord på sina hemspråk efter oss (Vår Linje3/7 2010).”

Före mitt möte med integrationsministern har jag inlett ett samtal med en av männen på serveringen, och frågat varför det bara är män omkring oss. ”Ni har er kultur och vi har vår”, blir svaret. Reportrarna från Vår Linje ställde samma fråga till några män på serveringen. ”Det har med min kultur att göra. I vår tradition tillåts inte kvinnor att fika med män”, svarade en av de intervjuade männen då. En annan förklarar att hans flickvän jättegärna får ”komma och fika med mig men hon får absolut inte komma hit med sina väninnor”.

Hur ser en folkpartistisk integrationsminister, som dessutom kallar sig feminist, på det svaret?

– Jag tycker det är ett helt felaktig uttalande att säga så. Det är en typ av kultur som jag tycker vi ska motarbeta, säger Erik Ullenhag.

Så långt är han tydlig – om Rinkeby har blivit en plats där kvinnor upplever att de inte är välkomna i det offentliga rummet, och om detta är ett uttryck för en kulturell förändring, är detta ett problem som ska motarbetas politiskt. Nästa fråga är hur.

– Om kvinnor inte känner sig trygga, vilket såklart är oacceptabelt, så är det en fråga för rättsstaten. En kvinna ska alltid kunna vistas ute. Det offentliga rummet tillhör alla, och samhället måste ha precis samma reaktion på våld mot kvinnor till exempel, oavsett om man är född här eller är född någon annanstans.

– Sverige är ett mångkulturellt land, vilket är positivt, men vi ska inte vara ett multikulturalistiskt land i meningen att vi ska ha särlagstiftning. Vi har ställts inför dessa frågor  tidigare vad gäller exempelvis huruvida muslimska skolflickor ska kunna befrias från sim- eller sex- och samlevnadsundervisningen. Att dela ut sådana dispenser är att acceptera värderingar som vi inte ska acceptera. Vi har kommit väldigt långt med jämställdhet i Sverige, och vi ska aldrig backa i fråga om de värderingarna.

Hur ser du då på exkludering av kvinnor som inte är resultatet av våld och särlagstiftning? Som här, på den servering vi sitter på?

– Nu kommer jag in på jobb igen.

– Det tar alldeles för lång tid för utrikesfödda kvinnor att komma i jobb i Sverige.

Ullenhag är tillbaka i jobben, detta ”att komma i jobb”, som tycks ha blivit kanslitermen. Han talar om att det tar för lång tid för utrikesfödda att få jobb, citerar den statistik som säger att mediantiden för nyanlända kommunplacerade invandrare att få jobb i Sverige är sju år, tio år för kvinnor och fem år för män. Han talar om det han kallar föräldraförsäkringens inlåsningseffekter: De 1 200 föräldrapenningdagar man får om man har tre barn under åtta år. Att det därmed kan dröja flera år innan man ens kommer in i etableringsinsatser.

Den kultur som mansdominansen på Kafé Nejo är ett uttryck för ska alltså motarbetas, och det ska enligt Ullenhag ske genom en närvarande rättsstat och minskad arbetslöshet. Jag tänker på det där citatet av senator Moynihan igen. Är man mer konservativ i hans mening invänder man förmodligen att politiken inte rår på kulturen sådär utan vidare. Att om Rinkeby Torg kommit att präglas av en kvinnosyn som människor har tagit med sig från sina hemländer, så är det nog en kulturell förändring vi kommer att få leva med en bra tag framöver.

Erik Ullenhag brukar annars inte vara främmande för att mejsla fram ingripande åtgärder för att förändra allmänhetens syn på könen. ”Könsrollerna utgör hinder mot varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Könsrollerna och den maktstruktur som de skapar i hemmen måste brytas både genom privata och politiska åtgärder”, skrev han till exempel tillsammans med några andra namnkunniga folkpartister i en debattartikel 2005, i samband med att de presenterade sitt förslag på tredelad föräldraförsäkring.

Av den ivern att påverka kulturella föreställningar genom finkalibrerad social ingenjörskonst märks inte mycket under vår fika på Kafé Nejo.

– Jo jag ser faktiskt det när jag tittar nu, säger han och ser sig omkring på serveringen.

– Det är sant, det sitter bara män här.

Erik Ullenhag är 39 år gammal och andre vice partiledare i Folkpartiet sedan ett år tillbaka. Dessförinnan var han partisekreterare, ett jobb som han tog över efter att den så kallade dataintrångsskandalen hade briserat i valrörelsen 2006. Efter valet förra året ersatte han den betydligt mer kontroversiella Nyamko Sabuni som integrationsminister. I båda fallen har han betraktats som ett stabilt och säkert alternativ till sina företrädare, och han är, vid sidan av EU-minister Birgitta Ohlsson, den som oftast spås ta över som folkpartiledare efter Jan Björklund. Hans enda riktiga klavertramp hittills var en debattartikel i DN 2007, där han beskrev Centern som ett nyliberalt hot mot Alliansen (12/3). Det var en återgång till tongångar som inte uppskattades av Allianskollegerna ett år in i det mest hållfasta borgerliga regeringssamarbetet någonsin.

Erik Ullenhag var under ett par år verksam som jurist innan han blev minister. Han läste juridik i Uppsala och gjorde ett utlandsår på University of Minnesota i USA, och jag undrar hur han upplevde nivån på ett amerikanskt topp-20-universitet jämfört med utbildningen i Sverige. Av de svenska prestigeutbildningarna är det ju bara Karolinska Institutet som brukar komma högt upp i internationella rankningar.

– Det var bättre föreläsningar i USA och det var en högre akademisk nivå på själva utbildningen, det håller jag med om, säger han.

– Amerikanska universitet är inte isolerade öar på samma sätt som de svenska. Det är inte ovanligt med lärare som samtidigt är framstående praktiker, och som deltar i samhällsdebatten. Det var roligare att plugga i USA också. Svenskt universitetsväsende har väldigt mycket att lära av det amerikanska.

Finns det inte en integrationspolitisk aspekt här? Hur ska vi lyckas som invandrarland i meningen att vi drar till oss begåvade och drivna människor om våra utbildningar inte står sig i konkurrensen?

– Vi behöver bli betydligt bättre, det måste vi bli. Frågan är helt klart vad Sverige har för konkurrensfördelar som invandrarland jämfört med andra länder, och när det gäller just universiteten är ju USA bättre.

Folkpartiet har tidigare gjort utspel om att Sverige behöver ett elituniversitet, ett Nobeluniversitet som kan locka hit världens skarpaste hjärnor. Finns det några sådana konkreta planer?

– Jag tror det vore bra, men vi är ju inte ett jätteland i invånarantal betraktat. Om vi hade ett elituniversitet kanske det snarare skulle handla om ett samarbete mellan några av våra främsta universitet. Men det är klart att utbildningsnivån har betydelse.

– Och marginalskatterna! Det är inte speciellt smart i en globaliserad värld att ha höga skatter på utbildning.

Men, menar han, det är den relativa svenska toleransen som är vår största konkurrensfördel som invandrarland. Han jämför med Nederländerna, där han menar att klimatet i integrationsdebatten har hårdnat kraftigt.

– Där har man ju lite förenklat sagt att man vill ta emot betydligt färre flyktingar, men samtidigt locka till sig de skarpaste hjärnorna och den bästa arbetskraften.

– Men om man kommer från ett muslimskt land och är riktigt
duktig – är man då sugen på att åka till ett land som har väldigt högt tonläge mot muslimer? Sannolikt kan det vara en konkurrensfördel för Sverige i det avseendet just att vi är öppna.

Den öppenheten är svår att råda över politiskt, men slaget om våra uppfattningar ligger åtminstone på Erik Ullenhags bord. I övrigt är han en integrationsminister med snävt manöverutrymme.

Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som forskar kring integration. Jag ringer upp honom efter mitt möte med integrationsministern och frågar vilka verktyg politiker egentligen har för att påverka hur väl invandrare integreras i ett samhälle.

– Skattenivåer och kvalitet på utbildning och forskning påverkar definitivt vilka man lockar till landet, vilket i sin tur påverkar integrationen, säger Andreas Johansson Heinö.

– Sedan handlar det framför allt om hur migrationspolitiken ser ut, det vill säga vilka som kommer hit. Jämförande studier mellan olika länder med olika typ av invandring visar att själva invandringen i sig spelar större roll än integrationspolitiska åtgärder.

Johansson Heinö hänvisar till en studie av den danske statsvetaren Peter Thisted Dinesen, som menar att integrationspolitik rentav kan stå i vägen för lyckad integration.

– Hans forskning visar att särskilt riktade integrationspolitiska åtgärder kan ha en negativ effekt. Integrationspolitik är så väldigt mycket symbolpolitik, just för att politiker med ansvar för dessa frågor ofta saknar de rätta instrumenten.

Kanske är detta Ullenhags dilemma. Frågor kring forskning och utbildning ligger under utbildningsdepartementet, den marginalskatt han själv hänvisar till är Anders Borgs ansvarsområde och själva invandringsfrågorna ligger hos migrationsminister Tobias Billström på justitiedepartementet. Ullenhag har formellt överhuvudtaget inget inflytande över de regler som slår fast vem som kan få uppehållstillstånd i Sverige, under vilka omständigheter och på vilka grunder, vilket tycks vara det viktigaste instrumentet för att lyckas med integrationen.

Ullenhags uppdrag ligger under arbetsmarknadsdepartementet, vilket i sig är en markering om integrationspolitikens tyngdpunkt. I övrigt handlar hans jobb främst om att vinna väljarkårens hearts and minds. Frågan är vilka utsikter han har att lyckas. Under den dryga timme som vi tillbringar på Kafé Nejos uteservering lyckas Erik Ullenhag inte förklara för mig hur rådande föreställningar om mäns och kvinnors plats i det offentliga rummet korrelerar med arbetslöshet. Sedan är det dags att gå. Säpobilen väntar runt hörnet, och tillsammans med livvakt och pressekreterare skyndar Erik Ullenhag över torget.

Norska Aftenposten skriver idag om Stasiarkiven och det östtyska spioneriet i Norden. De ägnar stort utrymme åt Lena Breitners reportage i nya numret av Neo, som avslöjar sexfällan som förbereddes åt en svensk byråkrat.

Stasis sexfälla, Annie Lööfs nya läsvanor och bästa sättet att få Dawit Isaak fri

Sven, en svensk vanlig byråkrat, fick en chock när han fick läsa den östtyska spionorganisationen Stasis planer för att få honom att förråda sitt land. “Vi var naiva” konstaterar han och berättar om spiondramat som kostade honom hans bästa vän. I nya numret av Neo berättar Sven hela historien om sexfällan som nästan slog igen och om sina tankar kring skuld, försoning och om det nu är dags att öppna Stasiarkiven för alla.

I Neo nr 6 – 2011 möter du också Annie Lööf som numera väljer Karin Söder framför Margaret Thatcher och som slutat skylta med farliga läsvanor. ”Gud, jag måste ju svara som partiledare här”, säger Lööf som får bita sig i tungan för att inte svara för liberalt på Neos frågor. Den nya näringsminister berättar också för Neos Mattias Svensson om FRA-striden 2008.

Dessutom: Johan Wennström om de psykoanalytiska teorierna bakom seriemördaren Thomas Quick. Den ledande människorättsadvokaten Maran Turner berättar för Paulina Neuding om det bästa sättet att få svenska fångar som Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson fria. Och så har Neos Lena Lindvall testat att sluta röka med hjälp av EU-kommissionen.

Neo nr 6 – 2011 finns i butik från och med den 22 november.

Innehåll:

Paulina Neuding
Från extremliberal till minister

Notiser
Karin Svanborg, Göran Rosenberg,
Victor Galaz, julmisär och varför
policynördar är sämre på innebandy.

Neo möter: Annie Lööf
“Jag hade inte valt Centerpartiet på 90-talet.”

Stasis svenska spioner
Han förlorade sin vän när spioneriet avslöjades.

”Vi är alla Liu Xianbin”
Så länge samvetsfången är tystad måste vi tala.

Den sista väntan
Hospice räds varken idealitet eller döden.

Minnet av mord
De galna teorierna på Säters sjukhus.

Reportage: Bättre än krig
Sydsudan saknar allt utom departement.

Galleriet: Död vid gränsen
Varning för starka bilder.

Porträtt: Maran Turner
Stjärnadvokaten om hur vi får svenska samvetsfångar fria.

Bilden: Jul i ingenmansland

Matrisen: Tre avhandlingar

Krönika: Fredrik Johansson

Manualen: Pengar

Porträtt: Frank Furedi
Det är tufft att vara tolerant.

Neo testar: EU:s friskvård
Smiley och självhat från EU-kommissionen.

Essä: Västvärldens största skattereform
Skickligt socialdemokratiskt maktspel.

I backspegeln: Svenska hot

Krönika: Lars Melin

Recensioner
Diktatorns handbok, vänstrande journalister, tråkiga befolkningsbesked och nunnorna i Alsike.

HAX från EU
Harmoniska planer.

Din rätt att köpa kvalitetsvin och andra drycker med hemleverans till dörren är hotad genom en polisanmälan av IOGT-NTO. Neo listar här de anmälda importörerna. Handla och stöd dem.

Sedan ett utslag i EG-domstolen 2007 har svenskar rätt att importera alkohol från utlandet. ”Förbudet mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker till Sverige utgör en obefogad kvantitativ restriktion av den fria rörligheten för varor. Åtgärden är inte ändamålsenlig för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen och står inte i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar.”

Redan då rasade nykteristerna. Sedan domen har de försökt det mesta för att hindra Sveriges vuxna befolkning från att utöva sin lagliga rätt.Även Systembolaget och dess intressenter har gjort sitt bästa för att hindra konkurrensen från företag som hjälper svenskarna tillrätta med den krångliga importprocessen och skatteinbetalningen och därmed kan erbjuda hemleverans av öl, vin och sprit från utlandet. Hittills utan att vinna gehör från politiker eller myndigheter.

Nu hotas den fria importen av en polisanmälan från IOGT-NTO mot några av de företag som hjälper oss att utöva vår lagliga rätt. Deras klagomål är att det blivit för enkelt att handla (!) och den vanliga visan om att de vill ha en restriktiv politik och Systembolagsmonopol.

Processer av det här slaget har alltid ett visst mått av godtycke, så vår rätt att importera kvalitetsviner och annat gott direkt hem till dörren kan vara hotad. Desto större anledning att utöva denna medborgerliga rätt och hjälpa importörerna. Handla av de hotade importörerna, få ett trevligare liv och gör en insats för ett liberalare Sverige. Skål!

www.tegalob.se

Slogan: Ditt bolag på nätet.

Sortiment: Sprit, öl, vin och cider till låga priser.

www.bottleshop247.com

Slogan: Varför 247? Vi har öppet 24 timmar per dygn och 7 dagar i vecka.

Sortiment: Sprit, öl, vin och cider till låga priser.

www.drinko.se

Slogan: Drinko är en online vin & sprit butik som erbjuder billig sprit på nätet.

Sortiment: Sprit, öl, vin och cider till låga priser, samt exklusiva vin- och spriterbjudanden.

www.winefinder.se

Slogan: Winefinder Club – För livsnjutare.

Sortiment: Utvalt kvalitetsutbud av rött och vitt vin, rosé och mousserande vin. Ca 1000 sorter.

Kuriosa: WineFinder fick den 15 oktober 2007 Sveriges första tillstånd att bedriva distansförsäljning av vin till svenska privatpersoner och är idag Nordens ledande vinmäklare.

www.vinstocken.se

Slogan: För vinälskare – av vinkännare

Sortiment: Utvalt kvalitetsutbud av rött och vitt vin, rosé och mousserande vin. Ett hundratal sorter.

www.kvalitetsvin.se

Slogan: Noga utvalda drycker, direkt till din dörr.

Sortiment: Utvalt kvalitetsutbud av vin och öl från Europa.

Kuriosa: Samarbetar med Delikatessgrossisten, som även erbjuder delikatessmat från Medelhavsregionen.

www.handlavin.se

Slogan: Din vinbutik på nätet sedan 2009.

Sortiment: Röda och vita viner, med det bredaste utbudet av olika druvsorter ifrån Österrike.

www.australianwineclub.se

www.finewinesociety.se

Slogan: Kvalitetsviner till dörren.

Sortiment: Utvalt kvalitetsutbud av rött och vitt vin, rosé och mousserande vin. Från början mest från Australien men nu från större delar av världen. Fine wine society erbjuder ett helhetskoncept: Kvalitetsviner med hemleverans, populära vinprovningar, personlig konsultation samt tips och nyheter.

Kuriosa: Har erfarenhet av tidigare fula försök från nykterister och Systembolagskramare att stoppa privatimporten. Posten vägrade leverera vinerna  och KF bedrog dem.

www.matovinklubben.se

Slogan: Mat- & Vinklubben har som sin uppgift att förmedla det goda vinet till den goda maten.

Sortiment: Exklusiva viner från småskaliga italienska vinproducenter.

Kuriosa: Bjuder vännerna på Svenskt näringsliv på vinupplevelser den 29 november i Näringslivets hus.

www.mathem.se

Slogan: En komplett matbutik online med färdiga matkassar, hemkörning av mat, vin, recept och inspiration.

Sortiment: 10 000 matvaror, varav fem vinpaket med röda och/eller vita viner, eller två-fyra flaskor till matkasse.

P.S. För ytterligare självförsvar mot förmyndarskapet. Köp även Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Finns hos Kulturbutik (39 kr), Adlibris (42 kr), Bokia (45 kr), Bokus (51 kr), CDon.com (49 kr). D.S.

Neo nr 5 – 2011

Av Maria Wetterstrand och Mattias Svensson

(Ur Neo nr 1 – 2011)

Ditt bidrag spelar roll. I andra länder kan bara några kronor om året per skattebetalare minska skogens biologiska mångfald. För några hundralappar av dina skattemedel kan de flesta fiskarter fiskas ut. Någon tusenlapp räcker för att övergöda Östersjön och för några tusenlappar till får du global uppvärmning. Så fungerar de miljöskadliga subventionerna.

Fiskebåten Alakrana skulle aldrig ha behövt kapas av somaliska pirater. Det spanska fartyget befann sig den 2 oktober 2009 återigen utanför Somalias kust vid Seychellerna, långt vid sidan om de vatten som den spanska regeringen bedömt som säkra. Å andra sidan är det utmärkta vatten att tjuvfiska i. Fartyg från EU-länderna, som den 104 meter långa bjässen Alakrana, plockar varje år upp illegal fisk utanför Somalia till ett värde som skattats till minst 90 miljoner dollar per år. Mest attraktiv är tonfisken, en av många fiskar som fiskats så hårt att bestånden håller på att ta slut världen över.

Allt talar för att det var tonfisk som Alakrana var ute efter när de i stället kidnappades av somaliska pirater. De släpptes fria efter sex veckor mot en lösesumma på några miljoner euro, sannolikt betald av den spanska regeringen.

Just den här artikeln ska inte handla om pirater. Inte ens om att en anledning till piratverksamheten är att utländska fiskefartyg hänsynslöst rammat somaliska fiskare och stulit deras nät och fisk sedan 1990-talet. Och vi ska bara kort beröra att EU sedan några år tillbaka har en militär styrka för omkring 8 miljoner euro per år. En styrka som patrullerar somaliska hav för att skydda internationella fartyg från pirater, men som inte beivrar deras tjuvfiske eller att de dumpar gifter och avfall i haven.

Artikeln ska däremot handla om att du är med och betalar för tjuvfisket av raskt sinande fiskbestånd utanför Somalias kust. Alakrana byggdes som de flesta andra fiskefartyg inom EU med betydande statliga subventioner, närmare bestämt 4 272 960 euro. Sådana subventioner gör att dagens fiskeflottor globalt sett har en fiskekapacitet på ungefär dubbelt så mycket som är långsiktigt hållbart. Därför hotas ungefär 60 procent av alla fiskpopulationer av utrotning om överfiskningen fortsätter som i dag, trots att en del fiskbestånd börjar återhämta sig efter drastiska åtgärder.

Utöver att du betalat en betydande del av byggnadskostnaden och moderniseringen av EU:s fiskefartyg och subventionerat deras utfiskning av europeiska vatten, så betalar du även för utfiskningen av afrikanska vatten. EU betalar omkring 130 miljoner euro per år för att åt sin överdimensionerade fiskeflotta köpa rätten att fiska vid Afrikas västkust, på bestånd som i många fall redan är överfiskade. Ett fiske som på grund av svaga regeringar sker utan kontroll av hur mycket fisk som tas upp och med utrustning som finmaskiga nät och bottentrålar som är förbjudna i europeiska vatten. Pengarna från EU försvinner dessutom ner i ländernas statskassor, medan lokala fiskare berövas sitt levebröd.

En del av pengarna EU betalar för att få fiska i Afrika sägs gå till hållbar utveckling. Några belägg för att EU-pengarna används till detta finns inte. De tycks inte nå lokalbefolkningen och Naturskyddsföreningen har hindrats av EU-kommissionen från att ens efterforska vart pengarna tar vägen.

EU:s fiskeribudget till direkta subventioner uppgår totalt sett till runt 900 miljoner euro. Inte så stora belopp i statsbudgetsammanhang, någon hundralapp om året för svenska skattebetalare, men de räcker för att ställa till med stor skada på havens ekosystem och på tillgången till fisk. Utöver problemen med överfiskning, som bland annat utgjort ett akut hot mot torskbeståndet i svenska vatten, är sjöfarten bland de största orsakerna till försurning genom sina utsläpp av svaveldioxid. Medan utsläppen på land minskat dramatiskt sedan 1980 har utsläppen från sjöfarten i Östersjön börjat minska först på senare år.

De direkta subventionerna i EU utgör omkring 17 procent av det totala värdet på fisken som fångas. USA:s subventioner är över 30 procent av förädlingsvärdet, och Japans 24 procent.

Beroende på hur man räknar kan subventionerna vara betydligt större. Ofta inkluderas skattesubventioner, som beräknas antingen som en obetald miljöskuld eller när en bransch har lägre skatt än den generella.

Då blir subventionerna betydligt högre. FN:s fiskeorgan FAO skattade tidigare (1989) subventionerna globalt sett till hela 54 miljarder dollar per år, vilket var 80 procent av det totala förädlingsvärdet. När Riksrevisionen utvärderade stöden till det svenska fisket uppgick de till 284 miljoner kronor 2006, medan förädlingsvärdet av fångsten var 340 miljoner kronor. Fisket är kanske det tydligaste, men bara ett i mängden av exempel på hur statliga subventioner innebär både ekonomiskt och ekologiskt slöseri.

När regeringar vill förbättra miljön skulle man kunna tro att de börjat med att se över vad staten de kontrollerar ägnar sig åt. Det är fel. Beräkningar av hur mycket staten på olika sätt subventionerar miljöskadlig verksamhet är svåra att komma över. International Institute for Sustainable Development (IISD) har i projektet Global subsidies, som startade så nyligen som 2005 konstaterat att mycket information om subventioner saknas och den som finns är utspridd på olika departement och aktörer.

Den information som ändå finns och de grova skattningar som kan göras visar samtidigt på stora möjligheter att både minska och i vissa fall lösa miljöproblem, samtidigt som vi minskar utgifter för skattebetalarna och blir rikare genom högre tillväxt och bättre resursutnyttjande.

International Energy Agency skattar exempelvis de totala globala subventionerna till konsumtion av fossila bränslen till över 550 miljarder dollar 2008. Växthusgasutsläppen fram till 2050 skulle kunna minska med så mycket som 18 procent bara genom att stater slutar subventionera fossila bränslen. En forskningsgenomgång av IISD sex större studier visar att BNP skulle kunna öka varaktigt med utfasade subventioner: med 0,1 procent redan efter några år och 0,7 procent per år från 2050.

Även i Sverige finns förändringar att göra. I en rapport till regeringen från Naturvårdsverket 2004 om miljöskadliga subventioner skattades värdet på subventionerna där miljöskadan främst berodde på användning av fossila bränslen till 44 miljarder kronor per år, eller omkring 5 000 kronor per svensk. Mest handlar det om skatteundantag.

Ett sådant är reseavdrag och förmånsbeskattning av tjänstebil som ihop med höga skatter på arbete uppmuntrar till bilägande och bilkörning på bekostnad av annan konsumtion. En politisk åtgärd i det fördolda, ofta utformad för att gynna nationell bilindustri. Alla europeiska länder har den här typen av avdrag, trots att studier från Belgien och Holland visar att högst 20–30 procent av bilresorna med tjänstebilar är arbetsrelaterade. Subventionen av tjänstebilar i EU leder till välfärdsförluster på 0,1 till 0,3 procent av BNP (12 till 37 miljarder euro) och självklart till både överkonsumtion av bilar och större avgasutsläpp.

Den svenska skattesubventionen är relativt låg i EU, men ligger på över 6 miljarder kronor per år. Finland, Polen och i viss mån Storbritannien har lägre subventioner.

Miljöskadlig verksamhet subventioneras i Sverige på fler områden än vi kanske tror. Betydande offentliga belopp från stat och kommuner går till att bygga och subventionera driften av flygplatser. Programmet Kalla fakta på TV4 beräknade 2008 subventionerna till 353 miljoner kronor. I Torsby kommun subventionerades den egna flygplatsen, med flygplatser i Hagfors och Karlstad inom en timmes resväg, med 11 miljoner kronor, varav 5 miljoner från kommunen. En subvention på 4  767 kronor per flygbiljett, dyrare än en taxiresa till Stockholm, som kommunens skattebetalare får stå för.

I kampen mellan kommunerna om vilken flygplats som ska överleva utformas kreativa lösningar där hyresgästerna i bostadsbolaget får bekosta flygplatsen med en del av sin hyra, eller att det läggs in i länstrafiken så att flyget subventioneras av andra kollektivtrafikresenärer.

Inte sällan betalar kommunerna ovanpå flygplatssubventioner även förtäckta bidrag för att flygbolag ska trafikera sträckan. Nyköpings kommun betalade 2003 Ryanair 55 miljoner kronor för att flyga från Skavsta, och ytterligare 15 miljoner 2007. Genom att redovisa subventionen som annonsering har kommunen och flygbolaget tagit sig förbi reglerna mot direkta offentliga stöd.

Resultatet av de generösa bidragen är en betydande överetablering av flyg och flygplatser som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser.

Kärnkraftverk subventioneras också i Sverige, tvärtemot regeringens uttryckliga målsättning att avskaffa allt statligt stöd till dem. Framför allt handlar det om ansvarsbefrielse vid olyckor. Sverige har inte, som exempelvis Tyskland, något ansvarsgenombrott så att moderbolag blir skyldiga att stå för kostnader som uppstår i ett dotterbolag. Någon annan än bolagen själva får täcka kostnader över 1,2 miljarder euro. Summan kärnkraftsföretagen måste inneha försäkringar för att täcka har nyligen höjts till detta belopp, som ändå är bland de lägsta tillåtna enligt det tilläggsprotokoll till Pariskonventionen som internationellt reglerar villkoren, och har satts med hänsyn till branschens intresseorganisation.

Den borgerliga regeringen ökar fiskesubventionerna med 200 miljoner kronor. Pengarna ska förvisso gå till skrotning av fartyg, men erfarenheten av sådana premier visar att de uppmuntrar många att utöka sin fiskekapacitet genom att byta ut gamla båtar mot nya och att det inte är de mest överfiskande fartygen som skrotas. Andra subventioner till fisket lämnas orörda.

Väsentligen orörda är också stöden till jordbruket. Till jordbrukets miljöpåverkan hör bland annat utsläpp av fosfor och kväve i haven. I Östersjön var jordbrukets andel av vattenburna kväveutsläpp 56,6 procent och för fosfor var andelen 35,5 procent. Internationella studier visar att det finns ett tydligt samband mellan subventionsgraden och användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. Ju högre subventioner, desto mindre produktivt land tas i bruk och desto mer
bekämpningsmedel behövs. Sambandet gäller både i fattiga och rika länder. Världsnaturfonden (WWF) bedömer i en studie att omkring 85 procent av subventionerna till jordbruket kring Östersjön har potentiellt negativa miljöeffekter.

Sjöfarten får, utöver befrielse från bränsleskatter, en subvention till svenskflaggade fartyg på 1,9 miljarder kronor per år sedan början av 2000-talet. Regeringen tillsatte 2010 en utredning för att ytterligare stödja svenskflaggad sjöfart. Detta bland annat som ett självändamål för sysselsättning och med motivet att utgöra ytterligare ett stöd till en redan skattesubventionerad inhemsk tillverkningsindustri som därmed inte ska stå för sina fulla transportkostnader vid export. Fartygssubventionen hävdas förvisso vara ett stöd till transporter som sker med striktare svenska miljökrav och därför behöver kompenseras, men produktionsstöd bidrar även till överutbud och överproduktion, vilket i detta fall tillhör de direkt angivna anledningarna.

Den särklassigt tyngsta skattebördan av miljöskatterna ligger, som framgår av artikelns diagram över skattesubventioner, på hushållen. Skillnaderna mellan olika branscher är stora. Sedan diagrammet sattes samman 1995 har mycket hänt, men många skillnader finns kvar och kan rentav ha ökat. EU:s system med utsläppsrätter gör det svårare att jämföra subventionsgrad.

Under 2000-talet har miljöskatterna höjts så att utsläppare numera tar ett ökat ansvar för sin miljöskada. Detta samtidigt som det totala skattetrycket sänkts. Fram till 2015 tas flera steg för att täppa till undantag från koldioxidskatt. Den nedsatta koldioxidskatten för jordbruk, skogsbruk och vattenbruk samt viss industri höjs från 21 till 30 procent av den generella skattenivån 2011 och till 60 procent 2015.

Återbetalningen av koldioxidskatt för diesel i jordbruks- och skogsbruksmaskiner sänks. I två steg avskaffas till 2015 den så kallade 0,8-procentsregeln som ger energiintensiva industriföretag och växthus undantag från koldioxidskatten.

Under samma period har å andra sidan undantagen utökats för industri- och kraftvärmeanläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Dessa har fått sänkta miljöskatter som kompensation för att de i stället ingår i utsläppshandeln. Då denna hittills inneburit gratis och generös tilldelning av utsläppsrätter är de sannolikt överkompenserade för den kostnad handelssystemet orsakar.

När det gäller skogsindustrin har Sverige varit ett föredöme och avskaffat subventionerna. Finska miljöorganisationen Natur och miljö pekar på Sverige när de vill slopa subventioner till gödsling, dikning och byggande av skogsvägar i Finland och på sikt slopa subventionerna till virkesproduktion helt och låta industrin betala fullt pris för sin råvara. Detta för att skydda biologisk mångfald, bland annat rovfågelsarter och flyg-
ekorrar. Att Sverige inte har några sådana subventioner hindrar inte att Sverige är världens näst största exportör av papper, pappersmassa och sågade trävaror.

När företag kräver subventioner eller undantag från skatter för att få ”rättvisa” konkurrensvillkor bör man alltid vara skeptisk. Så även när företag inte vill bära kostnaden för sin negativa miljöpåverkan.

Det är inte alltid Sverige är ett sådant föredöme internationellt. Den 1 januari 2011 skulle subventioner till kolgruvor i EU ha upphört. Det har varit känt sedan en förordning 2002 tillät subventioner till slutet av 2010. Men i stället för att fasa ut sina subventioner har de stora kolproducerande medlemsstaterna med Tyskland i spetsen med stenhård lobbying velat förlänga förordningen. Det slutade med att EU sköt upp avvecklingen av driftstöd ända fram till 2018 för att rädda olönsam kolbrytning och jobb. Subventionerade gruvor är av marginell betydelse för Europas energiförsörjning, driftstödet beräknas gälla så lite som 1,4 procent av EU:s elproduktion. Sveriges regering var beredd att stödja fortsatta subventioner, men valde till slut att lägga ned sina röster i protest mot att 2018 var för lång tidsfrist.

EU har ett generellt förbud mot statliga subventioner av näringsverksamhet. Stöd till jordbruk, fiskerinäringen, skogsbruk och transportsektorn, samt stöd till kolproduktion – verksamheter som har stor miljöpåverkan – har undantag. Förhandlingsspelet kring kolsubventionerna är typiskt för hur snäva producentintressen tillåts dominera den politiska processen, en regel för mycket av EU-samarbetet. Sverige och en del andra länder ville egentligen ha bort kolsubventionerna, men var redo att kompromissa.

För något år sedan drev Sverige däremot igenom ett annat undantag från subventionsförbudet. Lån från Europeiska investeringsbanken till bilfabriker, skräddarsytt för krisdrabbade Volvo och Saab. Då arbetade en hel delegation hos regeringen intensivt i månader och år för att ro statsstöd förklädda till lån i hamn och på så sätt hålla bilfabrikernas produktion uppe. En omsorg om en marknad som globalt sett producerade 86 miljoner bilar 2009 medan bara 55 miljoner såldes och skattebetalarna fick stå för 100 miljarder dollar i subventioner till bilindustrin.

Regeringskansliet arbetar alltså betydligt hårdare för egna subventioner än för att motverka andras. Till dubbel skada för miljö och ekonomi.

På fler sätt än vi tror betalar varje svensk hundralappar och tusenlappar varje år i skatt som går till verksamheter som skadar miljön, och som i många fall varit olönsamma utan subventionen. Medborgarna får också betala högre skatt i nedsmutsarnas ställe genom att många industrier har olika undantag i miljöbeskattningen.

Hur mycket pengar det handlar om är svårt att säga. Räkenskaperna är eftersatta. SCB summerar (2010:2) de potentiellt miljöskadliga subventionerna till knappt 9 miljarder kronor för år 2007, i huvudsak jordbruks- och fiskesubventioner samt en mindre del transportkostnader. Det är en snäv definition. Som miljöskadliga subventioner räknas då bara direkta transfereringar över statsbudgeten, inte exempelvis kommunala subventioner eller skatteundantag.

Medan miljöräkenskaperna sedan början av 2000-talet innefattar miljöskatter och miljömotiverade subventioner meddelar SCB att ”För potentiellt miljöskadliga subventioner finns i dag ingen regelbunden dataframställning och arbetet är fortfarande i en utvecklingsfas”. Först till 2012 ska Eurostat ha tagit fram riktlinjer för sådana mått.

Det finns alltså inte mer än ett fåtal fristående skattningar av de miljöskadliga subventionernas omfattning i Sverige och i vår omvärld. Miljödebatten har hittills främst handlat om miljöskatter, miljöstöd och lagstiftning. Detta trots att minskade miljöskadliga subventioner är den billigaste gröna åtgärden och borde vara den som är lättast att komma överens om. Vare sig man är grön, nyliberal, fågelskådare, tillväxtvän, konsumtionskritiker, aldrig så kärnkraftskramande folkpartist eller helt enkelt bara snål.

FAKTA: Miljöskadliga subventioner

Subventioner av miljöskadlig verksamhet åstadkommer ofta betydande miljöförstöring. De ges till verksamhet som redan är väl utbyggd och långt efter att den slutat vara lönsam.

Fisket är ett illustrativt exempel. Redan när fiske sker fritt från en gemensam tillgång brukar resultatet bli ett överuttag av fisk så att populationen minskar (till xc i det nedre diagrammet). När fisket ovanpå detta ges subventioner (skatteundantag, inkomstgarantier, förmånliga lån, riskminimeringsprogram, stöd för att bygga båtar) kommer mer fiske att bli lönsamt för de enskilda fiskarna (deras ansträngning ökar från ec till ecc i diagrammet) och överuttaget av fisk blir ännu större (xcc i det nedre diagrammet). Subventionerna hindrar också en nödvändig minskning av fiskeflottan i takt med att fångsterna minskar. Med ökad fiskekapacitet följer även ökade utsläpp från driften och ökat slitage på havsmiljön.

I teorin skulle subventioner som går till att skrota fiskebåtar därmed minska fiskeflottan. I praktiken sker inte detta. De minst effektiva båtarna skrotas och premierna går ofta till att köpa nya, mer effektiva fartyg. Utvärderingar av EU:s skrotningspremier 1990–2000 visar, liksom senare svenska erfarenheter, att även dessa subventioner bidrar till att hålla uppe och ibland öka fiskekapaciteten till men för fiskbestånden och miljön.

Källa: Porter, Gareth. Fisheries Subsidies and Overfishing: Towards a Structured Discussion, United Nations Environment Programme 2002.

Macfarlane, A. Effekter av subventionerade kostnader, diagram 2 (FAO Fisheries Technical Paper 404/2, 2000).

FAKTA: Skattesubventioner

Miljöskadliga skattesubventioner kan beräknas på två sätt. Antingen som avvikelse från den generella skattenivån, som i diagrammet ovan. Alternativt kan avsaknaden av en miljöskatt ses som en subvention när naturvärden eller resurser går förlorade eller andra miljöskador uppstår som resultat av utsläpp eller exploatering och därmed drabbar allmänheten och leder till gemensamma kostnader.

Diagrammet (se bild ovan och fig 8, sid 47 i rapporten SCB 2000:3 Miljöskatter och miljöskadliga subventioner) med siffror från 1995 visar att beskattningen kan variera högst väsentligt mellan olika branscher. Det är skillnader som finns kvar i dag, men det är svårare att jämföra subventionerna eftersom EU:s system för utsläppsrätter numera omfattar energisektorn och vissa delar av industrin. Dessa har vanligtvis fått både lägre skatt och en subvention i form av gratis utsläppsrätter i generösa tilldelningar. Samtidigt har miljöskatterna totalt sett höjts.

Den allra största delen av miljöskatterna bärs av hushållen. Enligt Eurostat (67/2010) ligger huvuddelen av miljöskatterna i de flesta EU-länderna på hushållen. De betalar en högre andel i skatt både för transporter och energi jämfört med industrins konsumtion.

FAKTA: De samlade direkta och indirekta stöden till svenskt yrkesfiske

Stöden till fisket var 283 miljoner kronor 2006 och förädlings-värdet uppgick till 340 miljoner kronor samma år.

Utgifterna för olika direkta och indirekta stöd till yrkesfiske i saltvatten är:

Strukturstöd 5,1 miljoner kronor (netto utbetalade medel 2007).

A-kassa till yrkesfiskare vid fiskestopp 26,9 miljoner kronor (2007).

Fartygsbidrag till fiskeföretag vid fiskestopp 13,5 miljoner kronor (2007).

Befrielse från bränsleskatter 222,4 miljoner kronor (2006).

För stora bottentrålare (24–40 meter) översteg skattebefrielsen det genomsnittliga förädlingsvärdet både 2005 och 2006.  I genomsnitt motsvarade skattebefrielsen för bränslet per fiskefartyg i detta segment 1,255 miljoner kronor. Förädlingsvärdet uppgick till cirka en miljon kronor per fiskefartyg. Därutöver tillkommer direkta och indirekta stöd i form av a-kassa och fartygsstöd vid fiskestopp samt eventuell del av strukturstödet.

Källa: Riksrevisionen, Statens insatser för ett hållbart fiske (2008:23).

FAKTA: Kostnad för subventionerna
Miljöskadliga jordbruks- och fiskesubventioner kostar cirka 2 500 kronor per person och år.

Subventioner av fossila bränslen kostar cirka 5 000 kronor per person och år.

Källa: WWF Impeding Subsidies – A Study on Misdirected Subsidies in the Baltic Sea Region WWF Baltic Ecoregion Programme, Juni 2009

Miljöpartiet de Gröna, Subventioner av fossila bränslen, november 2007, med hänvisning till Naturvårdsverket (2004).

Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet de Gröna

Varför uppmärksamma miljöskadliga subventioner?

– Miljöskatter, bidrag och ambitiösa miljömål diskuteras flitigt. Samtidigt läggs många miljarder av skattepengar på att stödja miljöförstörande verksamheter. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Självklart skulle miljön bli bättre om vi slutade subventionera miljöförstöring.

Varför är det svårt politiskt att ta bort subventioner som skadar både ekonomi och miljö?

– Därför att subventionerna finns och många verksamheter är beroende eller tror sig vara beroende av dem. Det handlar också ofta om starka lobbyintressen som får dessa stöd.

Vill du ta bort subventioner till miljövänliga alternativ också?

– Nej. Men jag tycker de ska ges med stor varsamhet. De måste vara ekonomiskt försvarbara jämfört med andra sätt att nå samma mål.

Du skriver den här artikeln ihop med en nyliberal, tror du att liberaler kan bli gröna?

– Ja, betydligt grönare i alla fall. Fler och fler börjar vara intresserade. Det gillar jag.

Mattias Svensson, redaktör på Neo

Varför uppmärksamma miljöskadliga subventioner?

– Varför ska vi tvingas betala för att förstöra naturresurser och förorena genom olönsam verksamhet? Det gör mig förbannad att det finns så direkt destruktiva subventioner som till fiske och jordbruk.

Hur kommer det sig att ni inkluderar låga skatter i definitionen?

– Jag vill ha låga skatter för alla, inte som i dag att politiskt inflytelserika näringar blir skattefrälse i högskattesamhället. Särskilt inte om de därmed sliter på naturen med olönsam överkapacitet.

Vill du ta bort subventioner till miljövänliga alternativ också?

–Ja.

Du skriver den här artikeln ihop med en miljöpartist, tror du att de gröna kan bli liberaler?

– Jag hyser visst hopp om Maria Wetterstrand och Miljöpartiet har vissa frihetliga drag som öppenhet mot omvärlden. Den här artikeln hoppas jag visar värdet av ekonomisk frihet och att staten kan vara ett problem.

Se även:

Rapporten Fiskesubventioner och andra bottennapp – nio sätt att förbättra miljön (Timbro, april 2011) av Maria Wetterstrand och Mattias Svensson.

Bilden från Linda Skugges hemsida. Fotograf David Thunander.

Neos nya nummer når våra prenumeranter i dagarna. Temat är utelivet och dess fiender och vi låter skribenter som Helena Sandklef och Lisa Magnusson ta pulsen på nattlivet, kolla varför man inte kan äta på fel tider eller dansa på fel ställe.

Det är ett tema som inte är helt orelaterat till Mattias Svenssons samtidiga release av Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Fredagen den 13 maj brakade det löst med mingel, tal och raveparty hela natten för att fira boken som tar sig an allt från moralpaniker och larm till vetenskap och ideologi.

De som missade festen eller vill återuppleva stämningen kan titta på Linda Skugges bilder här, och på ännu fler bilder här. Här kan du höra Mattias Svenssons tal och de båda ståupprecensionerna av Elin Grelsson och Viktor Barth-Kron.

Boken köper du exempelvis hos Kulturbutik (37 kr), Megastore (39 kr), Adlibris (44 kr), Bokus (51 kr) eller direkt från Timbro (69 kr).

Annars fångades kanske kvällens stämning bäst av en statusuppdatering på Facebook av Isobel Hadley-Kamptz :

Det var en eklektisk skara i går på Mattias Svensson:s bokrave, men när Mattias pratade kunde man ta på en känsla som förenade oss alla: kärlek. Så många människor samlade för att vi tycker så himla mycket om honom. Det var så fint, och han är värd allt det och mer. Sen drack vi sprit och dansade.