Krönika:

Vilse i ordlandskapet

Om att frustreras av tugget i ett radioprogram.

av Fredrik Johansson

För några veckor sedan ägnade radioprogrammet OBS Magasin 45 minuter åt Tankesmedjor. Dessa ansågs ha blivit allt fler och tillskansat sig allt större inflytande. Vilket i god public service-anda skulle problematiseras. Och i vanlig ordning var det ”demokratin” i någon diffus mening som var i riskzonen.

För egen del har jag svårt att se hur samhället blir sämre av att människor, företag eller organisationer lägger tid och pengar på att utveckla tankar, idéer och förslag om hur samhället kan bli bättre. Även om de gör det från utgångspunkter eller värderingar jag inte delar och även om jag kan tycka att flera av dem mestadels är ute och cyklar.

Men det var inte det som fastnade. En av deltagarna var Christina Garsten, professor i socialantropologi på Stockholms Universitet. Garsten har studerat tankesmedjor och dem som arbetar där. Men framför allt talade hon om hur dessa tankesmedjor – direkt eller indirekt – påverkar det politiska språket och hur det i sin tur formar politiken.

”Ord är en slags behållare”. Som i sin tur är kopplade till andra ord i  ”ett slags ordens landskap”, meddelade professor Garsten. Onekligen lätt poetiskt.

Daniel Suhonen, chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys, hakade på. Katalys har till och med städslat en språkvetare på att studera ”vänsterns misslyckande” och ”högerns triumf” med det politiska språket under de senaste decennierna.

Suhonen nämnde bland annat ”death tax”, som är det eviga exemplet på språkets politiska betydelse. Dödsskatten är en benämning på den amerikanska arvsskatten, uttrycket fick sitt stora uppsving i mitten av nittiotalet och anses ha myntats av den republikanske konsulten Frank Luntz.

Jag är övertygad om att det är högst överdrivet att tillskriva språket denna roll. Det är idéer, inte ord som långsiktigt formar politiken. Dödsskatten finns också kvar. Och i Sverige fortsatte skatterna att höjas när det påstått subversiva uttrycket ”skattetryck” etablerades under sjuttio- och åttiotalen.

Någon klok person har sagt att man aldrig ska överskatta väljarnas kunskap, men att man heller aldrig ska underskatta deras intelligens. Det ligger mycket i det. Man måste naturligtvis kunna kommunicera på ett vettigt sätt, men har man inget vettigt att säga är den yttersta av formuleringskonst bortkastad. Den som använder lingvistiken för att försöka förstå ”högerns triumf” lär inte komma till några större insikter.

Besattheten av språkets betydelse för långsiktig opinionsbildning – som är vanligare på vänsterkanten i Sverige, men som också finns inom borgerligheten – innehåller en stor dos självbedrägeri. De tankar och idéer som motståndaren för fram kan ju rimligen inte vara attraktiva för breda grupper, så förklaringen måste ligga i mer eller mindre medvetet mixtrande med språket.

Inom mer doktrinär marxism-leninism brukar man tala om ”falskt medvetande”. Om hur det kapitalistiska systemet förvrider proletariatet till att inte inse sitt eget objektiva bästa. Upptagenheten vid språkets roll i idébildningen är en light-version av denna teori. Det är sirenerna, inte idéerna, som lockar.

Men, återigen, underskatta inte medborgarnas intelligens. Oavsett hur mycket pengar man lägger på att kalla en spade för en kratta, så kommer väljarna att se att det är en spade.

Den som ägnar sig åt språk i stället för idéer upphör att vara en tankesmedja och blir i stället en megafon. Och kanske är det just det som är problemet. Vi har inte för många tankesmedjor, vi har för många megafoner. Megafoner som inte hittar det politiska språkets heliga graal och som därför höjer rösten.

Har då inte det politiska språket förändrats?  Jo, alldeles säkert. Men språket styr inte idéerna. Det är idéerna som styr språket.