Vilse i folkhemmet

De litterära och biografiska skildringarna av barndomen under det svenska folkhemmets glansdagar är märkbart dystra. Som om jämlikheten och tryggheten inte fanns.

av Jens Liljestrand

Radhusen var gröna, röda eller bruna som vårt. Däruppe på kullen låg höghusen, med studenter och invandrare; där var man aldrig.

Vi bodde i Flogsta, utanför Uppsala. Jag minns inte mycket. På baksidan fanns en gungställning och en sandlåda. Grävde man tillräckligt djupt i sanden kom man ner till blåleran.

En jämnårig pojke flyttade in i kvarteret. Han gillade Kiss och hade en häftig cykel. Han tog med mig och snattade på Ica. Han brände ner en skogsdunge. En varm sommardag gick vi upp till höghusen. Tog hissen hela vägen upp till taket. Där låg en madrass och en bok; någon som legat och läst i solen. Vi kastade ner madrassen för att se om den skulle flyga. Det var roligt. Vi rev sönder boken och kastade den också. Efteråt skämdes jag.

Vi flyttade ner till Karlskrona. Den här gången var radhuset vitt med rosa burspråk. Kullersten på gatan utanför; jag minns hur bilen – vi hade oftast en Opel Kadett – ändrade till ett mjukt studsande ljud när vi svängde ner sista biten. Man gick ut genom dörren och vandrade uppför Muraregatan. Längs vägkanten växte nyponrosor.

Passerade närbutiken där jag vid något tillfälle snattade enkronas godisklubbor och som under min uppväxt genomgick olika stadier av kollaps – först hette den ”Everts Livs” och drevs av en tjock gubbe som varma sommardagar sågs vandra hemåt håglöst slickande på en av butikens egna glasstrutar, sen övertogs den av en slemmig yngre man som döpte stället till ”Nära dej” och hade som affärsidé att hyra ut porrfilmer och Nintendospel, sen lades den ner helt och blev till nån datagrej.

Efter närbutiken gick man uppför backen och svängde till vänster vid det stora gula huset där min kompis Martin bodde, i samma hus som en begåvad ung skådespelare med runda glasögon som vi alltid kallade ”John Lennon” och som långt senare skulle vara på väg mot en karriär som framstående teaterforskare när han plötsligt dog, bara 47 år gammal, han måste ha varit i tjugoårsåldern när han bodde där, jag minns att han någon gång passerade när jag och Martin övade straffsparkar mot planket, det var under fotbolls-VM 1986 och Sverige var inte med.

Nerför backen på Skolgatan, som den faktiskt hette på riktigt, förbi villor eller radhus som jag inte minns, vi kände inga där, ner till den stora slitna gräsplanen och den sluttande fotbollsplanen där målen stod som nakna galgar med näten hängande i trasor, sen den gamla skolbyggnaden som var gul eller möjligen vit, slitna nerklottrade plankbyggnader av okänd funktion, bakom skolan ett slags sänka ner mot vattnet med gräs och stora fruktträd och det är här jag har mitt första riktigt tydliga barndomsminne:

Det är första dagen i skolan, jag ska börja trean, har just flyttat ner hit från Uppsala. Det har varit en varm sommar och nu står jag här och ska träffa mina nya klasskompisar för första gången. De står samlade i en ring nere i sänkan, först förstår jag inte vad de gör. Ser en pojke i mitten, som skriker och gormar. Det är något konstigt med honom, hans ord låter inte som riktiga ord, bara rasande skavande läten. Han skriker för att de andra killarna bombarderar honom med ruttna äpplen (hur äpplena kan vara ruttna redan i augusti, uppsvullna i det där nästan geléaktiga rödsvarta tillståndet, vet jag inte, men det är de). Antagligen kastar pojken tillbaka, äpplen eller kanske sten, men han är förvirrad och skriker och missar. De andra står lugnt och kastar vidare. Kanske pågår det i trettio sekunder, kanske i fem minuter. Jag minns inte vilken vuxen som bryter, om det är någon som gör det – det är första skoldagen och jag måste ha gått hit med min mamma, men jag kan inte minnas att hon ingriper.

Känslan av att det är så här man gör. Så här går det till i Karlskrona. Folk är ju vilda här. Ungarna är fan inte kloka.

Jag vet inte om det är intuitivt eller om någon berättar det för mig i situationen – kanske någon av de kastande killarna, de som ska bli mina nya klasskamrater, i förbifarten, som om ett argument. Men jag minns att jag vet, när jag står där och ser på, att pojken är förståndshandikappad. Han är konstig och skriker för att han är ett cp. De – inte vi, i mitt minne står jag utanför, är en åskådare, rör inte en muskel för att plocka upp något av äpplena – kastar på honom för att han är störig.

Det är så här det går till på min nya skola.

Varför han gick hos oss vet jag inte. Han var det enda barnet med utvecklingsstörning i klassen, hade en assistent – Håkan – som var blond och hade skinnjacka och inte gjorde så mycket väsen av sig (var höll han hus under äppelkriget?). Han var fixerad vid Hitler och nazismen, och vid tvättmaskiner, satt, enligt vad som sades, och stirrade in genom glasfönstret när tvättprogrammet kördes, kunde ta tag i folks tröjor och titta på lappen på insidan och förklara vilket tvättprogram han skulle använda. I efterhand tänker jag att det väl måste ha rört sig om någon form av autism.

Var det kanske så att hans föräldrar eller myndigheterna eller någon tyckte att han ändå var tillräckligt ”normal” för att kunna sättas i en vanlig lågstadieklass? Att de försökte, för att se om han funkade? Om han kunde få kompisar och bli som en vanlig pojke? För det fanns väl ändå resurser till särskola, inne i stan åtminstone fanns det väl särskoleklasser på lågstadiet.

Så det var kanske så. Att vuxenvärlden tyckte att det var en idé att försöka.

Och så ställde sig barnen – pojkarna förstås, pojkarna, aldrig några flickor – i en ring och kastade ruttna äpplen.

Sen minns jag den allvarliga minen när vår skäggige klassföreståndare kom in i klassrummet och med dov röst förklarade att en av lärarna, en kvinna med långt ljust hår som bara finns där som en skugga i minnet, hade gått hem. Hon hade ett barn i magen, sa han allvarligt, och den utvecklingsstörde pojken, hade sparkat henne där. I magen. Det var väldigt farligt och man fick absolut inte göra så.

Han var inte där, kanske hade han också fått gå hem. Han kom tillbaka, nån gång, jag tror inte att han fick sluta direkt, så dramatiskt var det inte. Jag har ett minne av honom på något slags luciafirande, så han måste ha fått vara kvar till vinterlovet. Sen vet jag inte vad som hände med honom.

Äppelincidenten satte spår. Jag tyckte från första början att pojkarna i min ålder var brutala, råa, grova med sina breda dialekter, sina storebrorsor som snusade och åkte moped.

Jag saknade radhusen i Flogsta. Ungarna här var ju fan inte kloka.

Den nutida svenska litteraturen är full av den här sortens berättelser. De tycks ha en särskild väg till läsarnas hjärtan, en kombination av nostalgi, sorg och berättarglädje som alla kan ta del av. Kanske är det för att ämnet är befriande gränslöst och allomfattande. De flesta av oss har inte varit med om krig, äventyr, upptäcktsresor, naturkatastrofer eller magiska händelser. Men alla har varit barn och kan identifiera sig med det skyddslösa, nyfikna barnet.

I kampen om Augustpriset i den skönlitterära klassen har barndomsskildringar från 70-talet och bakåt under senare år ofta tagit hem vinsten: Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (2000), Underdog av Torbjörn Flygt (2001), Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm (2005), Svinalängorna av Susanna Alakoski (2006) och Korparna av Tomas Bannerhed (2011). Lägger man till PO Enquists självbiografiska Ett annat liv som vann priset 2008 och delvis är en uppväxtskildring, blir det hela sex vinnande romaner. Av de senaste tolv utdelade Augustprisen har vartannat gått till böcker som har skildrat fiktiva eller självupplevda barndomsmiljöer i det förgångna. Kritiker och läsare älskar välskrivna barndomsberättelser, särskilt från 60- och 70-talen. Min generation författare – om man räknar den mycket grovt, låt säga födda mellan 1960 och 1975 – är omåttligt intresserad av att skriva om sin egen barndom.

Till viss del handlar det säkert om den nostalgi och kärlek som många känner för sitt eget barnjag. Man minns en frihet, en enkelhet, oändliga somrar, snörika vintrar, Stenmark och Borg, Palme och Astrid, skolgårdar med fotboll, hopprep och kulspel, porrtidningar i skogen och frisyrspray i håret, allt som genom ett sepiatonat filter. Vi förknippar barndomen med det okomplicerade. Man ”sover som ett barn”, blir ”glad som ett barn på julafton”, har kvar ”sin barnatro” och ”blir barnsligt förtjust”. Mikael Niemis Populärmusik från Vittula är just en sådan barndomsskildring, en skröna om galna upptåg och grabbig bastugemenskap i Tornedalen under 60-tal och tidigt 70-tal, där inte ens den uppenbara alkoholismen i pojkarnas närhet verkar lämna några sår efter sig.

Men Niemis bok är ett undantag. I flera av de litterära exemplen från de senaste tio åren är barndomen dyster, rent av klaustrofobisk, ett konstant kristillstånd. Det vilar ett kompakt mörker över många moderna svenska barndomsskildringar, med återkommande beskrivningar av missbruk, övergrepp, fattigdom och övergivenhet.

Och det är intressant, eftersom det är just den tiden som i efterhand beskrivs som så lycklig. Guldåldern. Rekordåren. Folkhemmets storhetstid.

Den senaste forskningen visar att inkomstklyftorna i Sverige minskade under hela perioden 1925-1983, med ett uppehåll under perioden 1947-1958. 1983 var Sverige som mest jämlikt, räknat i inkomst (i andra studier förläggs tidpunkten något tidigare, till 1981). Jämlikheten innebär i förlängningen, menar exempelvis Richard Wilkinson och Kate Pickett i den mycket uppmärksammade boken Jämlikhetsanden, ökad livslängd, hälsa, social rörlighet och utbildning och mindre våld, brottslighet, sociala slitningar och psykisk ohälsa. Helt enkelt mer harmoni och välbefinnande.

1983 var samma år som jag började trean och killarna på en förfallen skolgård kastade ruttna äpplen på en utvecklingsstörd och förmodligen autistisk pojke utan att någon vuxen ingrep. Just den hösten var Sverige, menar många numera, världens bästa samhälle. Jag är medveten om att det ser tendentiöst ut när jag ställer upp det så här. Jag försöker bara förstå varför det inte kändes så, inte för mig och inte för någon av de andra som levde då och som beskrivit sin barndom vid ungefär samma tid.

Vad gjorde vi för fel? Varför var vi inte lyckligare?

En av de mest drabbande svenska uppväxtskildringar jag läst på senare år heter Jag älskar den pojken och är skriven av Bosse Löthén, barnboksförfattare och under många år radioprofil i P3. Boken gavs ut i skymundan på ett litet förlag och författaren var inte tillräckligt känd för att den skulle få det genomslag som den hade förtjänat.

För Löthéns självbiografiska berättelse är enormt upprörande. Bosse växer upp i en förort söder om Stockholm, där mamman vrider sina händer medan pappa sörplar Glenfiddich i den bruna manchesterfåtöljen framför tv:n. Han är tidigt annorlunda, sminkar sig i skolan, har idoler som David Bowie och Alice Cooper. Som trettonåring söker han sig in till staden, till det ännu bohemiska Södermalm, där en manlig dansare och skådespelare i tjugoårsåldern blir hans mentor. Tillsammans grundar de Skabb, ett av Sveriges första punkband. Genom berättelsen om bandets korta men intensiva historia tecknas en pojkes bildningsresa genom det sena 70-talets subkulturer, komplett med gästspel av blivande ikoner som Joakim Thåström, Lennart ”Fjodor” Eriksson och Olle Ljungström.

Men Bosses mentor och bandkollega, som i boken bara omtalas med initialen ”J”, är också en pedofil, en social, intellektuell och tedrickande Sugar Daddy till vilken Bosse säljer sin kropp i utbyte mot den bekräftelse som saknas i hemmet, mot beskydd från den brutalt våldsamma skolmiljön, mot nya trumset, starköl och coola kläder.

Jag älskar den pojken är på det sättet en motbild till vår tids föreställning om det sena 70-talet som en berusande tid av frihet, konstnärliga experiment, miljörörelse, velourmän och Vilse i pannkakan. Den vittnar om förljugenhet, övergivenhet och fångenskap, mitt på den unga punkscenen, i proteströrelsens spjutspets. Bakom de graffitiprydda fasaderna och kaxiga poserna i den rörelse som uppkäftigt gisslar staten och kapitalet, våldtas en pojke, gång på gång, medan Ramones och Sex Pistols snurrar på grammofonen.

Naturligtvis kan man inte skylla övergreppen på en tidsanda – kränkningar mot barn är dessvärre inte ett fenomen som är avgränsat i tid och rum. Men bland det mest förfärande i denna såriga bok är beskrivningen av den närmaste kretsens naivitet, som på sina ställen gränsar till acceptans. Ingen – varken pojkens föräldrar eller de andra vuxna i omgivningen – tycks ifrågasätta lämpligheten i att en minderårig pojke lever och sover tillsammans med en dubbelt så gammal, öppet homosexuell man, i en mer eller mindre uppenbar kärleksrelation. Det är som om det normbrytande i kulturen

här på ett perverst sätt tillåter den störda relationen att fortsätta.

Samma sak gäller den vidriga skolmiljön. Som punkare blir Bosse svårt mobbad och misshandlad i skolan, vilket tvingar honom att skolka och indirekt driver honom i famnen på J. I stället för att lägga skulden på mobbarna som knäckt hans näsben frågar den blide studierektorn: ”Bosse, varför måste du vara som du är?” Jan Björklunds bild av en socialdemokratisk flumskola som inte tog mobbning på allvar skulle knappast ha kunnat få en bättre illustration.

Om Jag älskar den pojken passerade ganska obemärkt förbi, kan detsamma knappast sägas om Felicia Feldts Felicia försvann, som under vårvintern 2012 skapade löpsedlar och twitterstormar. Boken var en uppgörelse med författarens berömda mamma, författaren och ”barnexperten” Anna Wahlgren, vars böcker om barnuppfostran har haft en given plats i bokhyllan hos generationer svenska föräldrar. Feldt skildrar hur modern i perioder var svårt alkoholiserad, sexuellt gränslös och levde ett otryggt och kringflackande liv med sina många barn. ”Expertens” uppfostran av de egna barnen framställs som nyckfull, sadistisk och allmänt bisarr. I en särskilt graverande anklagelse hävdar Feldt att hennes mor tog hem män som utsatte barnen för övergrepp.

Felicia försvann utspelar sig delvis under samma period som Bosse Löthéns bok. Om man tolkar Jag älskar den pojken som ett familjedrama, där ”J” blir en mentor/förövare som antar rollen av en falsk fadersgestalt, finns det flera intressanta beröringspunkter. Skurken/föräldern i Löthéns drama är en levnadsglad skådespelare och dansare som gillar rökiga tesorter och cool musik, men som under ytan är en kallt beräknande pedofil. I Feldts bok är det i stället modern, den frigjorda författaren och journalisten, som bakom den äventyrliga och charmiga ytan tyranniserar sina barn.

Gör man den tolkningen är båda böckerna en uppgörelse med myten om den bohemiska familjen. Den som läser böckerna undrar ständigt, skriker kanske rentav högt: ”Varför ingrep ingen? Var fanns skolan, polisen, de sociala myndigheterna? Varför tog ingen sitt ansvar?”

När jag själv recenserade Felicia försvann i Dagens Nyheter drog jag en möjligen förhastad koppling mellan Anna Wahlgren och ”kulturvänstern”. Jag fick flera mejl från personer som varit involverade i 1970-talets uppfostringsdebatt, och som inte alls kändes vid bilden av Wahlgrens syn på barn som ”vänster”. En läsare skrev:

”Jag kände mig ganska nära de ”vänsterfyrtiotalister” som du nämner i din artikel. Men jag uppfattade aldrig att Anna Wahlgren var någon guru för oss. Vi följde inte hennes råd alls, utan var ganska kritiska. Vår guru var snarare Skå-Gustav Jonsson som också var kritiserad, men framför allt av borgerligheten. ”Han tillät ju barnen att göra vad de ville – spika i pianot t ex” var deras argument. […] Hon var ju också emot daghem som vi kämpade för. ”Daghem till alla” fanns med vid demonstrationerna.”

Det är antagligen orättvist att skylla vare sig Feldts eller Löthéns traumatiska uppväxter på ”vänsterflum” eller något liknande. Snarare handlar det om en tid av sociala experiment, om normlöshet och utforskande, som kan läsas som revolutionär, progressiv, reaktionär eller nonkonformistisk. Att leva borgerligt var liktydigt med tristess och förljugenhet, med nio-till-fem och ”villa-vovve-volvo”. Urtypen för den småborgerliga föräldern var Alfons Åbergs pappa, som snällt lufsade runt i sin noppiga bruna tröja, lojt puffande på sin pipa.

Samhällets syn på barn och barndom har förändrats mycket sen 1970-talet. Barnpornografi, i dag ett av de mest allvarliga och socialt stigmatiserande brott man kan föreställa sig, var inte ens ett brott (det blev olagligt att producera och distribuera 1980, förbudet att inneha kom ännu senare). Så kallade ”Lolita-filmer” såldes och distribuerades öppet i Sverige. Två av de prostituerade som förekom i Geijeraffären var 14 år gamla – ändå gällde mediebevakningen av affären främst det faktum att justitieministerns bordellbesök utgjorde en ”risk mot rikets säkerhet” – vilket kan jämföras med vår moraliska dom över Sven Otto Littorins påstådda sexköp och sexchattande. Det är som om hela relationen mellan barn och vuxna har ruckats, mot ett förhållande där vi är långt mer måna om att i varje steg skydda barnets integritet. Barnet är i vår tid okränkbart, nästan heligt.

Jag kommer att tänka på en spänningsroman jag läste som tonåring, Jesper och gubbligan. Den skrevs av en Maja-Brita Larson och kom ut första gången 1969. Romanen handlar om pojken Jesper, som kidnappas av en storvuxen äldre man och hålls inlåst i en garderob en hel sommar. Jesper blir inte misshandlad eller utnyttjad, han bara finns i mannens lägenhet och håller honom sällskap. Sexualitet tycks inte ens existera, varken för pojken eller ”gubben”. Så småningom upptäcker Jesper att andra ungdomar sitter fängslade hos andra pensionärer i samma hyreshus. De får alla mat och blir väl behandlade. Även om de vill komma ur fångenskapen, har de samtidigt ganska trevligt i sin kontakt med de äldre.

Efter en tid lyckas Jesper fly från garderoben och återvända till sin familj. Gubben och hans liga grips av polisen, men boken slutar ändå ljust: Jesper lovar att han minsann ska besöka sin kidnappare i fängelset!

Jag upprepar: detta är alltså en ungdomsbok. Någonting har definitivt hänt sedan 1969 (flera år innan Norrmalmstorgsdramat och etableringen av begreppet ”Stockholmssyndromet”). I stället för avsky lär boken (den unge) läsaren att känna empati med äldres ensamhet och utsatta livssituation. Tvånget som barnen utsätts för är visserligen fel, men begripligt utifrån en social kontext, och framför allt helt fritt från sexualitet. I dag i Fritzlkällarens tidevarv, framstår Gubbligan som en souvenir från en märkligt naiv epok, en tid då relationen mellan barn och vuxna ännu präglades av oskuldsfullhet och en form av ömsesidig respekt. Åtminstone var det den historia man ville berätta.

Av all den ungdomslitteratur jag plöjde i bokslukaråldern är Gubbligan en av de böcker jag minns bäst. Kanske för att något med den stack ut? Något som fick mig att känna att det jag läste var väldigt fel?

Det är förvisso inte bara arbetarklassens barn som skildrar en olycklig och orolig barndom.  I romanen En spricka i kristallen från 2004 beskrev Cecilia von Krusenstjerna, äldsta dotter till förre Volvochefen P G Gyllenhammar, en överklassfamiljs liv bakom fasaderna – om kärlekslöshet, känslokyla och ätstörningar under kristallkronorna. Sigge Eklund, son till SEB:s chefekonom Klas Eklund, kom 2005 med den självbiografiska Det är 1988 och har precis börjat snöa, om att växa upp i skuggan av en narcissistisk förälder med enorma bekräftelsebehov. I maj 2012 utkommer Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Per Wästberg, med sin barndomsskildring Om man håller sig i solen, som är en uppgörelse med den intellektuella, borgerliga författarfamiljens lyckliga fasad.

Men det går inte att komma ifrån att de mest uppmärksammade böckerna om barndomar handlar om social utsatthet och misär, inte minst om de skildras från ett arbetar- eller underklassperspektiv. Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen fick en enorm uppmärksamhet för sin berättelse om uppväxten med en kärleksfull men alkoholiserad pappa som strödde pengar omkring sig och vanvårdade sin dotter (godis varje dag, inga sängkläder, ingen hygien).

Under samma 70-tal utspelas Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, som handlar om en uppväxt i en finsk invandrarfamilj i Ystad. Också här sups det, också här misslyckas föräldrarna med sitt ansvar i en smärtsam berättelse om en flicka som växer upp i utkanten av samhället.

En annan omtalad självbiografisk skildring är Bergsprängardottern som exploderade, som var en berömd teaterpjäs innan skådespelaren och dramatikern Lo Kauppi stöpte om den till bok. Också här är pappan alkoholist, en gravt nersupen tornedalsk bergsprängare. Också här blir uppväxten outsägligt tuff – huvudpersonen själv börjar missbruka, drabbas av ätstörningar och placeras så småningom i tvångsvård.

Ingenstans ser jag det trygga folkhemmet. Trots att inkomstklyftorna är på väg mot en världsunik jämlikhet, präglas Alakoskis, Linderborgs och Kauppis 70-tal av hopplöshet. Alakoski och Linderborg är båda kända socialistiska debattörer, drivande krafter inom både feminismen och den politiska vänstern. Båda är skarpa kritiker av det nya, borgerliga Sverige. Samtidigt ger ingen av dem någon vacker bild av det Sverige de har lämnat bakom sig. Så vart ska vi ta vägen?

Räddningen är förstås skolsystemet, som finns där för alla oavsett bakgrund och som hjälper dem båda att anträda en klassresa. Skolan möter vi också i en annan klasskildring, nämligen Torbjörn Flygts Underdog. Här skildras uppväxten i en arbetarstadsdel i Malmö under 70-talet, där mamman sliter sönder sina axlar på strumpfabriken och klasskamrater reser till ungdomsläger i Östtyskland.

Men den skola som skildras i Underdog har drivit jämlikhetsidealet så långt att alla formas till medelmåttighet. Medan den äldre matematikläraren Palin bryskt sorterar ut de mindre begåvade eleverna och låter dem ”fladdra iväg” ut ur systemet, kommer den nya läraren Tompa direkt från lärarhögskolan med moderna pedagogiska idéer.

När huvudpersonen Johan har räknat ut alla talen får han en vänlig tillsägelse av Tompa: ”Dom andra blir stressade av att ni kommit så långt.” Att räkna vidare i boken är inte att tänka på: ”Ni förstår väl att det inte är rättvist om ni får göra mycket mer.” Trots Johans begåvning fortsätter underklassidentiteten att följa honom genom livet, även i fortsättningen, Outsider (2011), som handlar om hans studietid i Lund under 1980-talet.

Det är ju inte så att det saknas optimistiska arbetarklasskildringar från 1900-talets Sverige. Det kanske mest uppenbara exemplet är Per Anders Fogelströms Stadserie, fem romaner som gavs ut mellan åren 1960 och 1968 och berättade om det svenska samhällets utveckling, främst ur ett arbetarperspektiv, under perioden 1860-1968. Romanerna tillhör 1900-talets stora litterära succéer och räknas i dag som klassiska.

Fogelström – själv uppvuxen i enkla förhållanden på Södermalm – skildrade med stor detaljrikedom ett ståndssamhälle med oändligt stora klassklyftor, som generation efter generation tålmodigt fick att krympa. Genom skötsamhet och solidaritet tar sig arbetarklassen upp ur armodet; de som super, slåss och stjäl är dömda till undergång. Ättlingarna till 1800-talets utfattiga och rättslösa proletärer är vid 1960-talets slut, där romanen sätter punkt, den nya medelklassen.

Ändå andas vår tids barndomsskildringar från 1970-talets arbetarfamiljer bara besvikelse. Som om inkomstutjämningarna inte var tillräckliga, eller inte hjälpte. Den pappa som Åsa Linderborg skildrar arbetar som härdmästare på Metallverken i Västerås och har en relativt god lön. Ändå vill det sig inte:

”Han tyckte det var oändligt långt mellan löneutbetalningarna och oförmågan att hålla i pengarna förväxlade han med fattigdom. Han var arbetare och arbetare var per definition fattiga, han såg på sin egen situation så som den skildrades av Jack London och Ivar Lo. Fattigdom, sa han, är ett brott som bestraffas med livstids arbete.”

Böckerna bär fram en gemensam berättelse om en otrygg och övergiven barndom i folkhemmets storhetstid som är svår att värja sig emot. Men om man nu ska försöka använda dem som underlag till något slags enkel politisk analys, pekar de alla mot behovet av mer – fler lärare, fler kuratorer, fler barnpsykologer och socialsekreterare. Fler poliser. Fler billiga hyresrätter. Fler dagisplatser. Mer stöd från samhället. Kortare arbetstid. Mer socialpolitiska insatser för att stävja vuxnas drickande. Bredare skyddsnät. Fler närvarande och lyssnande vuxna som lägger sig i.

Det är den ena analysen, den som lutar åt vänster, som, om vi hårdrar den, vill bygga ett samhälle där ingen far illa. Den andra, som man då kanske kan kalla liberal, är mer uppgiven. Den är att ingenting hjälper. Om inte ens det mest jämlika av alla samhällen kunde leverera en lycklig barndom, så är kanske jämlikhet inte heller det vi ska eftersträva. Vuxna beter sig oansvarigt. Barn mobbas. Pedofiler finns. Hur starkt vi än bygger samhället, kommer det alltid att finnas tragiska familjer och otrygga hem, ledsna barn och dåliga uppväxter. Vi kan inte lagstifta fram perfekta föräldrar.

Oavsett vilket perspektiv man väljer, kan man föreställa sig hur nästa generations barndomsskildringar, om de hårda åren i början på 2000-talet, kan komma att se ut. Arbetarklassens barn kommer att skriva om arbetslösa eller utbrända föräldrar, om nedskärningar i dagis och skola, om bostadsbrist i storstäder där hyresrätter försvunnit, om rasism och intolerans, om växande klassklyftor och barnfattigdom. Medelklassens barn kommer att skriva arga uppgörelseromaner riktade mot en självupptagen föräldrageneration som körde suv och hade klimatångest, som klagade på välfärden och röstade borgerligt, som spelade Wordfeud och lade livspussel. Överklassbarnens uppväxtskildringar kommer myllra av Canada Goose-jackor och privata Montessoridagis, av backslickpappor och botoxmammor. Föräldrarna kommer – i samtliga fall – drömma sig tillbaka till 70- och 80-talens trygga och okomplicerade Folkhemssverige.

 

 

Det finns ett tredje synsätt: att se optimistiskt på min generations eländiga barndom. Trots övergrepp och missbruk, mobbning och ätstörningar, dysfunktionella familjer och jobbiga fluortanter, så överlevde barnen. De utbildade sig, skapade, blev gifta, skilda, gjorde karriär, fick egna barn. De blev vuxna, så pass välfungerande i samhället att de alla var i stånd att få ner sina berättelser på papper, även i de fall då det måste ha krävt en enorm viljestyrka. De vågade, i texten och ibland också i verkligheten, konfrontera de vuxna som svikit dem. Några av dem försonades. En del förlät aldrig.

Barndomsskildringarna, inser jag, är alla berättelser om beroende. Inget barn väljer själv sin uppväxt. Deras villkor styrs av andra: av föräldrarna, lärarna, syskonen, skolgårdsmobbarna.

Alla berättelserna handlar om vägen bort. I alla berättelserna blir en människa fri från sitt förflutna och erövrar sin självständighet. Ibland är texten en rättegång, ibland en kärleksförklaring, ibland ett sorgearbete, men den är alltid ett avsked. Individen segrar – ibland med samhällets hjälp, ibland utan, men hen segrar och att boken vi nyss har läst har blivit skriven och utgiven är beviset på att hen har segrat. På så vis är min generations barndomsberättelser också ett vittnesmål om individens styrka under omöjliga odds.

Om man vill anlägga det perspektivet, och läsa barndomsskildringarna som en berättelse om frigörelse, är Dilsa Demirbag-Stens Fosterland kanske det starkaste exemplet. Här skildras hur familjen Demirbag 1976 anländer till Arlanda för ett nytt liv i Sverige. Växer upp i höghusen i Flogsta – ja, ett stenkast från radhusen nere på slänten, där jag själv hade min barndom i en annan värld. Den första svenska glosan mamman får lära sig är ”vitvaror”.

Föräldrarna städar sjukhustoaletter och handlar på rabattkuponger och skickar alla pengar hem till familjens överhuvud. Flickan Dilsa upplever några år av relativ frihet med lekkamraterna i höghusområdet, men när hon kommer upp i tonåren växer kraven, och också faderns hotfullhet och våldsamhet. Tentaklerna hemifrån gör sig påminda, och hon tvingas till äktenskap med en okänd man i Turkiet. Liksom Demirbag-Stens tidigare bok Stamtavlor orienteras kring författarens mormor, är det en av hennes muntliga historier som är ramberättelse i Fosterland. Det är kärlekssagan om flickan Dilsa från stammen Bertiyan vid floden Eufrat, där vattnet beskrivs som ”rent som en moders kärlek och kallt som en glasklar vinternatt”. Men verklighetens Dilsa ser igenom hembygdsromantiken när hon färdas genom bergen på väg mot sitt tvångsgifte:

”Jag förbannade mormors sagor och berättelser. (…) Jag såg inga lyckliga äktenskap runt omkring mig. Jag såg olyckliga hjärtan och våldtagna kroppar. Myten om bergen hade ingett hopp om att det fanns frihet i mitt arv. Trots och frihet. Det som saknades i mitt hem i Uppsala, i Sverige. Men det fanns inte heller i bergen där jag stod. Bergen var en saga.”

Huvudpersonen i Fosterland gör revolt. Hon utmanar hederskulturen – och vinner. Vid bokens slut har familjen gått igenom stora förändringar. Pappan driver en pizzeria, föräldrarna har skilt sig och lever olika liv. Dilsa har försonats med dem båda. Hon älskar fortfarande sitt ursprung, men väljer framtiden. ”Snälla, lita mer på livet”, säger hon till sin mor. ”Det kommer att bli bra. Exakt hur vet jag inte.”

Bokens slutscen beskriver hur den vuxna Dilsa Demirbag börjar på universitetet:

”Byggnaden kändes främmande och kylig. Dörrhandtaget var kallt. Jag lade min hand på den blanka metallen. Varm imma samlades under min hand. Jag hade gjort detta förr. Klivit in i det främmande. Mött det svåra. Det skulle ordna sig. Även detta.”