Världsomfattande protester

19 juli i somras utlystes till en global dag för att stoppa våld mot sexarbetare efter bland annat mordet på svenska Eva-Marree Kullander Smith.

av Neo/Lisa Magnusson

Mordet på Eva-Marree Kullander Smith (se Lisa Magnusson Rättvisan dog långt innan hon mördades) gav eko runt om i världen. I ett trettiotal städer som Paris, Sydney och Toronto samlades demonstranter utanför den svenska ambassaden. Två mord inom bara några dagar i början av juli blev den utlösande faktorn. Förutom det i Sverige även mordet på Dora Özer, transperson och sexsäljare i Turkiet som knivhöggs till döds av en kund. Demonstranterna utlyste den 19 juli en global dag för att stoppa våld mot sexarbetare. Men de protesterade också mer specifikt mot lagarna i Sverige och Turkiet. I Turkiet har kriminalisering av exempelvis transpersoner som säljer sex gjort att dessa fått prioritera att undvika polisen snarare än att kunna räkna med dess hjälp mot våldsamma personer och i riskabla miljöer. Även den svenska sexköpslagen har enligt demonstranterna förvärrat stigmatiseringen av sexarbetare och därmed orsakat våldet.

– Problemet med den svenska modellen att kriminalisera sexköpare är att då finns inget skydd för sexsäljare, och stigmat mot sexsäljare ökar. En anledning till att sexarbetare oftare utsätts för våld och mord är att vi ses som mindre värda än andra människor, sade Luca Stevenson, presstalesperson från ICRSE till Sveriges Radio i samband med demonstrationen i Berlin, och fortsatte.

– Vi är inte barn, vi är vuxna människor som valt att sälja sex för att försörja oss.

Från Sydney i Australien, kom ett liknande uttalande från organisationen Scarlet Alliance: ”Genom att betrakta alla sexarbetare som offer och alla kunder som förövare har den svenska staten berövat kvinnor som säljer sexuella tjänster ansvaret för deras handlingar. Denna paternalistiska ansats, som aggressivt marknadsförs till andra länder inklusive Australien som ett sätt att ’skydda kvinnor’, leder i själva verket till en inställning där kvinnor infantiliseras och kvinnors val och erfarenheter avfärdas, vilket i slutänden leder till att mänskliga rättigheter kränks.”

Vanliga inslag i protesterna var röda paraplyer, tända ljus och en tyst minut för att minnas de mördade Dora Özer och ’Petite Jasmine’ (Eva-Marrees alias). På plakaten fanns budskap som ”No bad whores. Just bad laws.” ”Justice for Jasmine and Dora” och ”No to the Swedish Model”. I svenska medier uppmärksammades demonstrationerna i stort sett bara av Sveriges Radio.

Bakom demonstrationen stod bland annat organisationen Rose Alliance, riksorganisationen för sexarbetare i Sverige, där Eva-Marree var engagerad och Pye Jakobsson fortfarande är det. Rose Alliance ingår i den Europeiska organisationen för sexarbetares rättigheter, ICRSE (The International Committee on the Rights of Sex Workers in Europe), en annan arrangör bakom protesterna. Här i Sverige verkar Rose Alliance bland annat med upplysning, debatt och socialt arbete. De har medverkat vid konferenser om prostitution och i 2011 års Pridetåg. Utöver Pye Jakobsson är två kända medlemmar Rosinha Sambo, som betalat in skatt för sitt sexarbete och därefter anmält svenska staten för koppleri och författaren Laura María Agustín, internationellt erkänd för boken Sex at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry, som ifrågasätter bilden av att kvinnor som flyttar utomlands för att sälja sex alltid är offer. Tvärtom.

”De flesta kvinnor som flyttar över gränserna, inklusive dem som hamnar i sexindustrin, har medvetet beslutat sig för att flytta hemifrån och chansa på en bättre tillvaro i andra länder. De är inte ’passiva offer’ som måste ’räddas’ av antitraffickingaktivister och skickas tillbaka till sitt ursprungsland. Ganska ofta är de snarare envisa och ambitiösa kvinnor som flyttar för att undfly ’småstadsmentalitet, jobb som inte leder någon vart, farliga gator och kvävande familjer’”, sammanfattade exempelvis Brendan O’Neill en slutsats i Agustíns bok i en recension i brittiska New Statesman (27 mars 2008).

Framför allt verkar Rose Alliance för ett skademinimeringsperspektiv där målet är att involvera sexarbetare i beslut och diskussioner samt att eliminera sexsäljandets baksidor snarare än att döma ut allt sexarbete.

Det finns även sociala myndigheter som försöker att hjälpa sexsäljare utan att stigmatisera. Karin Sidenvall är behandlare på Prostitutionsenheten i Stockholm, som nu även har tagit tilläggsnamnet Mikamottagningen.

– Det finns de som har gått många år i behandling och fortfarande säljer sex, men man försöker kanske minska sexsäljandet. Vårt syfte är inte att hjälpa människor att fortsätta vara i prostitution, det finns så mycket skadeverkningar. Sedan är de ju inte dumma i huvudet. Vill de inte sluta så finns det andra organisationer som tycker annorlunda än vi och som de kan vända sig till, som Rose Alliance.

Hur ser ni på skadereducering? Till exempel att dela ut kondomer, eller ge information om hur man kan skydda sig mot fara i mötet med kunder?

– Vi har kondomer i väntrummet, det kan ju uppfattas som harm reduction. Och man kan testa sig för könssjukdomar, vilket förstås också kan tolkas som att ’om allt är okej kan jag gå och jobba i morgon’. Men det är inte så att vi tycker att prostitution ska behandlas som vilket jobb som helst, och att man ska starta fackföreningar.

– Vi märker när vi börjar prata med våra klienter att många far väldigt illa. Det framkommer att de har varit oerhört utsatta, de har anknytningsproblematik, de har kanske blivit misshandlade.

– Jag tror inte att vem som helst befinner sig i prostitution. ”Okej, vad kul, det är ett jättebra sätt att tjäna pengar på under en period, då gör jag det.”

Mikamottagningen arbetar också bredare. Målgruppen är personer som skadar sig själva genom att sälja sex också där prostitutionen inte är så tydlig och man inte får ersättning. Sidenvall beskriver atmosfären på enheten som hemtrevlig, och säger att det går snabbt att få hjälp, att de är väldigt flexibla och inte stressar någon; att de låter saker och ting ta den tid det tar.