Krönika:

Världen kommer att häpna

Sveriges främsta export.

av Fredrik Johansson

Fredrik Johansson Världen kommer att häpna Kristina Persson Stefan Löfven FN Thomas Hammarberg  global samverkan medmänsklighet utrikespolitik Nato Neo nr 2 2015

Fredrik Johansson vinst välfärd Stefan Löfven Gustav Fridolin Jabar Amin Neo nr 6 2014 presentationStatsrådet Kristina Persson, som har ansvar för ”strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete”, har tillsatt tre arbetsgrupper som ska ta ett så kallat ”helhetsgrepp” på ”centrala utmaningar som Sverige står inför”. Framtidsministern har stora ambitioner på alla områden. Men kanske är det inom ”Global samverkan” som målsättningarna når upp till de verkligt olympiska höjderna.

Härförleden kunde vi i Aftonbladet läsa att ”Toppdiplomaten Thomas Hammarberg ska leda regeringens expertgrupp där barns rättigheter, jämställdhet och medmänsklighet ska gå på export.”

Medmänsklighet. På export.

Bland alla svenska uppfinningar och framsteg, så skulle jag nog hävda att vi här ändå har kronjuvelen. Vad är en tung lastbil, ett mobiltelesystem eller ens Minecraft mot detta? Medmänsklighet.

Världen kan inte annat än slås med häpnad.

”Compassion. It is Swedish you know?!”

Tanken att vi ska exportera medmänsklighet kan för den oinvigde framstå som en aning provocerande – flera intet ont anande utlänningar kan ju leva i djupa vanföreställningar om att de på sitt eget högst amatörmässigt utländska sätt ägnar sig åt medmänsklighet. Privat och kanske till och med i politiken.

Fredrik Johansson Världen kommer att häpna Kristina Persson Stefan Löfven FN Thomas Hammarberg  global samverkan medmänsklighet utrikespolitik Nato Neo nr 2 2015

Men för den som följt regeringens utrikespolitiska strävanden är detta inget onaturligt steg. Är det någon regering som kan tänkas ta på sig uppgiften att exportera medmänsklighet är det denna.

Att följa svensk utrikespolitik under det halvår som Samarbetsregeringen (som den ju vill bli kallad) styrt landet är en resa i tiden. Tillbaka till ett 1980-tal där föreställningen om att Sverige genom sin särställning på planeten har en särskild mission i världspolitiken.

Med ”Global samverkan” tillåts denna föreställning blomma upp i sin allra mest praktfulla irrelevans.

Toppdiplomat Hammarberg lägger själv ut texten kring detta i Aftonbladet när han beskriver sin uppgift: ”Vi står fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget.”

Det är inte glasklart vilket ”sammanhanget” mer exakt är, men Hammarberg menar i alla fall att ”då tycker jag inte vi ska vara blyga, då kan vi föra fram våra idéer om till exempel medmänsklighet och kvinnors rättigheter.”

Problemet med en svensk utrikes- och säkerhetspolitik rotad i 1980-talet är att den i hög grad var irrelevant redan då och att den i vår tid riskerar att bli kontraproduktiv eller till och med farlig.

Varför ska andra länder lyssna på ett svenskt mässande om ”medmänsklighet”, om vi anser oss vara för fina för att delta i de samarbeten de själva ser som kärnan i värnet av deras frihet och oberoende?

Sverige är dessutom inte ”alliansfritt” i samma mening som vi var för trettio år sedan. Vi är medlemmar i EU, vi har tydligt deklarerat att vi inte kommer stå overksamma om något av våra grannländer hotas militärt och vi är i hög grad integrerade i ett Nato-samarbete som knappast kan bli djupare utan direkt medlemskap. I en orolig omvärld där Sveriges säkerhet borde byggas i ett djupare europeiskt och transatlantiskt samarbete och där det borde vara självklart att ett Nato-medlemskap ska utredas, väljer vi dock en annan linje.

Det är en sak att Perssons och Hammarbergs högtravande retorik utmanar löjet. Värre är att den svenska regeringen även i övrigt driver en utrikespolitisk linje som driver mot det irrelevanta. Och detta är inte en tid för irrelevans.

Fredrik Johansson Världen kommer att häpna Kristina Persson Stefan Löfven FN Thomas Hammarberg  global samverkan medmänsklighet utrikespolitik Nato säkerhetsrådet Neo nr 2 2015

Publiceringsdatum: 2015-05-28
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar