Intervju: Carl Bildt

”Var det Jesus?”

Vem är Carl Bildt? What makes him tick? Roland Poirier Martinsson har mött utrikesminister Carl Bildt för ett samtal om makten, ondskan och det goda samhället.

av Roland Poirier Martinsson

Foto: Christopher Hunt

 

Foto: Christopher Hunt

När jag träffade Bill Kristol, grundaren av amerikanska tidskriften Weekly Standard,  var hans första fråga till mig som svensk: ”Who is Carl Bildt – what makes him tick?” Jag svarade att du i grund och botten är en mycket idealistisk politiker, som tvingats till alltmer realpolitiskt agerande. Vad hade du svarat?

– Nej … Idealistisk politiker? Ja. Som med åren blivit allt mer realpolitisk? Ja och nej. Jag formades under den tid då Sovjetunionen fanns. Det tvingade oss till ett visst realpolitiskt agerande, även om jag med svenska mått mätt tillhörde idealisterna. Jag hade ett grundläggande ifrågasättande av det sovjetiska systemet, på ett sätt som betraktades som närmast illegitimt i Sverige.

– Men samtidigt låg Sverige där det låg. Vi var alliansfria med syftet att vi skulle vara neutrala i krig. Om neutraliteten i krig kan man säga många saker, men idealistisk är den inte. Neutralitetspolitik om det råder krig i omvärlden och grannländerna är ockuperade är ju i grunden amoralisk, men så var ju Sverige.

– Så med svenska mått mätt var jag absolut synnerligen idealistisk på den tiden. Var jag totalt frånvarande från den realpolitiska scenen? Nej, jag stödde den säkerhetspolitiska huvudlinjen. Och det gäller fortfarande, denna avvägning mellan att tillvarata landets intressen i den värld som faktiskt existerar, och att arbeta för den värld som man vill ska komma till stånd.

– Så det är en förändring. Världen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde tidigare, lindrigt uttryckt.

Om du går ännu längre tillbaka?

– Om man ska ta något annat som varit viktigt för mig så har det varit europeisk samverkan. Att komma bort från den isolering som varit säkerhetspolitiskt påtvingad av neutralitetspolitiken. Som också blev idealiserad av delar av det svenska politiska systemet, som ville att Sverige skulle hålla ett avstånd till övriga Europa. Man hade någon uppfattning om en tredje väg mellan kommunism och kapitalism.

Var du i Tjeckoslovakien 1968?

– Ja.

Hur gammal var du då?

– Då var jag 17 eller 18. Staffan Hildebrand [klasskamrat på Östra Reals gymnasium, filmregissör] och jag var nere. Det var Staffans initiativ egentligen.

Då hade du redan ett politiskt engagemang?

– Ja, Staffan och jag hade en utrikespolitisk klubb på Östra Real i Stockholm. Vi skulle göra ett frilansreportage för Familjespegeln i radion, så vi var frilansjournalister. I augusti 1968.

Familjespegeln?

– Ja, det fanns ett sånt program. Men du vet, 1968 …

Men det var ett politiskt reportage alltså?

– 1968 på Sveriges Radio var alla program politiska. Så Familje-spegeln handlade inte alls om familj, det hade de slutat med för länge sedan. De sysslade med världsrevolutionen i stort sett, så det blev några politiska reportage.

Vad drev dig då? Jag är ju en konservativ katolik själv, med de drivkrafterna.

– Jag är en liberal protestant (skratt).

Det gick ju ett rykte för några år sedan att du konverterat till katolicismen. Men det var falskt?

– Det var falskt.

Men om man vill förstå dig och de värderingar som driver dig – varför är exempelvis detta med människans frihet viktigt för dig som liberal? Vad ska hon använda friheten till?

– Alltså, ideologiskt har jag alltid sagt att jag är liberalkonservativ. Det liberala är ju frihetstraditionen. Det konservativa är samhällsgemenskap och ansvarstagande. Och jag menar att vi kan förena de där två sidorna till en helhet.

– Gå tillbaka till perioden i slutet av 1960-talet, början av 1970-talet. Då dominerades utrikespolitiken av Vietnamfrågan, det var den allt annat överskuggande frågan. Och jag tyckte, utan att ha några speciellt starka uppfattningar i frågan, att debatten var så groteskt förenklad.

– Men för mig var det så plågsamt att man samtidigt glömde bort det förtryck som pågick i vår egen del av världen. Och det kom att illustreras påtagligt vid invasionen av Tjeckoslovakien. Jag tror att de första politiska minnena jag har överhuvudtaget är från invasionen av Ungern 1956. Då var jag sex år. Kan fortfarande se bilder framför mig av stridsvagnar som rullade på Budapests gator. Och det här var i vår egen del av världen.

Tycker du att det finns en balans i dag i västvärlden, tycker du att det behövs mer av de liberala idealen eller mer av de konservativa idealen? I Sverige i dag, till exempel?

– Alltså, de senaste tjugo åren har det varit vad jag kallar ett liberalt systemskifte i världen. Och det har  inte med balansen med det konservativa att göra, utan i förhållande till socialismen, kommunismen.

– Så vi fick en liberal revolution, stapplande, framgångsrik ibland, mindre framgångsrik ibland, i mycket stora delar av världen. Framför allt ekonomiskt, men också politiskt. De konservativa dragen är ju … svårhanterliga ibland. Frihet är kanske det enskilt viktigaste värdet, men det är inte det enda.

Jag tänker på politiker som Helmut Kohl, Margaret Thatcher, Ronald Reagan. De var liberala i vissa avseenden, men självklart rotade i sina traditioner och värden. Ibland saknar jag det hos svenska politiker som kallar sig liberalkonservativa. De tycks glömma det ena benet.

– Helmut Kohl som jag kände och känner väl … Reagan har jag nog aldrig träffat … Thatcher har jag träffat också. Kohl var ju framför allt rotad i en tysk med-vetenheten om den tyska historiens börda. Oerhört bildad om historien, oerhört medveten om historien och såg sig rätt mycket i det perspektivet. Han faller lite utanför den liberala och konservativa modellen. Sen var han också troende katolik.

Gick han i mässa varje söndag?

– Nä, jag tänkte just säga det, han var inte så där jätte…

Men du uppfattade honom som troende i varje fall?

(Lång paus)

– Jag tror inte man ska recensera människors religionsuppfattningar.

Recensera din egen då?

– Nej, jag ska inte recensera min egen heller. Men Kohl hade ett mycket starkt nätverk med kontakter med religiösa samfund. Kanske framför allt de katolska, men inte bara de. Tyskland är ju ett land där Trettioåriga kriget fortfarande lever. Man måste som politiker ha kontakter med både den katolska kyrkan och den evangeliska kyrkan, som det så vackert heter, den protestantiska.

– Thatcher var väl inte alls religiös?

Hon verkar ha haft en väldigt stark respekt för det religiösa, samtidigt som hon inte själv var troende.

– Reagan vet jag inte heller.

Reagan var troende.

– Alla amerikanska politiker, i alla fall ytligt sett, talar om Gud, men …

Jo, så är det. Men om Reagan påstås det att han hade en väldigt naiv barnatro …

– Skulle jag kunna tänka mig.

… men att den var genuin. Däremot var han inte en som i stor utsträckning gick i kyrkan eller iakttog påbud. Men när jag ber dig recensera din egen religiösa tro säger du omedelbart, helt utan eftertanke, ”Nej det ska vi inte göra.”

– Nej.

Och då ska jag inte tvinga dig till det. Men, varför säger du så? Du vill stänga dörren, varför?

– Jaa, god fråga, varför är det så …

– Det amerikanska samhället är annorlunda. Den amerikanska staten har alltid i formell mening varit väldigt sekulär. I formell mening. Men det amerikanska samhället är i grunden ett samhälle av religiösa flyktingar. Och även om detta var länge sedan finns det väldigt starkt i den amerikanska traditionen. Och därför är ju den amerikanska retoriken annorlunda. Alltså att avsluta ett politiskt anförande i Sverige med ”Gud välsigne er” och ”Gud välsigne Sverige”.

Prova.

– Ja, jag har ju aldrig provat, men jag tror inte ens Alf Svensson har gett sig på det.

Han skulle nog vara den sista att göra det, i och för sig.

– Han skulle förmodligen vara den sista att göra det. Lewi Pethrus, möjligen. Men i USA gör även den mest ateistiske det.

– Detta har ju sina historiska förklaringar. Sverige var från början ett militant protestantiskt samhälle. Sen har vi gradvis lagt detta bakom oss, vilket jag tror har varit förutsättningen för vår utveckling mot att bli mer toleranta. Förr förde vi krig för vad vi uppfattade som den rena evangeliska läran. Det har vi gradvis lagt bakom oss under de senaste 100, 150 åren. Och det har kanske lett till den här effekten som vi ser.

Men du träffar människor från länder där religionen är ständigt närvarande, och en mängd politiker med en självklar egen vardagstro. Och som förklarar sina politiska grundvärderingar med hänvisning till den tron.

Funderar du på de här sakerna kring dig själv? Varifrån dina grundläggande övertygelser kommer?

– Inte så mycket i mig själv, men klart jag funderar på sakerna. Jag träffar ju väldigt många männi- skor i den muslimska världen. I den kristna världen har vi kommit att få en acceptans för separation mellan staten och religionen. Vem som nu hittade på det? Paulus antar jag.

Thomas av Aquino var det väl, men ja.

– Jo, men det här ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör, och åt Gud vad Gud tillhör” – det är väl Paulus?

Det var Jesus.

– Var det Jesus?

– Ja, just det, det var Jesus. Men där ligger grunden, och det har ju inte den muslimska världen. Och det gäller att hålla i minnet i möten med ledare från länder där religionen är väldigt mycket mer närvarande, förmodligen på samma sätt som det var i Sverige för femhundra år sedan. Då motiverade den protestantiska läran väldigt mycket av statsaktivitet och statsbyggande. Och avståndstagande från Påven i Rom, inom parentes.

Men, återigen, varför vill du inte prata om det?

– Därför att jag tycker det tillhör den privata sfären. När man är en offentlig person är det viktigt att hålla rågång mellan det privata och det offentliga. Och det har jag alltid varit noga med. Om jag har lyckats återstår att se, men någorlunda i alla fall. Sen sitter jag i kyrkofullmäktige.

Där ser man.

– Jag är inte någon vidare aktiv deltagare, tyvärr.

En annan sak – du är nog den svenske politiker som har sett mest ondska och hemskheter. Innan jag stack hit pratade jag med en kollega som påminde om när Göran Persson sade i en tv-debatt: ”Kom inte till mig Carl Bildt och prata om klassamhället, jag har levt klassamhället.” Jag vet inte om du minns händelsen. Vad som föregick det, och det här är min kollegas tolkning, var att ”Carl Bildt såg så oerhört trött ut på detta käbbel hemma i Sverige. Han kom direkt från Balkan, där det var på liv och död, och att sen komma hem och käbbla om 77 eller 75 procent i socialförsäkringen.” Detta vände Göran Persson till ”kom inte hit och berätta om dina fina uppdrag.”

Hur påverkade de åren dig?

– Jo, jag minns den repliken. Det är klart att de där åren påverkade rätt mycket. Frågeställningarna var lite mer fundamentala. Då menar jag inte enbart för att de gällde liv och död,  utan för att det gällde fundamentala frågor om hur man bygger ett samhälle och en stat. Och hur den kan falla samman. Hur ett samhälle kan gå från att vara relativt rimligt och harmoniskt till att människor plötsligt slår ihjäl varandra, på bara några månader.

– Sen kommer man hem till synnerligen upphetsade bråk om procentenheter i det ena socialförsäkringssystemet efter det andra, i ett samhälle som med alla rimliga mått är synnerligen välmående. Och det var inte alldeles lätthanterat, den där kontrasten med frågeställningar som blåstes upp till dimensioner som jag fortfarande kan tycka är något … vi har väl en budgetdebatt som pågår just nu, antar jag? Den handlar säkert om mycket stora saker, men de får ju inte några stora internationella rubriker kan jag säga.

Den liberale författaren Fredrik Segerfeldt gav sig nyligen in i debatten om barnfattigdom, och skrev att ”här pratar vi om barnfattigdom som om det är när man får ärva storebrors jacka.” Och så berättade han om vad han sett när han rest i u–länder. Reaktioner från vänstern blev indignation: Tar du inte vår fattigdom på allvar? Det rimliga svaret borde ju vara: ”Nej, inte på det viset.”

– Man måste se dimensionerna i allting. Det är klart att vi har problem i det svenska samhället som vi ska ta itu med. Jag tror i och för sig att det är bra att titta på de mer fundamentala frågeställningarna för att de ger en relief. Inte för att säga att våra problem är oväsentliga, de är väsentliga från våra utgångspunkter. Men det gäller att diskutera dem mot en principiell bakgrund.

– Sen har jag ju alltid varit kanske lite annorlunda i att se utvecklingen i ett lite längre tidsperspektiv. Vi befinner oss i den mest omvandlande tid som mänskligheten någonsin har genomlevt. Och det innebär att vad som gäller i dag, det gäller inte i morgon. Så ett samhälle kan inte bara sjunka ner i en statisk fördelningsdiskussion om enstaka procentenheter. Då kommer samhället att stagnera. Och det perspektivet tycker jag har varit lite frånvarande.

Det mest skrämmande som skedde på Balkan var att grannar slog ihjäl grannar. Skulle detta kunna hända i Sverige? Rent realpolitiskt är det svårt att teckna det scenariot, men som ett tankeexperiment? Finns det något som skyddar mot den ondskan?

– Ja, det gör det ju. Det som inträffade nere på Balkan var att hela ramverket rämnade. Och då, när ramverket inte längre fanns, drevs människor inte framför allt av hat, utan av rädsla.

– Och människor som drivs av rädsla börjar plötsligt göra saker för att försvara sig. På Balkan fanns det plötsligt  inte längre någon stat som kunde ta det yttersta ansvaret för att upprätthålla den grundläggande ordningen. Då är man inne på en mer konservativ tanke – att alternativet till en fungerande stat är det naturtillstånd  som Thomas Hobbes målade upp; en värld präglad av våld och rädsla, av allas krig mot alla.

Finns det inget annat skydd än statsmakten?

– Jo, statsmaktens agerande är alltid grundat i vissa värderingar. De är en förutsättning, ett fundament som staten vilar på. Men ytterst måste det finnas en trygghet i att dessa värderingar kommer att säkras och försvaras. En fungerande statsmakt är en nödvändighet för ett civiliserat samhälle, för frihet och trygghet.  Utan den är vi tillbaka i Hobbes värld.

Så om jag frågar dig, varifrån kommer ondskan, då är ditt svar från rädslan?

– Ja. Men ondskan kan komma från annat också.

Miloevic?

– Ja, alltså där kom den från något annat. Jag kallade honom för en rödbrun politiker. En gammal kommunist som började rida på nationalism för att säkra den makt som var det enskilt viktigaste för honom. Men det var varken kommunismen eller nationalismen som drev honom, det var maktbegäret. Och skrupellösa politiker som utnyttjar allt för makten har vi sett i olika sammanhang.

– Men nationalismen kan vara en oerhört stark kraft, positiv i många fall, negativ i andra.

Som någon variant på religiös tro egentligen?

– Ja, det också. Varje form av gemenskap har ett positivt element i sig. Men ofta är det så att gemenskap definieras i förhållande till ”de andra”. Och där kan det ibland gå fullständigt snett. Då blir nationalismen, eller den religiösa sammanhållningen, en negativ drivkraft. För då är det viktiga inte vad den ger oss, utan att den skiljer oss från dem  andra.

– Jag brukar säga ibland, när någon har ställt frågan, ”Vad är det största hotet mot Europa?”, att det största hotet är Europas egen historia. För vi är världsledande på att slå ihjäl varandra i Europa.

Är det fortfarande sant? Är detta fortfarande det största hotet mot Europa?

– Det tror jag. Jag tror att det är oerhört reducerat i och med den europeiska integrationen. Men skulle jag identifiera något hot så är det detta.

När jag ställer den frågan syftar jag inte på något naivt, som att ”nej, det blir inte sådana krig igen,” för det håller jag inte alls för osannolikt.

– Historien är en rätt utdragen process.

Ja, den är det, och framtiden är ännu längre. Men vad jag tänker på är att det finns en självbild i Europa som går ut på att vi är civilisationens hjärta och hjärna. En följd är att Europa har väldigt svårt att, som USA, ta emot de människor som kommer hit från  länder utanför Europa. Jag är inte säker på att det är rasism och intolerans i första hand, utan mer något slags oförmåga. Och om jag skulle peka ut hotet mot Europa nu, då är det oförmågan att integrera alla de utomeuropeiska invandrarna och flyktingarna.

– Ja. Alltså, skillnaden mellan Europa och USA – jag tycker fortfarande att vi européer har all anledning att vara stolta över vårt avgörande bidrag. USA är en produkt av detta europeiska tänkande, men väldigt mycket annat också. Sen är ju USA annorlunda på så sätt att det är en ny nation. Vi skulle knappt identifiera det som en nation med europeiska mått mätt. Det är en stat som integrerar, hela tiden.

– Och där är ju skillnaden med Europa, att vår kontinent består av sedan länge etablerade nationer. Det gör ibland att integrationen är svårare. Det håller jag med om.

– Detta är en avgörande utmaning för det är fortfarande så att vi tar emot fler flyktingar än vad USA gör. Och Sverige är det land i Europa som tar emot flest, vad gäller utomeuropeiska flyktingar. Det är en stor utmaning.

Man hör ofta vänstermänniskor säga att det amerikanska imperiets tid är över. När jag hör det tänker jag alltid att det amerikanska imperiets tid just har börjat. Det imperium som håller på att rämna är det europeiska. Du har lagt ner själ och hjärta på Europatanken, men i dag är det en del som pekar på att det  går åt helvete för Europa. Jag tror att om femtio år kommer Europa vara marginaliserat av Asien, USA, Sydamerika, det framväxande Afrika. Det kan ju framstå som otänkbart i dag, men som du sa, historien är lång.

– Jo, men det skulle jag inte kalla att gå åt helvete. Om du tittar på vad det är som leder till framgång i Latinamerika, Kina och Indien så är det ju i grunden våra värderingar. Det är en liberal statsuppfattning, en liberal ekonomisk inriktning och  en globalisering.

– Så det faktum att det nu går mycket bättre för övriga delar av världen tycker jag vi ska se som en framgång för de europeiska idéerna.

Men om du ser till tillväxt och innovationer? Jag hörde en amerikan säga nyligen att ”Europa – där har det  inte hänt något viktigt sedan 1989.”

– Nej, men det var väl inte så pjåkigt det heller? Det har inte hänt något viktigt i USA sen 1776 (skratt).

I Irak skulle man inte hålla med dig.

– Nej, det skulle man möjligtvis inte göra, men dock. Under helgen sorterade jag böcker hemma. Britterna ger ju ut dokument, alltså FCO-dokument [Foreign and Commonwealth Office], på ett annat sätt än vad vi gör. De har gett ut en bok med dokument, rapportering, interna promemorior, just från tiden kring 1989. När man läser igenom det slås man av hur osäkert allt var. Det kunde ha gått käpprätt åt skogen. Farhågorna var enorma.

– Och då tittar man på den väldiga framgångssaga som vi sett de senaste tjugo åren i Europa. Tysklands återförening, östra Centraleuropas integration i EU, de tre baltiska staternas frigörelse från Sovjetunionen själv. De var alltså inte ens lydstater, utan integrerade i Sovjetunionen. De är numera medlemmar av Nato. Det stora misslyckandet var Balkan.

– Jag tycker vi har all anledning att vara stolta. Nu handlar det om nästa steg. Kan vi konsolidera detta? Utvidga ytterligare? Turkiet är den stora frågan i det sammanhanget. Men det är klart, om vi är framgångsrika, då innebär det att andra kommer vara ännu mer framgångsrika, därför att de har ju nu förutsättningar att utvecklas snabbare. Så ska det vara. Och det ska vi inte beklaga, det är ju bra.

Det är klart det är, men –

– De senaste decennierna har vi haft möjlighet att surfa på denna globalisering. Vi var ju egentligen globaliseringens initiativtagare och de som vunnit allra mest på den.

Om du var bookmaker och skulle sätta odds på den europeiska unionens framtid – 1985 eller 1990 fanns det väl fler goda skäl att vara optimistisk kring det här projektet än i dag?

– Alltså, jag kan säga att oddsen var mycket högre åt bägge hållen i början på 1990-talet, för att det var mycket mer som stod på spel. Nu kom det att gå spektakulärt bra.

Men då fanns det en morgonluft bland politiker, man hade känslan av att man gjorde något mycket viktigt tillsammans.

– Jo, men det fanns också en anledning att koncentrera sig på stora frågeställningar. Det fanns en medvetenhet att om det skulle gå dåligt, då skulle det verkligen gå dåligt. Och det innebar ju att plötsligt sattes väldigt stora frågor på agendan, hela utrikespolitiken, gemensamma valutan och gemensamma säkerhetspolitiken.

– Det var som ett quantum leap som då var nödvändigt, eftersom historien hade ställt oss inför en agenda som vi inte hade förutsett, men som vi var tvungna att hantera.

Och nu? Hur ser situationen ut i dag?

– Nu kan vi blicka tillbaka och säga att vi till stora delar har hanterat den agendan.

– Hur ser agendan ut nu? Och där håller jag med dig – titta på tomgången som kommer ur den franska politiska debatten nu. Medan vi ser globalisering som en möjlighet, ser de globalisering som ett hot. Vi har inte samma konsensus i dag om hur man ska hantera Europas globala roll och möjligheter. Turkietdebatten är kanske det som bäst illustrerar detta, men också delar av den debatt vi har om handelspolitik.

Som kulturkonsument …?

– Är jag det?

Ja, är du det? Läser du skönlitterärt?

– Ibland, men inte så ofta.

Alltid prosa eller läser du lyrik?

– Ja, det kan jag göra ibland, det kan faktiskt förekomma.

Vilka strängar slår det an i dig?

– Jag tycker om … jag är en person som tycker om språket. Just språkbehandlingen i sig kan vara spännande. Större delen av det jag läser i form av prosa, faktaböcker och historiska böcker är på engelska. Läsa lyrik på engelska klarar jag knappt. Då faller man tillbaka till det svenska språket igen.

Men jag är själv så, särskilt om jag druckit några glas vin, att då tar jag tag i min fru och säger; ”du måste lyssna på detta!”, och jag blir berörd! Blir du berörd av konsten?

– Av vinet eller hustrun?

Vinet, hustrun och konsten, och det sammanfattar väl det som berör oss alla. Men blir du berörd av konst på det här viset? Så att du får tårar i ögonen eller måste berätta det för någon eller att hjärtat slår hårdare och fortare … Har du någon sådan relation till någon konstform?

– Nej, det kan jag inte påstå att jag har.

Du går miste om något.

– Ja, jo, det gör jag nog. Det gör jag. Men man kan inte få allt här i livet.

– Men jag läser mycket historiska skeenden och där kan jag få väldigt mycket som berör mig och på samma sätt. Det finns väldigt mycket att ösa ur den fataburen. Man kan ju säga att romaner är ett sätt för människor att skaffa sig erfarenheter och upplevelser som de ibland, tack och lov, inte får uppleva själva. Samma sak är det med historia.

Avslutningsvis, apropå drivkrafter: Politiker säger alltid, ”makt, det är ju bara ett medel.” Vilket ju är en idealistisk beskrivning som jag tror stämmer in på mycket få politiker. Jag tror att politiker i grund och botten drivs antingen av ett ganska rått maktbegär – att man vill bestämma – eller av att man tycker det är så förbannat kul. Det finns en bild av dig att ”Bildt är bara ute och flyger hela tiden” – men jag gissar att du älskar den biten?

– Jo, men så är det. Men det är inte nödvändigtvis makten …

Nej, men det är det jag menar, att du drivs mer av att du tycker detta är roligt?

– Ja. Jag har ju också gjort det mesta. Ber du mig att identifiera vilket som varit mest stimulerande vet jag inte riktigt. Allt har varit stimulerande. Så jag känner liksom inte att enda förutsättningen för att man ska kunna ha roligt är att sitta just i det här rummet [på UD]. Jag klagar inte alls på att sitta här, men dock, när folk frågar, ”vilken är skillnaden på att vara statsminister och utrikesminister?” Det är väldiga skillnader, givetvis. Men bägge är stimulerande.

Vilket är roligast?

(Lång paus)

– Alltså, som statsminister är man egentligen hela tiden på inrikes-arenan. Man har ett övergripande politiskt ansvar. Man måste kunna ta tag i varje typ av frågeställning.

– Här på UD är det ju nästan varje typ av frågeställning, men det begränsas till nationens utrikespolitik och EU och världen. Sedan är världen så pass stor att man kan ta sig an mycket annat.

Du slipper Göran Persson som säger ”kom inte här med dina fina uppdrag.”

– Ja, det finns nog lite sådant nu också. Vi höll ju på med någon Saudi-debatt här för ett tag sedan …

– Men dock, det är lite annorlunda.

Något annat?

– Nej … världen är stor.

Det är den. Men ska vi sluta då?

– Jag är den enda som tillåtits ha en naken kvinna på rummet [refererar till en statyett i rummet].

Du menar på kontoret?

– På kontoret, ja.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar