Vänsterprassel och högersvingar

Bengt Westerberg med några av politikens verktyg. Foto: Anders Holmström / Scanpix

Bengt Westerberg med några av politikens verktyg.
Foto: Anders Holmström / Scanpix

De senaste sju åren har svenska politiker betraktat blocköverskridande flirtar med samma överseende som tidelag. Men i juni presenterade plötsligt ungdomarna i LUF och SSU ett gemensamt förslag på en skattereform. LUF-ordföranden Linda Nordlund och SSU-toppen Gabriel Wikström är inte de första folkpartister och socialdemokrater som kastat lystna blickar efter varandra. Ibland har det gått bra. Ibland mindre bra. Den svenska politikens svar på Mulder & Scully har nämligen en lång historia av oförlösta möjligheter bakom sig:

Vänsterprassel och högersvingar Bengt Westerberg Neo nr 4 2013 Andreas Ericson fakta

1981: ”Den underbara natten” 

Vad? Folkpartiet och Socialdemokraterna sänkte marginalskatterna tillsammans.

Hur? När den sittande borgerliga regeringen skulle ändra på skatterna ville de ha socialdemokraterna med sig. Moderaterna hoppade av på ett tidigt stadium och kvar blev Folkpartiet, Centern och Socialdemokraterna. Ingen vet vad som egentligen skedde i förhandlingsrummet, men på morgonen var marginalskatterna i alla fall sänkta med 20 procent och den folkpartistiska förhandlaren talade om en ”underbar” natt.

Reaktioner: Socialdemokraterna var mycket nöjda. ”De har lagt sig platt! De har köpt allt!” utbrast Kjell Olof Feldt. Moderaterna där-emot kunde inte förlåta otroheten och lämnade regeringen några veckor senare.

Trivia: Budgetminister Rolf Wirtén som myntade begreppet ”den underbara natten” är farbror till författaren och före detta Arenaredaktören Per Wirtén.

Samarbetsklimat: Hett!

 

1990: Århundradets skattereform

Vad? Folkpartiet och sossarna sänkte marginalskatterna igen.

Hur? Det hade länge pratats om skattereform och den socialdemokratiska regeringen ville ha en bred uppgörelse. Men VPK ville behålla marginalskatter på 70 procent och Moderaterna ville sänka för mycket. När Centern inte kunde släppa tanken på generös avdragsrätt och sänkt matmoms återstod Folkpartiet som regeringspartner.

Vad tyckte omgivningen? Inte. LO-ekonomerna frågade sig om det fanns ”någon anledning för högern och Folkpartiet att ställa upp i nästa val”, underförstått att deras linje redan vunnit. I samma veva spådde de att ”det kommer dyka upp annonser i Svenska Dagbladet efter hembiträden som erbjuds plats hos stimulerande läkarfamiljer och arbetarklassens döttrar kommer börja yrkeslivet med att underlätta karriärerna i medelklassens boningar.” Även på den andra flanken var man missnöjd. ”Det är ohälsosamt att vänsterprassla med socialdemokraterna” varnade Per Unckel och uppmanade folkpartisterna att ”komma upp på barrikaderna”. Och Carl Bildt förklarade ampert att Bengt Westerberghar en förkärlek för borgerliga inbördeskrig”.

Trivia: Expressen räknade ut att av riksdagspolitikerna var det just socialdemokrater och folkpartister som skulle tjäna mest på reformen. Anne Wibble tyckte kalkylen var ”fullständigt ointressant” och den nyligen pensionerade Feldt avfärdade tidningen med: ”Jag är lyck-ligtvis i den situationen att jag slipper kommentera ett jävla dugg!”

Samarbetsklimat: Gick från varmt till ljumt.

 

1994: Koalitionen som aldrig blev

Vad? En eventuell blocköverskridande regering efter valet 1994.

Hur? Redan sommaren 1993 började det se brunt ut för den borgerliga koalitionen och när en Sifo-undersökning visade att 75 procent av folkpartiväljarna ville ha en regering över blockgränserna blev Bengt Westerberg glad. ”Det här visar att jag trots allt lyssnat rätt”, sa han. Och när TT frågade rådde såväl Gunnar Helen som Ola Ullsten Westerberg att satsa på en koalition. (Per Ahlmark fick samma fråga men svarade bara att det var illa att Westerberg negligerade utrikespolitiken.) På landsmötet det året diskuterades frågan ivrigt. Många tyckte partiet blivit för smalt. ”Vi kan inte vara ett parti bara för senildementa och homosexuella”, förklarade exempelvis Kenneth Carlsson från Norra Älvsborg. När väl valresultatet stod klart inleddes omedelbara sonderingar, men redan efter några dagar stod det klart att Socialdemokraterna inte var det minsta intresserade. Westerberg valde då att avgå och lämna över till Maria Leissner.

Reaktioner: Westerberg berömdes av en rad folkpartiprofiler med Pehr G Gyllenhammar och Antonia Ax:son Johnson i spetsen.

Trivia: Westerberg motiverade före valet sin koalitionsiver med att Ny Demokrati inte skulle ges inflytande. Om dagens folkpartister vill använda historien för att ursäkta ett eventuellt snedsprång går det alltså bra att följa Westerbergs exempel och hänvisa till Sverigedemokraterna.

Samarbetsklimat: Iskallt.

 

Går det då att dra några slutsatser av allt detta? Säkert.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2013

En kommentar

  1. Varför Decemberöverenskommelsen? | Oscar Sundevall says: 2 april, 2015 kl. 18:08

    […] alltid förstått att hotet mot deras maktinnehav har varit borgerlig enighet. Bevisföremål 1A: Man band sig vid en stor skattereform tillsammans med FP för att till inte obetydlig del jävlas med Moderaterna och spä på föraktet mellan […]

    Svara