I backspegeln:

Valår

Vem minns de valvindar som blåste i fjol? Det gör vi. De sista veckorna före ett val händer mycket. Det är inte allt man kommer ihåg. Och det man minns vill man kanske ibland helst glömma.

av Andreas Ericson

2006 gick det som vanligt. Ekonomin avgjorde och arbetarpartiet vann. Foto: Pontus Lundahl / TT

2006 gick det som vanligt. Ekonomin avgjorde och arbetarpartiet vann.
Foto: Pontus Lundahl / TT

2006: Skandaler, Nya moderater och en statsminister som hade ont i höften

2006 är bara åtta år sedan, men det känns redan mycket länge sedan Göran Persson kunde stå och flina i SVT:s partiledarintervjuer för att sedan vända ryggen åt Maud Olofsson när hon kritiserade hans politik. ”Jag fick ont i höften”, försvarade statsministern senare sina härskartekniker, men det var uppenbart att utvecklingen sprungit ifrån tiden då Persson kunde komma undan med sådant.

För Göran Persson var dryg och trött. Så skulle i alla fall den socialdemokratiska valförlusten förklaras efteråt. Kommunalrådet från Sörmland hade slagit sönder allt vad socialdemokratisk idéutveckling hette för decennier framåt och ersatt nytänkade med välavvägda testballonger och en allt segare retorik som till slut framstod som lika liknöjd som Persson själv. Till slut tappade epoken Persson styrfarten och gick in i väggen lagom till valnatten. Sten Andersson Bengt Westerberg felprogrammerad val valår 1988 Andreas Ericson Neo nr 4 2014

Fredrik Reinfeldt var ingen självklar utmanare. Att det blev just han som 2003 fick ersätta Bo Lundgren som moderatledare berodde på ett välavvägt internt maktspel, men det var ändå ett konkursbo Reinfeldt fick ta över. Under 2004 och 2005 kom förändringarna slag i slag. Man började med att göra upp med den egna politiken. De förslag om skattesänkningar som tidigare varit partiets hjärtefråga förklarades nu både orealistiska och orättvisa. Fler och fler ur Reinfeldts egen generation tog ledande roller, med partisekreterare Sven-Otto Littorin och den ekonomiske talespersonen Anders Borg i centrum. 

Själva kampanjen var ganska rörig, med evigt käbbel om oklara makrodata och ekonomiska prognoser. Underhållningsvärdet stod främst Folkpartiet för, som städslat en ungdomspolitiker som gjort dataintrång hos Socialdemokraterna. Visserligen bestod intrånget av ett lånat lösenord och visserligen var det bara ombudets planeringskalender som stulits, men skadalen uteblev naturligtvis inte. SSU stod också för en del buller, framför allt i och med att man i avsaknad av sin ordförande som tvingats bort på grund av en spritfestskandal månaderna tidigare, ägnade stor del av sin energi åt att polisanmäla sina motståndare.

Som vanligt hade man också förutspått att Internet skulle avgöra valet, framför allt de politiska bloggar som gjort debut med buller och bång åren innan, men när allt kom omkring blev det ett ganska vanligt val. Ekonomin avgjorde och arbetarpartiet vann. Visserligen ett nytt sådant, men ändå.

Rumba och nakendansöser piggade upp Moderaternas partikonvent under valveckan. Lika muntra var inte Moderaterna när 1985 års valresultat stod klart. Foto: Ingvar Svensson / TT

Rumba och nakendansöser piggade upp Moderaternas partikonvent under valveckan. Lika muntra var inte Moderaterna när 1985 års valresultat stod klart.
Foto: Ingvar Svensson / TT

1985: Det sista valet i folkhemmet

Mitt i 1980-talet hade den långa vänstervågen reducerats till en segdragen dyning. Av  förra decenniets revolutionära glöd återstod bara en och annan fredsdemonstration med handhållande led mellan USA:s och Sovjetunionens ambassader.

Socialdemokraternas återkomst till makten 1982 hade inneburit mer hårda tag och mindre välfärdsbyggande. Den långa eran av folkhemssnickrande var på väg mot sitt slut. Moderaterna, numera det största borgerliga partiet, drömde om regeringsskifte. Våren före valet 1985 nosade de på opinionssiffror över på 30 procent. Mona Sahlin Olof Johansson val 1991 valår Andreas Ericson Neo nr 4 2014

Under sommaren hårdnade dock valkampen. Statsminister Olof Palme hamnade visserligen i blåsväder efter en komplicerad skatteaffär, Harvardaffären, men den verkade inte påverka opinionen.

Medan landet följde Mats Wilanders och Anders Järryds öden i US Open och Imperiets färd på turnévägarna förberedde sig partierna för slutkampen. Kjell-Olof Feldt fick mycket stryk i medierna för det komplexa skattesystemet – det ansågs allmänt både obegripligt och orättfärdigt. Lars Werner förföljdes av frågvisa ungmoderater på torgmötena som ville veta vad VPK-ledaren egentligen tyckte om Östtyskland.

Till de saker som känns mer avlägset för oss sentida hör att Jan Myrdals insatser i valdebatten påannonserades av Expressen redan dagen innan – tydligen ansåg man sig kunna sälja lösnummer på kulturdrapor på den här tiden. Skjutjärnslegenden Herbert Söderström beklagade sig över att inte få sköta SVT:s partiledarutfråganing – trots att han hade erbjudit sig!

Vänsterblocket vann valet med liten men betryggande marginal. Moderaterna och Ulf Adelsohn var de stora förlorarna, trots att den senare dansat rumba med karibiska nakendansöser på ett partikonvent i valveckan. Bland vinnarna fanns förutom Palme även Alf Svensson, den förste kristdemokraten att ta plats i riksdagen efter en teknisk valsamverkan med Centerpartiet. ”Det blir i alla fall enkelt att ha sammanträde med partigruppen”, kommenterade Svensson sin framtid som lagstiftare.

 

Det rödgröna samarbetet skrämde partiernas väljare och regeringsskiftet uteblev 2010. Foto: Janerik Henriksson / TT

Det rödgröna samarbetet skrämde partiernas väljare och regeringsskiftet uteblev 2010.
Foto: Janerik Henriksson / TT

 2010: Förtroendeslag och historiens mest väntade valkomet

Det finns de som säger att valet 2010 avgjordes redan innan kampanjen drog igång. Mona Sahlin trasslade nämligen på senvåren in sig i ett rödgrönt samarbete varken hon själv eller väljarna var intresserade av, och när de nya stormbyarna i världsekonomin bröt loss gav det Anders Borg chansen att på nytt framstå som en säker lots för statsfinanserna.

Om tidigare val avgjorts av kampen mellan klasser eller ideologier var det förtroendet som stod i centrum nu. Och då räckte inte Ohly, Wetterstrand och Sahlin till. Det stora opinionsövertaget under mandatperioden upplöstes i intet när väljarna väl förstod att det var allvar.

Till skillnad från tidigare val blev själva kampanjen odramatisk, på gränsen till händelselös. Inga knäppa uttalanden, ingen som fick avgå och polisen slapp bli inkopplad i onödan. Det revolutionerande som faktiskt skedde brydde sig ingen över huvud taget om förrän det redan var ett faktum. Men redan när vallokalsundersökningens sammanställdes stod det klart att Sverigedemokraterna vandrat hela vägen från politikens smutsigaste periferi till riksdagens finrum. Plötsligt var Sverige inte längre det där fina undantaget på en mörk kontinent, utan tvärtom ett varnande exempel för resten av Europas länder på hur etablissemangets förtroendekris kunde få ett rent extremistparti med rötter rakt ner i vit makt-rörelsen att nå nästan sex procent av rösterna.

 

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2014

Lämna en kommentar