Reflektion:

Väckarklocka

Mest ett försök att flytta fokus från förra regeringens misslyckande.

av Carl Bergqvist

På nyårsafton 2012, två veckor före Folk och försvars årliga konferens briserade ÖB:s bomb: ”Sverige kan försvaras i en vecka.” Så inleder Karin Enströms tidigare politiska sakkunniga, Sara Norrevik, sin artikel i förra Neo (”Hur tänkte vi?” Neo nr 2 2015), och försöker sedan i resten av artikeln förmedla bilden av att den svenska försvarsförmågan inte alls är så dålig och därtill ett resultat av utredningar och medvetna beslut.

Själv upplevde jag inte ÖB:s uttalande som någon överraskning. Men precis som Norrevik antyder var inte heller enveckasförsvaret något annat än resultatet av medvetna beslut. Likväl verkar såväl politiker som allmänhet vara förbluffade. Att allmänheten blir överraskad är förståeligt, men den politiska nivån har ju delgivits underlagen år efter år?

Enveckasförsvaret är en målsättning som härstammar från det underlag som Försvarsmakten lämnade in inför försvarsbeslutet 2004, där man konstaterade att den ambitionsnivå som regeringen föreslog skulle innebära att försvaret efter återtagning och ”successiva beslut av statsmakterna” skulle kunna ”utveckla den operativa förmågan att med begränsningar i uthållighet möta operationer av begränsad omfattning i ett område”. Detta blev också målsättningen för den insatsorganisation som beslutades 2009, men som nu i och med försvarsbeslutet 2015 sannolikt aldrig kommer att förverkligas.

Även om man nu försöker bryta den nedåtgående trenden i försvarsförmåga, blir propositionen snarast ett försök att vidmakthålla så mycket av dagens förmåga som möjligt in på 2020-talet. Av den ”önskelista” som försvarsberedningen presenterade förra våren, är stora delar fortfarande ofinansierade. Försvarsanslaget kommer 2020 att närma sig 1 procent av BNP. För de allianspartier som förespråkar ett Nato-medlemskap är det en märklig sits: samtidigt som Nato i höstas ställde krav på medlemsländerna att öka sina försvarsanslag till 2 procent av BNP, kommer nu Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern att medverka till att det svenska faller från dagens dryga 1,1 till 1 procent. För Socialdemokraterna torde utvecklingen vara än mer svårförklarad. Hur ska ett alliansfritt land utan försvarsgarantier kunna klara sig på hälften av det som grannländerna med vitt utsträckta försvarsgarantier behöver?

Alliansregeringen hade 2009 möjligheten att bryta den nedåtgående trenden, men gjorde det inte. I stället togs ett försvarsbeslut där man samtidigt som man konstaterade ett allvarligare omvärldsläge och behovet av att återta den nationella försvarsförmågan, inte mindre än åtta gånger betonade att försvaret ska utvecklas i den takt som ekonomin medger.

Sannolikt är regeringen själv av åsikten att man tog ett rejält krafttag 2009. Beslutet var ursprungligen avsett att i än högre grad inrikta Försvarsmakten på internationella insatser, men till följd av Georgienkriget fick det i all hast försöka hantera även de nationella försvarsutmaningarna. Någon ekonomi för detta tillfördes dock inte. Det nya personalsystemet med yrkesförsvar som infördes var kalkylerat efter internationella insatser och var föga lämpat för ett nationellt försvar.

Norreviks resonemang ger snarast intrycket av att vilja flytta fokus från den förra regeringens tillkortakommanden – även när det gäller den övergripande strategin. Fortfarande fem år efter försvarsbeslutet har ingen kunnat peka ut vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp, med vad och framförallt hur denna mycket komplicerade operation ska ledas. Det är enkelt att skriva några rader om att Sverige ska förhålla sig solidariskt till andra länder, och vi förväntar oss detsamma. När det kommer till kritan så är det dock ingenting värt om inte denna mening är förverkligad i reella förberedelser.

Som försvarsmaktsanställd får jag också i Norreviks artikel veta att ”inte ens de anställda i försvaret har vanligtvis hela bilden klar för sig”. I februari 2015 deltog jag tillsammans med 80 andra officerare från Försvarshögskolans högre stabsutbildning på fältövning där handlingsalternativ för försvaret i händelse av en kris i närområdet diskuterades. Mitt i snön och den isande kustvinden gjorde jag två reflektioner.

Den första är att den ”rörliga” och smala försvarsorganisation som försvarsbesluten 2004 och 2009 framkallat medför att vi nu måste sätta våra främsta förband, vars stora förtjänst är deras rörlighet, på att lösa samma uppgifter som lokalförsvarsförbanden löste fram tills de försvann på 90-talet.

Den andra reflektionen är varför vi inte har några försvarspolitiker med på fältövningen. Då hade de kunnat ta del av diskussionen och få chans att förstå det område de är satta att besluta om. Det är kopplingen mellan den politiska strategin och de militära operationernas möjligheter och begränsningar som ger ett försvar, likväl lyser den fortfarande med sin frånvaro. Den övergripande strategin kan inte beskrivas i mer än luddiga termer, samtidigt som man från politisk nivå detaljstyr försvaret ner till enstaka bevakningsbåtar.

Sara Norrevik avslutar sin artikel med att konstatera att vårt försvar finns och att det har fått ett syfte, en strategi och att det håller på att förverkligas. Jag själv är i högsta grad en del av just detta förverkligande, tillsammans med åtskilliga tusen av mina kolleger inom Försvarsmakten. Jag är också en av dem som under flera år pekat på just den mycket bristande kopplingen mellan syfte, strategi och inte minst möjligheter att förverkliga den fortfarande bristande strategin i att uppnå det syfte med försvaret som finns. Hade nu omvärldsutvecklingen fortsatt i det tempo som den gjorde 2009, hade problemet varit ringa. Men nu har väckarklockan ringt både en och flera gånger.

Likväl har nu regeringen och tre av allianspartierna kommit överens om finansiering av nästa försvarsbeslut som ligger 16 miljarder under den målsättning som Försvarsberedningen uttryckte i sitt underlag i somras. Det är inte utan att man undrar vad som egentligen ska krävas för att Sverige ska gå till att höja sin försvarsförmåga, i stället för att nöja sig med att dämpa minskningen.

(Sara Norrevik replikerar här)