Utmaningar

av Paulina Neuding

Det finns fortfarande stora utmaningar inför framtiden som jag tror behöver min röst, skriver en moderat riksdagsman i sociala medier när han tillkännager att han kandiderar för återval.

Överallt dessa utmaningar. Där en annan skulle se problem eller svårigheter säger sig välsmorda Allianspolitiker numera enbart se utmaningar som väntar på att lösas. Vilket förstås är betydligt mer fördelaktigt än att prata om problem. En utmaning är ingen dålig nyhet. Den som säger sig se en utmaning meddelar att hon har fixerat blicken på ribban. Det är som med mäklare som lockar på Hemnet med att bostadsrätten är en riktig renoveringschans. Det låter positivt, sedan är frågan om någon köper det.

Och detta är ju ingenting konstigt. Politiker i regeringsställning har lika goda skäl att tala om samhällsproblem som mäklare har att påtala söndervittrande stammar. De kommer att uttrycka sig precis så förenklat och förskönande som journalister och allmänhet tillåter.

Men har det inte börjat låta likadant inom journalistiken? Ungdomsarbetslösheten är en utmaning. Bilbränderna i våra förorter är en utmaning. Pakistans kärnvapenarsenal är en utmaning.

Eller det sista kanske inte stämmer? Ingen talar om Pakistans kärnvapenarsenal som en utmaning. Problemet är för komplicerat, faran alldeles för omfattande. Innebär detta att man är mindre villig att tala om Pakistans kärnvapenarsenal överhuvudtaget?

Risken finns. I sociala medier ser man ibland journalister kritisera kolleger som beskrivit ett samhällsproblem utan att samtidigt leverera ett förslag på lösning. Det verkar inte längre höra till god ton. Men vad ska man göra åt det då? har blivit en invändning mot att problem överhuvudtaget formuleras och beskrivs. Skildra gärna utmaningar, men dra inte in problem.

Så fördummas det offentliga samtalet. Det är ett problem.