USA – eller kaos

En handfallen Barack Obama har försvagat USA:s position på den internationella politiska arenan. Ann-Sofie Dahl påminns om när Jimmy Carter utmanades av det iranska prästerskapet.

av Ann-Sofie Dahl

Påfallande många tycks i dessa dagar vara överens om att ”Det amerikanska ögonblicket”, med Charles Krauthammers berömda fras, är över. Men är den långa perioden av unipoläritet, med en enda supermakt, verkligen slut? Finns det i så fall några möjligheter att trenden vänds? Kommer det amerikanska presidentvalet nästa år att få någon betydelse för utvecklingen?

Kina är utan tvekan en ekonomisk stormakt. Det är även en i tilltagande grad en politisk och militär makt som just sjösatt sitt första hangarfartyg, en mäktig symbol för militär styrka. Nu räcker inte ett enstaka hangarfartyg för att utmana den amerikanska militära jätten, vars militärbudget och -apparat fortfarande förmår slå omvärldens samlade militära resurser många gånger om. Ett hangarfartyg gör ingen multipolär värld – och framför allt inte ett som det kinesiska, som inte direkt är sista skriket på området – men det är ett rätt övertygande tecken på att Kina inte längre nöjer sig med att vara en aktör på det regionala och ekonomiska planet. Numera sträcker sig den kinesiska närvaron långt bortom de egna gränserna och regionen, med nya hållpunkter i Afrika och Latinamerika.

Kanske var det i Köpenhamn vid klimattoppmötet i december 2009 som världen först fick upp ögonen för det nya kinesiska agerandet i världspolitiken. Det var där och då som akronymen BRIC – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – på allvar klev fram som en kraft med ambitioner att utmana den enda supermakten, vars representant på plats var märkbart tagen av det oväntade motståndet.

Men några märkbara insatser för att rädda sitt imperium från ytterligare stora förödmjukelser har president Barack Obama inte ägnat sig åt under tiden som gått sedan klimatmötet. Tvärtom: Sommarens nedgradering av den amerikanska ekonomin av kreditrankningsinstitutet Standard & Poor skylls från demokratiskt håll nästan uteslutande på republikansk omedgörlighet i budgetförhandlingarna.

Från samma kretsar anförs gärna att supermaktens dåliga finanser huvudsakligen orsakades av Obamas föregångare, George W Bush och hans krigföring mot den islamistiska terrorismen. Barack Obama har dock själv bidragit till de höga utgifterna med sin – välbehövliga om än senkomna – ”surge” i Afghanistan (varifrån han nu, inför presidentvalet nästa år, drar hem de amerikanska styrkorna i förtid och tvärtemot generalernas rekommendationer).

Och även med pågående krig på flera fronter utgör de amerikanska försvarsutgifterna i dag faktiskt bara en bråkdel av vad de uppgick till under kalla kriget. Ju längre bort från valet 2008 vi rör oss, desto svårare blir det att hänge sig till den populära ”Blame Bush”-taktiken.

Den nya positionen som bara ett ”AA”-land kan snarare ses som en bekräftelse på att Obama har tappat greppet, och inte bara över ekonomin. Kina, med flera, har helt enkelt utnyttjat det vakuum i världspolitiken som uppstått under Obamas föga övertygande presidentskap och bristande ledarskap. En havererad ekonomi i kombination med en svag president i Vita Huset, inledningsvis utan minsta erfarenhet av internationell politik och med en egensinnig uppsättning utrikespolitiska prioriteringar, har skapat en oemotståndlig möjlighet för Kina och andra aktörer att flytta fram sina positioner på bred front.

Obamas handfallna agerande i utrikespolitiken har inte varit helt lätt för hans många europeiska supportrar att hantera. Lika svårt torde det vara att erkänna att presidenten själv i allra högsta grad har bidragit till att hans supermakt ter sig svagare än på år och dag. Jämförelsen med de ödesdigra Jimmy Carter-åren, när USA utmanades av det iranska prästerskapet och dollarn föll till rekordlåga nivåer, ligger nära till hands.

Barack Obamas löften klingade fagert i de europeiska öronen: att återupprätta USA:s anseende i världen, att återskapa de goda banden över Atlanten och inleda en dialog med den muslimska världen – underförstått: som kontrast till George Bushs aggressiva krigföring (som Obama, tvärtemot vallöftena, alltså inte bara har fortsatt utan rentav har utökat; och fredspristagaren har tillika startat ett nytt krig i Libyen, som USA dock lika snabbt drog sig ur).

Men USA:s europeiska allierade har känt sig förbigångna: I Tyskland undrar till exempel Angela Merkel varför presidentkollegan ännu inte lyckats besöka hennes land, Europas just nu starkaste; vanligtvis hängivna USA-vänner i det forna Östeuropa ser med oro på Obamas ambitioner att ”restart” relationen med Moskva; och av den omtalade dialogen med den muslimska världen har det inte blivit mycket mer än just – ord. Inför den arabiska våren har Obama och hans folk mest gett ett tafatt intryck.

Nu är det förstås inte första gången som USA:s nedgång och fall har ansetts som omedelbart förestående. På mitten av 1980-talet varnade många för Japan som framväxande makt. Nuförtiden lär väl ingen ens i Japan se landet som en supermakt i vardande. Att USA stod som obestridd och överlägsen segrare efter kalla kriget har inte varit ett hinder för till exempel Charles Kupchan, en av de mest hårdnackade av profeterna, att hävda att USA utmanas och till råga på allt av EU. Ett antal av hans kolleger har lika envist hävdat att det amerikanska supermaktsmonopolet var dömt att bara bli en kort parentes, ity det både var en historisk abnormalitet och gick på tvärs emot alla tillgängliga teorier. Förekomsten av en ensam aktör i besittning av en så ofantlig makt måste, menade de, obönhörligen leda till en balanserande mekanism när en eller flera rivaler återställde maktförhållandena i det internationella systemet till det multipolära normaltillståndet.

Det var bara en detalj som professorerna förbisåg: USA är inte vilken supermakt som helst. De klassiska maktbalansteorierna i all ära, men de utgår från en tid när maktinnehav enbart handlade om militär styrka, och om maktkamper mellan europeiska stormakter som turades om att flytta fram positionerna på slagfälten.

USA var och är något helt annat; förvisso en militär bjässe men dess allra främsta styrka ligger på det ideologiska planet, som demokratins och frihetens banérförare nummer ett – det var ju också den primära anledningen till att Sovjet besegrades för två decennier sedan. Att bortse från USA:s enorma ideologiska och politiska attraktionskraft leder undantagslöst fel – och i stället för klassisk maktbalans uppstod en utveckling med anti-maktbalans efter kalla krigets slut, som bara ytterligare stärkte det amerikanska övertaget.

Utsagorna om supermaktens förestående sammanbrott har således varit många under årens lopp, och ofta med ett stort inslag av önsketänkande. De tilltänkta utmanarna har varierat, från Kupchans inte helt sannolika EU, till Ryssland, Frankrike, och nu BRIC med Kina i täten.

Men de flesta missade helt den aktör som skulle komma att angripa supermakten ungefär halvvägs genom den unipolära eran. Det var ingen stormakt, eller någon koalition av sådana, som attackerade USA den där septembermorgonen för tio år sedan. Det nya hotet var asymmetriskt, totalt oförutsägbart, och från en helt annan del av världen än vad fler än en liten grupp experter kunnat föreställa sig.

Bushs beslutsamma agerande efter terrorattackerna den 11 september 2001 har för många blivit synonymt med amerikansk utrikespolitik efter kalla kriget: det amerikanska ögonblickets politik.

Men de tjugo senaste åren av supermaktsmonopol har i själva verket varit en allt annat än enhetlig period. Det senaste decenniets påtvingade terrorbekämpning föregicks av ett första årtionde när den enda supermakten ofta gav intryck av att vara allt annat än intresserad av händelserna i omvärlden.

De första åren efter Berlinmurens fall var USA i många avseendet en högst motvillig supermakt; George H W Bushs intresse för internationell politik blev till exempel en belastning när amerikanerna i stället instämde med hans motståndare Bill Clinton: Det var ”the economy, stupid”, nu när kalla kriget var ett avslutat kapitel.

Det var svårt att uppbåda något amerikanskt intresse för vad som hände i den gamla världen. Clinton tog god tid på sig innan han kom iväg på den traditionella presidentturen till Europa, och betraktade öst- och centraleuropéerna som irriterande i sin längtan att inkluderas i de västliga gemenskaperna.

När kön till Nato blev besvärande lång konstruerade han i stället Partnerskap för fred, i förhoppningen om att det skulle stilla de otåliga folken i öst. De blodiga kriget på Balkan kunde européerna sköta själva; USA kunde väl bara meddela serberna att de borde ”sköta sig,” föreslog Clinton som därefter formligen fick dras in i Bosnien.

Hans föregångare, George H W Bush, hade i och för sig också varit skeptisk till amerikansk inblandning: Stridigheterna på Balkan, förklarade han, var nog bara en liten ”hickup” som snart skulle gå över.

Amerikansk utrikespolitik var en lång rad av ad hoc-lösningar och flip-floppande mellan olika positioner. Synen av döda amerikanska soldater som släpades i gruset av jublande folkmassor i Somalia bidrog knappast till att öka entusiasmen för engagemang i omvärlden. Det skulle till en serbisk utrensningskampanj av kosovoalbaner för att USA skulle göra en helhjärtad insats för den europeiska freden våren 1999.

Clintons efterträdare fick i sin tur ganska omedelbart överge planerna på en stillsam och traditionell utrikespolitik – med fokus på Kina – när fler än 3 000 dödades i terrorattackerna 2001. Och det var faktiskt George W Bush – inte Bill Clinton som så många tycks tro – som utökade Nato med sju nya medlemmar i en historisk Big bang.

Men det var och förblir kriget mot terrorn som förknippas med ”Bush 43”. En ny våg av ”declinister” – som i dystra ordalag förutspådde supermaktens förestående kollaps, ”decline” – uppstod strax i svallvågorna av Irakkriget; Bushs krigföring var början till slutet på Pax Americana, menade även ett antal vanligtvis sansade kommentatorer och författare.

hur ser då framtiden ut?  Har presidentvalet nästa år betydelse för den amerikanska hegemonin?

Med ekonomiska problem av historiska dimensioner och en arbetslöshet som fastnat kring 10 procent är inte utrikespolitik den fråga som i första hand prioriteras av folket. Några planer på att ge upp positionen som världens enda supermakt hyser amerikanerna däremot inte, enligt alla tillgängliga undersökningar, även om deras intresse för världen bortom oceanerna inte alltid ter sig så stort.

Det har folket gemensamt med en hel del av sina politiska representanter; i Tea Party-rörelsen ger det för det mesta inte många pluspoäng att syssla med internationella frågor, och en falang av partyt, med Ron Paul som ledande företrädare, är uttalat isolationistiska. Walter Russell Mead ställde i en artikel i Foreign Affairs i våras dessa ”Paulites” mot ”Palinites”, efter Sarah Palin, med en betydligt mer muskulös approach till amerikanska intressen världen över och tillika  entusiastiskt Israelvänlig; Sarah Palin hade den israeliska flaggan på sitt skrivbord i guvernörsresidenset.

Republikanerna har i och för sig alltid varit betydligt mer intresserade än demokraterna av att värna landets nationella säkerhet och USA:s globala position med militära medel. Det gäller även de ledande kandidaterna inför nästa års presidentval, som redan handlar förvånansvärt mycket om utrikespolitik, eller i alla fall om republikansk upprördhet över USA:s försvagade ställning under Obamas ledarskap.

De två ledande republikanska kandidaterna, Mitt Romney och Rick Perry, menar att den sittande presidenten har förstört USA:s ställning i världen med en velande och feltänkt utrikespolitik. Samtidigt är båda dessa kandidater amatörer på det utrikespolitiska området, utan minsta praktisk erfarenhet av internationell politik; ungefär som Obama vid valet 2008. Inte minst Osama bin Ladins död har givit Barack Obama ett rejält uppsving i opinionen; i en undersökning gjord av Washington Post i början av september angav 62 procent av amerikanerna att de  ger presidenten godkänt för hanteringen av terrorismen.

Till och med den gamle vicepresidenten Dick Cheney medger att Obama sköter terrorismbekämpningen väl – men så har presidenten i stora drag följt sin föregångare när det gäller USA:s krigföring. Och Guantánamobasen – en stark symbol för Bushdoktrinen, som Obama lovade omedelbart skulle stängas när han blev president – är fortfarande i full gång.

Som både Romney och Perry, och många andra, konstaterat måste den amerikanska ekonomin snabbt komma på fötter om USA ska kunna ha en chans att försvara sitt supermaktsmonopol. Visst är USA fortfarande mångfalt starkare än någon tänkbar rival på det militära området, även efter stora neddragningar på försvaret  – och med en helt unik styrka och attraktionskraft som demokratins och frihetens hemvist på jorden.

Konkurrensen hårdnar, och det kommer att krävas betydligt mer än fagra tal om USA ska kunna förbli världens enda supermakt. Annars väntar en olycklig utveckling för alla oss i den demokratiska världen, vars intressen och värderingar USA har representerat och militärt försvarat under lång tid. Som Charles Krauthammer  konstaterat är alternativet till det amerikanska supermaktsmonopolet inte en multipolär värld – utan kaos.