Upprörande
Reflektion om Ivar Arpis reportage Migränverket i Neo nr 6 2014.
av Susanna Birgersson
Man skruvar på sig när man läser om de rosa armbanden som skulle peppa medarbetarna att inte gnälla. Samtidigt är det nog rätt många anställda på myndigheter och företag som har genomlidit lite daltande managementpepp i omställningsperioder. Det är inte de rosa armbanden som är storyn i Ivar Arpis artikel om Migrationsverket, utan detta: Det som av politiker och myndighetschefer beskrivs som individuella och rättssäkra asylprövningar är ofta inget annat än uppvisningar i berättarkonst. 
Tidspress och avsaknad av pass gör att handläggarna har att bedöma om den asylsökandes berättelse är trovärdig. En arabisktalande person som lever i relativ trygghet kan ta sig till Sverige, slänga sitt pass, berätta en rörande historia om Syrien och få uppehållstillstånd. Samtidigt kan den som är svårt traumatiserad och som har verkligt skyddsbehov ha svårt att ge just det intryck som Migrationsverket anser visar på trovärdighet.
Det är upprörande, men vad är egentligen alternativet när uppemot 100 000 personer per år söker asyl i Sverige?
Visst, Migrationsverket kan anställa tusentals nya handläggare. De kan få instruktioner om att aldrig avsluta ett asylärende förrän alla fakta finns på bordet, dokumenterade och bekräftade. Men är det möjligt, och är det värt priset av omänskligt långa väntetider?
Eller låt oss säga att Migrationsverket lyckas bevisa att en större andel av flyktingarna från Mellanöstern har kommit via Italien och därför enligt Dublinförordningen kan skickas tillbaka dit. Den ojämna fördelningen av flyktingmottagande i Europa som vi gärna klagar på – blir den mer rättvis av att Italien i stället tvingas ta hand om en oproportionerligt stor andel av flyktingarna?
Kombinationen av läget i omvärlden, Europas gränspolitik och svenska asylregler skapar en underlig blandning av lotteri och skenbar rättssäkerhet. Vem som lyckas ta sig hit beror på helt andra faktorer än vår politik. Vad som avgör är resurser, kontakter och sorgligt nog även vädret över Medelhavet.
När länderna som människor flyr från håller på att falla sönder är det nästintill omöjligt att kontrollera de asylsökandes identitet och övriga uppgifter. Hur kan asylprövningen i dessa fall bli annat än en kvalificerad gissningslek?
Egentligen är det enda raka att erkänna omöjligheten i uppgiften. Hursomhelst måste det finnas mer angelägna uppgifter för politiker och myndigheter än att upprätthålla skenet av att det görs rättssäkra asylprövningar, där det uppenbart inte är möjligt.
Artikeln publicerad i Neo #1 – 2015
Den självklara lösningen är väl att Sverige genom en bottom-up-approach från kommunnivå bestämmer ett maxtak för hur många vi klarar av – säg 15 000 per år – och att man därefter sätter stopp och hänvisar till andra länder.