Reflektion:

Uppfostringsprojekt

av Marika Formgren

Reflektion om intervjun med jämställdhetsminister Maria Arnholm i Neo nr 6 2013

Tänk om Sverige hade ett betydligt lägre skattetryck, men inte någon offentligt finansierad föräldraförsäkring. Hur skulle landets familjer planera och organisera barnafödande? Och hur skulle Maria Arnholm och andra folkpartister driva jämställdhetspolitik, när de inte kunde styra människors beslut genom föräldraförsäkringen? Marika formgren reflektion Maria Arnholm Neo nr 1 2014

Det är frågor som väcks av Neos intervju med jämställdhetsminister Maria Arnholm (6/2013). Arnholm målar nämligen in sig i ett hörn när hon först försvarar den offentligt finansierade föräldraförsäkringen, sedan säger att reserverade månader inte innebär att någon förälder tvingas att vara hemma, men slutligen erkänner att i ett högskattesamhälle är det viktigt att få del av ersättningssystemen. ”Det är ju därför det fungerar”, säger hon om pappamånaderna.

Arnholms uttryck ”könsrollspoliserna” väcker också tankar. Hon talar om dem som för hundra år sedan sade att kvinnor inte får bli präster eller bära långbyxor, och antyder att de finns i dag också.

Nog finns det en typ av könsrollspoliser i dag, men de försöker inte hindra kvinnor från att göra karriär eller män från att ta föräldraledigt. Dagens könsrollspoliser är snarare debattörer som Ingemar Gens som vill att förskolorna avskaffar den fria leken, eftersom den ofta är könsrollsstereotyp (SvD 16/5-2011).

Vattendelaren i jämställdhetsdebatten går mellan två olika definitioner av jämställdhet: lika rättigheter och skyldigheter respektive lika utfall. Enligt den första definitionen är Sverige i princip jämställt, enligt den andra är vi långt ifrån jämställda. Intervjun visar hur Arnholm och Folkpartiet vacklar här: Skillnader som beror på människors fria val ska inte utjämnas av politiker, men ändå vill de kvotera föräldraförsäkringen, locka män till barnomsorgen och annat som syftar till ett jämnare utfall.

Arnholm får en fråga om att Folkpartiet gärna använder statsmakten för att ”tala folk till rätta”. Hon svarar egentligen inte, utan säger att det finns ”ett brett stöd” och att skattefinansierad opinionsbildning kan jämställas med SCB:s offentliga statistik.

Strävan efter lika utfall och paternalismen i olika uppfostransprojekt går hand i hand. Det handlar om ett ovanifrånperspektiv, en uppfattning att ”folk inte vet sitt eget bästa”. Frågan är om folkpartistisk påverkanspolitik till slut kan göra befolkningen så upplyst att det inte längre behövs kvotering och regeringssajter som talar om vilka åsikter som är de rätta? Så att Arnholm och de andra äntligen kan få vara liberala.

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera Mari


En kommentar

  1. Mari says: 24 mars, 2014 kl. 22:23

    Det är mer än ett halvsekel sedan liberaler i Sverige var liberala. Tummen upp för det du skriver här.

    Svara