Recension:
Tillbaka till rötterna
Ägandet och individen. Två grundläggande begrepp i västerländsk politik som förärats varsin ambitiös historisk och intellektuell bearbetning. Den kanske främsta läxan är hur betydelsefulla båda är för ett jämlikt samhälle.
av Mattias Svensson
Historikern Andro Linklater dog under sitt värv i november förra året, mitt under sin research av en unik form av gemensamt ägande på den skotska ön Eigg i Hebriderna. Det han inte visste om ägande av mark är förmodligen inte värt att veta, och det mesta hann han samla i sitt magnum opus Owning the earth som fanns i handeln några veckor senare. Trots sina 400 sidor är det en läsvänlig bok som ger en fantastisk översikt över hur ägandet skapat den värld vi lever i.
Framför allt möter vi det till en början distinkt brittiska sättet att äga mark. Brutalt och utan respekt för traditioner eller social hänsyn bröt 1500-talets besuttna det feodala kontraktet. Hela byar tömdes på folk när drängar, pigor, backstugusittare och bönder som brukat jorden fördrevs från ägor där de tidigare ingått i ett intrikat system av arbetsskyldighet och dragningsrätt på de resurser som skapats, också på ålderns höst. I stället etablerades en i sanning revolutionär idé: En enda individ gavs ägandet till en bit mark, utan skyldigheter mot någon annan.
Resultatet var häpnadsväckande. Feodalismens resursslösande och arbetsintensiva gårdar inriktade på självförsörjning ersattes av allt effektivare jordbruk med produktion för försäljning. Alla drevs att hitta förbättringar i stort och smått. På ett århundrade hade den brittiska befolkningen fördubblats, samtidigt som de åt, bodde och levde bättre än någonsin tidigare. Inte heller var det de besuttna som gynnades mest. Adeln satt inte länge på ägandet utan ersattes inom någon generation av folk med pengar; handelsmän i London, noggranna bönder, statstjänstemän och även jordbrukare som hyrde till fast ränta.
Linklater är en god ciceron som inte väjer för vare sig fördelar eller nackdelar. Det individuella ägandet utan skyldigheter gynnade till en början de besuttna, det gynnade män framför kvinnor (hustruns rätt till en del av egendomen avskaffades i England) och har vanligtvis etablerats med fördrivningar understödda av våld. Det senare accentuerat i brittiska kolonier som Australien, Nya Zeeland och Amerika.
Samtidigt har ägandet skapat allmänt spritt välstånd och demokrati. Självägande bönder blev i Storbritannien en politisk kraft som via parlamentet kunde pressa monarkin till eftergifter. Samtidigt formades idén att äganderätten inte var något medgivande från överheten, utan en rätt som följde av den egna arbetsinsatsen. Med ägandet som grund formades tanken att varje människa ägde sig själv och därför borde vara fri, första gången av satirikern Richard Overton 1646.
Det individuella ägandet har följts av växande ekonomier och stabila demokratier, av både idealistiska och realpolitiska skäl. Ett bortglömt exempel på det sistnämnda är de jordreformer som kom att genomdrivas på amerikanskt initiativ efter andra världskriget. Mannen bakom reformerna, Wolf Ladejinsky, hade flytt till USA från Ukraina 1922 undan den ryska revolutionen. Med sitt nya hemland i ryggen ledde han en revolutionär kapitalistisk motoffensiv. I Japan, Taiwan och Sydkorea etablerades jordreformer som till nominell ersättning tog över stora, passivt ägda jordegendomar och lät distribuera dem i små lotter till dem som brukade jorden. En markant ökad avkastning från jordbruket gav kapital till dessa länders kommande industrialisering, och de blev så småningom demokratier.
Linklater konstaterar bittert att denna policy avbröts på 1960-talet. Den ersattes av utvecklingsekonomer som trodde att industrialisering kunde ske direkt genom samarbete med autokratiska härskare. En strategi som stundtals gått att förena med ekonomisk utveckling, men inte etablerat demokrati.
Neutral är författaren ingalunda, och i de kapitel som tar oss in i nutiden och finanskrisen blir det riktigt märkligt. Här kritiserar Linklater finanskapitalismen med hejdlös kreditexpansion, där rika finansaktörer kunnat ta över styret av staten. En annan tendens han kritiserar är att äganderätten negligerats i nyblivna demokratier. Allt detta skylls på Ayn Rand och den österrikiska ekonomiska skolan, med tänkare som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. Märkligt eftersom de sannolikt skulle ha delat mycket av kritiken.
Sådant här hör till de jobbigaste företeelserna att bena ut. En klok och beläst person är kritisk mot hyfsat rätt saker, men vansinnig på helt fel personer för detta, och missar medvetet eller inte väsentliga pusselbitar för att få ihop sin historia. Var börjar man?
Kanske ska man sluta i stället. Owning the earth är trots plumparna en fantastisk intellektuell och historisk resa. Linklater argumenterar väl för en liberalism med sociala inslag och varför individuell äganderätt är fundamental för en sådan. Owning the earth går också vältaligt igenom andra sätt att äga mark från naturfolk, via feodalismen till fascismen och kommunismen. I stort sett alla andra system har varit betydligt sämre.
Jesus, Paulus och efterföljande martyrer kom att skapa ett annat hjälteideal; inte den brutala krigaren som framgångsrikt uppfyller sitt öde och skänker framgång åt sin familj och stad, utan den som stark i anden träder utanför samhället och står ensam.
Bild: Anthony van Dyck / Wikimedia Commons
Lika läsvänlig är inte Larry Siedentops Inventing the individual från tidigare i år. Med stor nit och i obarmhärtigt texttunga sidor tar han sig an att påvisa det kristna intellektuella ursprunget till dagens sekulära liberala demokratier i väst. Det är med kristendomen, och främst med aposteln Paulus, som det skapas en sfär för den enskilda människan, individen, att reflektera över, ifrågasätta och förändra sin roll i samhället. Här sås det intellektuella fröet till en samhällsordning byggd på individens fri- och rättigheter, med en sfär där vi rår över oss själva, en samhällsmakt underkastad moralisk överprövning och där alla människor räknas som jämlikar.
Siedentop är ute efter att korrigera historien. Uppfattningen att renässansen återupplivade klassisk grekisk filosofi, förnuft, frihet och framåtskridande efter några mörka kristna århundraden behöver nyanseras.
Han inleder med att påpeka hur väsensfrämmande den klassiska världen var. Livet var djupt religiöst, men religionen var uppbyggd kring familjen. Med ett manligt överhuvud som nyckelfigur förvaltandes förfädernas vilja och förväntningar. Sådana manliga överhuvuden var också de som kunde komma ifråga som medborgare i de grekiska stadsstaterna och sedermera i Rom. Någon separation gjordes inte mellan religiösa riter och maktutövning.
Inte ens dessa uppburna medborgare, eller de stora krigarhjältar till vars ära man grundade städer, hade någon egen vilja eller möjlighet att ifrågasätta sitt öde eller sin sociala roll. Tvärtom. Ordet ’idiot’ användes i sin ursprungliga betydelse om någon som utträtt ur sin plats i den sociala hierarkin. Världen antogs vara hierarkiskt ordnad av naturen, både socialt och materiellt. Planeter rangordnades till exempel efter stigande värde ju längre bort de var.
Kristendomen kom att skaka om dessa föreställningar så grundligt att när den klassiska filosofin återvände till Europa via Mellanöstern och lade grund för renässansen var det med en helt annan förförståelse. Vad som började som teorier om hur Gud verkar i världen, värkte fram djupa insikter om människan, hennes fria inre tankevärld och hur den kan separeras från en lagbunden yttervärld.
Siedentop tar oss genom denna process århundrade för århundrade. Jesus, Paulus och efterföljande martyrer kom att skapa ett annat hjälteideal; inte den brutala krigaren som framgångsrikt uppfyller sitt öde och skänker framgång åt sin familj och stad, utan den som stark i anden träder utanför samhället och står ensam.
Gudfruktiga sökare fyllde landsbygden i jakt på det autentiska livet. En ankedot rör berget Nitria i Egypten som på 300-talet kom att hysa omkring femtusen människor som sökt sig dit för att leva på sitt eget sätt och av eget arbete, betjänade av bland annat sju bagerier, läkare och skräddare, samt med en kyrka och ett gästhus där den som önskade kunde stanna så länge de ville. Så kom arbete att upptas bland de kristna dygderna, det som utförts av slavar och underordnade i Grekland och Rom. När sökarna bildade kloster blev dessa tidiga centrum för lärande, handel och demokratiskt styre.
Försöken att skapa en kristen stat och påveämbetets utveckling till att vara trons företrädare på jorden och styra genom lagar föder därefter oavsiktligt ett sekulärt tankegods: tankar på människans naturliga rättigheter, separationen av världslig och moralisk makt, värdet av samvetsfrihet och rätten att följa sin övertygelse även när den leder fel. Denna sekulära sfär vänds efter renässansen mot kyrkan själv, inte minst den katolska, vilket blir grunden för den västerländska liberalismen.
Siedentops historik blir förstås ett vaskande efter intellektuella guldkorn. Korstågen, inkvisitionen och den hävdade suveränitetens totalitära ambitioner nämns bara pliktskyldigt, liksom korruption och förföljelse av kättare.
Så hur mycket guld har egentligen vaskats fram vid bokens slut? Medan Linklaters historik tar oss in i nutiden, slutar Siedentops med renässansen. Bara i en epilog tar han oss in i nutiden med några nedslag om värdet av att minnas sin historia, mest som en motkraft mot islam.
Rätt krystat, men några saker är definitivt värda att ta med. Inte minst Siedentops egen slutsats att liberalismens värden alls inte är grundade i likgiltighet eller neutralitet. Människan som rationell aktör med eget samvete och en rätt att vara fri är en djupt moralisk övertygelse, och vi bör värna den som en sådan. Särskilt som – och det är ännu en viktig poäng – utgångspunkten i individen är en radikalt egalitär utgångspunkt. Den bryter mot invanda föreställningar om samhället som en hierarki där några är kallade att styra över andra, eller där inte alla hör hemma. Medborgarskapet, som några i dag vill uppgradera och ladda med särskilda privilegier, är bredare numera men fortfarande inte för alla människor. Däremot är vi alla individer. De rättigheter vi bär i egenskap av sådana lägger grunden för sann jämlikhet mellan människor. Här är icke jude eller grek.
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2014
På många sätt en bra och tankeväckande artikel – framför allt i den första delen. Dock så måste jag tyvärr ifrågasätta avslutningen.
Även om man menar att alla människor föds med någon grundläggande rationell förmåga och samvete, så innebär det inte för den sakens skull att dessa förmågor bara kan lämnas ifred – de måste vårdas! Det innebär inte heller att alla människor är lika rationella, eller lika samvetsgranna. I vilket fall kan man konstatera att människor tenderar att vara rationella på olika sätt, liksom de tenderar att följa sitt samvete på olika sätt. Och det är här slutsatsen haltar.
Vad gör man med människor som inte delar de grundläggande liberala värderingarna? En person som menar att människor inte föds rationella, eller att vi inte borde vara fria att själva avgöra hur vi bäst ska följa vårt samvete, hur ska de andra, mindre anti-etablissemangsorienterade deltagarna i ett liberalt samhälle behandla en individ med sådana åsikter?
Detta är liberalismens dilemma. Mig veterligen finns ingen lösning på det, utom att inom ramarna för det offentliga samtalet debattera emot människor med dessa värderingar och hoppas övertyga dem. Just den avsaknaden av konkreta lösningar borde dock få en att fråga sig: vad händer ifall det uppstår en kritisk massa, som inte värnar om det offentliga samtalet, eller ännu värrre, vill se det och allt det står för förstört?
En fungerande, stark liberalism kräver medborgarnas deltagande i samhällslivet, och ett värnande om förkovran, moral och ett psykologiskt engagemang i resten av samhället – en känsla av gemenskap. Det här är något 1800-talets klassiska liberaler förstod mycket väl. Det räcker inte att passivt tro på de liberala värderingarna, man måste agera efter dem, vårda dem och göra dem till ett sätt att vara om man vill värna om dem. Just därför är det också fullkomligt riktigt om de individer som utgör det offentliga samtalet vill begränsa det, förutsatt att det begränsas på ett rättvist sätt. Till exempel i form av myndighetsålder. Till exempel i form av ett öppet, men likväl villkorat medborgarskap. I Aten så krävdes det ju att man faktiskt var närvarande i folkförsamlingen under överläggningarna för att få rösta.
Det här är något som de gamla grekerna verkade förstå, men uppenbarligen har vi två och ett halvt århundrade senare fortfarande inte lärt oss det.
Hej Alexander,
Jag skulle nog inte dra för hårt på ett Grekland som ändå byggde på att de som styrde inte arbetade. De illustrerar mer av problemet med exkluderandet än någon lösning. Men liberalismens hållning till antiliberaler tar upp en fundamental fråga, och jag menar att det är först där liberalismens principer prövas. Tolerant är man ju först när man tolererar något man ogillar, alla är toleranta mot det man sympatiserar med. På samma sätt har vi yttrandefrihet bara när dess fiender också får yttra sig. Har utvecklat detta med den starka liberalismens felslut här:
http://metrobloggen.se/mattiassvensson/varfor-den-harda-liberalismen-ar-feltankt/
Fantastisk artikel. Tack!