Krönika:

Till normens försvar

Spräng flosklerna om att spränga gränser.

av Nils Lundgren

Många uttryck i den intellektuella debatten passerar oemotsagda, trots att de är orimliga. Det sägs att vi inte får generalisera och moralisera, men att det är fint att tänja eller spränga gränser, bryta tabun och strunta i konventioner. Allt är utslag av en ytlig kulturradikalism, där det alltid anses rätt och modigt att ”epatera bourgeoisien”.

Det retar mig. Begrunda först frasen ”vi skall inte generalisera”. Inte? Generalisering är ett fundamentalt inslag i empirisk forskning åtminstone sedan Ignaz Semmelweis i mitten av 1800-talet kom på varför dödlig barnsängsfeber var så mycket vanligare på avdelning 1 än på avdelning 2 på Allgemeines Krankenhaus i Wien. Vår kunskap om verkligheten bygger på generalisering.

Och får vi inte moralisera? SCA-ledningens flygresor, riskkapitalbolags skatteflykt eller sjukskrivning på grund av skilsmässa är inte olagliga handlingar, men många av oss anser att det är omoraliskt. Får vi inte säga det? Får vi inte ens tycka det?

Nils Lundgren Till normens försvar okonventionell normkritik tabu konventioner borgerlig grovhångla Ludwig von Mises Neo nr 2 2015 citat

Å andra sidan verkar kulturradikaler alltså eniga om att det är fint att tänja eller spränga gränser. Det är vanliga rubriker när litteratur och konst recenseras och uttrycker då recensentens entusiasm. Det står dock sällan klart på vilket sätt världen blir bättre av att konstnären tänjer eller spränger gränser. Det är bara i största allmänhet bra.

Det kan naturligtvis hävdas att frihet är det bästa ting och att friheten, allt övrigt lika, ökar när gränser tänjs eller sprängs. Men allt övrigt är ju inte lika. Vi vill inte få frihet från sådana gränser som förbud mot mobbning i skolor och på arbetsplatser, hånfullt beteende mot svarta eller brutalt armbågande i biljettkön. Så vilka gränser är det okej att ge sig på?

Samma kritik gäller naturligtvis entusiasmen för att bryta tabun, som ju bara är ett annat ord för en gräns som betraktas som extra strikt. Vilka tabun vill vi verkligen bli av med?

Att strunta i konventioner kan verka mera självklart. När vi inte avser det juridiska begreppet, typ Genèvekonventionen, har vi att göra med ett negativt laddat ord. Enligt SAOL är en konvention då en ”hävdvunnen uppfattning” och för adjektivet konventionell ges synonymerna ”stel” och ”formell”. Vem vill vara stel och formell? Är det kanske ändå generellt rätt att vara okonventionell? Det sägs ju ofta att någon är så härligt okonventionell.

Tja, det är okonventionellt att närvara vid en begravning utklädd till harlekin, det är okonventionellt att fjärta ljudligt bland middagsgästerna (som senator Joe McCarthy brukade göra) och det är okonventionellt att ligga och grovhångla i Kungsträdgården en lördagseftermiddag. Men är det härligt okonventionellt? Nej, det tycker nog ingen.

Det är alltså lätt att ge exempel där vi nästan alla tycker det är rätt att moralisera, sätta gränser, upprätthålla tabun och följa konventioner. Och man inser lätt vad det är fråga om. Det är det civila samhällets regelsystem vi då talar om, inte de lagar som stiftats av staten och upprätthålls med hjälp av statens våldsmonopol. Det civila samhällets regler är framvuxna i en kulturell gemenskap utan statens tvång och ändras allt eftersom värderingar och livsstilar utvecklas. Låter nästan vackert, eller hur?

Nils Lundgren Till normens försvar okonventionell normkritik tabu konventioner borgerlig grovhångla Ludwig von Mises Neo nr 2 2015 presentation

Publiceringsdatum: 2015-05-26
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar