Recension: Julian Barnes

Through the window – seventeen essays and a short story

Läsande som konstart är inte alla förunnat.

av Linda Skugge

En av mina största bokupplevelser 2012 var Julian Barnes ljuvliga bok The sense of an ending där han på endast drygt hundra sidor beskriver en äldre man som minns sin ungdoms stora förälskelse i en helt enigmatisk kvinna.

En sådan som alltid fanns i ens egen närhet när man var ung. Hon som gick runt på att vara passive aggressive och kikade på att förstöra relationer och den som alltid gick emellan förhållanden och ”tog” upptagna män.

Boken är en enda lång vacker studie i sorg, om allt som aldrig blev eller allt som kunde ha blivit.
Ett citat från den boken bär jag alltid med mig: ”Life isn’t just addition and subtraction. There’s also the accumulation, the multiplication of loss, of failure.”

Barnes nya bok, essäsamlingen Through the window, är en studie av en ”furiös bokjägare”. Bokens essens är att läsande för majoriteten är en färdighet, men för minoriteten en konst.

Han skriver om de författare som format honom, alltifrån Hemingway till Penelope Fitzgerald (som även Joe Queenan hyllar). Jag får här ett tiotal nya författare att lägga till i ”läsfamiljen”, som Michel Houellebecq och hans sin of despair.

Eller vad sägs om följande ljuvliga citat av Michel Houellebecq: ”Det är i våra relationer till andra människor som vi får en uppfattning om oss själva; det är detta som, till stor del, gör relationer till andra människor olidliga.”