Recension:

The big handout

Thomas M Kostigen

av Mattias Svensson

Gissa vilken amerikansk politiker som fått mest kampanjstöd från olje- och gasindustrin på senare år? Inte ordföranden för senatens energiutskott eller någon politiker från de stora energistaterna. Nej, det var Blanche Lincoln, demokrat från Arkansas och tidigare ordförande för senatens jordbruksutskott.

I jordbrukspolitiken rullar de stora statliga pengarna till de stora företagen. Till och med olje- och gasindustrin kan förse sig rikligt, genom stöden till etanol. Två ord i ett förslag om skattekrediter för etanol såg till att detta stöd hamnade hos de oljebolag som kontrollerar utbudet. Mellan 2 och 5 miljarder dollar per år. För lite per skattebetalare för att de ska bry sig, och motiverat för väljarna av säkerhets- och miljöskäl, men bra avkastning på lobbyinsatser för 75 miljoner dollar.

Ris växer där det är blött och är en arbetsintensiv gröda. Alltså borde ris odlas där det regnar mycket och arbetskraften är billig. Som på Haiti. Men det är svårt att odla ris på Haiti på grund av att USA inte bara stänger sin marknad för import med höga tullar, utan subventionerar både bevattning i torra Kalifornien och risodling. Överskottet på ris som amerikanerna inte köper dumpas på exempelvis Haiti. Där har bristen på försörjningsmöjligheter på senare år gjort att allt fler livnär sig på lerkakor. Ja, du läste rätt. Lerkakor!

Skribenten Thomas M Kostigen gör i The big handout processen kort med subventionerna till jordbruk, djurhållning och fiske. Han slänger in etanol, olja, gas, bomull och stål av bara farten. Med återkoppling till den egna varukorgen, konsekvenser för miljö och hälsa och hur ett fåtal storföretag blivit grisigt rika, ges vanliga ekonomiska lektioner som värdet av frihandel och skadan av subventioner liv och märg.

De största tio procenten av amerikanska jordbrukare får 71 procent av subventionerna. Av stöden går 90 procent till bara fem grödor, majs är den största följt av soja. Försök rotera grödor för att rädda jordmånen med sådana incitament.

Boken illustrerar väl varför en näringspolitik som premierar ”vinnare” är minst lika illa som en som håller förlorarindustrier under armarna. Resultatet blir monstruösa storföretag ”dopade” med skattemedel och andra stöd. Och en lika monstruös politik. När bajset från de enorma kyckling- och grisgårdarna blir en giftig sanitär olägenhet kallas det ”miljöpolitik” när staten plockar upp notan för att ta hand om skiten.

Kostigen beskriver sig som rabiat vänster (raging liberal), men landar allt som oftast i slutsatsen att fria marknader utan subventioner och tullar vore det rättvisa och rimliga.

Stundtals är han dock bara rabiat. Kostigen rasar både över att köttet görs billigare så att de fattiga drabbas när de äter för mycket snabbmat, och över att sockret blir dyrare så att de fattiga drabbas eftersom de äter mest sötsaker. Samtidigt ger han i sista kapitlet bort en del av sitt case genom en slapp hänvisning till någon som tycker att subventionerna skulle kunna bli bättre, snarare än avskaffas. Lite mer stringens och lite mindre indignation hade varit välkommet.