Tänk att man kan springa ifrån så många problem

Omvärderingen av fysisk aktivitet har spännande intellektuella implikationer. Är det höger att jogga, franskt att promenera och smart att spela innebandy?

av Mattias Svensson

Att spela innebandy kan vara det smartaste jag gjort. I femton år har vi samlats på fredagkvällarna, ett disparat gäng löst sammanhållet kring att alla håller på AIK, för att dela lag och spela innebandy i en liten gympasal i Bergshamra. Jag har älskat det; tävlingen, taktiken, samvaron. Jag har motiverats till annan träning, hållit mig i form med löpning, cykling och armhävningar. Men det har aldrig slagit mig att innebandyn skulle göra mig smartare.

Ändå är det sannolikt så. Hård fysisk ansträngning som involverar balans, överraskningsmoment och social samvaro är vad man hittills vet den träning som fungerar bäst för nyskapandet av hjärnceller.

Lika smart har jag inte varit när jag trott mig vara det. I min senaste bok Glädjedödarna (Timbro, 2011) refererar jag en idrottsforskare som menar att motion inte är samhällsekonomiskt lönsam: Kostnaden för motionsrelaterade skador överväger hälsovinsterna. Detta för att kunna göra mig lustig över att motion gynnas, medan alkohol missgynnas, trots likartade samhällsekonomiska effekter. Kalkylerna var dock från 1990-talet, innan man upptäckt motionens betydelse för barns lärande, och människors intelligens och psykiska hälsa. Med denna kunskap landar motionskalkylen, de många skadorna till trots, på stort plus.

Tur för mig att jag trots allt hållit fast vid träning som min guilty pleasure. En läkare rådde mig faktiskt att sluta springa på asfalt för tolv år sedan efter en hälsporre, vilket jag så här sju maraton senare kan vara glad att jag ignorerade. Visst, efter ett vanligt träningspass på gymmet eller en kortare löptur känns det bäst efteråt. Men utöver innebandyn har jag kommit att älska långpassen. Att få ge sig ut och springa i timmar, vara för sig själv, låta tankarna leka i huvudet, känna kontrollen över de långa sträckor man tillryggalägger må vara fysiskt ansträngande, men en själslig rekreation som stundtals när allt stämmer kan bli smått euforisk. Och ett bättre sätt att se och uppleva en ny stad än att snöra på sig skorna och ge sig ut har jag ännu inte hittat.

I vissa länder ses dock löpning fortfarande som något märkligt. Mina morgonrundor i Istanbul tidigare i våras möttes med förvånade blickar och stundtals högljudd munterhet. Det är inget mot den franska kulturelitens raseri 2007 över dåvarande presidenten Nicolas Sarkozys joggande. Alain Finkielkraut, fransk intellektuell, gick till attack i landets statstelevision och menade att joggandet var ovärdigt en fransk president: ”Den västerländska civilisationen, i sin bästa bemärkelse, föddes med promenaden. Att gå är en sensitiv och spirituell handling, att jogga är att sköta sin kropp. Joggaren säger: Jag har kontroll. Det har inget med meditation att göra.”

Om löpning har med tänkande och meditation att göra har enligt min enkla uppfattning med kondition att göra. Har man kondition nog att springa i ett behagligt tempo utan att tänka för mycket på själva handlingen, så kan man gå upp i sina tankar och den själsliga upplevelsen att vara fysiskt aktiv. I början kan löpningen vara enbart ett medel till ett fysiskt mål, kondition eller kontur, men för den som fortsätter blir det inte den enda anledningen. Och i dag vet vi som sagt att löpning ger kondition och sannolikt ökar intelligensen. De franska intellektuella kan trösta sig med att promenaderna åtminstone hjälper mot psykisk ohälsa.

Tilläggas skall att den västerländska civilisationens intellektuella inte alltid haft en så njugg inställning till ”ovärdig” fysisk aktivitet. Självaste Sokrates förlöjligades när han dansade, men hade givetvis svar på tal: ”Ni skrattar ut mig därför att jag roar mig med dans liksom ni unga? Vad är det som är löjligt i det, att jag gör något som är så nyttigt för sundheten och ett så utmärkt medel mot kroppens tilltagande tyngd?” 

Mera rätt hade kanske Odile Baudrier, redaktör för sportmagasinet V02 magazine, som i Libération sade att ”Joggning förstås handlar om prestation och individualism”, värden som han menar traditionellt förknippas med ”högern”. Från andra sidan kanalen kom ett lystet instämmande från Londons borgmästare Boris Johnson: ”Det är klart att [joggning] är höger, i den betydelsen att fakta i tillvaron generellt sett är höger. Själva handlingen att tvinga dig själv ut på en löptur varje morgon, är definitivt vad konservatism handlar om. Den mentala ansträngningen att övervinna sin lättja.”

Jag tycker att Johnson i denna sin syn på löpning ger en perfekt illustration av konservatismen. Konservativa omfamnar emellanåt bra saker, av fel anledning. Precis som de fått (ekonomisk) frihet att låta som grönsakerna på tallriken, en stränghet man ”måste” införa, så reducerar Johnson här löpningen till något man tvingar sin lata kropp till för disciplinens skull. Naturligtvis på morgonen när det ofta känns extra jobbigt. Låt vara att konservativa, inte minst i Storbritannien, tycks nära en njutningslysten inställning till det där med tvång, men de är verkligen experter på att ta själen och glädjen ur det goda, vare sig det handlar om löpning eller frihet.

Men glädjen är avgörande. Dåligt samvete, kontroll och tvång går fetbort enligt den forskning som nu börjar komma om vad som driver oss att motionera. En tänkvärd varning för alla politiker som nu funderar på att upphöja det goda till lag och obligatorier. Magnus Lindwall på Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet har studerat vad som motiverar människor att långsiktigt fortsätta vara fysiska aktiva. Ett viktigt område eftersom nästan hälften av de som börjar ett träningsprogram hoppar av inom sex månader. Det handlar om att hitta känslan där träningen är sin egen belöning. Lindwall betonar tre sådana faktorer. 1. Kompetens, att man bemästrar den fysiska utmaningen. 2. Autonomi, att själv ha valt vad man håller på med. Och 3. Samhörighet, att vara del i en större helhet om man tränar ihop med andra. Externa faktorer som kontroll, plikt eller ekonomisk belöning fungerar betydligt sämre.

Träningen följer med andra ord samma mönster som andra dygder, det är en förmåga en människa kan träna upp och lära sig utföra för sin egen skull, av eget val och gärna tillsammans med andra, som en del i ett gott liv. Plikt, att andra kräver det eller som ett instrumentellt värde för att exempelvis få en snygg kropp kan på sin höjd vara faktorer som får folk att börja träna, men är inte tillräckligt för att behålla vanan över tid. Och det är det senare som är både utmaningen och meningen.

Läs mer: Motion gör dig smartare