Syrienkonflikten sprider sig

Protesterna som började i Syrien i mars 2011 slogs ned med brutalt våld. Det inbördeskrig som blev resultatet har exploderat ut från sina gränser till Irak och Libanon. Det brinner från Beirut till Bagdad. Men det finns inget som säger att det stannar där.

av Aron Lund

Grafik: Erik Nylund

Grafik: Erik Nylund

– Syrien har till skillnad från Libyen inte imploderat, sa FN:s fredsförhandlare Kofi Annan i maj 2013. Snarare kommer det explodera, och explodera ut över sina gränser.

Han blev sannspådd. Alla Syriens grannländer lider i dag av sviterna av det syriska sammanbrott som tog sin början våren 2011. Turkiet har givit sig in i ett krig genom ombud som president Recep Tayyip Erdogan inte längre verkar kunna vinna. Jordanien dignar under flyktingbördan. Lilla Libanon, vars befolkning nu till en fjärdedel utgörs av Syrienflyktingar, är på väg in i sitt eget inbördeskrig. Och Irak kollapsade denna sommar under det kombinerade trycket av sina interna spänningar och det väpnade kaos som vällt in över gränsen från Syrien. Nu styrs stora delar av norra och västra Irak av Islamiska staten, en sunnitisk extremistgrupp som utnyttjat Syrienkriget som språngbräda mot sin egen mörka mardrömsvision av ett totalitärt kalifat i Mellanösterns hjärta.

USA började bomba Islamiska statens ställningar i Irak den 7 augusti, och den 22 september inleddes flygattacker även i Syrien. Gränsen mellan länderna existerar i praktiken inte längre. I dag är Syrien och Irak, och snart även Libanon, sammansmälta till en enda väldig konflikt. Ett bälte av religiöst våld, utländska interventioner, flyktingvågor och politisk terror har börjat ta form från Bagdad till Beirut, och det finns inget som säger att det kommer att sluta där.

Det började i Syrien, i mars 2011, när den arabiska vårens plötsliga gnista av frihetstörst och framtidstro antände en krutdurk av frustration, fattigdom och förtryck. Det gick snabbt utför. Regeringen sköt från första dagen mot demonstrationerna, dödade tusentals människor. Oppositionen radikaliserades snabbt av våldet och började ta till vapen. Omvärldens inblandning garanterade att ingen sida kunde besegra den andra, att konflikten bara skulle skärpas.

Aron Lund Syrienkonflikten sprider sig Syrien Bagdad Beirut Aleppo Bashar el-Assad  Joshua Landis  Islamistiska staten IS ISIS ISIL Neo nr 6 2014 citat1

Syriens inre sprickor är många. Upproret har hela tiden haft sin bas på den fattiga landsbygd som under 2000-talet led av ekonomisk omställning och svår torka. President Bashar el-Assad har däremot kunnat räkna med stöd från näringslivseliten, som ofta berikat sig i samarbete med hans egna släktingar, och från stora delar av den urbana medelklassen. Exempelvis tog det mer än ett år innan upproret nådde landets ”ekonomiska huvudstad” Aleppo. Den stormades av väpnade grupper från den omgivande landsbygden.

– Man har antagit att om du var en framgångsrik affärsman i Syrien, så stod du förmodligen nära regeringen, berättar en förmögen bankman från Aleppo, som lever utanför Syrien och nu har evakuerat hela sin familj från hemlandet.

– När rebellerna nådde industriområdet i Aleppo attackerade och plundrade de helt godtyckligt fabrikerna. För rebellerna var näringslivet och regimen två sidor av samma mynt.

En annan fråga som delat Syrien är den om religion och etnicitet, ett problem som skär tvärs genom samhällets klasstruktur. Ungefär två tredjedelar av Syriens invånare är sunnimuslimska araber, men Bashar el-Assad tillhör en liten religiös minoritet med kopplingar till shiaislam, alawiterna. De utgör ungefär en åttondel av Syriens befolkning och har genom historien förföljts och diskriminerats av områdets sunnitiska härskare.

Efter Baathpartiets maktövertagande på sextiotalet vändes samhällspyramiden upp och ner. Alawiterna, som dittills haft en ställning som liknade romernas i Östeuropa, hamnade plötsligt i maktens topp – och högst upp tronar familjen Assad. Under de gångna decennierna har folkmajoritetens inflytande beskurits och tusentals sunnitiska oppositionsanhängare mördats eller ”försvunnit”. Baathpartiets stränga sekularism har utnyttjats för att dölja en systematisk snedrekrytering av alawiter till tunga poster inom militäretablissemanget.

Även om många alawiter betraktar Assadfamiljen som korrupt och makthungrig, är de flesta mer oroliga för vad som ska följa om regimen faller. Även de andra religiösa minoriteterna – kristna, druser, shiamuslimer – har i hög grad slutit upp bakom regimen, eller åtminstone ursäktat sig från aktivt deltagande i upproret. Tillsammans utgör icke-sunniterna ungefär en femtedel av befolkningen, och deras rädsla för revolutionen har utvidgat Assads annars snäva folkliga bas och bidragit till att de alawitdominerade elitstyrkorna stått kvar på hans sida. Aron Lund Syrienkonflikten sprider sig Syrien Bagdad Beirut Aleppo Bashar el-Assad  Joshua Landis  Islamistiska staten IS ISIS ISIL Neo nr 6 2014 folkgrupper

Den sunniarabiska folkmajoriteten står däremot i hög grad på oppositionens sida, även om det finns viktiga undantag. Den väpnade gerillan är ett uteslutande sunnimuslimskt fenomen och präglas numera i hög grad av islamistiska läror, vilket förstås bidragit till att driva minoriteterna in i Assads skugga. Ju längre kriget har pågått, desto djupare har sprickan mellan folkgrupperna blivit.

Numera ligger större delen av norra och östra Syrien i händerna på rebell- och islamistgrupper, medan den kurdiska minoriteten har upprättat ett eget självstyre längs gränsen till Turkiet. Assad har behållit kontrollen över alla större städer och alla minoritetsbefolkade regioner, och kan med hjälp av sin militära övermakt även kontrollera stora områden däremellan. Syrien faller sakta sönder och gränsområdena smälter samman med de trasiga statsbildningarna i Irak och Libanon, där samma etniska och religiösa grupper tävlar om makten.

– Det här är en del av en större historisk nationsbildningsprocess, säger professor Joshua Landis, USA:s mest välkände Syrienexpert och direktör för Centrum för Mellanösternstudier vid Oklahoma University.

– Minoritetsregimer uppstod i Libanon, Irak och Syrien som ett resultat av kolonialväldet i regionen. Maroniterna i Libanon förlorade sin politiska hegemoni efter femton år av blodigt inbördeskrig. Sunniterna i Irak störtades från makten av USA, och de kämpar fortfarande för självbestämmande och för att återfå kontrollen över Bagdad. Nu senast har alawiterna i Syrien utmanats av den sunniarabiska majoriteten.

Landis påpekar att den vänsterinriktade nationalism som dominerade Mellanöstern under kallakrigsåren, vilken misslyckades både ekonomiskt och politiskt, har börjat ersättas av religiöst grundade identiteter vilka strider såväl mot Mellanösterns rådande maktförhållanden som mot dess statsgränser.

– Det kommer att bli svårt att skilja de irakiska och de syriska sunniterna åt nu. Med mycket militärmakt kan det göras, men det verkar sannolikt att det då kommer att ske genom att man använder våld mot de redan förfördelade sunniterna i Irak och Syrien.

USA:s militära underrättelsetjänst DIA hävdade sommaren 2013 att det fanns ungefär 1200 väpnade sunnitiska rebellgrupper i Syrien. Många hade sina rötter i en enskild by eller familj, andra var rörliga smågrupper som sålde sina tjänster till högstbjudande.

Många har anslutit sig till någon av tjugotalet större paraplyrörelser, vilka vanligtvis finansieras från utlandet. Dit hör exempelvis Syriens rebellfront och Hazmrörelsen i Idleb, eller Rahmanlegionen i Damaskus. Dessa grupper brukar förknippas med den så kallade Fria syriska armén – ett löst -begrepp som kan betyda många olika saker – och finansieras av stater som Saudiarabien och USA. Det finns också en mängd fraktioner med tydligare islamistisk prägel, ofta sponsrade av Turkiet och Qatar, inklusive Muslimska brödraskapets väpnade enheter eller Tawhidbrigaden i Aleppo. Längre ut på den religiösa flanken hittar man så kallade salafistiska grupper som Ahrar el-Sham och Nosrafronten, vilket är al-Qaidas syriska gren. Men ingen av dessa ”supergrupper” är särskilt stabil.

– I Syrien är det så att det finns väldigt många små grupper som får klara sig själva trots att de tillhör en större allians, säger Yasir al-Sayed Issa, en svensk-syrisk aktivist som rest mycket i de rebellkontrollerade norra delarna av landet.

– Det är främst de större grupperna [inom en allians] som utnyttjar det stöd som kommer utifrån och får vapen och resurser, medan de mindre kanske får en liten del av pengarna. Det är mycket vanligare att sådana smågrupper hoppar av och byter grupp.

Det säger sig självt att en rebellrörelse av det slaget inte kan bringa stabilitet till Syrien, och det blir knappast bättre av att Assads flygvapen bombar alla områden utanför hans kontroll. I stora delar av norra Syrien finns ingen statsmakt längre, utan bara ett myller av vägspärrar, revolutionsråd och shariatribunaler.

Aron Lund Syrienkonflikten sprider sig Syrien Bagdad Beirut Aleppo Bashar el-Assad  Joshua Landis  Islamistiska staten IS ISIS ISIL Neo nr 6 2014 andelar

Ett undantag är de kurdiska områdena, som sedan sommaren 2012 kontrolleras av YPG, en sekulär milis knuten till PKK. Här har kurderna upprättat självstyrande myndigheter som tillämpar PKK-rörelsens blandning av auktoritär militär organisering, socialism och feminism.

Sedan januari 2014 har dessutom alla större rebellgrupper i Syrien befunnit sig i krig med den så kallade Islamiska staten (tidigare ”ISIS” eller ”ISIL”), som våren 2013 bröt sig ur al-Qaida. Gruppen har sina starkaste fästen i de sunni-arabiska klanområdena längs Eufrat och i Irak. När Islamiska staten i juni 2014 erövrade den nordirakiska staden Mosul lyckades den också lägga beslag på stora mängder USA-tillverkade vapen, vilka snabbt kom till användning även i Syrien.

Den starkaste militära aktören i landet är och förblir Bashar el-Assads regering.  Presidenten har visserligen förlorat ungefär halva landet, till ytan sett, men dessa områden är sparsamt befolkade och många invånare har flytt undan bombningarna och den ekonomiska kollapsen. Assad kontrollerar därför än i dag ungefär två tredjedelar av Syriens befolkning.

Även om regeringssidan har ett uppenbart övertag är den strukturellt svag, helt beroende av rysk-iranskt stöd och av de syriska minoriteterna. Det är uppenbart att Assad inte längre har trupper nog för att kunna kontrollera hela landet, och så snart arménärvaron tunnas ut i ett område riskerar revolten att blossa upp igen. Men presidenten håller ändå sakta men säkert på att konsolidera sin kontroll över storstäderna Damaskus, Aleppo, Homs och Hama, plus kusten och gränsen till Libanon, det vill säga de ekonomiskt produktiva och tätbefolkade regionerna.

Rebellerna verkar i dagsläget inte kunna hindra detta. De är försvagade av Islamiska statens angrepp i ryggen och för splittrade för att kunna utnyttja Assads militära blottor. Det innebär att även om presidenten inte kan rycka fram på alla fronter samtidigt kan han koncentrera sina elitstyrkor till ett område i taget, och sakta bryta ner motståndet i de delar av Syrien som bedöms som viktigast för regimens långsiktiga överlevnad.

En av Bashar el-Assads största framgångar var återerövringen av ett rebellfäste inne i den strategiskt viktiga staden Homs, ”revolutionens huvudstad”. Efter lång belägring undertecknades en lokal vapenvila i april 2014, enligt vilket -rebellerna lämnade Homs och lät armén återvända. Vapenvileavtalet i Homs har utvecklats till regeringssidans modell för hur Syrien ska återerövras: bit för bit, i vad statspropagandan kallar ”en process för nationell försoning”.

Eftersom rebellerna ofta har starkt stöd av civilbefolkningen i de områden Assad försöker återta är det dock sällan försoning det handlar om. Regeringen erbjuder inga politiska eftergifter som skulle kunna vinna över motståndarna och långsiktigt stabilisera landet, utan koncentrerar sig istället på att ställa sina fiender inför ett val mellan underkastelse och undergång. Sedan 2013 har bruket av rena terrortaktiker ökat, när regeringsstyrkorna bombar sjukhus och infrastruktur och skär av matleveranser till de belägrade områdena. Befolkningen tvingas välja mellan att svälta ihjäl, fly, eller övertyga de lokala rebellerna att underteckna ett vapenvileavtal – helt i linje med regeringens plan.

Aron Lund Syrienkonflikten sprider sig Syrien Bagdad Beirut Aleppo Bashar el-Assad  Joshua Landis  Islamistiska staten IS ISIS ISIL Neo nr 6 2014 citat2

Det verkliga eldprovet för denna grymma men effektiva strategi väntar i norra Syrien. Sedan vintern 2013 har flygvapnet urskillningslöst bombat det rebellkontrollerade östra Aleppo. Hundratusentals människor drevs på flykt under våren, och armén har sedan dess försökt ringa in och belägra de rebellkontrollerade kvarteren. Att återta östra Aleppo på samma vis som Homs vore en väldig framgång för regimen och skulle i princip signalera upprorets nederlag, även om det knappast lär avsluta kriget.

Assads andra stora projekt är att säkra Damaskus. Han har hållit huvudstaden under hela kriget, men förlorat flera stora förorter till rebellerna. Sedan 2013 har svältvapnet tagits i bruk även här, och ett efter ett har rebellkvarteren kapitulerat och tecknat vapenstilleståndsavtal: i Moadhamia, Barzeh, Yarmouk, Babila och Harasta … Näst på tur står Darayya, en krigshärjad förstad väster om Damaskus.

– Vanligt folk är utmattade och har lämnat Darayya. Nu försöker de återvända även om regimen dödar dem. Det är bättre än det liv vi lever i Libanon eller Jordanien, säger Mohannad el-Alwan, en ung flykting som sitter i det råd som nu förhandlar med regimen för Darayyas räkning.

Mohannad vill se mer internationellt stöd till rebellerna för att stärka deras ställning gentemot Assad. Men han tror inte längre att det är realistiskt att helt besegra regimen.

– Jag tror det blir en politisk lösning. Åtminstone om fem år när bägge sidor är utmattade och har förbrukat alla sina politiska och militära resurser.

– Det finns inget slut på det här kriget utom en politisk lösning, instämmer Maram David, en ung liberal oppositionsaktivist i Damaskus som till skillnad från Mohannad har motsatt sig den väpnade kampen.

Inte heller han har något förtroende för regimen, som han anklagar för ”vansinniga” terrorbombningar mot civila kvarter, och han tror inte att de lokala avtalen kan leda till varaktig fred.

– Det här är tillfälliga vapenvilor i förorterna som regimen har gått med på för att kunna säga till det internationella samfundet och till det syriska folket att den arbetar för försoning.

Något håller dock på att hända. Att tala om en kompromiss var tidigare tabu inom oppositionen, men idén börjar sakta bli politiskt allmängods och även hårdföra rebellgrupper har nu yttrat de magiska orden. Ändå förblir positionerna låsta.

– En politisk lösning är möjlig, men den måste i så fall utesluta regimen och dess stöttepelare, fastslår Abderrahman Saleh, som arbetar för en stor Damaskusbaserad islamistgrupp.

Även mer kompromissvilliga oppositionsgrupperna ställer samma krav. De utgår från att om Assad sitter kvar efter ett fredsavtal kommer han att spåra upp och hämnas på alla som blandat sig i upproret. Först måste de få garantier för att Assad ska avgå, sen kan de förhandla. Regimen resonerar precis tvärtom: först måste rebellerna lägga ner sina vapen, sen kan vi förhandla om villkoren för deras kapitulation.

Tiotusentals regimanhängare har dödats de senaste tre åren, främst soldater men också civila. Den alawitiska minoriteten är särskilt hårt drabbad eftersom den står i första ledet inom armén, och det finns tecken på ett växande missnöje med den styrande klanen. Lakum al-qusour wa-lana al-qubour, lyder ett slagord som uttrycker det missnöjet: ”palatsen åt er och gravarna åt oss”. Men trots detta verkar de flesta regeringsanhängare stå bakom Bashar el-Assad.

Orsaken till detta är delvis rädsla – säkerhetstjänsterna kväser all debatt om den härskande familjens roll – men också att många har insett att regimen antagligen står och faller med sin ledare.

Det finns ingen egentlig samlande ideologi på regeringssidan förutom fruktan för att oppositionen ska segra. Några stridande styrkor finansieras direkt av Iran, andra stöds av någon lokal affärsman eller klanledare, och regimens partipampar och generaler är ökända för att intrigera mot varandra. Enskilda officerare och milisledare har på många håll börjat framträda som smådiktatorer i den egna hembyn. En person med goda kontakter inom regeringen hävdar att de många milisgrupperna ute i landet nu snarare hålls samman av en ”regimvänlig anda” än av någon egentlig centralstyrning.

På ytan märks inte mycket av detta. Regeringen vinnlägger sig om att se ut som en välorganiserad statsmakt med prydligt sorterade institutioner, åtminstone i Damaskus, och höll till och med sitt traditionella fuskval till presidentposten på utsatt datum den 3 juni 2014. Medan kaos härskar på rebellsidan strider regeringsanhängarna mycket sällan med varandra, och deras inbördes tvister verkar fortfarande gå att lösa med en tillrättavisning från presidentpalatset. Höga officerare med band till Assadfamiljen skickas ofta ut från Damaskus med personlig fullmakt att övervaka enskilda fronter.

Presidentens centrala roll är alltså en styrka för regimen, men samtidigt dess svagaste punkt. Om Assad en dag dödas, störtas eller flyr är det inte alls säkert att resten av maktapparaten kan hålla ihop – och då kan regimens anhängare stå inför totalt nederlag. Däri ligger en viktig orsak till att det fortfarande inte märkts några interna utmaningar mot presidenten. Till och med de regeringsanhängare som personligen ogillar Bashar el-Assad, och de verkar bli allt fler, inser att han är byggnadens bärande pelare.

I januari och februari 2014 genomfördes de första direkta förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen, de så kallade Genève II-samtalen. De arrangerades av FN men i praktiken var det Ryssland och USA som släpade varsin motvillig delegation till förhandlingsbordet.

Ryssland fick dit Assads utrikesminister Walid el-Mouallem, men han anlände med stränga instruktioner från Damaskus om att ignorera konferensens dagordning: att förbereda en övergångsregering. Enligt Mouallem fanns det inget att diskutera i Genève utom hur Syrien bäst ska kunna ”krossa terrorismen”.

På oppositionssidan var problemet ett annat: det gick inte att få dit representanter från de stora väpnade grupperna inne i Syrien. De exildissidenter som USA till sist lyckades locka till Genève representerade främst sina utländska sponsorer och kunde knappast sluta avtal på den mångtusenhövdade gerillans vägnar, ens om de hade velat.

Under sådana förhållanden kunde inga politiska framsteg ske och förhandlingarna avbröts snart. Sedan februari har möjligheterna till förnyade fredssamtal bara försämrats, eftersom USA och Ryssland nu återigen befinner sig i kallt krig, denna gång över Ukrainas öde.

I juni 2014 erövrade Islamiska staten staden Mosul och flera andra irakiska städer, vilket fick USA att skicka bombflyg till både Irak och Syrien. Mediebilden av konflikten har påverkats kraftigt och nu talar pressen bara om Islamiska staten, som om det var denna grupp som hade orsakat allt våld och kaos.

I själva verket är Islamiska staten ett symtom på problemen, inte deras orsak. Dess framgångar är en följd av andras svaghet. Det dubbla statssammanbrottet i Syrien och Irak har skapat utrymme att expandera i de numera statslösa sunni-arabiska klanområdena mellan länderna. Längre än så har gruppen svårt att nå. Islamiska statens offensiver rinner snabbt ut i sanden när de börjar närma sig shiamuslimska eller kurdiska områden, där civilbefolkningen står enad i sitt motstånd och där det fortfarande finns något som påminner om en fungerande statsmakt.

Barack Obama har flera gånger förklarat att han inte vill att USA ska bli ”Iraks flygvapen”. Den strategi han lade fram i ett linjetal 10 september handlar om att stödja lokala allierade och återupprätta det irakiska statsbygget, som en långsiktig förutsättning för att kunna knäcka Islamiska staten. Det handlar om att samarbeta med kurderna i norr och den shiadominerade centralregeringen i Bagdad, försöka få dem att dra jämnt med varandra, och samtidigt odla fram nya sunnitiska aktörer som kan ta över de områden som nu kontrolleras av Islamiska staten, för att slutligen återintegrera dem alla i ett enat Irak.

Enkelt blir det alltså inte att rädda det irakiska statsbygget, men i Syrien är det ännu svårare. Där finns ingen stark kraft som USA kan stödja. De syriska kurderna är knutna till PKK, som USA har terror-stämplat för att blidka Turkiet. Någon centralregering att samarbeta med finns inte heller, eftersom Assad redan har drivits ut ur halva Syrien och Barack Obama dessutom sedan 2011 kräver hans avgång. Efter Islamiska statens junioffensiv har nya röster börjat höjas i Washington för ett samarbete med den syriske presidenten, som det minst onda av två onda ting. Men Obama har markerat skarpt mot alla sådana förslag.

– I kampen mot Islamiska staten kan vi inte förlita oss på den Assadregim som terroriserar sitt eget folk, en regim som aldrig kommer att återfå den legitimitet den har förlorat. I stället måste vi stärka oppositionen som bästa motvikt till extremister som Islamiska staten.

Den 18 september godkände kongressen Obamas begäran om en halv miljard dollar i ökat stöd till särskilt utvalda syriska rebellgrupper. De ska fylla rollen som USA:s sunni-allierade i norra och östra Syrien, dit Assad varken når eller vore välkommen. Att USA tar upp kampen mot Islamiska staten har alltså tippat mediedebatten till Assads fördel, men även lett till ökat stöd åt hans fiender i Syrien.

– Om jag var Assad skulle jag vara orolig, säger Malik al-Abdeh, en syrisk journalist och tidigare oppositionsmedlem som nu arbetar med medlingsinsatser i Syrien.

– Att se flygstridskrafter som tillhör hans oförsonliga fiender i regionen, Saudiarabien och Qatar jämsides med USA och Frankrike, som gör överflygningar och bombar helt ohindrat, det måste vara djupt oroande för Assad. Just nu är målet Islamiska staten, en gemensam fiende, men listan över mål kan lätt komma att utvidgas till att gälla även hans egen armé. Turkiet talar redan om en flygförbudszon i de norra delarna av landet.

– Ju längre de här attackerna pågår, desto mer maktlös kommer Assad att verka och desto mindre kontroll kommer han ha över kriget som helhet.

Frågan är förstås vem som har det – kontroll över kriget. Alla aktörer verkar i dag fångna i ett virrvarr av reaktioner och motreaktioner, där de kämpar för att neka sina motståndare en seger, men saknar en realistisk plan för vad som ska ske med Syrien.

Islamiska staten kommer aldrig att bli en fungerande statsbildning, på sin höjd en militant enklav som destabiliserar sina grannar och sänder självmordsbombare över sina gränser. Ett nog så allvarligt problem, men knappast ett stort hot för övriga världen. Det är däremot svårt att se en långsiktig lösning. Både Syrien och Irak är trasiga stater, där centralregeringen utgör problemets rot snarare än dess lösning, samtidigt som det saknas alternativ till denna centralregering. Vad som krävs är storskaligt nationsbyggande, och det går inte att göra från luften.

Risken är därför stor att USA nu fastnar i rollen som flygvapen åt den disparata -samling av proiranska shiamuslimer, självständighetstörstande kurder och syriska sunnirebeller som man samlat under sina vingar. Det är också fullt möjligt att USA till sist tvingas återuppta samarbetet med den syriska regim man försökt störta, eller med vad som vid det laget återstår av den.

Men det är långt kvar dit. Syrien exploderar, som Kofi Annan sade, och elden sprider sig fortfarande. Hur fasansfullt detta krig än är kan det fortfarande bli mycket, mycket värre.

Publiceringsdatum: 2015-01-29
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2014

Lämna en kommentar