Intervju: Siv Jensen

”Sverige är stenåldern”

Siv Jensen ser sig mer som moderat än som Sverigedemokrat. Men i Fremskrittspartiet är invandringen en stor fråga. Där är de inga liberaler.

av Johan Ingerö

– Jag ser Sverigedemokraterna som ett enfrågeparti, som är väldigt upptaget av invandringsfrågan och inte särskilt intresserat av något annat. När jag lyssnar på vad de säger så tycker jag att de låter mer som ett nationalsocialistiskt parti än som ett högerparti, säger Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen. Foto: Henrik Sellin

– Jag ser Sverigedemokraterna som ett enfrågeparti, som är väldigt upptaget av invandringsfrågan och inte särskilt intresserat av något annat. När jag lyssnar på vad de säger så tycker jag att de låter mer som ett nationalsocialistiskt parti än som ett högerparti, säger Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen.
Foto: Henrik Sellin

Det gråa höstvädret ligger som ett täcke över Oslo när jag kör in i staden. Mina svenska registreringsskyltar avslöjar obarmhärtigt att jag är en av ”Nordens polacker”, vilket är norrmännens skadeglada smeknamn på de många svenskar som söker sig till Norge för att arbeta. En i Oslo bosatt släkting förklarar sammanhanget för mig över en lunch.

– Svenskar är eftertraktade här, inte minst inom servicesektorn. Vi jobbar hårdare, och är inte lika bortskämda som norrmännen.

Svenskarna lockas i sin tur av de högre lönerna. För exempelvis en värmlänning kan det absolut vara mödan värt att pendla, även för ett jobb på 7-Eleven. En burk läsk kostar i Oslo vad ett paket cigaretter kostar i Stockholm.Siv Jensen Fremskrittspartiet Johan Ingerö intervju Neo nr 5 2010 fakta

Och det är just den norska invandringsdebatten som fått mig att resa dit. Jag ska snart möta Siv Jensen, ledare för Fremskrittspartiet, på hennes kontor inne på Stortinget. Fremskrittspartiet beskrivs ofta i svenska medier som Sverigedemokraternas systerparti, något som Jimmie Åkesson och hans partikamrater gärna instämmer i. Men där Sverigedemokraterna till nyligen spelade i gärdsgårdsserien är Fremskrittspartiet en mäktig kraft i norsk politik. De har sedan länge passerat Höyre, Moderaternas norska motsvarighet, i storlek och är med sina 23,7 procent Norges näst största parti, och ledande oppositionskraft mot den rödgröna regering som består av Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet.

När jag anländer till Stortinget är säkerheten på topp. Parlamentets högtidliga öppnande ska hållas denna dag. Kungen ska tala, och en oändlig radda diplomatbilar bildar kö på Karl Johans Gate. Stadens invånare håller som bäst på att samlas för att titta på den militärparad som snart ska dra genom gatorna.

Mitt i denna cirkus inleder jag intervjun med att fråga om det eventuella släktskapet med Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti, ett släktskap som Jensen inte vill kännas vid.

– Jag ser Sverigedemokraterna som ett enfrågeparti, som är väldigt upptaget av invandringsfrågan och inte särskilt intresserat av något annat. När jag lyssnar på vad de säger så tycker jag att de låter mer som ett nationalsocialistiskt parti än som ett högerparti. Och det gäller på många sätt också Dansk Folkeparti. Fremskrittspartiet är ett liberalt parti. Vi bildades inte på grund av invandringspolitiken, utan för att slåss mot skatter och byråkrati.

Detta är ett återkommande tema i Jensens retorik. På hyllan bakom hennes skrivbord står en liten byst av Ronald Reagan, och senare kommer hennes medarbetare att visa mig en bild på Jensen tillsammans med Storbritanniens åldrade järnlady Margaret Thatcher.

Det ändrar inte att hennes parti i mycket stor utsträckning förknippas med kritik mot Norges invandringspolitik. Vad beror det på?

– Vi var först i Norge med att våga diskutera den. Men det är tjugo år sedan nu. När vi började hade vi delvis samma situation som ni i Sverige har nu, att de traditionella partierna inte ville diskutera realiteter.

– Men det som hände här, och som var helt avgörande, var att invandrarna själva började diskutera detta. De menade själva att politiken inte fungerade.

Efter att ha tittat igenom de norska partiledardebatterna inför förra årets stortingsval är det dock omöjligt att skaka av sig känslan av att den norska invandringsdebatten är hårdare, mer problemorienterad, än den svenska. Även de mest flyktingvänliga krafterna betonar att en rättvis politik samtidigt måste vara sträng. Några godhetspoäng finns uppenbarligen inte att hämta bland de norska väljarna. Men Siv Jensen vill inte hålla med om att den norska tonen skulle vara särskilt hård.Siv Jensen Fremskrittspartiet Johan Ingerö intervju Neo nr 5 2010 citat1

– Äsch, vi har inte en hård debatt. Vi har en realistisk debatt, utifrån vad som funkar och inte funkar. Fremskrittspartiet var till exempel först med att säga att den som vill ta hit en anhörig också måste ta på sig försörjningsansvaret för den personen. Nu har den rödgröna regeringen infört just en sådan regel. Vi är förbi stadiet när vi bara försökte stigmatisera varandra.

Det råder alltså inga tvivel om att Fremskrittspartiet verkligen står för en restriktiv invandringspolitik, och ser Danmark som en förebild. Från partiets gräsrötter hörs också emellanåt ett annat språk, som när en lokal förmåga från den lilla kommunen Moss kallade afrikaner för halvapor. Så jag framhärdar. Är skillnaden verkligen så stor mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna?

– Jag accepterar inte rasism, svarar Siv Jensen och fixerar mig med blicken. På min Facebooksida går debattens vågor höga, och det låter jag dem göra. Det enda jag någonsin censurerar är rasistiska inlägg.  Det handlar inte om hudfärg eller religion. Vi har många invandrare som varit här länge, jobbat hela tiden och blivit fullt integrerade. Duktiga människor. Och de blir också förbannade över detta.

Jensen menar att migrationspolitiken egentligen borde kunna lösas av traditionella höger- och vänsterpartier. Underförstått: om så hade skett i Sverige hade Sverigedemokraterna aldrig fått tillräckligt med näring för att kunna växa sig starkt.  Med detta i åtanke, vilka partier betraktar Jensen som Fremskrittspartiets verkliga släktingar, när nu Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti inte kvalar in?Siv Jensen Fremskrittspartiet Johan Ingerö intervju Neo nr 5 2010 citat2

Svaret blir en smula tvekande.

– Vi har aldrig lagt särskilt mycket tid på att skaffa systerpartier. Många partier hålls ihop av sin historia.  Titta på danska Venstre, de har mycket mer gemensamt med oss än med norska Venstre. Det är oceaner mellan dem. Men historiskt är de systerpartier. Danska Venstre är också det parti som Jensen räknar som sin allra närmaste allierade. I Sverige menar hon att Moderaterna ligger närmast, även om de gått mot mitten.

Här kommer vi bort från ämnet, och in i en diskussion om Norges oljeintäkter, som Siv Jensen menar kommer att sjunka och försätta Norge i ett svårt ekonomiskt läge. Därifrån skuttar vi över till de strukturreformer som Sverige genomförde på nittiotalet, och som Jensen är en smula avundsjuk på eftersom hon menar att Norge hade behövt göra samma sak. Oljan, globaliseringen och den fria världens ökande försprång gentemot de slutna och ofria länderna. Allt hänger ihop, och bidrar bland annat till de flyktingströmmar som Europa nu har att hantera, enligt Jensen.

Här framträder för första gången en konkret skillnad mellan henne å ena sidan och å den andra sidan Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Fremskrittspartiet ser invandringen som något som kan tvinga fram ytterligare tillväxt i den stora välfärdsstat som partiet bildades för att bekämpa. Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti ser tvärtom invandringen som ett hot mot den välfärdsstat som de helhjärtat stöder.

Jag frågar jensen vad i den norska invandringspolitiken som är så fel, och som motiverar det stora utrymme frågan får i norska medier och valrörelser.

– Norge ska självklart ta sin del av ansvaret för människor på flykt. Men vi har länge haft en naiv och väldigt liberal syn, som ledde till en tillströmning av människor som inte har flyktingskäl. De har kommit hit, nekats uppehållstillstånd, men sedan ändå blivit kvar. Bara här i Oslo har vi tusentals illegala invandrare som har fått avslag. Nu har även de rödgröna insett att reglerna måste stramas åt, tack och lov.

Vilka länder har hanterat den här frågan på ett bra sätt, menar du?

– Det är svårt att svara på. Spanien har ju problem, genom närheten till Afrika. Grekland också, eftersom de ofta används som transitland. Skandinavien har problem, genom våra stora och omtalade välfärdssystem. Det är lite olika. Men Danmark, som har mycket gemensamt med Norge, har lyckats väldigt väl. Vi ligger lite efter dem, och ni svenskar befinner er i stenåldern, jämfört med Danmark.

Men det har ju skett genom den danska regeringens samarbete med Dansk Folkeparti, som du inte vill förknippas med?

– Det håller jag inte med om. Venstre har sin egen politik, och har haft länge. Men det är där den svenska debatten är så konstig. Ni förknippar debatten om migration med rasism. Och det är inte samma sak! Ni har inte tagit den här diskussionen, och inte haft någon politik. Den enda jag vet som då och då har öppnat munnen är Nyamko Sabuni, men hon är en ensam röst i den svenska debatten.

Trots denna vår oförmåga är Jensen inte säker på att Sverigedemokraterna kommer att hålla som riksdagsparti. Partiet är för smalt, för ointresserat av exempelvis sjukvård, skatter, energi och annat som ständigt toppar den politiska agendan, menar hon.

Dessutom tycker hon att partiets invandringsmotstånd är primitivt, och utan logiskt sammanhang.

– Det finns massor med frågor som hänger ihop med detta, som respekten för demokratin, för yttrandefriheten, för enskilda individer, för rätten att fatta egna beslut, för jämställdheten mellan män och kvinnor. Muhammedkarikatyrerna är ju också ett exempel på en frihet som inte får vara förhandlingsbar. Men i andra kulturer är den just förhandlingsbar, eftersom de förbjuder saker de inte gillar. Det får vi aldrig göra i vår del av världen. Vi ska inte förbjuda de saker vi ogillar. Vi ska argumentera emot dem. Kämpa ned dem med ord.

Efter intervjun promenerar jag över till Fremskrittspartiet kansli, där Oslo-avdelningen håller medlemskurs på temat utrikespolitik och Europa. Det ser ut som på vilket svenskt partimöte som helst. Publiken består av cirka femton personer, varav fyra har tydligt utländskt påbrå. Peter N Myhre, stortingsledamot och tidigare borgmästare i Oslo, talar om Östeuropa, om de problem som finns där med korruption, men också om dess stora potential. Han talar om biståndet, som skadat de länder som det skulle hjälpa. Han talar även förhoppningsfullt om Rwanda, och om försoningen mellan tutsier och hutuer. Det mesta låter onekligen väldigt liberalt.

När jag efteråt träffar Myhre frågar jag om han tror att Fremskrittspartiet kan ena Norges borgerliga partier under en gemensam fana, liknande Alliansen i Sverige. Myhre svarar att just det är den fråga som hela Norge nu ställer sig. Han hoppas dock på de mätningar som visar att Fremskrittspartiet och Höyre tillsammans kan nå majoritet på egen hand, och slippa de små mittenpartierna.

Jag frågar honom om eventuella stötestenar för ett samarbete mellan FrP och Höyre. Utan omsvep svarar han att det finns vissa problem när det gäller skatter och utrikespolitik, men också invandring – och motsäger därmed Jensens påstående att invandringsfrågan i stort sett är desarmerad.

– Vi vill repatriera invandrare, säger han utan minsta försök att försköna uttalandet.

– Men det blir svårt att få Höyre med på det.

Jag frågar om det även gäller invandrare med uppehållstillstånd, och hur han i så fall tänker sig att det ska gå till. Myhre gör en gest som antyder att det inte är något större problem.

– Vi får väl ge dem ett erbjudande, säger han. 50 000 och en flygbiljett. Många skulle nog svara ”Ja, tack”.

Formuleringen är nonchalant, men ingenting i hans ansiktsuttryck antyder att han skulle skämta. Jag frågar var gränsen egentligen går, hur många invandrare som Norge kan hysa. Svaret är rakt på sak, och samtidigt ospecifikt.

– Det är för många nu i alla fall. De får inte plats. I invandringspolitiken är vi inte liberaler.

Därefter ursäktar han sig, och rusar mot Stortinget där kungen just ska börja tala.

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2010

Lämna en kommentar