”Svenskarna har inte fått sina friheter gratis”

Svenskarna är moderna, jämställda och blir fria genom staten. Så ser glädjebudskapet ut. Men vårt beroende av staten är också ett problem.

av Mattias Svensson

Som en flykting. Det var så Lars Trägårdh kände sig när han på 1970-talet lämnade Sverige, ett samhälle präglat av präktighet och en trång gemenskap. Ett USA med pluralism, äventyr och den amerikanska drömmen lockade mer.

– Det där stökiga passar mer med min personlighet. I USA finns också en social lättsamhet och öppenhet, människor är omedelbart tillgängliga.

– Här i Sverige känns det som att vi stänger dörren om oss efter jobbet och sjunker ner framför tv:n. I alla fall från oktober till ungefär nu (i maj). Då blir jag sugen på att köpa en enkel biljett tillbaka, haha.

Tillbaka ja. Sedan några år är Lars Trägårdh tillbaka i Sverige. Han är professor i historia vid Ersta Sköndal högskola i Stockholm och har bland annat tagit plats i regeringens Framtidskommission. Tillbaka i svensk samhällsdebatt kom han om inte annat 2006, då han tillsammans med Henrik Berggren gav ut den uppmärksammade boken Är svensken människa? (Norstedts), som med hänvisning till attitydforskning och litteratur menar att staten hjälpt svenskarna att bli mer individualistiska än i många andra länder.

En term som du och Henrik Berggren använder för att beskriva svenskarna är statsindividualism, vad är det?

– Att svenskar använt staten för att på många sätt värna individens oberoende mot andra gemenskaper.

Samtidigt skriver ni i Är svensken människa? om ”den tysta svenska vanmakten i förhållande till välfärdsstaten” och konstaterar att systemen ofta är kollektiva och paternalistiska.

– Precis. Boken tolkas ofta som ett glädjebudskap på grund av hög social tillit, jämställdhet och annat Sverige uppnått. Men vi gör rätt långa analyser av den här andra sidan, att svensken sitter i en ojämlik maktrelation till staten.

– Staten är hyfsat god för det mesta, men inte för alla och alltid. Och i en konflikt med staten har svensken en väldigt svag ställning.

Ett förslag du för fram i regeringens Framtidskommission är att stärka välfärdsrättigheterna. Vad är problemet?

– Ett av problemen är i alla fall att de så kallade rättigheterna, till exempelvis sjukvård och äldreomsorg, är ett slags kvasirättigheter. I grund och botten är de politiska beslut. Du och jag som individer har litet inflytande över vilken sjukvård eller äldreomsorg vi får.

Vad vill du göra?

– Jag vill att välfärden blir mer som civilrättsliga kontrakt. Som en bilförsäkring. Handfasta, tydliga rättigheter som kan hävdas, och där var och en vet vad de kan förvänta sig. Det är inte rimligt att jag ska ha sämre skydd för min kropp än för min bil.

Är det så?

– Bland annat i Olof Petterssons Maktutredning har det slagits fast att människors känsla av vanmakt är störst gentemot de offentliga aktörerna. Förtroendet för marknadens aktörer är större.

Hur skulle det gå till?

– Det typiskt svenska sättet att tackla vårdskandaler eller dåliga skolor är att låta Socialstyrelsen utreda, anmäla till Diskrimineringsombudsmannen. Det är både paternalistiskt och ineffektivt.

– Tänk då i stället att vi gör lagen till ett redskap för vanliga medborgare, då kan alla vara med och kämpa för högre kvalitet i välfärden.

Är inte risken med en individualisering gentemot staten att vi kräver för mycket? Det Anders Isaksson tog upp på 90-talet i Alltid mer – aldrig nog.

– Det är fullt legitimt att ifrågasätta hur omfattande de sociala rättigheterna ska vara, och hur mycket vi ska behöva betala i skatt. Jag pratar inte om rättigheter som mer pengar på kontot, utan om hur vi ska kunna hantera konflikter med staten.

Men det system ni diskuterar i er bok, LSS, som slår fast rättigheter för handikappade. Har inte det visat på problemen, folk har försett sig och kostnaderna har sprungit iväg?

– Det finns två saker här. Den första invändningen kommer från exempelvis Sveriges kommuner och landsting som är bekymrade över budgeten. Kommunpolitikerna vinner mer röster på att bygga lekplatser för medelklassens barn och vill kunna prioritera det. På det sättet är den här rättighetslagstiftningen ett minoritetsskydd.

– Den andra delen handlar om skandaler och fusk. Man har anställt familjemedlemmar och fejkat diagnoser. Sådant är förödande för den sociala tilliten och för betalningsviljan för att hjälpa andra. Det är ett allvarligt problem och måste åtgärdas.

En helt annan sak. När jag läste Är svensken människa? undrade jag hur ni skulle få in en författare som Vilhelm Moberg i er berättelse, med hans mer karga och överhetskritiska individualism. Ni slarvade över honom lite hastigt.

– Haha. Det är en god poäng. Vi ägnar mer utrymme åt hans dotter, hon är mera modern. Vilhelm Moberg är en fantastisk berättare som jag tycker mycket om. Men han är präglad av en marxistisk syn på historien som en maktkamp mellan folket och överheten. Det vetter mot en syn att staten ska kullkastas, snarare än användas som instrument för människors frihet.

Ändå är Moberg folkkär bland svenskarna. Gillar vi inte lite till mans att känna oss konträra och utanför?

– Absolut. Och Moberg påminner om en annan viktig sak. Svenskarna har inte fått sina friheter gratis. Bönderna fick kämpa för sin frihet, liksom fackföreningar och folk-rörelser. Synen på svenskarna som ett fogligt och laglydigt folk saknar varje form av empirisk bas.