Recension:

Svartsynt motståndskraft

Två österrikiska författarskap från efterkrigstiden har kommit i svensk översättning. De präglas av en orolig rotlöshet som samtidigt ger ett välbehövligt motgift mot främlingsfientlighet.

av Maxim Gregoriev

Maxim Gregoriev recension Thomas Bernhard Korrigering Tranan Ingeborg Bachmann Vandra, tanke Ellerströms 2014 Neo nr 2 2015 Svartsynt motståndskraft Österrike

Det natursköna Österrike har en anrik tradition av självspäkelse. Från Robert Musil och Karl Kraus till Elias Canetti, Peter Handke och Elfriede Jelinek har kombinationen av katolicism, militant småborgerlighet, latent nazism och problem med sitt eget språk visat sig vara exceptionellt framgångsrik när det gäller modernistiska uppgörelser med allt och alla. Den österrikiska författarpositionen par excellence är den så kallade Nestbeschmutzer – det vill säga någon som helt enkelt kackar i sitt eget bo.

”Den etablerade outsidern” har det kallats. Redan 1883 drog sig dramatikern Franz Grillparzer undan från teaterlivet efter en misslyckad uppsättning och förbjöd förnärmat teatrarna att uppföra hans verk så länge han var i livet. I Wien runt Habsburgimperiets kollaps domderade Karl Kraus inför salar fullspäckade med borgar- och aristokratbarn om dubbelmonarkins dubbelmoral och borgerskapets förfallotider, medan Sigmund Freud fördjupade jagbegreppet och Ludwig Wittgenstein noterade att jaget kanske inte är en företeelse, utan snarare en gräns.

Denna österrikiska tanketradition förs vidare av två av efterkrigstidens kanske viktigaste europeiska författarskap som nu äntligen håller på att tillgängliggöras på svenska. Under den regniga sommaren i fjol utkom Thomas Bernhards (1931–1989) tunga och utsiktslösa roman Korrigering, en i raden av bokförlaget Tranans nyutgåvor de senaste åren. Och bara några månader senare utgav Ellerströms Ingeborg Bachmanns (1926–1973) samlade dikter, Vandra, tanke – ett livsverk av självtvivel och uppbrott. Sedan några år tillbaka kan man få tag på både hennes enda efterlämnade roman, Malina och den lidelsefulla, pregnanta brevväxlingen med Paul Celan.

Det finns åtskilligt som förenar de två österrikarna. Såväl Bernhard som Bachmann växte upp i den österrikiska provinsen, men flydde undan sina hemorter och skrev från en position där ”hemmet” knappast var någonting gott. De verkade under en efterkrigstid då man i Österrike valde att blunda för sin roll i andra världskriget; man talade snarare om landet som offer för en yttre, tysk nazism. Den förljugenhet de två författarna såg i samhället gick så djupt att det smittade av sig på allt: vardagsspråket, identiteten, hemhörigheten. De bar den förkrigswienska, wittgensteinska språkkritiktraditionen vidare, men den var också, efter allt som hänt i Europa under de två världskrigen, mörkare. Det finns ett stråk hos de två som når djupt ner till berättandets källa: det jag som talar. Denna urbrist i hemhörighet, det som Derrida kallade ”den ursprungliga protesen”, återkommer som en ständig tematik i deras verk och förbinds med människans inre upplevelse av sig själv – och, inte minst, med nationalismen.

Maxim Gregoriev recension Thomas Bernhard Korrigering Tranan Ingeborg Bachmann Vandra, tanke Ellerströms 2014 Neo nr 2 2015 Svartsynt motståndskraft Österrike citat1

I Korrigering anländer romanens jagberättare till sina österrikiska barndomstrakter för att ta hand om arkivet som hans vän, den Wittgensteinliknande figuren Rotheimer, efterlämnat. Denne har hängt upp sig på skogsgläntan som de brukade passera som barn på väg till skolan. De sista åren i sitt liv har Rotheimer ägnat åt att bygga ”en kon” av betong mitt i skogen som bostad åt sin syster -– som hon inte ville ha och som indirekt ledde till hennes död. I stället för en frigörelse från vännens inflytande, blir arbetet med arkivet till en total utplåning av berättarjaget. Till sist är det Rotheimer som talar genom berättaren, i klassiska forsande bernhardska tirader.

Det talas och tycks mycket hos Bernhard, men precis som språkskeptikerna i mellankrigs-Wien upplever hans karaktärer enormt avstånd mellan det som språket omkring dem uttrycker och det de själva erfar. Såväl jagupplevelsen som det därvid förbundna självhatet stammar ur den olösliga oförrätten att ha fötts där man är född. Bristen på hem och bristen på språk är intimt förbundna, och främlingskapet är på så vis inskrivet i själva jaget.

Hos Bernhard håller man långa rants om hur mycket man hatar det ena och det andra, men ett enkelt faktum lyser igenom i alla monologerna. De svartsynta herrarna har aldrig känt sig hemma i sina hem och kommer aldrig att göra det. Rotheimer längtar redan som barn till sin väns bylärarstuga, medan vännen tvärtom längtar till Rotheimers stora familjegods. Detsamma gäller nästan alla andra, och det gör dem å ena sidan bittra och rotlösa, dömda till ett liv på flykt och på jakt, men å andra sidan också omottagliga för varje xenofobisk idé. Bernhards problem, hans östterrikehat, stammar inte i första hand ur någon förljugen statspropaganda, utan ur det folkliv, de seder, bruk och värderingar som finns i familjehemmen och indirekt har gett upphov till att landet tog emot de nazistiska ockupanterna med öppna armar.

Bernhards antihjältar drar sig undan, ibland till och med går i exil, men i isoleringen blir de sina egna ensamma monologers livstidsfångar. Tänkandet är den rörelse som längtar bort, visar Bernhard, det är i sig en exil, medan folkligheten, nationalismen, det att stanna kvar, är tankens förtvining och slutar i nazism och brott mot folkrätten. Emellertid är Heimat alltid redan en del av en själv, och flykten leder i sin tur också någonstans, där platsen återigen ska förgöra en. Till sist återstår det enda platslösa – det svarta gapet runt vilket Bernhards romaner så ofta rör sig: självmordet.

En svartare syn på den österrikiska idyllen är ett välkommet motgift mot nationalism. Foto: Friedrich Böhringer / Wikimedia Commons

En svartare syn på den österrikiska idyllen är ett välkommet motgift mot nationalism.
Foto: Friedrich Böhringer / Wikimedia Commons

Självmordet figurerar ofta också hos Bachmann. Det bachmannska självmordet måste läsas bokstavligt: det är ett mord på självet, begått av människor runtomkring. I ännu högre grad än Bernhard visar Bachmann hur jaget tillhör de andra, är invaderat och förtryckt, i synnerhet från de som står det närmast. Så mycket makt har de andra att man inte alltid ens är förmögen att ta sitt liv.

I Bachmanns enda fullbordade roman Malina, vars större del utspelar sig på en enda wiensk gata där de tre huvudkaraktärerna i den uppluckrade men nattdystra kärlekstriangelhistorien bor, är den geografiska självupplevelsen stigande klaustrofobisk. Det trängs alltmer ihop inom hemväggarna och slutligen i en enda spricka i väggen, i en självimplosion under det allomfattande trycket från den manliga omvärlden.

Jaget hos Bachmann är ett slags övergående händelse, ungefär som ett snöfall eller havsdis. Det finns egentligen inte som sådant. Subjektet är ”det” i ”det regnar”. Dess autonomi är en hopplös kamp, ett evigt krig. Det verkar på platser som redan tillhör andra och är ständigt utsatt för kränkningar. Dessa internaliseras omedelbart och fortsätter verka ”inifrån”. ”Der Krieg wird nicht mehr erklärt, sondern fortgesetzt” (”Kriget förklaras inte längre, utan förlängs”) är en av Bachmanns kändaste rader.

Såväl i Malina som i de dessvärre ännu inte översatta novellerna måste berättarrösterna ständigt kämpa mot sig själva om sin egen autonomi. Med tiden blir det allt tyngre och mer klaustrofobiskt; tidens börda, minnen och våndorna allt svårare att bära.

Efter enorma framgångar som ung poet drog sig Bachmann undan, in i prosan och exilen i Rom. De sista åren av sitt liv arbetade hon på en romansvit och skrev endast sporadiskt poesi. I hennes brevväxling med Celan kan man se hur hon långsamt blir alltmer resignerad och utmattad. På mig lämnar hennes senare, mogna diktning hårdast avtryck. Uppbrottsstämningen från de tidigare verken, där havet är ett slags värld av frånvaro och skeppen ständigt är på väg att ge sig av, blir med årens gång till en längtan bort från sig själv, sin egen skugga. Stroferna förtyngs, samtidigt som deras språkliga innebörd blir allt mer mångtydig och diffus. I tystnaden, i havsdimman finns inga klara svar, och allt upplöses.

Det är ett gissel, tycks Bachmann säga: en gång är man jag och så är det kört för resten av livet. Vart ska man fly? Språkets uttryckliga mening strävar efter det vassa, det geografiskt avgränsade, men det är i det oklara som man smälter ihop med någonting annat, endast utanför språket som sådant. I sin kanske vackraste dikt, Böhmen ligger vid havet, som också Bernhard lyfte fram som det bästa som skrivits på tyska, konstaterar jaget: “är det inte jag, är det en som är så gott som jag /… Är det jag, är det var och en som nått såvitt som jag. / Jag vill inte mer för egen del. Jag vill gå under”. Och framåt slutet: ”Jag gränsar, om än aldrig så lite, mer och mer till allt”.

Maxim Gregoriev recension Thomas Bernhard Korrigering Tranan Ingeborg Bachmann Vandra, tanke Ellerströms 2014 Neo nr 2 2015 Svartsynt motståndskraft Österrike citat2

Kanske är det inte en slump att de två tunga österrikarna nu äntligen utkommer i en mer extensiv omfattning i Sverige. I en självförverkligandets tid då det mänskliga jaget framställs som en tämligen okomplicerad entitet, som bara vill ”få njuta lite” och ”vara sig själv”, ”utvecklas” och ”ha det mysigt”, samt lätt ”rasar” på invandrarna och sådana som stör fredagsmyset, kan det vara på sin plats att också ta i beaktande de torterade, tvivlande österrikiska exiljagen som har ständiga problem med sig själva och där de kommer ifrån. De visar båda på hur lite det krävs för att gemytet ska slå över i våld.

Såväl Bachmann som Bernhard var knappast några outsiders. Tvärtom var de medvetna om att de utgjorde en del av det de föraktade, och smärtan i det var starkare och mörkare efter de två världskrigen. Den gav upphov till denna fruktbara överkänslighet för schablonen, till en passivt-aggressiv brist på flexibilitet, till en ständig kamp mot sitt eget jag.

Om man inte vill att historiens gräsligare sidor återupprepas är det precis vad man måste göra: kämpa mot sitt eget jag. Bakom både Bernhard och Bachmann står österrikaren Wittgenstein med sin gränsdefinition av vad det innebär att vara människa. Långsamt och mödosamt måste ens inre utkant förskjutas, ”gränsa mer och mer till allt”. Den betryckande intellektuella tyngden hos dessa två författare är kanske det enda som kan stå emot det tomma konsumtionsjagets viktlöshet, en ledig plats som när som helst kan ifyllas av kompaktare ideologier med enkla svar på svåra frågor. I dag ser man detta återigen hända runt om i Europa, där minnena av fascistregimerna har bleknat. I ett sönderkonsumistiskt Sverige är tretton procent av befolkningen inte längre främmande för sådana ideologier. Det har aldrig varit viktigare att läsa dystra österrikare.

Publiceringsdatum: 2015-05-27
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar