Krönika:

Styrda av en studiecirkel

Ett pågående integrationsprojekt.

av Nils Lundgren

Jag har tittat litet närmre på ett internationellt integrationsprojekt i trakten. Inte mindre än 28 stater ligger geografiskt tätt packade och har infört frihandel med varandra. Invånarna i de olika länderna är fria att arbeta, studera och bosätta sig var de vill inom området. Länderna är ganska olika i storlek, rymmer flera olika språk och skiljer sig åt i politisk kultur.

Organisationen grundades av en handfull stater, men under årens lopp har allt fler anslutit sig. Syftet med organisationen har i huvudsak varit att säkerställa den fria rörligheten  och att kunna uppträda gemensamt i internationella förhandlingar om handel och andra ekonomiska frågor. Länderna styr sig själva i de flesta avseenden och det gemensamma regelverket kräver fortfarande egentligen inte mycket mer än att de ska respektera jämlikhet och mänskliga rättigheter. Alla länder kan stoppa beslut som man kommer fram till i de centrala institutionerna i organisationens huvudstad. (Denna är förlagd till huvudstaden i ett av de mindre medlemsländerna, ett land som under många årtionden präglats av stridigheter mellan den fransktalande delen och den germansktalande.)  Nils Lundgren Schweiz EU Neo nr 2 2014

På grund av medlemsländernas självständiga roll är de centrala institutionerna ganska maktlösa. Den skarptungade Rolf Gustavsson gick så långt i en SvD-krönika i början av året att han karakteriserade de centrala institutionerna som ”på många sätt bara en maktlös studiecirkel”.

Alla tycks utgå från att ett sådant politiskt system med en nästan maktlös central ledning omöjliggör ett effektivt ekonomisk-politiskt samarbete och därmed är dödsdömt. Utan en kraftfull centralmakt kommer en sådan organisation att falla sönder och leda till protektionism och ekonomisk stagnation, sägs det.

En tung invändning mot en sådan bedömning är dock att det ju faktiskt har gått ganska bra de här första 700 åren. Sedan Uri, Schwyz och Unterwalden ingick det första edsförbundet år 1291, har den schweiziska konfederationen överlevt tryck och förtryck från Tyskromerska riket, Habsburgarna, Burgund och Napoleon. Antalet kantoner har vuxit från tre till 28.

Trots att Schweiz hålls samman av ”en maktlös studiecirkel”, är det sedan länge ett av världens rikaste länder med ett tekniskt och organisatoriskt avancerat näringsliv. Välutbildade människor och ledande företag söker sig därför till landet i mycket stor omfattning. Det var därför Schweiz hade folkomröstning om invandringen i februari 2104. Det var inte oro för social turism eller uttryck för rasism som var grunden, utan att många schweizare oroade sig över att landets framgångar attraherar för många högutbildade och välbärgade.

Kanske läsarna först trodde att jag skrev om EU. Absolut inte! Jag har lovat redaktören att inte älta EU-frågor i varje krönika. Men eftersom ni nu ändå tar upp EU; kanske vi bör fråga oss varför Europas politiska etablissemang anser det självklart att det krävs maktkoncentration i EU-organisationen för att inte enstaka länder och okunniga väljare ska kunna hindra att beslut fattas snabbt och effektivt i Bryssel. Schweiz, ett mini-EU, lyckas ju bra utan detta. Är de ute efter något annat än ett demokratiskt, liberalt och materiellt välmående Schweiz på europeisk nivå? I så fall borde vi kanske diskutera detta före EU-valet den 25 maj?

Nils Lundgren Schweiz EU Neo nr 2 2014

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar