Krönika:

Strejk!

Barndomens uteblivna tv.

av Fredrik Johansson

Ett av mina – om kanske inte starkaste, så i alla fall tydligare – samhällsrelaterade barndomsminnen är storstrejken i april-maj 1980. Strejken fick högst påtagliga konsekvenser även för en elvaåring. Under drygt två veckor sände de två tillgängliga tv-kanalerna bara nyheter!

Konflikten 1980 var onekligen en storstrejk. Hela samhället påverkades och 20 procent av den svenska arbetskraften var antingen i strejk eller lockoutade från sina arbetsplatser.

När jag i dag läser om konflikten och drar mig till minnes vad som hände (det fanns ju som sagt inte så mycket mer än nyheter på tv) är det slående hur denna del av svenskt samhällsliv förändrats.

Konflikten handlade naturligen om löner, men var i hög grad politisk. Delvis för att lönefrågan var politisk. Svensk industris konkurrenskraft hade under 1970-talet eroderats genom extrema löneökningar, men också genom kraftigt höjda arbetsgivaravgifter. Sverige – i likhet med många andra västländer – saknade förmåga att hålla tillbaka inflationen.

Men LO och socialdemokratin hade också att hantera sin vänsterflank. På stora arbetsplatser – gruvorna i Norrbotten, varven och hamnarna i Göteborg – utmanades LO av krafter långt ut på den uttalat odemokratiska vänsterkanten.

Vilda strejker hade dessutom drabbat den svenska arbetsmarknaden. Gruvstrejken 1969 är den mest kända, men de förekom i en bredd av branscher i hela landet under hela 1970-talet.

LO hade att hantera den interna disciplinen och samtidigt möta krav på radikalitet.

Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) linje var också politisk. Regeringen skulle dämpa lönekraven genom att sänka skatterna. En partssammansatt kommission skulle gå igenom de offentliga utgifterna och ge förslag på utgiftsminskningar som kunde skiftas över i sänkta skatter för löntagarna.

Konflikten hade därför tre parter – fack, arbetsgivare och regering. Dels för att den alldeles tydligt riskerade bli samhällsfarlig. Men också för att det var mot politiken många av de viktigaste kraven riktades.

Sedan 1980 har det naturligtvis förekommit många strejker i Sverige, men inget motsvarande. En viktig förklaring är att det helt enkelt inte går. Arbetsmarknaden har förändrats för mycket och näringslivet har förändrats ännu mer. Exportandelen av den svenska ekonomin har sedan 1980 ökat från under 30 procent till ungefär 50 procent. I dag är svenska företag integr-
erade delar av globala värdekedjor, där konsekvenserna av en strejk inte främst mäts i tidsbestämda produktionsbortfall utan i irreparabla förtroendeskador hos andra delar av dessa kedjor.

1980 lockoutade SAF 750 000 personer, som alltså stängdes ute från sina arbetsplatser. Kostnaderna för en motsvarande åtgärd i dag är omöjlig att beräkna, inte bara för att den blir astronomisk.

Att arbetsgivarsidans konfliktvapen i allt högre grad är desarmerat har förskjutit maktförhållandena på den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt har ökad individualisering minskat de fackliga organisationernas relevans.

Det ställer fackliga organisationer vid ett vägskäl.

Internationella och svenska erfarenheter pekar i två riktningar. Anpassning genom fokus på medlemsservice och en resa från fackliga förhandlingskarteller mot mer renodlade yrkesorganisationer. Medlemsmässigt har detta på flera håll varit en framgång.

Eller så väljer man facklig och politisk radikalisering.

Väljer man den andra vägen finns risken att vi på vissa delar av arbetsmarknaden kastas tillbaka till det tidiga 1980-talet. Även om få av dagens elvaåringar skulle notera att SVT bara sände nyheter.