Till sist

Stopp för drömmen om supermakten

Eurokrisen gör det nödvändigt att damma av begreppet ”flexibel integration”.

av Nils Lundgren

Den politiska EU-debatten är påver och ofta ohederlig. Det bedrivs forskning och internationell intellektuell debatt om EU-projektet, men flertalet politiker och andra opinionsbildare presenterar mest slitna slagord.

Uttrycket ”EU går framåt” är ett kodord för att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssels institutioner. Det folkliga stödet för en sådan utveckling är svagt, men arvet från Europas fader, Jean Monnet, är starkt. Monnetprincipen, de små stegens tyranni, är att förslag om mera makt till Bryssel aldrig presenteras som nästa steg mot en federal stat, utan bara som en praktisk lösning på ett aktuellt problem eller en uppkommen kris. Skälet är att det inte finns folkligt stöd för en federal stat och att de politiska ledarna inte tror de kan ändra på detta. Taktiken bygger på att det normalt visar sig att åtgärden kräver en fortsättning i samma riktning av praktiska skäl eller att åtgärden, till exempel euron, leder till en akut kris som kan motivera nya steg i federal riktning.

Därför gick det åt fanders när Valéry Giscard d´Estaing 2003 lade fram ett utkast till en europeisk konstitution, som alla kunde se var ett förslag till en federal stat. Förslaget förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna och alla förstod att det skulle gå likadant i Storbritannien. Lösningen blev att stryka allt om flagga, nationalhymn och dylikt, framställa författningsförslaget som blygsamma ändringar av redan existerande fördrag och rensa bort formuleringar som kunde medföra krav på folkomröstning någonstans. Det gick vägen. Den politiska eliten lyckades köra över folkviljan genom några smarta manövrer och fick igenom Lissabon-fördraget, som ändå är ett federalt steg.

Men det är inte bara fråga om hur mycket politisk makt som ska utövas på federal nivå. Vi kan också fråga vilka länder som faktiskt bör ingå i olika europeiska integrationsprojekt. Det finns ofta inget skäl att alla EU-länder ska delta. Detta synsätt kallas i litteraturen ”flexibel integration”.

EU hamnar ofta i flexibel integration utan avsikt. Storbritannien och Irland står utanför Schengen-systemet, medan exempelvis Norge och Schweiz är med trots att de inte är EU-länder. Det militära EU-samarbetet är i praktiken Nato, där nästan alla EU-länder är med, dock inte exempelvis Sverige och Finland, men däremot Norge och Turkiet, som inte är med i EU. Arktiska rådet och Östersjörådet ligger utanför EU och har bara geografiskt närliggande stater som medlemmar.

I den pågående eurokrisen är alternativen en långtgående politisk union av euroländer eller att några länder lämnar eurozonen, alltså: Valet står mellan federal superstat och flexibel integration. Jag gissar att eurokatastrofen kommer att bli en gemensam europeisk erfarenhet som krossar drömmen om en federal superstat. Den europeiska nationalstatskulturen har sannolikt vunnit. Men vi har många hemska år framför oss i alla fall med massarbetslöshet och
sociala tragedier. Det är dags att sätta stopp för federalisternas supermaktsdrömmar.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar