Stasis svenska spioner

Det har gått över tjugo år sedan muren föll, men fortfarande finns många av kalla krigets hemligheter begravda bland 111 000 hyllmeter papper i Berlin. För Sven innebar brevet från Stasiarkivet att han förlorade sin bäste vän. Ändå vill han att Sverige ska offentliggöra mer information om det östtyska spioneriet.

av Lena Breitner

– Jag förstod att det skulle finnas saker om mig hos Stasi, men inte i den här omfattningen. Det kom som en chock.

Sven pekar på pappershögen på bordet. Vi träffades på en konferens om Stasi. Nu vill han visa mig sin egen personakt från Ministerium für Staatssicherheit, som var det officiella namnet på DDR:s fruktade säkerhetstjänst.

Han vill inte medverka med sitt riktiga namn. Inte för att han har något att skämmas över, men han tänker på sin familj och på den man som en gång var hans bäste vän. Det är därför jag har valt att kalla honom Sven. Det är ett bra namn på en helt vanlig svensk.

– Jag har aldrig varit någon inflytelserik affärsman eller någon topp i samhället, säger han. Allt detta arbete för en oansenlig person som jag.

Sven är i dag pensionär, men arbetade under kalla kriget inom en statlig verksamhet som hade med personuppgifter, flyktingar och gränskontroll att göra. Jag börjar bläddra i akten och finner mest blanketter och rapporter, men också en och annan bild. Papperskopiorna av fotografierna är så mörka att Sven knappt kan se vem de föreställer. De flesta sidorna är fyllda med maskinskriven text, men det finns också några få handskrivna rapporter. En del namn har svärtats över. Agenters täcknamn och Stasiofficerens namn står alltid i klartext, men sådant som uppfattas gälla tredje part är överstruket.

Den som läst många Stasiakter tar snabbt fram en linjal och mäter hur många millimeter som tagits bort. Det finns alltid ett begränsat antal personer som kan vara nämnda och de har sällan precis lika långa namn. Genom uteslutning, logik och textens sammanhang kan man dra slutsatser om vem som gömmer sig bakom svärtningen. Men det behöver inte Sven ägna sig åt. Den agent som rapporterat om honom har gjort det under många år. Hon har befunnit sig i hans absoluta närhet och det framgår tydligt att hon varit en regelbunden gäst i hans hem. Sitt eget liv behöver man inte mäta med linjal för att förstå.

Det var i början av 1990-talet som en av Svens vänner berättade att han kunde beställa sin personakt från Stasiarkivet.

– Jag fick en blankett och skickade in den jag också, berättar Sven. Det tog två år innan jag fick svar.

Trycket på Stasiarkivet var enormt de första åren efter murens fall. Mängder av människor ville veta om de fanns där. Sven själv var övertygad om att det fanns något om honom.

– Jag kände ju folk som jobbade i DDR och som jag hälsade på. En del hade flickvänner och jag begrep att tjejerna kunde bli utfrågade och att de var tvungna att säga någonting.

Dessutom hade det inträffat konstiga saker på resorna i DDR.

– En gång när jag och en kompis gick på restaurang blev vi placerade vid samma bord som ett östtyskt par, trots att restaurangen i övrigt var tom. För att vara östtyskar var de ovanligt frispråkiga. De flesta vågade ju knappt tala med en västerlänning. U137 hade precis gått på grund och vi pratade en del om det. Det kändes ända ner i tårna att något inte stämde.

När man talar med Sven förstår man att han var väl insatt i hur diktaturerna bakom järnridån fun-gerade. Sven skojade en gång med en kompis på en resa och sa att om han ville följa med en tjej hem så fick han prestera bra.

– Jag skämtade om att han kunde bli avlyssnad och fotograferad när han var med henne.

Aldrig hade Sven kunnat drömma om att det var precis det som Stasi planerade för honom. Stasi hade nämligen minutiöst stakat ut den väg som skulle leda till att han själv skulle bli agent för DDR, en så kallad IM, Inoffizieller Mitarbeiter. Alltså en person som efter muntlig eller skriftlig överenskommelse skulle arbeta för Stasi.

I mitten av 1990-talet fick Sven sitt brev från Stasiarkivet. Akten var mycket större än han anat. Han hade förväntat sig att den mest skulle innehålla meningslösa rapporter om hans besök bakom järnridån, men de dryga 200 sidorna handlade mest om hans liv hemma i Sverige. Bostaden fanns uppritad och beskriven i detalj. Det fanns organisationsscheman över hans familj och vänner. Någon hade regelbundet rapporterat om honom. Om hans liv, vad han gjorde, vem han träffade, vad han sagt. Vardagliga samtal om hur man ska fira en helg eller om det varit mycket att göra på jobbet.

Det är ingen tvekan om att den agent som regelbundet rapporterat om Sven är hans bäste väns fru. Om ytterligare bevis skulle behövas så har BStU, den myndighet som i dag förvaltar Stasis arkiv, glömt att stryka över namnet på hennes man vid några tillfällen.

Vi kan kalla henne för Katja. Hon hade flyttat till Sverige när hon gifte sig med Svens vän samtidigt som hon blev en så kallad IMA, en informell medarbetare med uppdrag i  det kapitalistiska utlandet. Katja blev senare IMB, en beteckning för dem som bearbetade eller övervakade utvalda personer från väst. Hon reste regelbundet till DDR för att avge rapporter. Det går inte att säga hur viktigt hennes uppdrag var i början, men enligt Svens personakt har rekryteringen av svenska statsanställda engagerat Stasis högsta ledning. Uppdraget kommer från Kamrat Minister, vilket måste syfta antingen på Stasichefen Erich Mielke eller på någon av hans närmsta chefer.

Sven säger i dag att han inte bryr sig om de detaljerade beskrivningarna Katja gett av hans hem och familj.

– Hon var från DDR och var väl tvungen att rapportera, säger han. Men jag förutsatte att om man var vänner så skulle man använda ett raster och bara ta med sådant som var ovidkommande.

Men den största överraskningen i Svens personakt var att Stasi också bestämt sig för att rekrytera honom själv som agent.

Det hela började en höstdag i slutet av 1980-talet . Någon på Stasi sammanställer ett tvåsidigt rekryteringsunderlag i syfte att hitta en eller möjligen flera nya agenter i Sverige. Objektet – den man avser rekrytera – ska vara mellan 18 och 45 år. Man eller kvinna är egalt. Personen ska jobba inom någon av ett antal namngivna svenska myndigheter eller företag som alla har med gränskontroll att göra. Agenten bör inte ha några släktingar i DDR och får absolut inte vara känd för kontakter med svenska kommunister. Diskretion och allmänbildning är meriterande. Språkkravet är svenska, tyska och möjligen också engelska. Personen ska också komma från några specifikt angivna orter i Sverige. Till och med hälsotillståndet är av intresse för Stasi: Gute körperliche Verfassung, god kroppskonstitution, står det i kravspecifikationen.

Det är några av de objektiva kriterierna kring den blivande Stasiagenten. Enligt de subjektiva förutsättningarna ska kandidaten också ha förmågan att utåt sett kunna spela att han eller hon har en lojal inställning till samhällsförhållandena i Sverige. Personen ska leva under ordnade förhållanden, aldrig ha varit straffad samt inte varit indragen i konflikter med statliga organ. Att regelbundet kunna resa till DDR eller andra öststater utan att väcka uppmärksamhet är ett krav.

– Allt handlar om att man inte ska avvika eller väcka misstänksamhet, säger Sven.

Ett annat dokument beskriver vad Stasiagenten ska göra. Han eller hon ska rapportera om hur verksamheten vid gränskontrollen sköts. Vilka spaningsmetoder, kontroller och teknisk utrustning används? Stasi är intresserade av människor, aktiviteter, planer och, inte minst, hur svenskarna samarbetar med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster.

En dryg vecka efter att rekryteringsunderlaget tagits fram har Stasi hittat sin perfekta kandidat – Sven. Ovetande får han ett registreringsnummer och internbeteckningen IMS, informell medarbetare med inriktning på säkerhet. Han har också fått ett täcknamn: Matador.

Sven utreds minutiöst genom åren. Hans arbetsplats och personlighet kartläggs, liksom hur han uppträder mot nya bekantskaper. Katja rapporterar att han är snål, men också social och rolig. Han uppges vara lojal mot sin hustru.

– Vem är inte det? Annars skulle man väl inte gifta sig, fnyser Sven.

Är det en byråkratisk omskrivning för att Sven inte är typen som vänsterprasslar?

– Det står att jag är försiktig när jag träffar nya människor, men det tycker jag inte stämmer.

Det framgår också av rapporterna att Sven inte kan köpas. Därför har Stasi slipat på andra strategier. Den som inte kan köpas, kan utpressas.

Stasi hade många avdelningar. Den mest kända är HV A, Hauptverwaltung Aufklärung. Det var utrikesspionaget som under många år leddes av den mytomspunne chefen Markus Wolf.  Av Svens rekryteringsunderlag framgår att HV A inte tycks vara inblandad i hans fall. I stället är det inrikes-verksamheten som ligger bakom rekryteringsförsöket. Stasiofficerare där delar upp arbetsuppgifter mellan sig, vem som ska sköta vad när det gäller analyser och uppföljning. Allt är planerat. Det enda som återstår är själva rekryteringen, att Sven själv på något sätt ska gå med på att börja arbeta för Stasi.

Sommaren 1989 planerar Sven en weekendresa till DDR. Enligt arkivhandlingarna ska Katja följa med. Det som skulle bli en kort nöjestripp till Rostock kunde ha slutat i en personlig katastrof. Katja och Stasi sätter igång en omfattande planläggning kring besöket. Vilket slags visum ska Sven söka? Var vill de att han ska bo? Vilka ställen ska han besöka? Två hyrbilar och en tjänstebil behövs. Rum 417 på Hotell Warnow bokas. Just detta rum är tydligen viktigt. Antagligen är det ett av många hotellrum utrustat med mikrofoner och kameror.

– De planerade en honeytrap för mig, säger Sven. En kärleksfälla.

Ingenting lämnas åt slumpen. Katja ska hela tiden vara behjälplig. Om Sven av en tillfällighet beslutar sig för att ta en svarttaxi kommer detta att ske med Stasis försorg. Svarttaxichauffören står angiven med namn och Stasititel i Svens akt. Hur många kan ha deltagit i operationen? Vi räknar namn, bilar och arbetsmoment och kommer fram till att det åtminstone rör sig om tjugo personer.

Första delmålet på resan är baren på Hotel Warnow där Sven som av en händelse ska träffa ”Gina”. Hon kallas för HWG-Person i akten och ska få 600 D-mark för sin del av jobbet. 

– När jag fick min personakt på 1990-talet fanns inte internet så jag förstod inte hur jag skulle tolka den, säger Sven. Nu kan jag lätt hitta förklaringar.

En HWG-Person är en omskrivning för Person mit häufig wechselndem Geschlechtsverkehr, alltså en prostituerad.

På något sätt ska Sven och Gina lämnas ensamma i baren och hon ska ta med honom upp till rum 417. Därefter ska Sven få resa hem. Gina ska sedan vända sig till de östtyska myndigheterna och säga att hon väntar barn och vill utreda vem som är fadern. När Sven besöker DDR nästa gång ska han konfronteras med ett barn på väg.

Det står inte uttryckligen att det handlar om rekrytering genom utpressning, men det är uppenbart att så är fallet. Sven ska lockas att vara otrogen. Det finns ingen tvekan om att han skulle ställas inför ett ultimatum. Antingen samarbete och spioneri för Stasis räkning – eller så avslöjas otroheten.

– Min bäste väns fru kunde ha förstört mitt äktenskap och min karriär, säger Sven. Vem hade trott på mig om det hade kommit fram?

Som tur var blev resan aldrig av. Stasi har noterat att Sven fick släktbesök och hade mycket att göra på jobbet. Man väntade på nästa resa, men tiden spelade Sven i händerna. Samma höst föll muren.  Stasis värvningsförsök hade varit förgäves.

Sven konfronterade aldrig Katja efter att han hade fått läsa sin akt. I stället stämde han träff med sin vän på ett kafé och berättade om sin upptäckt. Vännen sade att han skulle gå hem och tala med sin fru.

– Sedan ringde han upp mig, berättar Sven. Hon hade sagt det måste ha varit någon annan som rapporterat om mig.

Sedan bröts kontakten.

– Jag saknar honom, säger Sven. Det är så mycket vi upplevt tillsammans.

Han ser sig inte som något offer.

– Jag gjorde ingenting fel och ingenting hände. Inte ens min vän är ett offer. Jag tror att Katja var en bra fru för honom.

Sven har låtit sin Stasiakt ligga orörd i många år. Det är först nu under de senaste åren som intresset har väckts igen. I år utkom professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner. Hon är den första forskare som fått tillgång till Säkerhetspolisens handlingar om de svenskar som förekommer i Stasis arkiv. Det är bland annat hennes bok och skriverierna kring den som fått Sven att återigen börja intressera sig för sina upplevelser under 1980-talet.

Stasiakterna kan många gånger vara svårbegripliga. Det finns ett lingua securitate där förkortningar, ord och fraser blir som ett eget språk. Internet och böcker som ges ut på svenska har öppnat en helt ny värld för Sven. Men allt får han inte veta. Forskare och journalister har en högre grad av insyn i Stasiarkivet än vad vanliga medborgare har. Hur ser Sven på att de kan granska hans handlingar?

– Vad kan jag göra åt det? Det enda jag kan be dem om är att inte skriva ut namnet på min vän. Jag är övertygad om att han inte visste någonting.

Sven vill att Sverige ska verka för mer öppenhet.

– Sverige utger sig i många offentliga sammanhang för att vara förespråkare för öppenhet, säger han. Det generar mig att andra länder har öppnat sina arkiv och inte vi. I EU är det väl bara polackerna som är värre.

Jag försöker finna jämförelser. I USA har i princip alla CIA:s akter fram till 1960 släppts. I Sverige finns ett annat system där man talar om längsta sekretessgräns. Vad gäller underrättelsesekretess gäller högst 70 år, vilket innebär att det fortfarande finns material från andra världskriget som är hemligt. Sedan 2003 är Säpos akter helt släppta fram till 1949. När den gränsen flyttas är en politisk fråga. Akterna som berör 1980-talet kan alltså förbli hemliga i många år till

– Sverige utmärker sig inte i världen för någon högre grad av öppenhet vad gäller dess underrättelse- och säkerhetstjänster, säger en person inom arkivvärlden som vill vara anonym.

Birgitta Almgren fick kämpa för att få tillgång till de handlingar från Stasi som i dag finns i Säpos arkiv. Till slut vann hon en process i Regeringsrätten. Hon menar att opinionen i media, hennes pris från Svenska Akademien samt en resolution från Europaparlamentet var orsak till Regeringsrättens positiva dom. Hon fick läsa akterna, men inte avslöja namn och inte ens kontakta berörda personer.

Jag frågar Sven varför han tror att Sverige har så höga sekretessgränser.

– Jag tror att det beror på att vi är ett litet land med en tämligen trång krets av beslutsfattare. Det gäller också den granskande makten. Det är alltför få som vågar agera för då påverkas deras framtida karriär. Titta bara på mig. Jag hade inte ställt upp och berättat om det här om jag inte varit pensionär.

Under hösten har det skrivits mycket om de svenskar som Säpo utrett som misstänkta Stasiagenter. Det är deras akter som Birgitta Almgren fått granska.  Men hur kommer det sig att uppgifter från Stasis register finns hos Säpo? I dag vet vi att en del av tipsen har kommit från CIA och de så kallade Rosenholzakterna.

Stasis utrikesavdelning Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, hade ett avancerat säkerhetssystem för att skydda sina källor. I stället för att använda riktiga namn användes siffror, kodnamn och registreringsnummer. Bara de få som hade tillgång till alla ”nycklarna” kunde veta allt. Två av dessa nycklar är kända under beckningarna SIRA och Rosenholz.

SIRA (System der Informations-Recherche der Aufklärung) var en databas över rapporter som inkommit till HV A. Listorna från den visar att 2 919 rapporter om Sverige finns noterade 1969–89. Men vem som låg bakom dem framgår inte eftersom bara agenternas täcknamn listas. Namnen bakom vet bara den som har tillgång till Rosenholzakterna, en samling av kartotek som förstördes i samband med murens fall. Men mikrofilmade kopior kom på avvägar. De skulle egentligen till Moskva, men hamnade i stället hos amerikanska CIA. Hur de hamnade där är oklart, men myterna är många och antalet döda på vägen lär vara ett flertal.

Tyskland lyckades efter förhandlingar få ut alla Rosenholzkartotek rörande tyska medborgare från CIA. De nordiska länderna har inte fått lika mycket. Varför är oklart. Genom Birgitta Almgrens senaste bok vet vi att Säpo och Sverige bara fått ut de så kallade F16-kartoteken, med vilket man ofta inte kan avgöra om en person varit agent eller ej. Det är möjligt att Sven finns med bland de F16-kartotek som antagligen låg till grund för Säpos utredning om de Stasibelastade svenskarna för ungefär tio år sedan. Det kan finnas fler personer som är helt oskyldiga och som bara varit föremål för undersökningar från Stasis sida.

BStU har alltså inte själv de Rosenholzakter som rör nordiska medborgare. Det innebär att om forskare eller journalister i dag frågar efter personer från Norden får de troligen inte fram all relevant information. Stasis efterlämnade material är enormt, det omfattar sammanlagt över 111 000 löpmeter sak- och personakter. För att kunna söka krävs någon form av vägledning och enligt forskaren Helmut Müller Enbergs som är verksam vid arkivet är det just Rosenholz-akterna som öppnar nya dörrar. Med hjälp av dem kan personalen på arkivet veta exakt vilken av alla hyllor de ska leta i.

Förutom att forskare inte har en klar bild över HV A:s spionage i Sverige riskerar publicister att hänga ut personer som har varit mindre betydande för Stasi eller som bara var på rekryteringsstadiet. Det är därför som Stasiforskare som Birgitta Almgren och Helmut Müller Enbergs lagt fram en vädjan till de nordiska regeringarna om att agera så att deras medborgares Rosenholzkartotek ställs till BStU:s förfogande.

Eftersom SIRA bara omfattar rapporter som kommit in till HV A, så finns det troligen fler Sverige som har haft med Stasi att göra som fortfarande är okända. Efter att Birgitta Almgren granskat Säpos arkiv – som alltså tycks grunda sig på F16-dokumenten – har hon dragit slutsatsen att HV A troligen hade 32 agenter och ytterligare 21 kontaktpersoner i Sverige vid murens fall.

– En uppskattning är att av alla Stasis agenter utomlands stod HV A för ungefär hälften, säger Helmut Müller Enbergs.

Det fanns alltså inte bara 32 agenter och 21 kontaktpersoner i Sverige vid murens fall, utan fler, om alla avdelningars agenter räknas in. Då är heller inte personer som avvecklats som agenter eller dött före 1988 inräknade.

Hur många agenter fanns det i Sverige 1982?  Eller 1972? Det vet vi inte. Ska vi låta framtida generationer ge svaren, eller ska vi ta tag i frågan nu? Vilka fruktansvärda saker skulle komma fram om man gör arkiven mer tillgängliga?

– En del kommer kanske att bli besvikna, säger Sven. Jag har själv förlorat en vän och jag är väldigt ledsen för det. Men jag tycker att vi ska vara mer öppna. Det där med om man ska avslöja namn får avgöras från fall till fall.

Sven tror att vi kan lära oss mycket av Stasis infiltration av Sverige under kalla kriget.

– Vi var naiva. Jag tror att Säpo och andra myndigheter kan lära sig något. Om Säpo hade varit hälften så bra som de säger hade de vetat om det här.

Sven känner inget hat mot Katja i dag. Han har bara mängder av frågor. Var uppdraget en förutsättning för att hon skulle få lämna DDR, eller rekryterades hon tidigare med uppdrag att snärja Svens vän? Det handlar om att förstå och att försonas. Katja är numera inte i livet och kan inte svara på några frågor.

– Jag är nyfiken på hennes bakgrund, säger Sven.  Jag vet ju inte ens vad hon hette innan hon gifte sig.

– Jag tror inte att hon var olycklig, men hon var en väldigt ensam människa.

 

Fakta: Ministerium für Staatssicherheit

Efter att Berlinmuren fallit i november 1989 vändes folkets ilska mot DDR:s säkerhetstjänst, Ministerium für Staatssicherheit, MfS. I januari 1990 samlades människor utanför MfS huvudkontor i Lichtenberg i Berlin. Rök sågs stiga mot himlen och befolkningen begrep att bevis för diktaturregimens kontrollapparat höll på att förintas. Folkmassorna börjar ropa ”Stasi raus” – ut med Stasi. Det är nu begreppet Stasi föds. När folkmassan stormade MfS:s kontor stoppades förstörelsen av dokument. Det visade sig att arbetet varit så intensivt att papperstuggarna gått sönder. De anställda hade övergått till att riva dokument för hand, material som nu samlades upp i tusentals säckar.

 

Fakta: Stasiarkivet

Några månader efter murens fall antogs en lag i DDR om att alla människor har rätt att se sina Stasiakter. I samband med Tysklands återförening i oktober 1990 bildades Myndigheten för Stasiarkivet – Die Bundesbeauftragten für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemahligen Deutschen Demokratischen Republik, i vardagligt tal förkortat BStU.

BStU förvaltar i dag 111000 löpmeter sak- och personakter. Nytt material görs ständigt tillgängligt. Arbetet med att sammanfoga de sönderrivna dokumenten sköttes tidigare manuellt. Under 13 år lyckades man på så sätt rekonstruera 900000 dokument eller två procent av allt material. Arbetet är numera datoriserat. BStU ligger på Karl-Liebknecht-Straße 31/33 i Berlin och har öppet måndag till torsdag 8 till 17 och på fredagar 8 till 14. Närmaste tunnelbanestation är Alexanderplatz. På deras hemsida www.bstu.bund.de finns kontaktformulär och telefonnummer.