Spår i sanden

av Andreas Ericson

Det här numret av Neo blir det sista. Efter tio år, 58 utgåvor och nästan
5 000 sidor är det dags att sätta punkt.

Att göra tidning har jämförts med att skriva i sand. Hur fint och klokt man än formulerar sig kommer budskapet ändå suddas ut med nästa våg eller vindpust.

Men det är ju som alla vet trams.

Tidningar är nämligen inte alls några tecken i sand. Om någon metafor ska användas är de snarare som sandslott. De där riktigt fina sandslotten man byggde som barn just den där dagen när vattnet var som varmast, sanden som mjukast och himlen som blåast.

Sandslottet man minns resten av livet.

Anledningen till att jag skriver det här nu är att jag en gång läste tidningar som betydde något för mig. Och de födde en idé om att en gång skriva själv. Min barndom var full av magasin och tidskrifter. Jag läste allt oavsett format och målgrupp. De politiska analyserna i Moderna tider, horoskopen i Frida och reportagen i Magasinet Z.

Jag pratar med vänner och kolleger och samma sak återkommer. Inga vågor eller vindar har suddat ut de texter som betydde något. Någon nämner med drömmande blick ett reportage från 2002. En annan återger vad som sades i en intervju från 1983. En tredje minns exakta layouter från 70-talet.

Vi är vad vi läser. Tidskrifter var en del av min uppväxt. De formade mitt språk. De var det lilla hål som jag från pojkrummet kunde titta ut på världen genom. De skapade min värld.

Och vi som gjort Neo har skapat en liten del av din värld.

Den vetskapen är något jag har haft med mig varje dag på jobbet, varje vaken natt strax före deadline och varje timme med källkoll, korrläsning och typografering. Att vi inte skrev i sand.

Tidningar kommer och går. Det viktiga är att samtalet fortsätter. Att vi fortsätter hjälpa varandra att förstå.

Det kommer alltid finnas nya sandslott att bygga. Och minnas.