Socialingenjörs -konstretro

Det goda samhället börjar i hemmet. Miljöstadsdelen Norra Djurgårdsstaden, inredd för engagerade cykelpendlare som via skolor ska bibringas hög vattenmedvetenhet, för tankarna till historisk svensk boendeuppfostran. Men vilka likheter har egentligen 2010-talets spjutspetsprojekt med vår Myrdalska historia?

av Jenny Björkman

Jenny Björkman Socialingenjörskonstretro essä Neo nr 6 2012

Norra Djurgårdsstaden ska bli en miljöstadsdel i världsklass. Det har Stockholms stad bestämt. Här ska det, som det slås fast i visionerna kring staden, ”vara lätt att göra rätt”! Genom ett brett medborgardeltagande och engagemang bland dem som så småningom kommer att flytta hit ska man också uppnå en social hållbarhet. För att detta ska ske måste de boende själva hjälpa till. De förväntas leva mer miljövänligt, konsumera mindre än andra, byta grejer och köpa mer second hand. Dessutom ska boende här inte slösa med dricksvatten – de ska ha en hög ”vattenmedvetenhet” som det heter i visionerna. Folket här cyklar eller går helst, och väljer om de måste miljöbil eller bilpool.

För att det ska lyckas är en viktig uppgift att informera dem som flyttar hit om hur de förväntas leva. Enligt målen ska de boende bli varse visionerna redan vid en första kontakt med bostadsbolagen och byggherrarna. Bland annat föreslås en ”Boskola” och ett introduktionsprogram om hållbart boende och livsstil. Alla kommer dessutom att erbjudas personliga resplaner och resalternativ för sina jobbresor. När allt är färdigt ska hushållen regelbundet inbjudas till olika forum som stadsdelsförvaltningen anordnar, allt för att vara fortsatt informerade och delaktiga. Den hållbara livsstilen kommer också att förenklas genom att all förbrukning mäts individuellt. Detta som en sporre för att minska sitt eget ekologiska avtryck.

Det har – föga förvånande – framförts en del kritik mot de här visionerna. Det har sagts att den hållbara livsstilen tvingas på de boende. Paternalism och gammal social ingenjörskonst, har det mumlats. Men en del politiker (DN 2010-11-09) menar att detta är framtiden och att press och social kontroll för att sköta sig kommer att bli vanligare. (Dagens Nyheter, 9/11 2010)

Är det då så att social ingenjörskonst är på väg tillbaka? Heminspektioner, bokurser och uppfostran från myndigheterna är ju inte något nytt. Men är det samma sak i dag? För att svara på det finns det anledning att vända blicken bakåt, och se lite närmare på hur hemintresset, bokurserna och det som gått under namnet bostadsinspektionen växte fram.

Hemmet fick en alldeles särskild betydelse för omkring hundra år sedan. Runt sekelskiftet 1900 var det många – inte bara i Sverige – som menade att det var just i hemmet de många förändringar som borde ske i samhället skulle börja. Om hemmet förändrades skulle också samhället kunna förändras. Hemmet knöts därmed till den sociala frågan. Det var i hemmet som superiet fanns, det var här barn lämnades åt sitt många gånger miserabla öde, det var här den dåliga maten ställdes på borden och smuts och ohygien frodades. Om filantroper och så småningom myndigheternas tjänstemän skulle få tillträde till hemmen och påverka hushållen, i synnerhet husmor och i förlängningen barnen, skulle så mycket vara vunnet.Neo essä Jenny Björkman citat2 Neo 6 2012

Det gällde att upplysa om ett bättre, sundare och mer praktiskt sätt att leva. Vanliga människor var nämligen inte bara okunniga om hur smittor spreds och om alkoholens ärftliga fasor utan också om hur mycket enklare livet blev i ljusa, praktiska och sunda bostäder. Det var nu som Ellen Key och Svenska Slöjdföreningen ville att vi skulle få en vackrare vardag, och till och med hävdade att vackrare saker gjorde oss till bättre människor. Hemmets apostlar var många, och deras råd likaså.

Till många av dessa paternalistiska rådgivares försvar ska sägas att verkligheten var osund, för att inte säga förskräcklig. Berättelserna om hur illa många bodde är en egen genre. Vägglöss, råttor, fuktskador, trängsel var vanligt, och i de mörka, fuktiga och trånga lägenheterna spreds sjukdomar – inte minst tuberkulos. Folk dog till följd av det dåliga boendet, och många här hemma i Sverige menade dessutom att svensk bostadsstandard var den sämsta i Europa. Elektricitet och centralvärme, liksom avlopp tillhörde fortfarande framtiden. Problemen var stora både på landet och i de växande städerna. I städernas utkanter flockades många som egentligen inte hade tak över huvudet, och vad som närmast måste liknas vid kåkstäder fanns i utkanterna av en del större städer. På landet var lantarbetarnas misär känd.

Det var således inte så konstigt att hemmet hamnade i fokus.

I Stockholm startades en bostadsinspektion. 1906 inledde den sin verksamhet och en av de första assistenterna var den sedermera kända liberalen Kerstin Hesselgren (1872-1962, bland annat 1921 den första kvinnan att väljas in i riksdagens första kammare). Inspektionen löd under hälsovårdsnämnden och skulle enligt sina stolta visioner med jämna mellanrum besöka alla lägenheter med tre rum eller mindre i Stockholms stad. För att kunna administrera detta skapades blanketter – en för varje fastighet i staden – där de skilda lägenheternas status antecknades: smutsigt, rent och snyggt, dålig ventilation, mörkt, dragigt, trångt och så vidare. På de förtryckta lapparna antecknades hyra, adress, var i fastigheten den var placerad, ett allmänt omdöme, antalet familjemedlemmar och andra inneboende, storleken, vem som innehade lägenheten och dennas yrke.

Som yttersta tvångsmedel kunde inspektionen döma ut bostäder, men eftersom bostadsbristen var skriande, var det en komplicerad åtgärd. I stället nöjde man sig oftast med att få hyresvärdarna och de boende att vid vite åtgärda eventuella brister. Värdar kunde åläggas att måla om lägenheter i ljusare färger och hyresgästen å sin sida att sköta sin bostad bättre.

 

Det ansågs helt enkelt inte vara en privatsak hur man bodde. Och det var inte enkom ett svenskt påfund. 1928 redogjordes i fastighetsägarnas tidning för ett bostadsprojekt i Amsterdam. Där hade myndigheterna byggt speciellt för dem som hade svårt att betala hyran och andra som misskötte ett vanligt boende. För att få bo i de nybyggda och billiga husen var hyresgästerna tvingade att lära sig bo rätt – bland annat genom att övervakas.

Inte bara att de skötte sina lägenheter kontrollerades, utan också att de skötte sin personliga hygien (exempelvis genom att använda områdets eget centralbad) bevakades. Kontrollhusen skulle vara ”ett slags praktisk skola för vuxna”, där hyresgästerna lärde sig att bli goda hyresgäster och samtidigt fick en lektion i gott medborgarskap. De flesta kunde enligt artikeln så småningom flytta vidare – i synnerhet i takt med att deras inkomster ökade.

Kontroll och övervakning av de boende blev också en svensk variant – även om ovan nämnda typ av kontrollboende aldrig infördes här. Bostadsinspektionen var en sådan instans. Men också bostadsbolagen kontrollerade sina hyresgäster. Enligt Erik Norman som var Stockholmshems förste chef (1937 bildades bolaget) var det via fattigvårdsstyrelsen som hans bostadsbolag hittade sina hyresgäster. Via hembesök avgjorde fattigvårdsstyrelsen vilka familjer som kunde komma i fråga för en ny lägenhet.  Norman skriver inte direkt om vad som ingick i inspektionen. Men uppenbarligen var det såväl den gamla lägenhetens standard som familjens skötsamhet som bedömdes. Alla troddes inte om att klara av ett modernt boende. Rädslan för att man skulle använda badkaret som säng, eller rent allmänt inte kunna sköta sig var utbredd.

Kontrollen av de boende fortsatte således också efter att man flyttat in. Samma kvinna som var föreståndare för HSB:s lekstuga var vicevärdinna i Familjebostäders barnrikehus och drev dessutom kurser i boende för vuxna under 1930-talet. I instruktionerna till vicevärdinnorna betonade Familjebostäder att det var viktigt att värdinnan inte uppträdde som en föreståndarinna för en anstalt, vilket kunde väcka hyresgästernas irritation. Alla råd skulle ges på ett mjukt sätt så att ”vederbörande knappast märka det systematiska i arbetet”. Det var en fördel att vara kvinna menade bostadsbolagen. Det gjorde också Stockholm stadsfullmäktige som diskuterade en sorts kuratorer som skulle hjälpa familjer att leva och bo på rätt sätt. Kvinnligheten i sig skulle bidra till att tjänstemännen kom lättare över tröskeln till hemmen och verkligen fick en inblick i det privata.

Få eller ingen tyckte det var något underligt med denna kolonisering av vardagen, eftersom det goda boendet ledde till bättre hälsa, bättre medborgare och ett bättre samhälle. Det var ett mål som var så viktigt att ingrepp i det privata ansågs legitimt.

Vid sidan av den obligatoriska kontrollen fanns dessutom mer eller mindre frivilliga bokurser. Slöjdföreningen var bara en av flera grupper som ordnade kurser för unga familjer som ville lära sig hur man bodde bäst. Därtill kom en uppsjö av litteratur som svävade på gränsen mellan heminredning och konkreta boråd. Under hösten 1932 gick exempelvis ett radioföredrag med titeln Den moderna bostadens problem. Enligt Kooperativa Förbundet som var engagerad i detta var det så många som 400 studiecirklar runt om i landet som lyssnade på programmet.

Upplysning och information var en viktig del av den nya bostadspolitiken – inte minst för att man sedan skulle kunna ställa krav på medborgarna. Den som visste det rätta, kunde också avkrävas ett ansvar att göra rätt – därav all information och de många upplysningskampanjerna.

Senare gavs föredragen som bildade kursen Den moderna bostadens problem ut som bok och där kan man följa vad det var man ville lära ut till befolkningen: hygien hyllades, trångboddheten skyddes och självklart delades det ut tips på hur man borde inreda sitt kök för att det skulle vara så rationellt och praktiskt som möjligt. Dessutom berättade arkitekten Uno Åhrén om Sovjet, som han såg som ett ideal vad det gällde bostadsbyggande eftersom de saknade privat ägande som kunde göra det besvärligt då man vill bygga rationellt i större områden.

 

När hälsovårdsstadgan reviderades 1936 blev en del av råden direkta propåer. I Medicinalstyrelsens instruktioner till hälsovårdsnämnderna understryker man vikten av att de lokala nämnderna ser till att folk håller sina bostäder rena och inte i ”onödan” smutsade ner dem. Det kunde, medgav Medicinalstyrelsen, vara svårt för dem som var trångbodda eller om det saknades biutrymmen (till exempel garderober) men det var nödvändigt. I myndighetens råd fanns en hel del konkreta krav på bostäderna. Bland annat sades det att det i bostaden måste finnas ”anordningar för skodonens rengörande vid inträdet i bostaden”, helst skulle man helt ta av sig skorna när man gick in. (Att kontrollera att så skedde var också något som ingick i de instruktioner som bostadsinspektörer kunde få ta del av.) Inte heller borde man spotta på golvet. Det var inte bara snuskigt, menade Medicinalstyrelsen, utan också farligt om det fanns krypbarn i bostaden som därigenom kunde dra på sig smitta. Sopor skulle bäras ut så fort som möjligt och ju trängre bostaden var, desto viktigare var det att man städade noggrant för att undvika damm och ohyra. Torrsopa borde man däremot inte göra eftersom det bara rörde upp dammet. Också de som bodde i bostaden borde för att hålla obehagliga lukter borta hålla sig rena – enligt råden borde varje person ”underkastas noggrann rengörning” minst en gång i veckan. Stank och lukt kunde också undvikas dels genom att skilja mellan olika rum och mellan smutskläder och rena kläder, dels genom att ordna tvärdrag (som borde ske flera gånger om dagen, alltid under eller efter bäddning, efter matlagning och före sänggåendet).

Sommartid borde fönstret för övrigt vara öppet jämt, och vintertid fick gärna något fönster stå öppet för att ge bättre sömn. Vidare borde sängkläderna luftas i öppet fönster varje dag och åtminstone någon gång varannan vecka vädras och piskas. I Stockholm spred inspektörerna dessutom flygblad med information om det goda boendet till hushållen. I dem fördes Medicinalstyrelsens råd ner till gemene man. Som i flygblad nr 3 vars rubrik var ”Huru förebygges och avlägsnas fukt i bostaden”, i vilket stockholmarna fick lära sig att man borde vädra flera gånger om dagen: minst 15 minuter varje morgon och varje kväll, plus några gånger under dagen. Och för att hemmet skulle vara ljust och behagligt borde man inte ha för skymmande växter eller tunga gardiner som hindrade ljuset från att komma in. I samma råd fanns också en rad regler kring bostädernas ljusinsläpp. Mörka och kalla bostäder var deprimerande: ”en sfär av olust sprider sig lätt i desamma”.

På samma sätt kunde trångboddheten bidra negativt till såväl välbefinnandet som till arbetslusten och arbetsförmågan. Detta kunde leda till att familjelivet blev mindre sunt och harmoniskt, eller till att barnens uppfostran tog skada. En god bostad måste vara att betrakta som en grundläggande krav i samhället och det var hälsovårdsnämnden som skulle se till att detta realiserades. Varje familj (och således alla medborgare) borde i sin tur förstå att hur man bodde inte var en privatsak utan något som angick hela samhället. Det som i början av 1900-talet hade varit radikala hemexperter och läkares vision hade nu skrivits in i lagen och i Medicinalstyrelsens råd till hälsovårdsnämnderna runt om i landet.

 

Rättigheter och skyldigheter gick på så vis hand i hand. Det var också anledningen till att 1936 års hälsovårdsstadga skärpt reglerna för bostadsinspektionen. Enligt Lennart Geijer (mest känd som socialdemokratisk justitieminister 1969-1976, men vid den här tiden föreståndare vid Hyresgästföreningens juridiska byrå och sakkunnig i hyresfrågor) som senare kommenterade den färdiga lagen, borde bostadsinspektörerna fungera som samhällets verkliga ”heminspektörer”. I denna term låg mycket mer än att bara kontrollera fukt och kyla i dåliga lägenheter. I bostadssociala utredningen, vars slutbetänkande kom 1946, slogs det fast att kunskapen om hur man bodde rätt borde inpräntas redan i skolan. I ämnen som hembygdskunskap, slöjd och hushållslära fanns all anledning att lära eleverna om bostadens hygien. På olika sätt kunde man indirekt lära eleverna om detta också i historia, samhällskunskap, biologi och hälsolära.

Utredningen hade tillsatts av socialminister Gustav Möller. Ordförande var historikern och socialdemokraten Per Nyström och bland medarbetarna fanns bland andra arkitekterna Uno Åhrén och Sven Wallander samt Gunnar Myrdal. Utredningens slutbetänkande blev grund för den bostadspolitik som kom efter andra världskriget och som i stora drag alltjämt gäller. Den låg bland annat bakom tillkomsten av allmännyttan, barnrikehusen, Bostadsstyrelsen, de statliga lånebidragen och flera innovationer på bostadsområdet.

Utredarna menade att en ”hänsynsfull övervakning” var nödvändig. Subventionerade lägenheter borde i denna anda kombineras med fostran i hur man bodde bra, så att man därmed skapade ett ”sinne för renlighet och ordning”.

I praktiken var det också så som bostadsinspektörerna fungerade. När man ser deras anteckningar kring besöken är det i första hand klagomål och brister som framkommer, men inte bara. Det fanns hyresgäster som klassades som synnerligt trevliga och lägenheter som var mycket välskötta. Och det var viktigt för inspektörerna att påpeka. Hyresgästerna klagade därtill sällan på inspektionen.

Risken för att bostadsövervakningen skulle framstå som orättvis fanns alltid. Utredarna Gunnar Myrdal och Uno Åhrén var medvetna om att de drabbade kunde uppfatta ett förbud eller avstängning av en lägenhet som ett ingrepp i det privata eller rent av som att man inte fick bo var eller hur man ville. Detta var emellertid ett missförstånd, menade Gunnar Myrdal och Uno Åhrén. Ingens frihet fick gå ut över det uppväxande släktet, vilket ju trångboddhet och annat bostadsslarv kunde göra. Att hota barnens ”sociala livsduglighet” var ett brott underströk de, och underströk att strängare regler för hur man fick bo och organisera sitt hem egentligen inte var något nytt, eftersom barnavårdslagstiftningen redan hade regler om hur barn skulle ha det. Det gällde därför att upplysa folk och verka för att bostadshygienen och bostadsmoralen förbättrades. Och även här hade naturligtvis bostadsinspektionen en viktig roll att fylla.

 

I den nya hälsovårdsstadgan fick de boende rätt att begära hjälp om bostaden inte höll en rimlig standard. Även om det inte var strikt reglerat var man enig om att höjden i ett boningsrum minst borde vara 2,1 meter och golvytan minst 6 kvadratmeter om det bodde en person i rummet – annars kunde man som boende klaga. Om rummen var så små kunde man dessutom kräva att det i lägenheten fanns åtminstone ett annat samlingsrum. Barnfamiljer skulle inte bo i mindre än två rum (köket inräknat) och om det fanns mer än två barn borde man inte tillåta att familjen bodde i mindre än minst två rum och ett riktigt kök. Detta innebar vidgade möjligheter för de boende att ställa hyresvärdarna till svars.

Det utvecklas alltså en standard för hur bostäder skulle se ut och byggas. Inte minst gällde detta köken där stegräkningar och annat lett till standarder som vi fortfarande använder. Men i jakten på de goda, rationella bostäderna smög det sig också in både en estetik, där det ljusa, lätta och praktiska hyllades, och en misstro mot dem som inte följde råden. För den som hade kunskap om hur man skulle bo, och ändå inte gjorde rätt, kunde naturligtvis klandras. Och det märktes också när de boende fick besök av de många hemexperterna.

När inredningsarkitekten Lena Larsson för Slöjdföreningens räkning hälsade på hos ett antal familjer i barnrikehusen i stadsdelen Traneberg i västra Stockholm i början av 1940-talet, uttalade hon sig därför om deras bristande smak i sina anteckningar, och undrade över hur det kom sig att familjerna inte nåtts av all information:

fasligt m. denna familj, som i vissa avseenden visat sig så emottaglig för vissa nya och rationella åtgärder, men som i andra fall sitter fullständigt slavbundna i konventionella tankesätt o. uppfattningar. Man är förvånad att inte möta enkla billiga standardmöbler i stället för dessa pråliga o. löjeväckande opraktiska Sveavägsmöbler, man hade velat finna billiga m. flärdfria textilier ist. f sammetspressad plysch o. tyllgardiner. Kanske denna familj har varit gift för länge för att blivit delaktiga i denna propaganda. Möjl. är förklaringen att söka i att fam. satt bo innan PUB:s o. HSB:s möbelpropaganda på allvar satt in sin upplysning.

Den som sökte bosättningslån skulle rådgöra med en bostadskonsult eller hemkonsulent om hur de bäst och mest rationellt inredde sina bostäder. I betänkandet Betänkande angående familjeliv och hemarbete avgivet av utredningen för hem- och familjefrågor, som gavs ut 1947, där bland andra hemexperterna Signe Höjer och Brita Åkerman satt med föreslog man en utbyggd konsulentverksamhet. Man ville att fler konsulenter skulle anställas och deras verksamhet skulle också täcka in fler områden. Kostkonsulenter, slöjdkonsulenter, hemvårdskonsulenter och så vidare. Utredningen vill i framtiden ha en konsulent för både kost- och hemvårdsfrågor.  På hemvårdens område skulle hon (för det var ett kvinnoyrke) granska rengörings- och underhållningsarbete som golvvård, möbelvård och sängklädesvård, allmän klädvård samt redskapsutrustningen och så vidare.

I betänkandet hänvisade Åkerman och Höjer till efterkrigstidens ökade fokusering på bostaden och målet att höja bostadsstandarden som nu slagits fast, och menade att man just därför borde öka bostadsupplysningen. Genom upplysning skulle folk i gemen göras medvetna om det som experterna vetat sedan länge, nämligen om bostadens betydelse för ett gott hemliv. Folk skulle lära sig att utnyttja bostaden bättre. Av vanligt folk skulle man göra medvetna bostadskonsumenter.

 

Så såg det alltså ut. Bostaden och hemmet hade invaderats av olika former av experter och kommunala tjänstemän. Man skulle kunna kalla alla dessa olika former av hemexperter för sociala ingenjörer, och de ägnade sig på olika nivåer åt att bygga både det perfekta hemmet och de goda medborgarna. Men hur såg medborgarna på saken?

Jo, det förekom klagomål. Det rörde sig om dock sällan om boende själva som klagade. Vanligare var att hyresvärdar upplevde inspektionen som störande. Och så fanns det stockholmare som tyckte att skattepengar och kommunala tjänstemän kunde användas bättre. Wolf E Carell, skickade 1956 i slutet av augusti ett brev till inspektionen och dess dåvarande chef, läkaren Knut Alin. Han var ”högeligen förvånad” över att Knut Alin ägnade sig åt att skriva brev om söndriga fönster och avbrutna kakelugnshaspar. Det var ärenden för vicevärdar och portvakter snarare än hälsovårdsnämnden. Kommunala verksamheter borde i stället ägna sig åt att förhindra att mat skämdes och därmed gjorde människor sjuka.

Carell hade inget med just detta fall att göra. Däremot hade han av någon anledning fått fatt i det brev som Alin skrivit till värden för Högalidsgatan 48B, där några hyresgäster beklagat sig över sin sits. Alin hade funnit klagomålen rimliga och bett hyresvärden åtgärda ett fallfärdigt fönster och en dålig hasp. Dessutom var båda lägenheterna utrustade med en rad andra fel, som inrykande kamin, gulnade tak, dåligt underhållna fönster, sprickor i taket med mera.

Att det förekom klagomål mot den typ av insatser som hälsovårdsnämnden och inspektionen sysslade med, blir mer tydligt om man vänder sig till fackorganet Hygienisk Revy. Här diskuteras de ärenden som Regeringsrätten dömt till nämndernas och därmed bostadsinspektionens nackdel. Fallen visar att det trots allt fanns protester mot inspektionen.

I några fall gick motståndet mot hälsovårdsinspektionen så långt att inspektionen fick handräckning av polisen. Så gjorde man exempelvis då en hyresvärd i Örby, strax söder om Stockholms innerstad under 1950-talet vägrade ge inspektionen tillträde till det lusthus som han hyrde ut. Saken slogs upp i tidningarna. Hyresvärden, som själv menade sig kämpa för privatlivets helgd och frihet, vann dock ingen sympati, eftersom han slagit mynt av bostadsnöden. I stället framstod inspektionen som hjältemodiga eftersom de ställt sig på de utsattas sida. Och det var ingen slump. Inspektionen hade ägnat hela seklet åt att bygga upp en bild av sig själva som hyresgästernas vän. Även om de stampade in över tröskeln till det enskilda hemmet och därmed in i det privata, var syftet – hävdade både de själva och inspektionens försvarare – att hjälpa folk att må bättre. Kontroll och upplysning, hjälp och skyldigheter gick hand i hand. Och alla ingrepp motiverades med kollektivets eller det allmännas bästa.

Klagomålen på inspektionen kunde därför också gå ut på att de gjorde för litet. En hyresgäst skickade 1952 ett brev till inspektionen där hon meddelade att hon sedan 1947 haft kontakt med inspektionen för att försöka komma till rätta med buller i sin lägenhet. Någon hjälp hade hon inte fått. Visserligen hade inspektionen sänt dit någon för att se vad som var fel vid tre tillfällen (1948 och 1947), men det hade aldrig lett vidare. Hon var kritisk till att man som medborgare inte fick bättre service av myndigheterna när man betalade så pass mycket i skatt.

Vid ett par tillfällen klagades det också på inspektionens – och då särskilt de anställda assistenternas uppträdande. Axel Danielsson på Lilla Essingen var 1945 upprörd över inspektionens Ebba Ahlzéns beteende och bryska ton. Han och hans familj hade fått klagomål från sina grannar på sina barn. Men när inspektionen kom sov barnen och hustrun var inte klädd. Ändå hade de insisterat på att få komma in. När hustrun vägrat släppa in inspektionen, hade Ebba Ahlzén kastat in ett av inspektionens flygblad – troligen ett som handlade om att inte störa grannar – och uppmanat fru Danielsson att genast ta upp det. Följderna av besöket, var enligt Axel Danielsson att hans hustru som redan tidigare varit ”ganska nervös” av det ansträngande arbetet att sköta tre barn utan hjälp och av grannarnas bankningar och telefonpåringningar, hade blivit sjuk. Hemmets skötsel hade försämrats, menade han, och klandrade inspektionen. Slutligen var han upprörd över att de tvingades ställa upp som om det vore en plikt att alltid omedelbart ställa upp för nämndens tjänstemän.

Andra hade liknande klagomål. 1950 skrev en man att han ”i 30 år har jag lidit av S.S.H. tyrrani och småkittslighet mot en privat fastighetsägare och industriledare …”(sic.).

Här klev först filantroper in över det privatas tröskel, under förevändning att göra hemmet bättre. Filantroperna blev till kommunala tjänstemän, som hade rätt att kliva in och enligt lagen skulle det. Kurserna blev i vissa fall obligatoriska. Och få klagade. Varför? För att det var uselt så klart, för att man var van, för att interventionen gick hand i hand med så många lockande förbättringar. Så utvecklades också inspektionen från en kontrollerande instans till ett ställe dit man gick med sina bekymmer och klagomål. Hemmet invaderades med hembesök, hemkonsulenter och heminspektioner. Experter skulle lära folket inte bara att bo bra och rätt, utan också att bostaden var en privat sfär.

Folket lärde sig dessutom att bo på det sätt som experterna ville. Bostaden blev mer privat – inneboende försvann. Hemmen blev renare, ljusare, bättre ventilerade och mindre trånga i takt med att folk fick det bättre. Dessutom tar vi i dag av oss skorna inomhus, skiljer på ren och smutsig tvätt liksom på ytterkläder och innekläder. Precis som inspektionen och experterna ville. Ljust och fräscht, är det, och de allra flesta barn har eget rum.

Nå, så då tillbaka till ingångsfrågan. Om detta – bostadsinspektionen, bokurserna och upplysningen – är social ingenjörskonst i praktiken, kan man då säga att det är på väg tillbaka?Neo nr 6 2012 essä Jenny Björkman citat2

Nej, det måste konstateras att det inte är samma sak då som i dag i Norra Djurgårdsstaden. Först och främst handlar det om den frivillighet som präglar det som sker i dag. De som bosätter sig i Norra Djurgårdsstaden gör det av fri vilja, de tvingas inte dit till följd av usla bostadsförhållanden eller liknande. Bostadsinspektionen, vicevärdinnorna eller för den delen besöket hos en kommunal bosättningskonsulent, var aldrig helt frivilliga. Tanken var att alla mindre hushåll skulle besökas. Eventuell frivillighet bestod framför allt i att man kunde låta bli att öppna dörren – och det med risk för att senare få besök av inspektionen igen, men då med polisen i släptåg.

Bostadsinspektionen under det tidiga 1900-talet riktade sig dessutom till fattiga och mindre bemedlade, även om det sällan sades rakt ut. De som ansågs bo sämst och vara i störst behov av upplysning befanns sig om inte på samhällets botten, så inte långt därifrån. De skulle lära sig att städa, tvätta och sköta sig i mer än en bemärkelse. De som man tänker sig ska flytta till Norra Djurgårdsstaden tillhör i jämförelse en elit som vill och kan satsa på att ligga i framkant vad det gäller miljötänkande. Här ska föregångare bo, de som är beredda att satsa extra, entusiaster, som frivilligt utsätter sig för att uppfostras. De olika gruppernas ställning och status i samhället är således milsvid.

När allt detta är sagt kan man också se några likheter. Bostadsinspektionen och det tidiga 1900-talets intensiva intresse för hemmet och bostäderna handlade om hälsan. Folkhälsan, och därmed samhället, skulle bli bättre. Det goda syftet uppvägde eventuella ingrepp i det privata. De mångas – kollektivets – rätt att få det bättre, var viktigare än några fås privatliv.

Också i Norra Djurgårdsstaden handlar det om de goda syftena och om de mångas fördelar med att man som enskild gör en del uppoffringar. Då var det hälsan, i dag miljön, och både hälsan och miljön kan kräva kortsiktiga uppoffringar för långsiktiga vinster.

Så finns det ju förstås likheter mellan hur man går till väga. Bokurser, upplysning, propaganda. Det fanns då liksom i dag. Däremot är tilltron till experter inte densamma. Få skulle öppna dörren för en kommunal bostadsinspektion i dag. Och ingen skulle väl ta av sig skorna på uppmaning av en kommunal tjänsteman, som mer eller mindre vänligt knackade på dörren.Essä Jenny Bjärkman Norra djurgårdsstaden citat Neo nr 6 2012

Kanske kan man emellertid fundera på vad som händer i framtiden. Vilka skäl är tillräckligt goda för att släppa in myndigheterna i våra hem med rätt att granska hur vi lever? Barnmorskor kan fortfarande göra hembesök hos nyblivna föräldrar. Kan miljöhoten leda till något liknande? Kommer Norra Djurgårdsstaden att bli ett ideal för hur man påverkar människor att göra rätt? Är det möjligt att det införs särskilda miljöinspektörer som knackar på och hjälper oss att leva mer hållbart – som rotar i våra sopor, sätter sig ner vid köksbordet och diskuterar framtiden och fördelarna med mer hållbara miljövänliga livsstilar?

Den sociala ingenjörskonsten (tillsammans med ekonomiska förbättringar) var lyckad. Men den var det till priset av ingrepp i det privata som få skulle accepterat i dag. När politiker i dag uttalar sig om att boskolor och mer press på de boende att själva bidra till ett hållbart samhälle är framtidens melodi, har de på sätt och vis lärt sig av historien, för boskolorna satte spår.

Idén om att samhällets förändring börjar i hemmen finns också kvar. Men det är inte samma sociala ingenjörer som för ett halvsekel sedan: frivilligheten är trots allt så mycket större. Och kanske har vi lärt oss inspektionens läxa om att hemmet bör vara privat. För är hållbart boende ett tillräckligt starkt incitament för att öppna dörren? Ja, om man ska lyckas så bör man som det tidiga 1900-talets inspektörer se till att knyta de goda sidorna, vinsterna tydligt till ingreppen. Den som har något att vinna blir mer benägen att öppna sitt hem.

Jenny Björkman

Jenny Björkman Fil dr i historia

Knuten till Samtidshistoriska institutet, och har forskat om bland annat alkoholpolitik, socialpolitik och bostadspolitik, och nyligen medverkat i Sveriges Historia 1925–1965 (Norstedts).

Artikeln publicerad i Neo #6 - 2012

Lämna en kommentar