Maran Turner

”Sluta aldrig upprepa deras namn”

Hon är en av världens främsta människorättsadvokater med klienter som Nobelpristagarna Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo. Neos Paulina Neuding åkte till New York och träffade Maran Turner för att ta reda på vad Sverige kan göra för de fängslade svenskarna Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson.

av Paulina Neuding

Du har som advokat försvarat en mängd samvetsfångar världen över, bland andra burmesiska Aung San Suu Kyi och kinesiske Liu Xiaobo som båda har fått Nobels fredspris. Du beskriver arbetet som en fråga om både juridik och kommunikation. När det kommer till det senare – vad fungerar egentligen? Vad är ditt råd till människor som är engagerade i enskilda fall?

– Den som skriker högst och mest vinner. Så är det nästan alltid.

När fungerar det inte att skrika högt?

– Jag kommer inte att nämna några länder specifikt, men jag har varit med om att representanter för regeringarna i EU och USA har låtit oss på min organisation Freedom Now veta att ett högljutt försvar från vår sida kan försämra möjligheterna till frigivning av en klient.

– En del diktaturregimer blir besvärade av försvarskampanjer för samvetsfångar, men vill samtidigt inte ge intryck av att de viker ned sig för internationella påtryckningar. Då kan resultatet bli att de vägrar släppa våra klienter, för att liksom inte tappa ansiktet.

Hur agerar ni då?

– I de lägena använder vi oss av vad vi kallar ”blixtförsvar”. Vi publicerar debattartiklar, håller tal och lobbar mot amerikanska eller europeiska makthavare att lyfta frågan offentligt. Sedan håller vi tyst. Inte för evigt, men en stund. När jag säger tyst, menar jag tyst i det offentliga. Vi fortsätter att hålla kontakt med politiker och verka för att de lyfter frågan vid varje möte med det berörda landet.

– Exempelvis lyfter utrikesminister Hillary Clinton och alla departementsföreträdare under henne frågor om våra fall vid varje möte med kinesiska och uzbekiska utrikesministrar. Det blir besvärande för dem. De vill tala om olja eller transitrutter – frågor som ligger i deras intresse, men får i stället diskutera enskilda samvetsfångar.

I Sverige pågår en diskussion om huruvida man ska hålla en hög profil i fallet Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea, eller om det kan riskera att göra det svårare för den eritreanska regeringen att släppa honom. 

– Det är någonting vi aldrig kan vara säkra på, någon one size fits all-lösning finns inte. Det är därför vår organisation skräddarsyr försvarsstrategin från fall till fall. Det finns fall där man måste ta ett steg bakåt och dämpa sig. Men man slutar aldrig att jobba med fallet.

– I slutänden är det alltid internationell uppmärksamhet som friger människor. Det blir tydligt i fallet Ahmad Batebi i Iran. Han satt fängslad i nio år efter studentprotesterna men frigavs förra året tack vare att hans namn fanns överallt i internationella medier. Det gjorde inte de han åtalades tillsammans med. De försvann.

Så det finns i regel ett värde i att medier driver kampanjer för enskilda fångar, som svenska medier har gjort avseende Dawit Isaak? 

– Ja, de fångar vars namn inte nämns har ofta ingen chans att bli frigivna.

Hur tycker du att man ska agera i fallet med de två svenska journalisterna som sitter anhållna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson? 

– Jag kan inte fallet i detalj, men generellt sett måste försvaret engagera utrikesdepartementet. Det görs bäst genom att försvararna lyfter frågan i medierna och genom direktkontakt med myndigheten. De ansvariga på departementet måste ständigt ställas till svars om vad de gör för att fria journalisterna. 

– För advokaten på plats i Etiopien är det av yttersta vikt att man får en uppfattning om huruvida rättsprocessen överensstämmer med internationell lag. Fallet kan nämligen anmälas till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som skulle kunna öka pressen på Etiopien.

Hur gör man för att öka chanserna för att FN:s arbetsgrupp ska slå fast att det skett felaktigheter?

– Det handlar dels om juridiskt försvarsarbete, men också om lobbyarbete. Även här gäller det att  lobba mot politiker både i  Sverige och i EU.

Utifrån vad du har sett av den svenska regeringens agerande i ditt arbete – tycker du att vår regering är bra på att hantera den här typen av frågor?

– I fall som jag har arbetat med har jag upplevt den svenska regeringen som väldigt hjälpsam. Men det krävs mycket jobb för att få den engagerad.

Kan du förklara hur den juridiska sidan av arbetet går till rent konkret? Hur arbetar en advokat från en västerländsk demokrati med rättsfall i främmande diktaturer?

– I de flesta fall som jag har jobbat med har det funnits en inhemsk advokat med i bilden. Till skillnad från dem är vi på Freedom Now inga experter på det enskilda landets lagstiftning, utan vi bistår främst med expertis på internationell lag.

– Saken är den att det i flera länder saknas ordentliga juridiska bibliotek och tillgången till internet kan vara mycket begränsad. Det gör arbetet rent praktiskt väldigt svårt för den lokala försvararen.

Så ni pläderar aldrig i de berörda ländernas domstolar?

– Vi arbetar alltid bakom kulisserna genom att stödja de lokala försvararna. Advokater kan inte bara gå in i andra länders domstolar utan att ansöka om det, och ansöker man så får man i regel avslag. Vi kan alltså inte bara storma in och säga att vi tar över.

– Det har hänt att vi har haft en känd person som har engagerat sig i ett fall, och då har vi övervägt att lyfta fram den personen. Och då är vi alltså fullt medvetna om att domstolen kommer att ge avslag på vår ansökan. Vi talade om att göra det i ett fall i Uganda enbart för att Cherie Blair, Tony Blairs fru, var försvarare. Men det har vi alltså inte testat än.

Hur utvecklar du dina relationer med amerikanska makthavare?

– Det bästa sättet är att uppvakta politiska beslutsfattare. Jag brukar ringa upp det amerikanska utrikesdepartementet och kolla att deras handläggare är medvetna om ett enskilt fall. Ofta byter vi information med varandra, jag har fått flera fall från just handläggare.

– Det är desto svårare att nå högre i hierkarkin på departementet, men det handlar om att hitta inflytelserika allierade som kan påverka mer än vad vi kan. Vi träffar medarbetare till senatorer, kongressledamöter och anställda på departementen. Du skulle bara veta hur många av dem som blir personligt involverade i våra fall!

Lobbar ni mot FN också?

– Absolut. I två fall som vi jobbade med från Kamerun försökte vi nå FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som var på väg till landet just då för att diskutera millenniemålen. Vi lyckades förmå en amerikansk senator att hjälpa oss och strax innan generalsekreteraren landade fick vi ett meddelande om att han skulle ta upp fallen. Ban Ki-moon talade med Kameruns president i 40 minuter. Halva tiden gick åt till att behandla våra fall.

Hur avgör ni vem eller vilka ni ska rikta er till?

–  Det beror på hur det enskilda fallet ser ut. När vi exempelvis arbetade med en klient från Bahrain valde vi att fokusera våra påtryckningar på den amerikanska regeringen, som har goda förbindelser med Saudiarabien, som i sin tur har stort inflytande i Bahrain. Men det gjorde vi inte när vi arbetade med ett fall på Kuba, eftersom det bara skulle vara slöseri med tid.

Din klient Aung San Suu Kyi frigavs från sin husarrest av den burmesiska regeringen 2010. Varför tror du att man bestämde sig för att släppa henne?

– Jag önskar att jag kunde säga att det var tack vare de massiva internationella påtryckningarna mot Burma. Men dessvärre är svaret mer komplext. Det handlade mycket om tajming. Hon blev frigiven först när valet i landet var över och var därmed ofarlig för regimen.

Hennes fall är ett av världens mest uppmärksammade, inte minst sedan hon fick Nobels fredspris 1991. Omvärlden hade alltså ögonen på den burmesiska regimen, men hur arbetade ni rent juridiskt?

– Vi var tvungna att utgå från burmesisk lag i hennes fall. Burma är inte med i något regionalt nätverk och har heller inte ratificerat  FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, ICCPR, så vi hade alltså bara burmesisk lag att tillgå. Och den tillåter frihetsberövande utan dom i fem år. Efter fem år  kunde vi alltså hänvisa till den burmesiska lagstiftningen i vår överklagan. Det var första gången vi fick någon respons överhuvudtaget från regeringen i landet. Tekniskt sett frigavs hon alltså i slutet på sin anhållning.

Det var alltså ett sätt att ge regeringen möjlighet att frige henne utan att, som du säger  ”tappa ansiktet”?

– Exakt. Det är någonting som vi försöker göra i förhandlingar med den här typen av länder. Man måste erbjuda dem en möjlighet att frige ens klient utan att de behöver medge sitt misstag. Det är därför som man måste ge en för dem legitim anledning till frigivning.

Hur arbetar du med Liu Xiaobos fall?

–  I hans fall har vi huvudsakligen fokuserat på det juridiska försvaret. Vi lämnade in ärendet till FN:s arbetsgrupp om godtyckligt frihetsberövande, som kom fram till att fängslandet av Liu Xiaobo och hans fru var godtyckligt. Vi använde utslaget för att få mer uppmärksamhet till fallet.

– Men sådana utlåtanden löser inte fallet utan är bara ett redskap för oss. Vi kan trycka på fakta om fallet vid förhandlingar, men det väger aldrig lika tungt som när vi har FN-uttalanden att luta oss mot.

Liu Xiaobo är ett känt fall, är det möjligt för Kina att släppa honom utan att tappa ansiktet?

– Det är det som är det kluriga. I samband med Nobelceremonin fanns det inte en chans att de skulle frige honom.

– Men man vet aldrig med Kina. Regimen frigav konstnären Ai Weiwei för att folk blev fullkomligt galna över att han satt fängslad. Utländska regeringar hade rest frågan och medierna likaså. Han var överallt, ändå släppte de honom, utan att ge intryck av att tappa ansiktet.

– Så ja, jag tror att Kina kan släppa även Liu Xiaobo. Ai Weiweis frigivande ger hopp om det.