Slut på Bling-Bling

av Ester Pharasyn

Nicolas Sarkozy gjorde ett av sin presidentperiods största strategiska misstag redan samma kväll som han firade valsegern den 6 maj 2007. Femtiosex speciellt inbjudna gäster hade samlats till en lysande bankett på en av Paris mest exklusiva restauranger, Fouquet’s på paradgatan Champs-Élysées. Där minglade kändisar, mediepersonligheter och de allra rikaste företagsledarna och affärsmännen i landet; ett koncentrat av fransk stjärnglans och extremt stora förmögenheter. För Sarkozys politiska motståndare blev lyxmiddagen på Fouquet’s en stark symbol både för hans personlighet och för hans politik. ”Gänget från Fouquet’s” blev benämningen på den penningstarka och inflytelserika elit som Sarkozy omgav sig med under sin tid som Frankrikes president. Endast det sista året före valet 2012 försökte Sarkozy utge sig för att vara ”folkets president”, till allmänt löje och förvåning.

Gästlistan från kvällen på Fouquet’s är ett fascinerande dokument. Den har oavbrutet granskats i medierna, till exempel i journalisterna Ariane Chemins och Judith Perrignons bok La Nuit du Fouquet’s (Fayard 2007), och tjänat som underlag för vetenskapliga studier av de superrikas lönsamma vänskap med Sarkozy. Där finns män vars namn är synonyma med franska storföretag, som till exempel Serge Dassault, vd för både flygplanstillverkaren Dassault Aviation och högertidningen Le Figaro, och Martin Bouygues, vd för telekomföretaget Bouygues Telecom och största aktieinnehavare i tv-kanalen TF1. Andra namn på listan är Frankrikes mest förmögna person Bernard Arnault, vd för lyxkonglomeratet LVMH där bland annat varumärket Louis Vuitton ingår, och Vincent Bolloré, miljardär och vd för kommunikationsföretaget Havas.

En annan, men betydligt mindre, kategori av gäster är de politiska vännerna. Lojala följeslagare från presidentvalskampanjen 2007 som François Fillon, Christine Albanel, Roger Karouchi och Rashida Dati, som snart belönades med ministerposter eller andra toppuppdrag i regeringen trots att man i en del fall kunde ifrågasätta deras lämplighet.

Ett tjugotal av de närvarande den kvällen kom under de följande åren att bli belönade med den franska statsorden Hederslegionen.

Dagen efter flög Sarkozy till Malta för att kryssa ombord på en lyxyacht tillhörande Vincent Bolloré. Därmed valde han bort att högtidlighålla andra världskrigets slut den 8 maj 1945 i sällskap med den avgående presidenten Jacques Chirac. Sarkozy förklarade sin frånvaro med att han inte ville medverka till en bild av ”en republik med två huvuden”, men imagemässigt var det en katastrof. Vad som skulle bli den nye presidentens mest impopulära drag hade blottats på rekordtid.

Sarkozy lyckades sedan aldrig befria sig från det snabbt etablerade öknamnet ”Le Président Bling-Bling” – bling-bling-presidenten – och sågs till slut allmänt som personifieringen av en ytlig, amerikaniserad och nyrik kultur. Han fick kritik för sitt öppna förakt för den franska litteraturen och ansågs obildad. Han uppträdde i shorts, bar vräkiga klockor, spegelsolglasögon och en t-shirt med texten ”NYPD” (New York Police Department). Han lät sig till råga på allt intervjuas svettig efter joggingturer.

François Hollande har från första stund vinnlagt sig om att vara Sarkozys motsats i allt detta. Hans första löfte som nytillträdd president i maj 2012 var att för samhället och politiken upprätta ”en ny hierarki av värden, med forskning, vetenskap, intelligens, lärande och undervisning i toppen.” ”Det är dessa dygder”, slog Hollande fast i sitt första tal, ”som kommer att vara de mest erkända och mest respekterade, betydligt mer än pengar.” Talet hölls strategiskt vid foten av en staty över 1800-talspresidenten Jules Ferry, som byggde upp republikens undervisningssystem och gjorde det avgiftsfritt, konfessionslöst och tillgängligt för alla. Hollande vände sig till Frankrikes lärare och forskare med ett kraftfullt ”Merci à la Recherche!” (”Ett tack till forskningen!”). Han upprepade sitt vallöfte att anställa ytterligare 60 000 lärare i den offentliga sektorn, och slog fast att skolan är republikens starkaste verktyg för jämlikhet, ett vapen för rättvisa. Efteråt begav han sig, i sällskap av Marie Curies två barnbarn, till det naturvetenskapliga forskningsinstitut som bär hennes namn och nedlade en krans vid hennes staty. Det var en stark symbolisk markering mot den anda som präglade föregångarens maktinnehav.

Hollande har den typiska bakgrunden för en medlem av den politiska klassen. Han är utbildad i de elitskolor som formar statens tjänstemän och företagsledare, och som nyligen skildrades i den franska tvserien En lysande framtid. Han fick tidigt den socialistiske presidenten Mitterrands uppmärksamhet och ansågs på 1990-talet vara en av hans protegéer.

Sarkozy kom i den meningen utifrån och var helt oskolad i de manér som fordras av en man med Frankrikes högsta ämbete. För honom gick vägen till makten från en enklare medelklassbakgrund via studier i juridik och statsvetenskap. Okuvlig ambition och en exceptionell talang för att bilda allianser möjliggjorde en snabb politisk karriär. Men med sin revanschlystnad, impulsivitet, smak för lyx och maktutövning genom vänskapsförbindelser var Sarkozy mer trovärdig i rollen som feodalherre än fransk statsman.

Hollande har en mer nedtonad karaktär, som hans politiska motståndare både i högern och vänstern ofta har förväxlat med svaghet och obeslutsamhet. Serge Raffy, politisk journalist på tidningen Le Nouvel Observateur, gav i maj i år ut biografin Le President: François Hollande, Itinéraire sécret (ungefär ”Den hemliga färdvägen”, Fayard 2012), som han har arbetat med de senaste två åren. Med all sannolikhet hade Raffy tänkt sig en annan titel från början; när han började skriva var Hollande uträknad och ansågs internt sakna politisk framtid. Det förlusttyngda franska socialistpartiet var försvagat av inre stridigheter och behövde en ledare med auktoritet.

Raffy har erkänt att han sökte upp Hollande därför att han ville skildra resan nedåt. Han mötte en fascinerande motsägelsefull man; en blid och intelligent person som genomskådade och roades av journalistens vinkel. Ännu hade Hollande inte av omständigheterna givits möjligheten att stiga fram och visa sitt rätta politiska jag. Fram till den sista stora tv-debatten var Sarkozy övertygad om att han skulle kunna krossa Hollande i direktsändning. Han var inte ensam. ”Personne ne m’a vu venir” (”Ingen såg mig komma”), har Hollande själv sagt (Quest-France 7/5 2012). Från att ha avfärdats som en vekling framstod han i slutdebatten som en man som redan var president.

En rad yttre faktorer underlättade Hollandes vägen till makten: Den av finanskrisen skapade misstron mot sittande politiker, det mycket starka allmänna missnöjet med Sarkozy och inte minst den skandal som undanröjde socialistpartiets favorit till presidentposten, Internationella Valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn, som anhölls i New York i maj 2012 misstänkt för våldtäkt på en hotellstäderska. ”2009 ansågs [Hollande] inte ens viktig nog att bli inbjuden till Strauss-Kahns galaliknande födelsedagsfest”, konstaterar Raffy.

Inför presidentvalskampanjen genomgick Hollande något av en metamorfos. Han magrade drastiskt och hans ansikte fick ett nytt stramt och allvarligt drag. Han tycktes axla den storslagna värdighet som traditionellt burits av alla stora franska statsmän och förkroppsligade i och med det något välbekant och förtroendeingivande. Han bröt kraftfullt av mot ”bling-bling-högern” men lika tydligt mot dess glamorösa motsvarighet i hans egna led, den ”kaviar-vänster” som främst representerades av Strauss-Kahn.

Efter valet har Hollande gett intryck av att vilja begrava det politiska arvet efter Sarkozy så snabbt som möjligt. Han avstod från att välvilligt sammanfatta den avgående presidentens gärning i sitt installationstal, vilket var ett tydligt avsteg från formen. Han nöjde sig med att önska Sarkozy lycka till ”i sitt nya liv”. Sarkozytrogna rasade över etikettsbrottet och anklagade den nye presidenten för att vara hämndlysten.

Det är i alla fall uppenbart att Hollande har föresatt sig att attackera de politiska och ekonomiska värderingar som hyllades under Sarkozy. Hollande har redan skjutit in sig på de grupper som passat på att berika sig själva under Sarkozy-eran. Sarkozy höjde sin egen lön med 172 procent. En av de första åtgärder Hollande vidtog var att sänka sin egen och sina ministrars löner med 30 procent. Efter detta har han gjort klart att ingen vd i ett företag där franska staten är storägare ska tillåtas tjäna mer än 20 gånger så mycket som den lägst betalda medarbetaren, vilket kommer att innebära en dramatisk lönesänkning för de högst betalda vd:arna i offentliga företag.

I dag minns fransmännen Sarkozy som en president som underblåste samhällsskillnader och gynnade sina egna vänner. Mot detta ställs nu Hollandes strama framtoning, och hans betonande av republikanska dygder som rättvisa och likabehandling. Så är det tänkt att förtroendet för den franska staten ska återställas.

Artikeln publicerad i Neo #5 - 2012

Lämna en kommentar