Skolan

Kommunalt anställda lärare bereder vägen för barbari, friskolorna är en krigsförklaring och de som ville avskaffa agan var opraktiska ideologer. Det uppväxande släktets daning är en ständig stridsfråga. Men ämnena som konflikten gäller har varierat genom åren.

av Mattias Svensson

1947: Barnaga

”Värdet av det ideologiska patos, som synes ha varit den främsta drivkraften, då det gällt aktioner för ett agaförbud, har utredningen inte haft möjlighet att närmare undersöka.”

1947 års Skoldisciplinutredning landade av pragmatiska skäl i att även fortsättningsvis tillåta kroppsaga (i folkskolan), i enlighet med lärarkårens önskemål. Den samtidiga parlamentariska 1940 års skolutredning ansåg däremot att ”Kroppslig bestraffning må under inga omständigheter förekomma.” I pressdebatten påstods motståndarna till aga uppmuntra slapphet och tygellöshet, medan förespråkarna kallades rottingpedagoger och anhängare av knektdisciplin. Aga i skolan förbjöds 1958.

 

1956: Sex

”dansen, jazzen, knuttar, raggare, nya idolbilder”

Några av de risker som den första handledningen i det obligatoriska ämnet sexualkunskap, från 1956, varnar för. Källa: Agneta Nilsson Undervisning om sexualitet och samlevnad (Vägval nr 4 – 2008)

1963: Kristendomsundervisning

I 1963 års förslag till ny gymnasiereform skulle kristendomsämnet skäras ned mycket kraftigt och bli religionskunskap. Till ämnets försvar mobiliserade Samkristna skolnämnden en namninsamling mellan 15 oktober och 1 december 1963. Den gav 2,1 miljoner underskrifter. Det var då den största namninsamlingen i Sveriges historia och sågs som en betydande seger.

”Kulturradikalismen har fått underkänt med överväldigande majoritet.” skrev rektor Torsten Nilsson triumferande i Dagen (20/1 1964) med udden mot storstädernas kvällspress vars ”nakenhets skam [nu var] uppenbar” då de ”inte representerar några andra än sig själva och en liten grupp likasinnade.”

I storstadspressen kunde man mest läsa syrliga notiser om hur namninsamlingen engagerat 7-åringar eller JO-anmälts för att en sjukhuspräst samlat underskrifter bland omyndigförklarade. Aftonbladet kontrade även med en enkätundersökning bland de närmast berörda: eleverna. ”Elev-nej till aktionen för Gud i skolan” blev framsidesrubriken (18/11 1963). Av 121 elevråd var det bara 19 som stod närmare samkristna skolnämnden än gymnasieutredningen. Även gymnasieutredningen pekade på att bland eleverna hade kristendomsämnet lägst andel som ville läsa det alls eller ”många timmar i veckan” bland alla obligatoriska ämnen.

De kristna verkade dock inte känna sig som vinnare, namninsamlingen till trots. Snarare beskrev tidningen Dagen att alltsedan 1919 har ”skolreformer gått med raska steg i avkristningens tecken.” De nämner ”katekesens försvinnande, införandet av skoldansen, sexualundervisningen, borttagandet av morgonandakterna, införandet av regelrätt teaterundervisning” utöver kristendomsämnets avskaffande. Rubriken på ledaren (24/1 1964) är ”Nytt politiskt parti?”.

Senare samma år bildas Kristdemokraterna.

 

1989:Kommunaliseringen

”Vi dör med stövlarna på”, ”Arga och gråtande lärare”, ”Persson vann mot lärarna”. Rubrikerna var dramatiska när beslutet att ge kommunerna ansvar för lärartjänsterna fattades i riksdagen den 8 december 1989. Vreden mot den nytillträdde socialdemokratiske skolministern Göran Persson var stor. Tusentals lärare demonstrerade utanför riksdagen.

– Han har förödmjukat oss och splittrat lärarkåren. I dag kan vi inte ens träffa våra TCO-kollegor som jobbar i samma skola. Jag förstår inte hur vi någonsin ska kunna arbeta tillsammans, säger adjunkt Ingrid Berléen till Dagens Nyheter (8 december).

Det var många saker som diskuterades kring skolan. Ett nytt avtal stipulerade obligatorisk närvaro i skolan för lärarna även utanför lektionstid. TCO-anslutna lärares stöd hade vunnits genom löften om mindre undervisningstid. Andra lärare var arga över att akademiska kunskaper inte värderades, utan att målet var att alla grundskolelärare skulle ha samma slutlön. De var inte gladare inför utsikten att få kommunerna som arbetsgivare.

– Jag är rädd att vår yrkesidentitet försvinner och att vi lärare utnyttjas till att sköta någon slags tonårsdagis i stället för att förmedla kunskaper, sade Ingrid Berléen.

Lika arga var delar av oppositionen. Folkpartiledaren Bengt Westerberg menade i riksdagsdebatten att arbetstidsavtalet var att ”tvinga lärarna till kollektiv kvarsittning.” Moderatledaren Carl Bildt citerade Sven Delblanc om att ”ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari.” Båda krävde Göran Perssons avgång.

Persson själv tycktes inte ta åt sig. Han kontrade att ”ansvaret kommer att falla tungt på dem som drivit den orättfärdiga hetskampanjen” och påpekade att ingen egentligen hade någon principiell invändning mot att decentralisera läraransvaret till kommunerna. Efter sex timmars debatt kom förslaget att röstas igenom av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna. Persson var nöjd:

– Just nu har jag lite huvudvärk. Men jag är glad att vi har debatterat denna jättefråga som ingen vågat ta itu med tidigare.

 

1992: Friskolorna

Sent på kvällen den 9 juni 1992 debatterades friskolor i riksdagen. Förslaget från den borgerliga regeringen var att en så kallad skolpeng på 85 procent av kommunernas genomsnittskostnad skulle kunna följa elever som valde skolor med annan huvudman än kommunen, även privata företag.

Skiljelinjerna var tydligare än i dag. Socialdemokraten Eva Johansson såg förslaget som en krigsförklaring ”mot själva grundidén med en skola för alla barn”. Moderater, folkpartister och kristdemokrater kontrade med att Sverige nu levde upp till FN-stadgan om föräldrars rätt att välja skola.

Så långt känns argumenten igen. Till de mer yviga inläggen hör vänsterpartisten Björn Samuelsons kritik mot skolpengskonstruktionen som ”en detaljstyrning och en centralisering som skulle få både Bresjnev och Kosygin avundsjuka,” liksom nydemokraten Stefan Kihlberg som kallade regeringens proposition ”ett av de mera kraftfulla försöken att ta kål på jantelagen och socialdemokratiskt symmetritänkande.” Värt att notera är också att företrädare för ett regeringsparti valde att helt avstå debatten – skolpengsförslaget var kontroversiellt för Olof Johanssons Centerparti.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar