Recension:

Sju dagar kvar att leva

Carina Bergfeldt

av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson recension Carina Bergfeldt Sju dagar kvar att leva en berättelse om brott och dödsstraff Neo nr 3 2015Bengt Ohlsson recension Carina Bergfeldt Sju dagar kvar att leva en berättelse om brott och dödsstraff Neo nr 3 2015

Ärligt talat är jag lite irriterad på den här boken redan innan jag börjar läsa den. Jaha, ett reportage om dödsstraffet i USA. Vad är syftet? Att upplysa oss om hur fel det är med dödsstraff? Finns det över huvud taget öppnare dörrar att sparka in?

Dödsstraffet är ett av de populäraste samtalsämnena när det självspelande antiamerikanska pianot plinkar igång. Man behöver aldrig problematisera, aldrig beakta historiska sammanhang eller kulturella kontexter; dödsstraffet passar ypperligt in i bilden av den lågpannade världspolisen som är immun mot logik och statistik. Man kan lugnt lufta sina fördomar och alltid få några sköna likes från Ali Esbati och Lars Ohly.

Men så börjar jag läsa. Och sen är jag fast.

För om det är något Carina Bergfeldt gör så är det att problematisera. Hon slår tidigt fast att USA är den demokratiska nation som avrättar flest människor, femma på världslistan efter Kina, Iran, Irak och Saudiarabien. Samt att de arton amerikanska delstater som inte tillämpar dödsstraff har lägre mordstatistik än delstaterna med dödsstraff (med undantag för Michigan). Och 88 procent av landets kriminologer tror inte att dödsstraffet har någon avskräckande effekt.

Så varför klamrar sig amerikanerna fast vid det?

Bergfeldt träffar fångarna på death row, hon beskriver rummen där de får sina dödliga injektioner, hon intervjuar präster och fängelsedirektörer och hon pratar med anhöriga till såväl mördarna som deras offer.

Bengt Ohlsson recension Carina Bergfeldt Sju dagar kvar att leva en berättelse om brott och dödsstraff Neo nr 3 2015 citat

Vaughn Ross har dömts till lagens strängaste straff för att ha skjutit ihjäl en vit bibliotekarie och en svart prostituerad. Under sina samtal med honom förundras Bergfeldt över att han verkar så glad, trots att han bara har några dagar kvar att leva.

När jag efteråt lyssnar genom hela samtalet gör jag ett streck för varje gång han skrattar. När de nittio minuterna är över har jag gjort åttiofyra streck i anteckningsblocket.

Jag får nästan gåshud när jag läser det där.

Jag ska försöka förklara varför.

Det svåraste med allt skrivande är att du måste vara helt och hållet närvarande i det du skriver – och samtidigt inte. Du måste ha full inlevelse i situationen och texten – och samtidigt vara kylig och distanserad. Du måste kort sagt vara på två ställen samtidigt. Det går ju inte, säger du. Nej, och då förstår du kanske varför författare är såna hispiga människor. 

Ögonblicket när Bergfeldt tar upp block och penna och börjar räkna hur många gånger Vaughn Ross skrattar är ett vackert exempel på hur man är helt och hållet närvarande i ett samtal och en text. Och samtidigt inte.

När hon påpekar hans skrattighet för honom säger han: ”Du måste förstå, jag sitter här, med dig, jag möter en annan människa. Jag är inte i min cell. Jag är glad. (…) Vi lever i konstant isolering annars. Jag vet att när jag går in i cellen och hör den låsas bakom mig kommer endorfinet att försvinna, men just nu är det bara roligt.”

Och hon pratar med Kandy Kirtlands mamma. Den 12 maj 1987 försvann nioåriga Kandy från sitt hem i Texas. Ytterdörren stod öppen. Hennes ryggsäck låg på trappan. Två veckor senare hittades hon på en soptipp. Hon hade bundits med händerna bakom ryggen och dödats med ett skott i huvudet, bakifrån.

När hennes mördare avrättas tolv år senare sitter Kandys mamma och syster och ser på.

”Han flämtade till precis när han dog”, säger systern. ”Det lät lite som när du har astma och inte kan andas. I det ögonblicket, när livet gick ur hans kropp, kände jag rättvisa. Det var som en våg av lättnad sköljde över mig och jag kände att det var över. Han hörde min systers sista andetag och jag hörde hans.”

”Den sekunden när han dog … Det var som att en tyngd lättade från mig”, säger mamman. ”Jag kippade efter andan.”

Samtidigt är hon motståndare till dödsstraff.

”Om någon frågar mig svarar jag att jag är en dödsstraffmotståndare som gagnats av dödsstraffet. Jag kan inte förklara det bättre. Det är känslor. Känslor är inte alltid logiska.”

Sju dagar kvar att leva är både saklig, spännande, saktmodig och djupt oroande. Man blir inte riktigt av med den.

Publiceringsdatum: 2015-09-16
Artikeln publicerad i Neo #3 – 2015

Lämna en kommentar