Geoingenjörskonst

Sikta mot stratosfären

Imitera vulkanutbrott eller odla upp oceanerna med gigantiska planktonblomningar. Idéerna om hur vi kan motverka klimatförändringarna är många, vilda och hotade. Och om vi inte utforskar dem kan det komma tigrar. Hur mycket tigrar som helst.

av Mattias Svensson

Med öl, träningsanläggning och indiskt kök höll forskarna humöret uppe under den kontroversiella expeditionen Lohafex i januari–mars 2009. Men resultatet blev en besvikelse. Foto: K. Saw / Alfred Wegener Institute

Med öl, träningsanläggning och indiskt kök höll forskarna humöret uppe under den kontroversiella expeditionen Lohafex i januari–mars 2009. Men resultatet blev en besvikelse. Foto: K. Saw / Alfred Wegener Institute

Weatherbird II hindrades i sista stund från att bli ett grönt piratskepp. Den tidigare Greenpeaceaktivisten Russ George hade sadlat om till entreprenör och startat företaget Planktos. I november 2007 lämnade han Florida ombord på Weatherbird II med planen att hälla järnfilspån i oceanen omkring Galapagos för att föda upp plankton. På så vis tänkte han bli rik, och rädda världen undan klimatförändringarna.

– Planktos var inte seriösa och de var för tidigt ute. Vi vet ännu inte om det här kan fungera.

Det säger i dag oceanografen Victor Smetacek vid Alfred Wegener Institute for Polar and Marine Research. Hans forskning blev plötsligt politiskt sprängstoff och höll på att stoppas av den ovan nämnda båtfärden. Samma öde har drabbat flera andra forskare som velat söka oortodoxa lösningar på klimatproblemen.Sikta mot stratosfären Mattias Svensson geoingenjörskonst Neo nr 5 2011 citat1

Så vad var det piratfärden handlade om? Sedan Kyotoprotokollet 1997 finns en handel med internationella koldioxidkrediter. För att få rätt att släppa ut en viss mängd koldioxid kan företag i väst betala för att aktörer i andra länder minskar sina utsläpp eller ökar koldioxidupptagen. Tanken är att effektivisera där det är billigast att minska koldioxidutsläppen.

Russ George och Planktos var beredd att ta den tanken ett steg längre. Sedan 1990-talet har forskare noterat att det i ocenanerna förekommer enorma planktonblomningar där plankton tar upp koldioxid. När de dör sjunker en viss andel till havets botten där de lagrar koldioxiden i hundratals, kanske tusentals år. Det som saknas för att planktonen ska blomma är ofta järndamm, som kommer från exempelvis regn eller glaciärer. Genom att tillföra järnfilspån i områden där järn inte blåst dit på naturlig väg är tanken att öka planktonens koldioxidupptag och därmed kompensera för utsläppen. Det var den tjänst som Planktos tänkte ta betalt för.

Planktos och Weatherbird II hamnade i politiskt blåsväder direkt. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA krävde att företaget skulle söka tillstånd för att få dumpa ämnen i vattnet. George ignorerade kravet genom att köra Weatherbird II under utländsk flagg. Men när fartyget vägrades tillstånd att lägga till i Las Palmas på Kanarieöarna gick planerna om intet. Några månader senare tröttnade investerarna och Planktos fick skjuta upp sina planer på obestämd framtid. Weatherbird II såldes och fick sedermera göra sin insats för miljön i Mexikanska golfen i samband med BP:s oljeutsläpp.

Även om inte Planktos lyckades odla upp oceanen sådde de en besvärande tanke. Tids nog kommer någon att ge sig på något liknande.

 

Vad gör vi den dagen någon ger sig på att ändra jordens klimat? Frågan har engagerat flera akademiker på senare år. I stratosfären, den yttre delen av jordens atmosfär på ca 10-50 kilometers höjd, skulle man kunna tillsätta ett skyddande lager av exempelvis sulfat som skulle reflektera någon procent av solens ljus. Tanken är att imitera den nedkylande effekt som uppkommer naturligt vid stora vulkanutbrott. Det skulle teoretiskt sett kunna motverka stora delar av uppvärmningen, även om koldioxidhalten blev dubbelt så hög som i dag. Enligt enkla skattningar kan detta göras till en kostnad som ligger omkring en miljard dollar per år, väl inom ramen för vad en större nation eller till och med en superrik privatperson kan unna sig.

I boken Superfreakonomics jublar författarna Levitt och Dubner. ”När man bara gjort sig av med moralismen och ångesten kokar uppgiften att motverka global uppvärmning ner till ett rent ingenjörsproblem: hur får man upp 34 gallon sulfat per minut i stratosfären? Svar: En väldigt lång trädgårdsslang.” När danske statistikern Björn Lomborgs tanke-smedja Copenhagen Consensus rankade klimatåtgärder hamnade två förslag för att reflektera solljus i topp som de allra smartaste, långt före lösningar som att minska utsläppen av koldioxid och metan.

”Geoingenjörskonstens låga kostnader är så attraktiva att det verkar sannolikt att ett land, eller en liten grupp länder, skulle vilja pröva den någon gång i framtiden, särskilt om vi ser att de värsta farhågorna om klimatförändringarna besannas, ” skrev ekonomen Scott Barett 2007. Sikta mot stratosfären Mattias Svensson geoingenjörskonst Neo nr 5 2011 citat2

Då har de inte räknat med att ingrepp med globala konsekvenser för klimatet också innebär enorma och okända problem. Många tekniker har lanserats som extremt billiga lösningar på idéstadiet, för att i praktiken bli betydligt dyrare när säkerhetsaspekter och komplikationer kommit till. Exempelvis förväntades kärnkraften till en början göra energi tokbilligt. Kritiker har också påpekat den olycksbådande logiken som följer om ingreppen snabbt skulle fungera. Skulle vi någonsin sluta blir följden en oerhört snabb temperaturhöjning eftersom koldioxiden stannar i atmosfären i hundratals, kanske tusentals år. Konsekvenserna blir ännu svårare för människor och ekosystem än vid en långsam anpassning. Vi skulle leva i en Damoklesvärld, tvingade att fortsätta åtgärderna i all framtid.

På motståndarsidan har aktivister vädrat morgonluft. Äntligen har de något nytt och skrämmande att vara emot. Av samma skäl som får en del klimatskeptiker att andas ut och tänker att nu är klimatfrågan löst utan att vi behöver genomgå en obekväm anpassning, menar andra att redan diskussionen om att försöka styra klimatet riskerar att ta fokus från en nödvändig omställning av samhället genom drastiska utsläppsminskningar. Motståndet leds av kanadensiska miljögruppen ETC, som tidigare bekämpat genmodifiering, och samlar allt från konspirationsteoretiker med misstankar om att den amerikanska militären redan låter flygplanen bespruta atmosfären för att styra klimatet, till vänsteraktivister som Naomi Klein och andra som hela tiden sett en samhällsomställning med strikta restriktioner för industrier och handel som självändamål. De fick naturligtvis alla vatten på sin kvarn när en frifräsare som Russ George försökte tjäna pengar på en teknik som ännu inte var mogen.

Stanfordjuristen David Victor är i sin tur bekymrad över denna politiska motreaktion. En global politisk överenskommelse om ingrepp för att styra klimatet skulle förmodligen innebära allt för strikta villkor för forskning och experiment, i värsta fall ett tabu mot alla försök i den vägen. Det skulle inte hindra skrupelfria eller desperata aktörer från att rusa åstad med egna projekt, men väl hindra ansvarsfulla aktörer från att forska och experimentera, skrev Victor 2008. En internationell politisk reglering skulle också innebära att ett beslut fattades som inte var grundat i kunskap, eftersom vi vet för lite. Alternativet är att under öppenhet och konferenser låta normer växa fram i takt med att forskning och experiment lär oss mer om hur planeten fungerar och om vi alls kan styra dess klimat. När någon startar är den klokaste strategin från andra länder att starta egen forskning för att veta mer om vad som väntar och förekomma andra.

 

Starten väntar vi fortfarande på. Medan det stormat i debatten på senare år råder stiltje i den faktiska utvecklingen av de radikala teknikerna.Sikta mot stratosfären Mattias Svensson geoingenjörskonst Neo nr 5 2011 citat3

– Det finns inga större projekt på gång just nu, svarar Ken Caldeira. Han leder Carnegieinstitutets klimatforskning och är en av de mest publika förespråkarna för det som på engelska kallas geoengineering, att med direkta ingrepp försöka ändra jordens temperatur och klimat för att motverka klimatförändringarna från våra utsläpp av växthusgaser. På svenska är det svårt att hitta en term. ”Geomanipulation”, föreslår en kritisk webbsajt med förlaga i motståndet mot ”genmanipulering”. ”Avsiktlig planetär transformering” föreslår Christian Azar, fysiker, klimatexpert och författare till boken Makten över klimatet halvt på skämt. ”Geoingenjörskonst” används i en understreckare i SvD om ämnet, och kanske kan passa, även om ”geoingenjörskap” även används för mer jordnära förändringar.

Kanske är avsaknaden av term lika så bra. Begreppet verkar redan stigmatiserat.

– Ordet är så gott som värdelöst, folk tenderar att använda termen bara för sådant de inte gillar och undanta vad de gillar, menar Ken Caldeira.

Själv bedriver han en del forskning om den mest stigmatiserade av geoingenjörsteknikerna, att på olika sätt öka solreflektionen. Efter en föreläsning 1998 ville han visa att teknikerna var omöjliga för att få slut på diskussionen. I stället visade körningar i avancerade klimatmodeller att de skulle kunna fungera.

– I de mest optimistiska scenarierna kan solreflektion för det mesta och för de flesta människor motverka det mesta av klimatförändringarna från växthusgasutsläpp, även om det kommer att bli regionala variationer. I våra datamodeller kan de här åtgärderna motverka omkring 90 procent av temperaturförändringarna och omkring 70 procent av förändringarna i vattenflödet i floderna.

En nyligen avslutad studie som Caldeira medverkat i visar att metoden att öka molnens reflekterande av solljus över oceanerna inte skulle resultera i samma dramatiska minskning av nederbörden som metoden att släppa ut sulfat i jordens högre luftlager, stratosfären. Det är två metoder vars teknik i alla fall går att skissa på utifrån nuvarande kunskap, som förvisso kommer från förenklade datamodeller som inte fångar molnbildning särskilt bra.

 

Riskerna är förstås betydande.

– Sociopolitiskt är riskerna att kärnvapenbestyckade stater kan hamna i konflikt kring om vi alls ska ge oss på det här, eller kring hur de som kanske skadas kan bli kompenserade.

– Till detta kommer allt vi vet att vi inte vet. Interventioner i naturen är så mycket mer komplicerade än modeller och experiment, och ibland går de åt skogen.

Vad händer om Kina för att undvika en klimatkatastrof ger sig på att leda upp sulfat i stratosfären med konsekvensen att monsunregnen försvinner över grannlandet Indien och miljontals bönder får missväxt? Både åtgärden och konsekvensen är högst tänkbara.

Regionala försök att styra vädret pågår redan i Kina, även om effekten är vetenskapligt omtvistad. I USA avbröts liknande större experiment efter misstanken om en koppling mellan ett statligt försök att få fram regn och en översvämning som dödade 283 människor i South Dakota 1972. Även om en senare utredning visade att det inte fanns någon koppling räcker misstanken för att skapa konflikter och kompensationskrav.

Sådana risker är tillräckliga skäl för att Ken Caldeira än så länge avråder från experiment som är stora nog att påverka klimatet. Teknikerna för att reflektera solljus är så pass effektiva att de av den anledningen är svåra att göra begränsade experiment med, även om de i teorin också är reversibla och går att avsluta.

– Än så länge är vi på forskningsstadiet, menar han.

Men grundforskning för att veta mer är svår att finansiera. Brittiska Royal Society har rekommenderat att en mindre andel av offentliga forskningsmedel till klimatåtgärder ska gå till geoingenjörskonst och frågan har varit uppe i Barack Obamas administration, men hittills utan resultat. Från Bill och Melinda Gates stiftelse har en del medel kommit, men de är främst avsedda för att driva innovationer för ny energi och effektivisering.

Jag frågar vad det stora hindret är för att geoingenjörskonsten ska kunna ta nästa steg. Caldeira menar att det inte är vare sig politiska regleringar, en misstänksam folklig opinion eller brist på goda idéer.

– Det stora problemet nu är brist på pengar.

 

Än så länge är det för tidigt att ta steget upp bland molnen och i stratosfären. Den andra grenen av geoingenjörskonsten handlar om att på olika sätt öka koldioxidupptagningen. En teknik som kan verka betydligt försiktigare.

– Jag tror att det är få som skulle protestera om vi odlar mer skog, säger Christian Azar ironiskt när jag frågar.

Azar är själv kritisk mot det mesta av geoingenjörsteknikerna. I Makten över klimatet nämner han dem bara kort på slutet med invändningen att vi inte ska ge oss på ytterligare ett experiment med planeten som kan få oanade konsekvenser.

– Jag är framför allt kritisk mot föreställningen att det här är en quick-fix eller något vi kan göra i stället för att minska utsläppen och anpassa oss, säger han och redogör för problemen med att partiklar i atmosfären för att motverka uppvärmning måste tillföras i hundratals år, kommer att få konsekvenser på nederbörden och inte motverkar försurningseffekten av de fossila utsläppen.

Samtidigt tycker Azar att kritiken kan gå till överdrift.

– I början av 2000-talet var det protester mot ett försök att lagra några ton koldioxid i havet vid Hawaii. Ungefär vad en bil släpper ut på ett år. Folk for omkring med dekaler ”Don’t dump CO2 in my ocean”. Det var lite löjligt att hetsa upp sig över med tanke på hur mycket havet tar upp naturligt.

– Jag tycker att det är rimligt att man forskar på många av dessa tekniker för att lära oss mer om hur de funkar. Det kan man göra utan att förespråka storskalig implementering.

Christian Azar har själv analyserat vilken roll tekniker för att pumpa ner koldioxid för lagring i underjorden kan spela på global nivå. Sådan infångning kan antingen ske direkt vid kolkraftverk, vilket ger kraftverk med låga koldioxidutsläpp, men också betydande effektivitetsförluster.Sikta mot stratosfären Mattias Svensson geoingenjörskonst Neo nr 5 2011 citat4

Man kan också fånga in kol från biomassa och därmed uppnå negativa utsläpp samtidigt som man producerar el eller värme. På så sätt kan man återställa förhållandevis låga nivåer av koldioxid i atmosfären. Men processen tar tid.

– Om jag höftar så kan man med den här metoden ta bort ungefär 1 ppm om året ur atmosfären och gör man det i en 50–100-årsperiod så gör det skillnad. Samtidigt är det dyrare än vindkraft, dyrare än att köra mindre bilar och så många andra förändringar. Men det är ju bra att ta till om de andra åtgärderna inte räcker.

I praktiken är det få som vill använda geoingenjörskonst i stället för utsläppsminskning och anpassning som är de båda huvudstrategierna. Det gäller inte minst oceanografen Victor Smetacek som i början av 2009 ledde Lohafex, det hittills största vetenskapliga experimentet med att tillsätta järnfilspån för att föda upp plankton.

– Ni svenskar måste lära er att äta mer grönsaker i stället för allt kött ni vräker i er. Inte sluta helt, men minska. Lär av det indiska köket så blir det gott, säger den indiskättade Smetacek. Han nämner också Tysklands vindkraftssatsning som ett utmärkt initiativ. Men han tror inte att sådana åtgärder räcker för att möta klimatförändringar som han redan ser konsekvenserna av. Därför har han förespråkat och lett forskning om att odla plankton i oceanerna. 2008 förberedde han som bäst en stor tysk-indisk expedition till Södra oceanen som skulle råka ut för stormar av ett helt annat slag än de naturliga.

Aktivister från kanadensiska miljögruppen ETC lyckades samma höst få igenom ytterst restriktiva regler vid ett möte i Bonn om konventionen om biologisk mångfald. De var i stort sett de enda närvarande vid denna session. En vetenskaplig granskning har i efterhand dömt ut reglerna för deras irrationella form, exempelvis att begränsa experiment till kustnära vatten, och konventionen är inte legalt bindande. Beslutet gjorde ändå att Smetaceks expedition förföljdes in i det sista av skandaliserande kampanjer och politisk oro. Smetacek fick sitta uppe på nätterna på båten och fylla i nya formulär som krävts när det tyska miljödepartementet riktat kritik mot resan, som anordnades av det tyska vetenskapsdepartementet. För upprörda kritiker och oroliga politiker upprepade han att det järn som tillsattes vid experimentet i oceanen motsvarade en tjugofemtedel av det järn som naturligt finns i vattnen kring kusterna.

 

Amfipoder, de zooplankton  som genom att äta upp oskyddade plankton saboterade en tänkt koldioxidsänka i havet. Foto: H. Gonzales / Alfred Wegener Institute

Amfipoder, de zooplankton som genom att äta upp oskyddade plankton saboterade en tänkt koldioxidsänka i havet. Foto: H. Gonzales / Alfred Wegener Institute

Till slut kunde 48 forskare från fem länder sprida järn över 300 kvadratkilometer i Södra oceanen under 39 dagar i januari-mars 2009. Själva experimentet visade en tidigare okänd effekt. I brist på kisel i vattnet bildades en typ av plankton utan skyddande skal. De åts upp av andra plankton i stället för att, som tänkt och som skett vid fem tidigare experiment, i större klasar sjunka till havsbottnen med upptagen koldioxid. De södra och kiselrikare delarna av Södra oceanen kan fortfarande genom tillsättande av järn ta upp mer koldioxid, men inte längre norrut och närmare land.

– Jag har fått skriva ner den möjliga potentialen från 1 till 0,5 gigaton koldioxid per år. Det är fortfarande en betydande koldioxidsänka över tid, säger Smetacek. De mänskliga utsläppen globalt sett är drygt 8 gigaton koldioxid per år och man tror att oceanerna naturligt tar upp omkring en fjärdedel av det.

Av politiska skäl blev dock Smetacek tvungen att ensidigt betona de minskade förväntningarna, snarare än potentialen att ta hand om ytterligare en betydande del av mänskliga koldioxidutsläpp. Institutet där han forskar är på sin hemsida noga med att de inte förespråkar metoden som åtgärd mot klimatförändringarna, och det är osäkert om det alls blir fler forskningsexpeditioner. När jag frågar om de framtida och större experiment som är nödvändiga för att komma vidare hänvisar Smetacek till den amerikanska organisationen ISIS vars mål är att organisera fortsatt forskning om plankton som koldioxidsänka. När jag vänder mig till ISIS med frågan om de är i närheten av sina insamlingsmål blir de plötsligt väldigt svåra att få tag på.

Inte underligt kanske att Smetacek även funderar på hur vi ska leva i en betydligt varmare värld. Halvt på skämt kommer han in på ett förslag angående de utrotningshotade rovdjuren.

– Sverige kommer att klara klimatförändringarna relativt bra. Jag skulle vilja att ni svenskar tar hand om en femhundra indiska tigrar så att de kan överleva.

Då skulle åtminstone varghatarna få lite sportsligt motstånd, tänker jag.

Forskningen kring drastiska tekniker för att mota klimatförändringarna står alltså och stampar, delvis på grund av att etiketten geoingenjörskap är stigmatiserande och möter aggressivt aktivistmotstånd. Ingen har egentligen anledning att jubla över den situationen. Forskning redan i dag gynnar mer långsamverkande metoder som ökad koldioxidupptagning. Hindrad forskning ökar både risken att de riktigt drastiska åtgärderna ska behöva sättas in om klimatförändringarna framöver blir tillräckligt allvarliga och hindrar att vi genom kontrollerade experiment och begränsade försök får kunskap om vilka effekter de har.Sikta mot stratosfären Mattias Svensson geoingenjörskonst Neo nr 5 2011 Eli Kintisch hack the planet – science’s best hope – or worst nightmare – for averting climate catastrophe

En del försök görs att kommersialisera teknikerna. Företaget Calera använder koldioxid som insatsvara när de tillverkar cement på ett energisnålt sätt, artificiella träd som suger upp koldioxid ur atmosfären exempelvis bredvid bilvägar bedöms vara 10-20 år från massproduktion och andra ingenjörer skissar på tanken att låta alger växa på husfasader för att inte behöva ta ny yta i anspråk för koldioxidsänkor. Snart kan sådana geoingenjörstekniker vara en del av vår vardag utan att vi tänker på den.

Forskning och försök till teknikutveckling kan samtidigt mycket väl ge insikten att de storskaliga åtgärderna inte fungerar. Eller att de i praktiken blir alldeles för dyra. En intressant förlaga är diverse kreativa förslag för att få bort smogen i Los Angeles på 1950-talet. Smogen skulle skingras med helikoptrar som tryckte ner luften, fläktar som blåste upp den, sprängningar med varm luft genom att elda sopor, hustak målade i rutmönster för att ändra luftströmmarna. I slutänden blev det helt enkelt enklare att försöka minska utsläppen.

Om de vilda planerna på att medvetet förändra jordens klimat möter samma öde vet vi inte. Några högljutt protesterande aktivister håller på att se till att vi aldrig får svaret.

 

Fakta: Geoingenjörskonst

Geoingenjörskonst (geoengineering) är medvetna försök att förändra jordens klimat. Numera handlar försöken om att motverka effekterna från global uppvärmning. Försöken kan delas upp i två huvudkategorier: att binda koldioxid och att reflektera solljus.

Extra trädplantering, ibland med artificiella träd som tar upp koldioxid eller att suga upp koldioxid ur atmosfären och lagra i marken är två direkta metoder att binda koldioxid. En indirekt metod handlar om att tillsätta järn i vissa delar av oceanen för att föda upp plankton. Planktonen tar upp koldioxid och en mindre andel sjunker sedan till oceanens botten när de dör och lagrar på så sätt kolet i hundratals eller tusentals år. Enligt forskaren Victor Smetacek skulle järnberikade hav kunna lagra upp till 0,5 gigaton koldioxid per år. Mänsklighetens totala utsläpp uppgår till omkring 26 gigaton årligen.

Att reflektera solljus minskar inte koldioxidhalten i atmosfären, men skulle kunna motverka temperaturhöjningen. Metoder som diskuteras är att måla byggnader vita, att med tillsatser av exempelvis havsvatten öka molnens reflexivitet eller att tillsätta sulfataerosoler som reflekterar solljuset i stratosfären, det högre luftlagret.

 

Fakta: Lohafex

En metod att öka koldioxidupptagningen i oceanen är att föda plankton med järnfilspån. Det hittills största experimentet blev dock lite av en besvikelse. 48 forskare från fem länder deltog i det indisk-tyska projektet där järn spreds över 300 kvadratkilometer i Södra oceanen under 39 dagar i januari-mars 2009.

Ivriga protester från aktivister och ett restriktivt beslut taget inom ramen för konventionen om biologisk mångfald 2008 tvingade forskningsledaren Victor Smetacek att under resans gång förse politiker i Tyskland med en mängd ytterligare uppgifter för att än en gång avgöra resans legalitet.

Själva experimentet visade en tidigare okänd effekt. I brist på kisel i vattnet bildades en typ av plankton som saknade skyddande skal och åts upp av rovdjursplankton. Detta i  stället för att, som tänkt och som skett vid fem tidigare experiment, i större klasar sjunka till havsbottnen med upptagen koldioxid. De södra och kiselrikare delarna av Södra oceanen kan fortfarande genom tillsättande av järn ta upp mer koldioxid, men inte längre norrut och närmare land. Därmed halverades den tänkta potentialen från 1 till 0,5 gigaton koldioxid per år. Fortfarande en betydande koldioxidsänka.

Källa: Alfred Wegener Institute for Polar and Marine Research och Victor Smetacek.

Molnbesprutning. Illustration: John MacNeill

Molnbesprutning. Illustration: John MacNeill

Fakta: Molnbesprutning

En flotta av obemannade vindkraftdrivna fartyg som besprutar molnen med triljoner mikroskopiska saltvattendroppar från 20 meter höga turbiner. Den tekniska lösningen har molnforskaren John Latham vid University of Manchester och ingenjören Stephen Salter skissat på i ett antal vetenskapliga artiklar. 1 500 fartyg skulle teoretiskt sett kunna motverka effekterna av global uppvärmning i femtio år, medan mänskligheten fasar ut fossila bränslen.

Frågorna är naturligtvis många. Kommer de mikroskopiska dropparna att kunna fyrdubbla vattentätheten i molnen så att molnen reflekterar tillräckligt med solljus, eller bildar de större droppar och faller ner som regn? Hur många procent av vattendropparna från fartygen når molnen? Är det en procent i stället för förmodade tre procent är det många ytterligare ton vatten som behöver upp i atmosfären? Och vilka blir miljökonsekvenserna om det fungerar? Enligt klimatmodellerna kommer försök att öka solljusreflektionen att minska nederbörden, med risk för torka i större områden.

Enligt de studier som gjorts i avancerade klimatmodeller skull en global uppvärmning från upp till en fördubbling av nuvarande koldioxidhalt i atmosfären kunna motverkas. Molnbesprutningen över oceanerna har dessutom fördelen att nederbörden skulle minska över oceanerna och totalt sett, men öka något över land. Men detta är resultat från idealiska antaganden i modeller. Mycket är fortfarande okänt kring molnens roll, och betydligt mer forskning behövs innan den här typen av lösningar är tänkbara.

Källa: S. Salter, G. Sortino and J. Latham, 2008. Sea-going Hardware for the Cloud Albedo Method of Reversing Global Warming.

MacMynowski, D. G., H. Shin, and K. Caldeira (2011), The frequency response of temperature and precipitation in a climate model.

 

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2011

Lämna en kommentar