Se omvärlden!

Moderaterna dominerade under åtta år av alliansregering de utrikespolitiska ministerposterna. Ändå blev avtrycket klent. Ska Moderaterna vara ett parti för regeringsställning krävs bättre svar på frågorna om säkerhet och Sveriges roll i världen.

av Ann-Sofie Dahl

I år var ett av de ganska sällsynta tillfällen när valrörelsen även handlade om utrikespolitik; iallafall indirekt, med öppna hjärtan och gränser, försvarspolitisk kollaps, ryska bombflyg på besök och Ukrainakrisen som en dyster kuliss till valdebatten. 

Eftervalsanalyserna lär ge vidare besked om de utrikespolitiska frågornas betydelse för valutgången. För Nya Moderaterna, som placerade sig tungt på alla utrikespolitiska poster under de åtta åren av Alliansregering, torde den analysen vara särskilt intressant.

Trots den massiva dominansen var utrikespolitik knappast något som prioriterades av Moderaterna under de två mandatperioderna; tvärtom. Att Carl Bildt gavs fria händer att göra vad han ville med sitt fögderi visade Reinfeldt-Borgs inställning till det som rörde sig utanför landets gränser – och inte handlade om pengar. Vad händer nu med den moderata utrikespolitiken?

När såren efter valförlusten så småningom är färdigslickade blir det hög tid att vända blickarna framåt. Vad ska då hända med den moderata utrikes- och säkerhetspolitiken framöver? Hur ser en moderat nystart ut på det utrikespolitiska området? 

Här är några förslag.

Allra överst på dagordningen står då, helt självklart: återta försvarsfrågan. Och, i görligaste mån för ett oppositionsparti: förmågan.

Få frågor är mer klassisk moderatterräng än just försvaret. Av de 110 år som Moderaterna existerat som politiskt parti – under varierande namnskyltar – har försvaret befunnit sig i toppen av prioriteringarna i typ 102. Sen kom de nya moderaterna med ”it´s the economy, stupid” för hela slanten.

I valet 2014 var det Folkpartiet som tapetserade landet med det gammelmoderata budskapet ”Sverige är värt att försvara” på affischerna: en lysande sammanfattning av moderat politik under partiets första sekel.

För den nymoderata partiledning som anlände till Rosenbad 2006 var utgångspunkterna helt annorlunda än under partiets tidigare år.

Försvarsvännerna betraktades som ett gäng stofiler och kallakrigsnostalgiker som inte platsade i den moderna utgåvan av partiet, men som samtidigt inte hade någon annanstans att gå när de stod där vid valurnorna vart fjärde år. Så dem behövde man så att säga inte lägga mycket krut på.

Den analysen höll inte. Folkpartiet hade sin major som pekade med hela handen och talade så försvarsvännerna förstod – även om det för det mesta mer handlade om skolan än det militära. Kristdemokraterna lockade för sin del många av de mer värdekonservativa Moderaterna. När Moderaternas hantering av landets försvar inte framstod som helt lämpad för de nya tiderna klev Socialdemokraternas Peter Hultqvist fram som en lugn hamn i stormen med sitt trygga dalmål – och vann hjärtan långt in i de säkraste av moderatfästen.

Alltmedan Sverigedemokraterna framgångsrikt flirtade med de patriotiska känslorna i sitt hav av blågula fanor.

För de Nya Moderaterna – men även för partier i största allmänhet – bör försvarsfrågan ses som en varningssignal för hur det går när ett parti tappar sin själ och identitet, och överger sina kärnväljare för nytt och mer spännande umgänge.

Det handlar emellertid inte om att ta tillbaks försvarsfrågan bara för sakens skull; det är i högsta grad påkallat av rent militära orsaker.  Det gamla försvarspartiet tappade försvarsintresset och skar ner på resurser och organisation – detta i en tid av exceptionell militär oro och raskt ökande osäkerhet i vårt närområde.

Sämre tidpunkt är svår att föreställa sig. Desto lättare att se ett samband mellan Sveriges dramatiskt minskade försvarsförmåga och det nyväckta ryska intresset för de inre delarna av den svenska skärgården och Gotland.

På bara en handfull år gick Sverige från att vara den stolte säkerhetsproducenten i norr till att utlösa varningar från vara grannländer om att den försämrade svenska försvarsförmågan bidrog till att skapa ett farligt säkerhetsvakuum i den allt känsligare Östersjöregionen.

Försvaret av det egna territoriet nedprioriterades under många år till fördel för internationella insatser, och även där finns det skäl att tänka nytt.  Förutom en upprustning på hemmaplan bör Moderaterna gå i täten för en ny svensk attityd till deltagandet i operationerna utomlands, från fredsbevarande till fredsskapande i verklig mening.

När länder som Danmark, Belgien och Holland kan skicka stridsflyg till Irak för att bekämpa Islamiska Staten bör Sverige – med sin imponerande uppsättning JAS Gripen – självklart göra detsamma. Inte bara på spaningsuppdrag som i Libyen utan med rätt och uppdrag att delta i strid, inklusive fällande av bomber. Det är så ett land skapar verklig säkerhet, inte genom att trängas i FNs korridorer.

Det allra enklaste och effektivaste sättet att öka säkerheten både för oss själva och våra grannar vore förstås genom att så snabbt som det någonsin går säga Ja till Nato. Ett stämmobeslut finns redan sedan flera år tillbaka och det praktiska samarbetet är tätare än någonsin. Men efter åtta års av obegriplig och oacceptabel passivitet är det tid att gå från vaga ord och från till intet förpliktigande solidaritetsdeklarationer till handling.

Nu är det läge att visa det kraftfulla politiska ledarskap som saknades under Alliansåren – och tillika solidaritet med våra grannar och vänner som undrar vad svenskarna egentligen sysslar med i dessa tider, med rysk aggression inpå knutarna.

Det är inte bara ideologiskt riktigt: det är även en akut nödvändighet.

I Ukraina har ryssarna visat sin beredskap att kränka partnerländers gränser och är i dessa dagar i full färd med att testa även den svenska försvarsviljan. Med krisen har dessutom partnerländer som Sverige ytterligare marginaliserats när Natos säkerhetsgaranti – Artikel 5 – alltmer kommit i fokus för försvarsalliansens arbete.

Trots värdlandsavtal och det nya ”guldkortet” med Nato har vårt utanförskap aldrig varit tydligare, eller mer farofyllt, än i dag. Politiskt, militärt, moraliskt finns bara en tänkbar väg framåt, nu som tidigare.

Därför: Ja till Nato – nu!

I en fråga kan den moderata politiken däremot fortsätta i samma spår som under Alliansåren, nämligen biståndspolitiken – ett otypiskt moderatområde som aldrig någon i partiet ägnat någon större uppmärksamhet innan Gunilla Carlsson klev in som biståndsminister.    

Att stora delar av biståndsetablissemanget gick i taket när hon reformerade och ställde nya och skarpa krav är väl det bästa betyg som tänkas kan. På den vägen bör den moderata politiken fortsätta; men hädanefter lämpligen utan den överdrivna generositet gentemot palestinierna som både bistånds- och utrikesministern visade under regeringsåren.

Den prioriteringen passar illa med betoningen av demokrati och mänskliga rättigheter som gällde i övriga delar av biståndspolitiken. I stället bör den moderata utrikespolitiken satsa på att stödja den enda existerande demokratin i Mellanöstern, alltså Israel; ett land som lever under ständigt hot och attack. Det är också där de moderata väljarna alltid har haft sina största sympatier.

Aldrig har det varit viktigare än nu, när Sveriges rödgröna röra har erkänt Palestina på folkrättsligt lösa grunder, och satt igång en oroväckande trend i Europas huvudstäder.

Det leder över till en av valrörelsens stora snackisar: statsminister Reinfeldts vädjanden i valrörelsen till svenska folket om att ”öppna sina hjärtan” – och plånböcker, muttrades det i de svenska stugorna. Vanligtvis är det Socialdemokraterna som gärna utmålar landet som en stormakt, fast då omnämns den förstås som moralisk, snarare än humanitär.

De öppna gränsernas politik visar den enorma utveckling som Moderaterna som parti har tagit sedan de inledande årens protektionistiska hållning (då under beteckningen Allmänna Valmansförbundet).

Det kan tänkas att Fredrik Reinfeldt har de moderata sympatisörerna och medlemmarna på sin sida i lanseringen av den humanitära stormaktens politik, och att det finns ett folkligt stöd till att utöka befolkningen med en tillströmning motsvarande Malmös. Det får eftervalsanalysen visa. Men en förändring av samhället av denna dignitet måste givetvis diskuteras, analyseras, förankras på djupet.

Även om den humanitära stormakten inte omedelbart handlar om utrikespolitik i klassisk mening är det givetvis en fråga om relationer till Sveriges omvärld. Dessutom kan en illa förankrad asylpolitik i värsta fall leda till spänningar i samhället som dels kan få landet att sluta sig inåt, och dels ta resurser från andra viktiga områden.

För, undrar nu mången moderat, hur ska landet egentligen kunna klara en kostnad om 48 miljarder till detta, när Sverige samtidigt inte har råd med ett ordentligt försvar?