Satan tappar greppet
Vem som helst kunde dras in och väl där var man fast. Tv-såpor och medialt uppmärksammade händelser som morden i Knutby formade länge vår bild av sekterna. En bild som forskningen i dag kan nyansera.
av Hanna Marie Björklund
Strax före julafton 2011 beslutade förvaltningsrätten i Linköping att ”Barnflickan”, som hon kommit att kallas, skulle friges. Det är åtta år sedan hon dömdes för mord och mordförsök i den lilla pingstförsamlingen i Knutby utanför Uppsala. Pastor Helge Fossmo, som hade övertalat henne att begå brotten, sitter fortfarande i fängelse, dömd till livstid.
Mordet och mordförsöket i Knutby blev Sveriges sekttrauma. Rättegången visade att den religiösa tron, och Helge Fossmos ledarskap, hade haft en avgörande inverkan på Barnflickans beslut att begå mord. I rätten berättade hon om pastorns sms med instruktioner för hur hon skulle gå tillväga – och att hon uppfattat dem som uppmaningar direkt från Gud.
Den fråga vi ställde oss i skuggan av Knutby var – skulle vi oroa oss över att människor isolerade sig i religiösa gemenskaper? Och hur skulle man i så fall avgöra vilka gemenskaper som var de farliga?
Redan under 1990-talet hade sekterna tagit ett kliv in i den svenska vardagen genom populärkulturen. I tv-såpan Tre Kronor kunde vi följa ”Framgångskyrkan”, och dess maktfullkomlige ledare Sten Frisk. Det lilla samhället Mälarviken, som tidigare främst hade slitits med otrohetsintriger, delades med ens upp mellan sektmedlemmar och ickemedlemmar. Serien slutade med att alla förintades när sektledaren sprängde dem i luften. I Rederiet fick Uno Kronkvist något glasartat i blicken och började bete sig märkligt efter att ha lockats med i sekten ”Ljusets Barn”. Det var lätt att få intrycket att sekter var ett utbrett samhällsfenomen, som omedelbart hotade att suga in svaga människor och låsa dem i olyckliga liv, avskilda från vänner och familj.
Det fanns naturligtvis också fog för sådana bilder. De mest uppmärksammande fallen med slutna religiösa grupper som begått kollektiva självmord eller terrorattacker var skrämmande aktuella. De militanta Davidianerna i samhället Waco i USA 1993, Aum Shinrikyos terrordåd med saringas i Tokyos tunnelbana 1995 och självmorden inom domedagssekten Heaven’s Gate 1997 är några välkända exempel från den här tiden. Här visade sig verkligen ett sektvåld som med händelserna i Knutby även skulle komma till Sverige.
Delvis var rädslan också överdriven. I början av 1990-talet publicerade den kanadensiska tidskriften Maclean’s en artikel med rubriken Nightmare Tales där författaren förklarade att ”tusentals personer” varje år drogs in i ”satanistiska sekter” och en självutnämnd expert uttalade att detta ”inte är bättre än att vi hjälpte nazisterna mörda miljoner judar.”
1994 publicerade sociologiprofessorn Eva Lundgren boken La de små barn komme til meg : barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep där hon påstod att det i Norge fanns både omfattande kristen exorcism i slutna sällskap och satanistiska grupper med blodsoffer som ritualer. Ett stort antal kvinnor och barn skulle ha blivit utsatta för övergrepp och våld, under ceremonier där djur och foster dödades. Som enda bevis anfördes intervjuer och ”fragmentariska berättelser” vars sanningshalt i efterhand har ifrågasatts och kritiserats starkt.
Kort sagt framstod sekterna på 1990-talet som en större, mer hotande samhällsfara än vad de i själva verket var. Det var kanske inte troligt med en massrekrytering av människor till sekter med hjälp av olika manipulationstekniker. Men en verklig hotbild hade ju också framträtt efter terrorattentaten och självmorden, och den bidrog till att fler forskare började intressera sig för området.
– Det är lättare att få forskningsanslag för att forska om religioner som uppfattas som hot. Dels för att vi vill veta om det stämmer att de är farliga, dels syns problematiken mer i media och blir därför mer aktuell, säger Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap och en av Sveriges mest aktiva forskare på området nyreligiositet och sekter, när jag ringer henne med frågan: Vad vet i dag som vi inte visste när Knutbymordet begicks 2004?
Bilden av de farliga sekterna har nyanserats av forskningsresultaten. Exempelvis visade den första stora svenska studien från redan 1993 på en annan medlemsbild än manipulerade offer.
In i en sekt kommer man i regel som religiöst vilsen och nyfiken – tre av fyra beskrev sig ha en ”diffus” tidigare religiositet. De allra flesta får kontakt med församlingen genom vänner eller på eget initiativ. Sektmedlemmar har högre utbildning och är mer laglydiga än genomsnittet; exempelvis är andelen som har provat droger låg. Enligt Frisks grundbok Nyreligiositet i Sverige från 1998 är resultaten från de svenska undersökningarna i linje med internationella studier från exempelvis USA.
Ordet sekt är en religionssociologisk benämning på en religiös grupp efter hur man är organiserad och hur läran fungerar. En kyrka har en typ av organisation och en sekt har en annan. Det är rena definitionsbegrepp, att en grupp beskrivs som ”en sekt” säger inget om vilka religiösa ritualer som finns i gruppen, vad man tror på för gudomlighet, hur medlemmarna mår eller hur rekrytering sker, för att nämna några exempel. 
Trots att det existerar vissa kriterier (se faktaruta, sid 47) går åsikterna isär hos forskarna om vilka grupper som är sekter. Det är hela tiden en bedömning som måste göras. Många nya religiösa grupperingar kan till exempel vara sekteristiska i sin organisation för att sedan bli mer öppna och större när tiden går och de växer. Med de kriterier som används i dag kan exempelvis den tidiga kristendomen betraktas som en judisk sekt, innan kyrkan blev mer inkluderande.
Den internationella forskningen inom sociologi, psykologi och religionsvetenskap om sektgrupper var som mest omfattande på 1980- och 90-talen. Men det finns även uppföljningsstudier under 00-talet på några av de grupper som är nya och fortfarande utvecklas mycket. De två största studierna som har gjorts i Sverige är kvantitativa undersökningar av vilka personer som gick med i grupperna, och om deras in- och utträde. Den första studien genomfördes 1981-1983 och undersökte sex av de då mest frekvent nämnda religiösa grupperna i sektdiskussionen, exempelvis Hare Krishna, Osho-rörelsen och Scientologerna (Liselott Frisk, Nya Religiösa rörelser i Sverige). Frisk bidrog även till en andra undersökning 1995, som var något mer generellt inriktad på new age-rörelsen.
Mycket av forskningen har riktat in sig på att göra noggranna fallstudier över de grupper som kan sägas vara sekter, exempelvis religionssociologen Eileen Barkers, The Making of a Moonie, om Moonkyrkan 1984, och statsvetaren Bradley Whitsels The Church Universal and Triumphant från 2003. Det finns även mer övergripande studier kring exempelvis utgång ur slutna religiösa sällskap, som religionssociologen Stuart Wrights Leaving Cults (Society for Scientific Study, 1987).
Ser man till dessa studier tycks min källa Wilhelm vara en typisk sektmedlem. Han gick med i en av de grupper som ofta benämns som en sekt i tjugoårsåldern på 70-talet. Wilhelm var inte direkt olycklig, men vilsen. En skötsam medelklassman med akademisk utbildning som bar på en känsla att livet hade något mer att ge. Inte uttalat religiös, men nyfiken på religion och andlighet, och på att upptäcka världen.
Så Wilhelm gav sig ut på en jorden runt-resa. Och i Australien stötte han en dag på sektens medlemmar. Han blev intresserad och började besöka gruppen om dagarna för att fråga, prata och diskutera.
När rundresan var avslutad efter ett drygt halvår hade Wilhelm beslutat sig för att bli medlem. Sekten fanns ännu inte i Sverige, men Wilhelm bestämde sig med nyfrälst engagemang för att tillsammans med en vän starta gruppen hemma. Under de närmaste åren reste han flera gånger till sektens internationella centrum och kom att bli nära vän med den styrande ledaren.
En andra nyanserande faktor är att majoriteten av medlemmarna i sekterna själva slutar efter några år. Medlemskap i en så pass socialt sammanhållen och sluten grupp kan vara påfrestande om det uppstår konflikter i gruppen. Därför är det vanligt att medlemmarnas engagemang sker i perioder. Så var fallet även för Wilhelm. När den internationella ledaren avled fann Wilhelm att han inte alls kom överens med den nya ledningen, och det blev även bråk kring ledarfrågan i Sverige. Han tyckte att det blev för mycket internt tjafs och praktiska diskussioner i stället för andlighet, och till slut bestämde han sig för att lämna sekten. I dag är han lektor i religionsvetenskap på en svensk högskola. Sekten finns kvar i Sverige, och har några hundra medlemmar i sina kollektiv, samt ytterligare några hundra anhängare som lever mer ”vanliga” liv. Wilhelm är i dag en mer passiv stödmedlem. Den tidigare konflikten har lagt sig och han beskriver stämningen där som bättre nu än precis efter att han lämnade.
En vanlig anledning till konflikter i sekter är just den sociala närheten medlemmarna har till varandra. Det innebär ett högt socialt tryck likt det som kan uppstå i slutna familjegrupper.
– Givetvis kan man kritisera vissa fenomen som är vanliga bland de här grupperna, såsom slutenheten. Vi tenderar dock att göra antaganden bara för att ordet ”sekt” används. En sekt måste bedömas från fall till fall baserat på lära, ledarstruktur och liknande. Många tror att sekter är mer lika varandra än de i själva verket är, och att en grupp är farlig eller skadlig bara för att den kan kallas sekt, säger Frisk.
Inom religionsvetenskaplig forskning använder man i dag sektbegreppet mycket sparsamt.
– Sektbegreppet är helt omöjligt. Jag använder det inte alls numera, utom i strikt religionssociologiska diskussioner där det fortfarande är tillämpbart. Det ringer fortfarande journalister till mig så fort någon ny religiös grupp diskuteras och frågar ”Är det här en sekt?”. Jag märker hur gärna de vill att jag ska säga ”ja” så de kan spela på alla de föreställningar som finns om sekter. Inte ens de grupper som i en religionssociologisk bemärkelse skulle kunna benämnas som sekter vill bli förknippade med termen. ”Vi är ingen sekt!” säger de. ”Någon annan kanske är det men inte vi.” Även de har ju vuxit upp med bilden av att en sekt automatiskt är något farligt.
Sekterna växte inte på det explosionsartade sätt som man fruktat. De planade ut i storlek och förblev en marginell företeelse. Då sjönk intresset kraftigt även i forskningsvärlden.
– Det fanns en viss rädsla från samhällets sida att sekterna skulle ta över. Att de skulle rekrytera fler och fler medlemmar och växa sig farligt stora. Detta har inte skett. Sekterna har inte blivit fler eller större, utan har minskat något eller stabiliserat sig på en låg nivå. Allt färre vill i dag leva efter ett så färdigt paket som medlemskap i en sekt innebär, säger Frisk.
I dagens samhälle minskar religionerna generellt sett i betydelse, och det gäller även sektgrupper. Allt färre individer lockas av den sortens sociala liv.
– Vi blir allt mer individualistiska, men också mer toleranta ju mer pluralistiskt samhället blir. Det är mindre konstigt än tidigare att en del människor lever annorlunda liv. De mer slutna religiösa grupperna är små och ganska marginella. Vi har också större förståelse i dag för att vuxna människor kan välja sin religiositet själva.
Wilhelm heter egentligen något annat, han önskar att vara anonym.
Ovanstående stämmer nog ganska väl på de personer som går med i en sluten grupp av något slag i vuxen ålder och lämnar efter några år. I dessa fall kan de betrakta medlemskapet som en tillfällig relation, och kan sedan återvända till sina vanliga liv efteråt om de så vill.
Men inget av ovanstående är applicerbart på alla de barn som växer upp i slutna grupper – dessa har helt utelämnats i artikeln. Där ser vi en problematik som i många fall liknar den som finns för barn som växer upp med hedersstrukturer. De får en svartvit världsbild från födseln, de isoleras socialt och mentalt – ibland också fysiskt. Att lämna gruppen innebär ett socialt självmord, ofta med total utfrysning som följd. De som ”syndar” i gruppens ögon utsätts för interna förhör där kränkande och intima frågor ställs av gruppernas ledare. De får lära sig att om de lämnar gruppen kommer de att bli onda, misslyckas som individer och dö.
De har inget tidigare liv eller en tidigare världsbild att falla tillbaka på och återvända till, vilket skapar en hel del problem både psykiskt och i allt praktiskt.
Eftersom den största nyrekryteringen till de sekter vi har i Sverige sker bland medlemmarnas egna barn, ger det en mycket begränsad bild av problematiken att helt utelämna barnen/ungdomarna och de konsekvenser medlemskapet har på dem.
I övrigt – tack för en bra tidning, läser varje nummer med stor behållning!