Recension:
Sapiens
Yuval Harari
av Bengt Ohlsson
Det här är en bok som kommer att ha en förödande inverkan på ditt sällskapsliv. Det finns inget samtalsämne runt middagsbordet – politik, religion, konst, hälsa, sport, sex, sociala medier – som kommer att gå fritt från dina ivriga associationer:
– Det påminner om något som jag läste i den här Sapiens…
(Det lätt generade ”den här”, eftersom du redan hunnit nämna boken några gånger under fördrinken.)
Hemma hos mig dök boken senast upp i ett samtal om de blinda fläckarna hos sajter som kommer med tips om vad vi ska läsa och titta på och lyssna på – ”om du gillade X kommer du också att gilla Y och Z” – eftersom det här är urtypen för den sortens böcker som brukar få mig att rygga bakåt. Böcker som redan i sin undertitel griper över så stora ämnen att en viss flummighet ter sig oundviklig.
Men Sapiens är allt annat än flummig, och redan efter några sidor är jag fast, läser som i feberyra, skrattar högt ibland, blir andäktig titt som tätt och läser högt för min fru som ännu är lyckligt ovetande om alla middagskonversationer som kommer att stanna upp medan jag erinrar mig än det ena, än det andra ur Yuval Hararis bok.
”Tre viktiga revolutioner har format vår historia. Den kognitiva revolutionen kickstartade historien för omkring 70 000 år sedan. Jordbruksrevolutionen satte fart på den för omkring 12 000 år sedan. Den vetenskapliga revolutionen, som inleddes för bara 500 år sedan, kan mycket väl sätta punkt för historien och inleda något helt annat.”
Så börjar det.
När folk frågar mig vad ”Sapiens” handlar om brukar jag svara:
– Hela skiten.
Från Big bang fram till cyborger och genetisk datorprogrammering.
Minst lika fascinerande som det Harari berättar om är hur han berättar det. Han är den där föreläsaren som får dig att önska att han aldrig ska sluta. Hans framställning har ingenting av säljarens ihåliga ettrighet, eller den nyfrälstes glättiga svada. Stilen är sökande, sansad och torrt humoristisk.
Han vänder upp och ner på ingrodda föreställningar. (”Tro inte trädkramarna som påstår att våra förfäder levde i harmoni med naturen. Långt före den industriella revolutionen innehade Homo Sapiens organismernas världsrekord i att utrota flest växt- och djurarter. Vi har den tvivelaktiga äran att utmärka oss som den dödligaste arten i biologins historia.”)
Han hittar infallsvinklar som till en början känns hisnande, och sen självklara. Ett kapitel handlar till exempel om lycka, vilket får alla ens inre flummighetsvarnare att blinka rött. Men Hararis resonemang är glasklart.
”De flesta av dagens ideologier och politiska program bygger på tämligen ohållbara föreställningar om den verkliga källan till lycka. Nationalister tror att politiskt självbestämmande är väsentligt för vår lycka. Kommunister hävdar att proletariatets diktatur medför sällhet åt alla. Kapitalister insisterar på att endast den fria marknaden leder till största möjliga lycka för största möjliga antal, genom att den skapar ekonomisk tillväxt och materiellt överflöd samt lär människor självtillit och företagsamhet. Vad skulle hända om seriös forskning vederlade dessa hypoteser? Om ekonomisk tillväxt och självtillit inte gör människor lyckligare, vad är då fördelen med kapitalism? Tänk om undersåtarna i stora imperier i allmänhet är lyckligare än medborgarna i självständiga stater, om exempelvis algerierna var lyckligare under franskt styre än under eget. Vad skulle det säga om avkoloniseringen och värdet av nationellt självbestämmande?”
Och plötsligt hör man ekon från alla hetsiga politiska diskussioner där liberaler och socialister turas om att sätta ljuset på avarterna i varandras lyckoriken, alternativt urskulda dem och säga att okej, det kanske inte är någon perfekt modell, men den är åtminstone bättre än din …
Och så vidare, i all oändlighet.
Författaren är en israelisk historiker, född 1976, utbildad vid Oxford och undervisar vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han har skrivit den enda bok du behöver läsa i år. Dina vänner kommer att hata dig. Men snart kommer de också att sälla sig till Sapiensmissionärerna.
Artikeln publicerad i Neo #4 – 2015