Reflektion: Försvaret

Sanningsägare

Hans Lindblad målar med bred pensel.

av Mikael Odenberg

Den 26 november 1992 embarkerade jag ett av flygvapnets Herculesplan på Arlanda. Det dittills hemliga resmålet visade sig vara flygflottiljen F 7 i Såtenäs. Dit transporterades nu riksdagens försvarsutskott för ett studiebesök och framför allt för en ordentlig avskedsmiddag för Fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, som skulle lämna sin ordinarie plats efter 14 år i utskottet.

Ingen kan ta ifrån Lindblad hans långa och gedigna erfarenheter. Ingen kan heller bestrida hans djupa kunskaper. Därvidlag skiljer han sig på ett välgörande sätt från några av dagens mest framträdande försvarspolitiker i Sveriges riksdag.

Samtidigt gäller det att inte missa skogen för alla träd. Som ledamot i försvarsutskottet kunde han stundtals driva, inte bara generaler, utan också utskottskolleger och tjänstemän till förtvivlans brant genom sina detaljfrågor på närmast nördnivå.

I sin artikel [Olyckorna Bildt, Björck och Borg i Neo nr 3 2013] målar Lindblad den försvarspolitiska utvecklingen med en desto bredare pensel. Man bör inte glömma att artikeln beskriver händelser och personer sedda genom en profilerad partipolitikers glasögon. Med detta sagt kan dock ingen förta Lindblad den viktiga rollen som obekväm sanningssägare. Han visar hur det återkommande fattats försvarspolitiska beslut där uppgifter och resurser inte går ihop. Den utvecklingen fortsätter i dag och nya ”svarta hål” kommer att uppenbaras längre fram. Försvaret är en tungfotad och allt annat än lättstyrd apparat. Lindblad lyfter problemen med försvarsbyråkratins revirstrider och interna kompromisser – särskilt påtagliga under den tid när försvarsgrenar och försvarsområden var egna myndigheter. Processen med återkommande försvarsbeslut för närmast tankarna till femårsplanerna i det forna Sovjet. Den här ordningen motverkar enligt min mening försvarets ansvarstagande och omställningsarbete. Å ena sidan har vi sett detaljerad politisk styrning av bland annat försvarets fredstida organisation – nästan ner på kasernnivå. Å andra sidan görs till exempel omfattande beställningar av hela vapensystem, utan någon nämnvärd självständig politisk värdering av nytta och kostnader.

När Sovjet föll samman skyndade vi oss att köpa 400 stridsvagnar som inte behövdes. För tolv år sedan upphandlades ett nytt helikoptersystem som fortfarande inte är levererat och som hittills har blivit fem miljarder dyrare än beräknat. Och för mer än tio miljarder har vi anskaffat Visbykorvetter som efter finansdepartementets inbesparing av lv-robotar inte har det egenskydd som behövs för att fartygen ska kunna lösa viktiga huvuduppgifter.

Många av spåren förskräcker och det råder ingen tvekan om att det även i framtiden kommer att behövas obekväma sanningssägare av Hans Lindblads kaliber.