Säkerhet till salu

I en värld som upplevs allt otryggare har brottsbekämpning blivit en handelsvara. När förtroendet för polisen sviktar vänder sig medborgarna till den privata marknaden för att få skydd. I Johannesburg, en mångmiljonstad som länge legat i världstopp för väpnade rån, mord och grova våldsbrott, patrullerar en armé av tungt beväpnade säkerhetsvakter − men bara i områden där invånarna har råd att betala.

av Sara Assarsson

Foto: Jacob Zocherman

Radion knastrar till och den svarta Subaru Turbon rivstartar. Utryckningsteamet kör i ilfart genom Johannesburgs förorter, utan att stanna vare sig vid rödljus eller stoppskyltar. Bilen är uppe i 220 knyck innan de sladdar av mot ett bostadsområde, tvärnitar och springer ur bilen med var sin skarpladdad Glockpistol i handen.

– Han hoppade över muren och försvann ditåt, ropar en skärrad man som kommer springande genom trädgården och viftar med en pistol.

Utryckningsteamet springer efter, men inkräktaren är redan långt borta.

– Vi ska se om vi kan ta honom på andra sidan, säger Nardus Hollander och sätter sig bakom ratten. Villaområdet är omgärdat av ett fält och på andra sidan ligger vad han kallar en ”location”, det vill säga ett slumområde.

– Han gömmer sig säkert där ute i gräset någonstans.

Phillip Monterio går bredvid honom i det höga gräset och lystrar efter minsta ljud.

– Det är som att jaga djur, man måste ha tålamod. Men den här gången kom han undan, säger han med en suck.

– Man kan aldrig bli av med brottslighet, men man kan i alla fall sopa rent framför den egna dörren. Det är det vi gör.

John Jackson är en man i femtioårsåldern som lämnade poliskåren i slutet av 1990-talet för att börja jobba i Sydafrikas snabbt växande säkerhetsindustri. Nu är han verksamhetsansvarig på Ithemba Sky Mark Security Services, ett företag med 800 anställda runt om i landet. Kunderna är företag, fastighetsägare och privatpersoner.

– Brottsförebyggande handlar om att ta kontroll över ett område och se till att de de kriminella går någon annanstans, säger John Jackson när vi träffas på hans kontor i ett industriområde i Johannesburg.

– Folk betalar skatt, men man måste också betala för säkerhet. Så ser det tyvärr ut i vårt land.

Förra året begicks 15 000 mord i Sydafrika, en halvering sedan toppnoteringarna på 1990-talet. Landet har också den högsta våldtäktsstatistiken i världen, och det sägs att ett barn fött i Sydafrika löper större risk att bli utsatt för sexuellt våld än att lära sig läsa. Men för första gången på många år är brottsligheten i Johannesburg på väg ner, och det är framför allt antalet grova våldsbrott som minskar. Tommy Perkins, som startade Ithemba Sky Mark för 15 år sedan, menar att den positiva utvecklingen har med den ökande säkerhetsindustrin att göra.

– Johannesburg skulle vara helt i förfall utan säkerhetsbolagen. Det är anledningen till att den här staden över huvud taget fungerar, säger han.

Branschen omsätter 40 miljarder kronor om året, vilket motsvarar två tredjedelar av den totala inkomsten från turismen. I dag finns fler än 9 000 säkerhetsfirmor som tillsammans har 1,7 miljoner anställda.

– Folk tappade förtroendet för polisen i det här landet för länge sedan, säger Tommy Perkins och berättar att korruption, mutskandaler och knappa resurser har kört tilltron i botten. I augusti skakades kåren av ännu en förtroendekris när polisen öppnade eld mot strejkande gruvarbetare och sköt ihjäl 34 människor.

– På vår tid hade vi i alla fall ordentlig utbildning. Nu får de knappt någon träning. Ringer man polisen kommer ett par unga killar som inte har någon aning om hur de ska hantera situationen. Det är inte deras fel, de gör så gott de kan, men resurserna finns inte.

Hur ser det ut i er bransch?

– Det finns många cowboys. Alla vill hoppa på tåget och tjäna en slant. Men det är ingen som blir rik.

I Alberton, södra Johannesburg, har utryckningsteamet just påbörjat nattskiftet. Gatorna ligger öde och det enda som hörs är ett hundskall långt borta.

Här i Sydafrika är det ingen som är ute och går efter mörkrets inbrott. Då är man hemma bakom lås och bom, säger Nardus Hollander som jobbar för säkerhetsföretaget Community Protection Services, CPS.

– Ser jag någon ute på gatan på kvällen brukar jag visitera dem. Först känner jag på hjärtat. Om det bultar vet jag att personen har något fuffens på gång. Hittar vi stöldgods eller droger, håller vi fast honom, ringer polisen och väntar tills de kommer.

Varför ringer ni inte polisen direkt?

– I det här landet går det snabbare att ringa ett pizzabud än en polispatrull.

Villorna i området omges av taggtråd och höga murar. Överallt syns säkerhetsfirmornas skyltar om armed response, beväpnad utryckning.

– De flesta säkerhetsfirmor sitter i sina kontrollrum och väntar på att något ska hända. Vi är ute och patrullerar dygnet runt, säger Phillip Monterio som startade firman för tre år sedan.

Kunderna betalar omkring 400 kronor i månaden för bevakning, larmsystem och utryckningstjänst. Att hålla gatorna fria från inbrottstjuvar är företagets främsta uppgift, men Phillip Monterio berättar att de regelbundet åker till närliggande områden för att göra drogtillslag eller köra iväg hemlösa från gatan.

– Det är ingenting vi får betalt för, men vi gör det för att vi älskar vårt jobb. Hur många säkerhetsfirmor är beredda att springa ikapp inbrottstjuvar långt utanför områdets gränser?

Situationen i Sydafrika är långt ifrån unik. I Argentina ökade försäljningen av säkerhetsprodukter med 20 procent förra året, och i länder som USA, Mexiko, Venezuela, Brasilien, Uganda och Angola finns en liknande utveckling.

Medborgarna vänder sig hellre till privata aktörer än en korrupt poliskår, säger Joakim Berndtsson, forskare vid institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Han ser utvecklingen i Johannesburg som ett uttryck för en global trend.

När brottsbekämpning och andra funktioner som man normalt sett associerar med statliga aktörer inte fungerar, växer det ofta fram en marknad för att lösa problemen på olika sätt. Vi ser en utveckling där staten krymper samtidigt som sjukvård och utbildning privatiseras. Det gäller också säkerhetsfrågor.

Även i Sverige blir de privata aktörerna fler. På Arlanda flygplats har Securitas ett säkerhetsuppdrag värt 600 miljoner kronor, det största i Skandinavien. I flera städer, bland annat Arboga och Köping, hjälps polisen och vaktbolag åt med att hålla ordning. Fastighetsägare i Hässleholm erbjuder väktare som patrullerar vissa områden på natten.

Utvecklingen, menar Joakim Berndtsson, beror delvis på en större riskmedvetenhet hos medborgarna och en känsla av att världen är osäkrare.

Är det en befogad känsla?

– Det är svårt att säga. Jag tror inte att villainbrotten har ökat lavinartat, men frågar man säkerhetsföretagen säger de att det beror på att alla har larm nu för tiden.

– Det är svårt att avgöra vad som är orsak och verkan, vad som är hönan och ägget. Men helt klart finns det en bransch som tjänar stora pengar på att framställa världen som farlig.

I stadsdelen Rosebank, i Johannesburgs mer fashionabla delar, har fastighetsägare och affärsidkare gått samman för att få bukt med den höga kriminaliteten. För bara några år sedan var det vanligt att turister rånades i området, men nu har brottsligheten i stort sett försvunnit – eller i alla fall sopats därifrån. Initiativet kallas City Improvement och finns numera i hela Gautengprovinsen.

Modellen bygger på samverkan mellan myndigheter, säkerhetsfirmor och fastighetsägare. När Sydafrika stod värd för fotbolls-VM 2010 var säkerheten ett av de största orosmolnen, och arrangörerna lade stora summor på att se till att fotbollsfansen inte råkade illa ut. Alberton, som ligger i mångsmiljonstadens södra utkanter, har inte nåtts av några fotbollspengar, berättar Phillip Monterio.

– Myndigheterna lägger alla resurser på de norra förorterna där pengarna finns, säger han krasst.

Nu ser han det som sitt uppdrag att skydda invånarna från inbrott, överfall och rån.

– I slutändan måste man tjäna pengar. Vi driver en affärsverksamhet. Men det viktigaste för oss är att bekämpa brott. Det är en fantastisk känsla att ta fast någon, säger han.

Han berättar att brottsligheten i Alberton har minskat drastiskt sedan CPS började patrullera gatorna.

– Nu kan ungdomarna vara ute på gatan och spela hockey sent på kvällen. Det var inte möjligt för bara några år sedan.

Varför är brottsligheten så hög i Sydafrika?

– I kåkstäderna växer barnen upp i en miljö av våld och fattigdom. Vi har också en mycket hög arbetslöshet och många ungdomar fastnar i kriminalitet, säger Phillip Monterio.

De stora klyftorna i landet är en del av förklaringen till den dystra brottsstatistiken. Siffror från Världsbanken visar att inkomstskillnaderna i Sydafrika har ökat sedan ANC tog makten 1994 och nu är klyftorna större i Sydafrika än i något annat land. Brasilien, som tidigare låg i topp, har hamnat på en andraplats.

Kritiker menar att trenden att låta brottsbekämpning handlas på den fria marknaden leder till ökad segregering.

– De som har råd att skydda sig gör det. Det skapar en uppdelning som inte är helt lyckad ur ett större samhällsperspektiv, säger forskaren Joakim Berndtsson vid Göteborgs universitet.

En annan kritik som har lyfts fram är att det blir mindre demokratisk kontroll över de som tillåts använda vålds- och tvångsmedel i samhället. Ofta är det sämre insyn i privata företag än i statlig och kommunal verksamhet Det finns också en risk att statliga organisationer som polis och militär tappar personal till den privata sektorn och att detta skapar ett A- och ett B-lag. I Sverige är tilltron till polisen relativt hög, men det förändras hela tiden.

En majoritet av de anställda i CPS kommer just från polisen.

– Ja, poliskåren har förlorat mycket bra folk, säger Phillip Monterio som själv har ett förflutet inom militären.

– Men även inom vår bransch finns en hel del folk med låg kaliber. De har ingen utbildning och får ganska dåligt betalt. När det kommer till kritan kommer de inte att riskera sina liv.

Är du det? Beredd att riskera ditt liv?

– Ja, jag är beredd att ta en kula för min kund.

 

Kulhålet i låret är inte större än en femöring. Den unga, skottskadade mannen stirrar med tom blick i taket medan en sköterska lägger bandage om såret. På britsen bredvid ligger en blodig kvinna som har blivit slagen med en flaska i huvudet.

Det är hennes födelsedag, berättar läkaren som undersöker hennes skador.

Det är lördag kväll på akutmottagningen på Baragwanath Hospital, ett av världens största sjukhus som varje vecka tar emot flera hundra skottskadade, misshandlade och knivhuggna patienter. Här, i Soweto strax utanför Johannesburg, finns inga säkerhetsvakter som patrullerar gatorna om nätterna. I stället tar invånarna lagen i egna händer.

– Polisen skulle skratta åt oss om vi ringde och berättade att vi har en skottskadad patient som gärna vill göra en anmälan, säger verksamhetschefen Peter Anderson.

– Vi gör alltid en rent medicinsk bedömning och prioriterar dem som behöver vård direkt. Men i bland är det svårt att blunda för vad som har skett. Jag minns en gång när vi fick in en kille som hade våldtagit en ung tjej. Han var svårt misshandlad och knappt vid liv när han kom hit. Antagligen var det den unga kvinnans familj och vänner som hade gett sig på honom. Vi lyckades rädda honom, men det var många av sköterskorna som vägrade ge honom vård.

På helgerna fylls sängplatserna snabbt. Det är samhällets mest utsatta som kommer hit.

– Våldet är en del av vardagen. Det är inte ovanligt att en fest eller en fotbollsmatch slutar med att någon blir knivhuggen. Ofta handlar bråken om väldigt triviala saker, säger Peter Anderson.

Sjukhusets traumaavdelning är en av de mest avancerade i landet. Här finns specialistkompetens och utrustning för att hantera allvarliga stickskador och yttre våld.

– Problemet är att vi tvingas stänga avdelningen minst en gång i veckan på grund av platsbrist, säger Peter Anderson.

– Vi skulle behöva fyra lika stora sjukhus till här i Soweto.

I väntrummet sitter ett tjugotal patienter och väntar på ett bli omhändertagna. Doften av alkohol och desinfektionsmedel ligger tjock. En berusad patient ropar efter en sköterska och gestikulerar att han vill äta.

– Hungrig? Du har större problem än det, svarar sköterskan och går vidare till nästa patient.

I Alberton lider nattskiftet mot sitt slut. Nardus Hollander och Phillip Monterio, två av Sydafrikas självutnämnda sheriffer, stannar till vid en av de nattöppna bensinmackarna för att ta ett bloss.

– I den här branschen måste man vara tuff. Visar man sin rädsla har man inte en chans, säger Phillip Monterio.

– Brittiska ”bobbies” hade inte överlevt i Sydafrika. Men även här åker polisen snålskjuts på säkerhetsföretagen. De vet att vi är först på plats.

Han berättar att de ständigt kör iväg misstänkta inbrottstjuvar från området.

– Brottslingarna är rädda för oss. Man måste ta i med hårdhandskarna så att de inte vågar komma tillbaka.

Månaderna före jul är de mest intensiva. Det är då flest inbrott sker, berättar de. Bara några veckor tidigare slutade jakten med skottlossning på öppen gata.

– Jag tömde ett helt magasin med trettio kulor, säger Nardus Hollander som tränar kickboxing för att hålla sig i form. Både han och Phillip Monterio är ofta på skjutbanan för att behålla skärpan, men än så länge har ingen av dem behövt avfyra ett dödande skott.

Hur skulle det kännas om ni tvingades skjuta någon?

– Om det var en brottsling? Jag skulle inte tveka, inte en sekund, säger Nardus Hollander.

– Har man tagit sig in i någons hem har man inga rättigheter. Då har man redan förstört någons liv. Om det är någon som hotar kvinnor eller barn, då skjuter jag först och ställer frågor efteråt. Jag åker hellre i fängelse ett år än står bredvid och väntar på att brottslingen ska skada någon.

Han berättar om en man som bröt sig in hos en äldre kvinna. När utryckningsteamet kom dit fann de kvinnan svårt skadad, och Nardus Hollander blev så ursinnig att han började sparka på mannen som låg i handbojor på golvet.

– Jag tappade fattningen helt och hållet och de andra fick hålla tillbaka mig. Vem ger sig på en försvarslös kvinna?

Är du beväpnad även när du inte är i tjänst?

– Alltid. En gång lämnade jag mitt vapen hemma och då blev jag rånad. Sedan dess tar jag med mig både mitt vapen och min fru vart jag än går.

När ni ser så mycket våld och kriminalitet, vill ni inte flytta härifrån?

– Nej, aldrig! Sydafrika är det bästa landet i världen.