Krönika:
Så nyss och så obegripligt
Om filmskurkarna som hör hemma i historien.
av Fredrik Johansson
Som småbarnsförälder får man vara beredd att svara på en betydande bredd av frågor. Från vad som händer när man dör till hur man gör yoghurt. En utmaning är att förklara hur det var ”när pappa var liten” och varför. Mycket handlar om teknisk utveckling. Att förklara en värld utan mobiltelefoner, Netflix, surfplattor, dvd-spelare i bilen och mormor på Skype.
Redan konceptet ”tablå-tv” är påtagligt svårtillgängligt för en femåring. Att en gång per dag konsumera rörlig bild man inte valt själv, vid en i förväg fastställd tidpunkt och i högst trettio minuter. Jag minns hur en kamrat i slutet av 70-talet påstod att man i New York hade 24 tv-kanaler. Själva idén var nästan omöjlig att ta till sig.
Även populärkulturens referenser blir daterade. Det som var så viktigt nyss, framstår i dag som svårbegripligt.
Ta filmen Sällskapsresan. Skildringen av chartersemestrandets drömmar, glädjeämnen, besvikelser och vedermödor är ett tidsdokument från det sena sjuttiotalet, men det är inte omöjligt att känna igen sig.
Då är det svårare att känna igen den övergripande plot som driver handlingen framåt.
Sällskapsresans skurkar är en osympatisk något diffus affärsman och en fastighetsmäklare. De spelar golf (en stark social markör 1980) och mäklaren uttrycker nostalgiska uppfattningar om Spaniens då nyligen avlidne diktator Franco.
Brottet i filmen är att man försöker hjälpa en läkare att ta pengar (sina egna) ur Sverige för att köpa ett hus i Spanien. Svarta pengar. 1979 nådde de svenska marginalskatterna 87 procent. En bra bit över 90 procent av det Stig Helmer betalar för att bota sin flygrädsla hade försvunnit i skatt när dr Levander får sitt lönekuvert. Om han gjort helt vita affärer.
Det ligger också en sensmoral i att filmens huvudpersoner efter olika förvecklingar får pengarna. Brott lönar sig inte. Den rättfärdiges aningslöshet blir däremot rikt belönad. Inget fel i det. It’s entertainment och jag är inte Ayn Rand.
Detta kan dock bli svårare att förklara för det uppväxande släktet. Varför får man inte köpa ett hus i Spanien för sina egna pengar? Varför smugglar man fysiska sedlar? 
Det har skrivits begåvade och fyndiga böcker om sjuttio- och åttiotalets Sverige. Vi ler lite förläget åt videovåldsdebatt, diskoteksmotstånd, förbud mot trådlösa telefoner, varningar för skateboardkulturen och förslag om att förbjuda parabolantenner. Att de politiska ambitionerna att lägga våra liv till rätta når sin kulmen samtidigt som den tekniska utvecklingen slår igenom på en rad viktiga områden gör kontrasten påtaglig.
Jan Stenbecks tes om att teknik slår politik har omformat Sverige. Men det finns också en annan politisk del bakom denna utveckling. De fyra europeiska friheterna har onekligen bidragit till transformeringen av vårt land. EU gör inte bara skurken i Sällskapsresan obsolet, utan också männen som vill köpa 80-procentig rom på vinflaskor.
Nu ifrågasätts inte bara dessa fyra friheter, de begränsas också i praktisk handling. Efter bankkrisen på Cypern infördes regler som innebär att den fria rörligheten för kapital inte gäller där längre. I flera västeuropeiska länder pågår en stor debatt om huruvida rätten att röra sig fritt verkligen ska gälla för rumäner och bulgarer.
Detta borde EU-valet i maj handla om. Om att vårda och utveckla de friheter som är grunden i det europeiska samarbetet, och se till att skurkarna i Sällskapsresan inte kallas tillbaka från sin pensionering.
