Krönika

Så luras banken

Företagen vet att utnyttja vårt sätt att tänka.

av Fredrik Torehammar

Kaffebaren där jag bor vill gärna att jag ska sätta in pengar på ett ”kaffekort”.  Ett smidigt sätt för mig att alltid ha tillgång till gott kaffe, tycker de. Ett smart sätt för dem att få ett räntefritt lån av mig, skulle andra beskriva det. Dessutom med viss sannolikhet att pengarna aldrig används alls. Undersökningar om presentkort har visat att uppemot vart tionde presentkort aldrig löses in. Varje gång jag storstädar hemma hittar jag skamset något presentkort vars giltighetstid gått ut. Kaffekort och andra presentkort är alltså ett rätt enkelt sätt för företag att tjäna pengar.

Det presentkort egentligen gör är att utnyttja en egenhet hos den mänskliga hjärnan som kallas ”mentala konton”. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman har i den hyllade boken Tänka, snabbt och långsamt sammanfattat årtionden av forskning i gränslandet mellan psykologi och experimentell ekonomi. Den beskriver i korthet hur vi tänker, och inte minst vilka fel vi gör när vi tänker.

Mentala konton är ett av många intressanta fynd. Hjärnan delar in världen i ”konton” för att hålla ordning på tillvaron. Egentligen vet vi att pengarna som sätts in på kaffekortet är precis samma pengar som man kan betala hyran med. Men ingen går ju omkring och ser sin totala ekonomi som en helhet. Därför lägger vår hjärna in pengar i olika ”fack”. Det är praktiskt och till och med helt nödvändigt för att göra världen omkring sig begriplig, men ibland blir mentala konton en källa till missförstånd som kan utnyttjas.

Det är inte svårt att se exempel på att vår tendens att dela in tillvaron i mentala konton utnyttjas av stater och företag. Vi betalar ”moms” och ”inkomstskatter” och arbetsgivarna betalar ”arbetsgivaravgifter”. Men i själva verket betalar vi ju själva rubbet, och allt är helt enkelt skatt.

Men frågan är om inte bankerna är de som skickligast utnyttjar fenomenet med mentala konton. Även välutbildade och informerade människor kan göra rätt enkla tankefel när de befinner sig på ett bankkontor. En vän till mig drabbades nyligen av svårartad 30-årskris som yttrade sig i ett akut behov av att plåga sig med att ”gå igenom ekonomin en gång för alla”.

Lånen på hans lägenhet är ganska höga. Han sätter också av en tusenlapp i månaden i pensionssparande. Det har gett betydligt lägre ränta än räntan på lånet de senaste åren. Han lånar alltså i praktiken ut pengar till sin bank till låg ränta via pensions-
sparandet, och lånar sedan tillbaka dem till högre ränta via sitt bostadslån. När jag försökte övertyga honom om att strunta i pensionssparandet och kanske amortera lite mer för att sluta sponsra banken protesterade han högljutt.

– Men jag måste ju ha till pensionen också. Amorterar jag mer så försvinner ju bara pengarna, utbrast han förfärat.

I min kompis värld var pengar som amorterades och pengar som sparades till pensionen helt olika saker. Mer än så: Pengarna som amorterades tycktes till och med ”försvinna”. Hans hjärna hade nämligen fått hjälp att se sina olika penga-
konton som helt artskilda: Bankens ”rådgivare” hade med några antydningar om skakiga pensionssystem, Greklandskris och ”individuellt ansvar” skrämt honom att låna ut pengar till sig själv och ge banken en månatlig slant för besväret.

Även om privatekonomin så klart skiljer sig mycket åt mellan människor så tänk på det nästa gång du sitter mitt emot bankens ”rådgivare”. Banken har ofta incitament att precis som till min kompis både låna ut pengar och erbjuda ”sparandeprodukter”, medan sparande och avbetalningar på skulder i själva verket är två sätt att göra samma sak. Om du har en liten buffert, som alla borde ha, låt högst ränta avgöra vad du lägger pengarna på. Inte dina mentala konton.