Så blev Sverige Zlatanland

Zlatan Ibrahimovic har gått från kontroversiell till folkkär. Den grådaskige och surmulne Lars Lagerbäck har bytts ut mot den cigarrökande och excentriske Erik Hamrén. Ängsliga långbollar från backlinjen har ersatts av offensiv gladfotboll. Förändringen av det svenska fotbollslandslaget är inte bara sportslig, utan speglar också framväxten av en ny nationell självbild.

av Nanna Gillberg

 

Landslagsfotboll kan ses som en barometer över nationella normer och värderingar. Det svenska herrlandslagets spelare, förbundskaptener och spelsystem utvärderas av medier och allmänhet utifrån en föreställning om svenskhet.

Att Lars Lagerbäcks landslag på några år gick från gångbart till ohållbart, och förbundskaptenen själv från firad ”Kung av kryss” till utmärkelsen Sveriges tråkigaste person, kan bara delvis förstås utifrån lagets resultat.

Det handlade också om att Lars Lagerbäck, sin strategi trogen, gjorde mer av samma medan Sverige och svenskheten förändrades. I början av sin tid som förbundskapten gick Lagerbäcks filosofi i takt med samhällsklimatet, i slutet gjorde den det inte.

Den som går igenom medieskildringen av herrlandslaget i fotboll, vilket jag gjort i min forskning, hittar också en berättelse om att det svenska samhällsklimatet på kort tid har genomgått stora förändringar.

Den tydligaste illustrationen är hur Zlatan Ibrahimovics kulturella ställning har förändrats i medierapporteringen. Så sent som 2008 försatte han en samlad svensk journalistkår närmast i chock när han vann Jerringpriset. Expressenkrönikören Mats Olsson grät, nöp sig i armen och slog huvudet i väggen i glädjerusig chock. TV4:s Patrick Ekwall kallade utnämningen ”ett historiskt ögonblick”.

Och det gjorde de inte för att någon tidigare hade ifrågasatt Zlatans färdigheter på plan, utan för att Jerringpriset är första pris i en popularitetstävling där svenska folket utser vinnaren. Zlatan visade sig därmed folkkär – en status som tidigare hade varit förbehållet trygga folkhemsgestalter som Magdalena Forsberg, Carolina Klüft och Susanna Kallur.

Tre år senare försatte Zlatan Ibrahimovic samma journalister i trans när han i sin rekordsäljande självbiografi gick till personangrepp mot tidigare lagkamrater och förbundskaptener. 2008 uppmanades Zlatan Ibrahimovic i spalterna fortfarande att växa upp och inse att han inte var större än kollektivet. 2011 var det givet att han var större än kollektivet och skulle särbehandlas.

Att det på så kort tid gick från självklart att alla ska behandlas lika till lika självklart att alla ska behandlas olika pekar på att det svenska samhällsklimatet har genomgått snabba och omfattande förändringar.

Men om skildringen av Zlatan Ibrahimovic är den mediala berättelse som på individnivå skildrar utvecklingen, finns i mediebilden av övriga landslaget också mycket som berättar om svensk samhällsideologi. Där syns en klar skillnad mellan då och nu.

Under fotbolls-EM i Schweiz och Österrike 2008 pratades det i medierna om den ”nye” Lars Lagerbäck. Han tog för sig och var mer aggressiv. Som exempel nämndes förbundskaptenens ambition att vinna de matcher landslaget ställde upp i.

Detta ansågs så frispråkigt och kaxigt att en expertkommentator fick förklara för tv-tittarna att Sverige inte hade det spelarmaterial som krävdes för att gå in för att spela oavgjort och att man därför måste satsa på att vinna. Normaltillståndet, som vinstambitionen avvek från, var således att sikta på oavgjort.

Att Lagerbäck hade bytt från träningsoverall till kostym under matcherna ledde till spekulationer kring om han ville bli värvad som tränare utomlands. Vidare imponerades kommentatorerna av förbundskaptenens engagemang under matcherna. Detta sades aldrig ha varit större, ett påstående som leddes i bevis genom att peka på att Lars Lagerbäck nu ställde sig upp när hans lag gjorde mål. ”Då förstår man hur mycket detta betyder för honom”.

***

Under EM behövde Lagerbäck ställa sig upp tre gånger. Med 9,67 anfall per match var Sverige EM:s minst offensiva lag. Enligt Lagerbäck visade de tre målen att hans lag hade hög effektivitet.

EM-matcherna bjöd från kommentatorshåll på en uppvisning i svensk förnuftsbaserad finkänslighet. TV4-kommentatorn Robert Perlskog blandade med lätthet och elegans kuriosa och spelförståelse. Om en spelares fru berättades att hon hade hoppat ut genom ett fönster med den fyraåriga dottern. ”Båda dog. Men nu har han en ny fru. Och Chippen får en hörna”.

De elva på planen bjöd på alibipassningar, ängslighet och bristande aggressivitet. Lagerbäck höll sig till sina principer och gjorde inga byten förrän i sjuttiofemte minuten, oavsett vad som hände på planen. Medan andra var upptagna med att vara bäst när det gäller, var Lagerbäcks män ”tagna av stundens allvar”. Målen satt så långt inne att de fick värkas fram, helst på stopptid.

Men att mål var överskattade visste spelarna sedan VM-matchen 2006 då landslagsledningen hade överöst dem med beröm efter att ha spelat 0–0 mot Trinidad och Tobago. En match då laget, enligt förbundskaptenen, ”gjort allt rätt utom att få in bollen”. Defensiven var det vi var bra på. Så hade det alltid varit och så skulle det alltid förbli.

Av medierapporteringen från Schweiz och Österrike fick tittarna lära sig att det svenska landslaget, till skillnad från många av motståndarna, behövde känna sig för och spela sig in i matcherna. I EM medverkade detta särdrag till att Sverige var ute ur turneringen redan i gruppspelet. Förlusten var dock snart glömd. När laget satt på planet tillbaka till Stockholm hade svenska journalister styrt om fokus till vad respektive spelare skulle göra på semestern, som efter den tidiga sortin hade blivit förlängd. Det finns ju för- och nackdelar med allting, som det brukar heta.

Efter EM kom spridda kravskurar på Lars Lagerbäcks avgång, precis som efter VM två år tidigare. Som svar försäkrade förbundskaptenen att han inte skulle avgå och att några större förändringar spel- eller spelarmässigt inte var aktuella.

Svenska herrfotbollslandslaget under Lars Lagerbäcks ledning, och medierapporteringen från EM 2008, kan betraktas som ett bra exempel på hur traditionella svenska värderingar och förhållningssätt praktiserades och reproducerades. Den äldre skolans svenskhet kom till uttryck i diskussioner om defensivt spelsystem, oavgjort som målsättning och framhållande av lagmoral, disciplin, och osjälviskhet. Kollektivets starka ställning reflekterades i de moraliska kvaliteter som tillskrevs den som underordnade sig gruppen. Med uttalanden som ”Alla i laget är lika viktiga” och ”Man behöver inte snacka guld” cementerades den redan grundmurade trovärdigheten hos en ”lojal kämpe” som Tobias Linderoth.

***

Lagerbäcks landslag illustrerade också hur lite som krävdes för att avvika från det etablerade svenska normaltillstånd som utmärktes av att inte utmärka sig. I kontakten med medierna praktiserades traditionella svenska käpphästar som måttfullhet, neutralitet och ödmjukhet. En bra dag kunde vi slå vem som helst, ”om vi får det att stämma”. Intervjusvar inleddes konsekvent med ett nej, som snabbt följdes upp av andemeningen ja. Ett måttfullt resonerande där allt hade både en fram- och en baksida. En hyvens person var en som beaktade myntets bägge sidor för att efter noga övervägande landa i en ofarlig truism.

Svenskar tog inte ställning. När Lagerbäcks mannar såg oavgjort som positivt normaltillstånd följde de en stolt tradition av svensk samhällssanktionerad neutralitet, som bland annat etnologen Åke Daun har studerat och beskrivit.

Enligt denna tradition är det enda civiliserade sättet att upprätthålla relationer mellan personer med motstridiga intressen att jämka och kompromissa. Och då räcker förekomsten av två sidor, eller två planhalvor, för att ett sammanhang ska kvalificera sig som kontroversiellt.

Att inte välja sida eller agera har enligt Åke Daun under lång tid haft en mer positiv konnotation i Sverige än i flera andra kulturellt och socialt jämförbara samhällen. Svenskens mest effektiva skuldsaneringsverktyg har varit att ända upp i vuxen ålder försäkra omgivningen att ”Jag har inte gjort något”.

Den svenska oförmågan att agera har med jämna mellanrum dykt upp i den svenska samhällsdebatten. Ett exempel var efter tsunamikatastrofen 2004, där de svenska myndigheternas handfallenhet hänfördes till en kultur där det ansågs bättre att inte göra något än att göra något som kanske blir fel.

På fotbollsplanen kan de forcerade ballongbollarna, alibipassningarna och oviljan att lägga straffar relateras till detta förhållningssätt. Ingen tycktes vilja ta personligt ansvar, ingen ville bli syndabock och rädslan att förlora översteg längtan efter att vinna. Likaså att förbundskaptenen bidade sin tid och oavsett matchbilden avstod från byten. Eller när han lät unga spelare komma fram först när de inte längre var unga. Det var bättre att inte ha gjort något än att göra något och kanske misslyckas.

Att avstå från handling i stället för att förhasta sig har formulerats som förnuftets triumf över känslan. I den svenska självförståelsen har det sorterats in under föreställningen om Sverige som modernitetens ansikte – det högt utvecklade, avancerade och rationellt organiserade samhället. Vi har inte låtit oss ryckas med av känslor som de gjort i andra länder där traditioner och vidskeplighet fortfarande har hållit greppet om människor. I stället har vi förlitat oss på rutiner i samhället och på spelsystem på plan.

Tvistefrågor som på andra håll i regel handlat om rätt eller fel i filosofisk mening har hos oss gärna kretsat kring bristande rutiner och systemfel. När personalen på äldreboendet har lagt de gamla för natten strax efter lunch, för att ostört kunna se på tv, har de gjort det för att de inte fått rätt utbildning av arbetsgivaren. I den kollektiva traditionen har det personliga ansvaret ogärna diskuterats.

På samma sätt har vi ofta hanterat spänningen mellan tävlingsinslag och svensk ideologi. Tävlingsresultat har förklarats av den kollektiva insatsen, dagsformen eller andra omständigheter bortom individens kontroll. Den som tagit medaljer har varit noga med att poängtera att det varit en laginsats, att det varit tränarna, vallningsansvariga och teamet runt omkring, som legat bakom segern. Alla har varit lika viktiga, även de som inte har tävlat.

Det problematiska förhållandet till individuella prestationer har i tävlingssammanhang även gett sig till känna i en utbredd förnöjsamhetsretorik. Deltagande som sådant har betonats medan placeringar och resultat tonats ned. Det har varit roligt bara att få vara med. Den som kommit vidare till andra åket, från gruppspelet eller från försöksheaten har bara sett det som en bonus. Devisen att det är viktigare att vara med än att prestera har förkroppsligats av att själva kvalificerandet till mästerskap har setts som fotbollslandslagets starkaste sida.

Även påbudet om att inte ge uttryck för starka, framförallt inte negativa, känslor har hanterats smidigt med hjälp av förnöjsamhet. Frekvensen av svenska förlorare som, enligt egen utsago, lämnat ”med flaggan i topp” kan ses i detta ljus. Den som åkt ut har varit nöjd i alla fall. Med sin egen prestation. Vilken placering den räckt till har haft underordnad betydelse.

När Lagerbäck summerade sitt lags 0–0 mot Trinidad och Tobago med att man hade gjort allt rätt utom att lägga mål, sällade han sig till förnöjsamhetstraditionen och tonade ned betydelsen av koppling mellan insats och resultat. Målgörandet, som i de flesta delar av världen betraktats som ett centralt och matchavgörande inslag, reducerades till en detalj i den oklanderliga helhet som var resten av matchen.

Det tycks som om måttfullhetsideal, jantelag och likhetsideologi skapade ett klimat där medelmåttighet premierades och utgjorde ett eftersträvat jämviktstillstånd. Devisen att lagom är bäst innebar i Sverige att lagom bra kunde vara bättre än väldigt bra, en paradoxal princip som också demonstrerades i svenska tv-talangjaktsformat. Till skillnad från de realitysåpor som kretsade kring att på en begränsad yta umgås i grupp – mer om dem senare – var de prestationsinriktade talangformaten språkrör för en traditionsenlig jantementalitet. Att lagom var bäst och att mer än lagom var ett problem som behövde hanteras, kom till uttryck både i uttagnings- och i omröstningsfas.

***

Att avvika från kollektivet gjorde generellt en person kontroversiell, och i synnerhet om avvikelsen bestod i att vara bättre än andra. Att vara överlägsen blev en social belastning som behövde kompenseras med större ödmjukhet. Carolina Klüft lyckades till exempel ta udden av sina överlägsna prestationer i sjukamp genom att i intervjuer ständigt försäkra att hon bara tävlade mot sig själv, liksom genom att i slutet av varje vunnen tävling initiera ett kollektivt ärevarv hand i hand med konkurrenterna.

Man kan tala om en svensk medelmåttighetspremiering, som belönade den som höll sig inom gränserna för lagom och bestraffade den som av den kollektiva opinionen bedömdes vara ”för mycket”. Rubriker som ”Schyst, ödmjuk och precis som alla andra” och ”Allbäck – vanlig som en granne”, i artiklar som fastställde att ”ödmjukhet vinner i längden”, byggde effektivt omnämnda spelares popularitet.

Att som jag gör tala om denna nationella självbild i förfluten form är kanske inte helt rättvist. Naturligtvis lever idealen om grupplojalitet, förnuftighet och förnöjsamhet kvar, liksom vår rädsla för konflikter och ansvar.

Men något hände på vägen mellan Lars Lagerbäcks tillträde och avgång som förbundskapten, både med landslaget och med det omgivande svenska samhället. Något som har fått Zlatan Imbrahimović att plötsligt bli folkkär och en pratsjuk spillevink i välskuren kostym att anses bäst lämpad att ta över Lagerbäcks plats vid sidlinjen.

Och det som har skett är att en tilltagande individualiseringsprocess och medialisering av samhället förändrat det sociala klimatet med nya förväntningar och krav på den som ville nå framgång som följd. De spelregler och den karta för önskvärda beteenden och egenskaper som passade Lagerbäcksspelarna utmärkt har ändrats och ritats om.

Sverige har gått från att vara den habila insatsens högborg till att bli ett land där vi ställer krav på människor att vara underhållande, personliga, väcka känslor och bjuda på sig själva.

***

I reality-tv:s, internets och sociala mediers kölvatten har den svenska medelmåttighetsnormen fått konkurrens. Om talangjakterna gick traditionella värderingars ärenden har tonen varit en helt annan i de realitysåpor som kretsat kring gruppdynamik och social interaktion. De har introducerat svenska tv-tittare för en personlighetstyp som avviker avsevärt från vad som vanligtvis har gällt som norm för att ta plats i svenska hjärtan. Fjärran från lutherska dygder har standarddeltagaren normaliserat narcissism, ohämmad känsloutlevelse och hedonistisk behovstillfredsställelse. Det har byggts onanikojor, idkats handfatssex och producerats nyförlovade par som Olivier de Paris och Carolina Gynning. Naken-Janne har gjort helikoptern, Robinson-Robban doppat pungen i drinkar och Lee-Britt tagit med sig en piska som sin personliga sak till Paradise Hotel.

Här har det inte varit tal om att underkasta sig kollektivet eller låta andra avgöra om man är bra eller inte. Alla har kört sitt eget race och när de åkt ut, grämt sig över att de haft ”så mycket mer att visa”. ”Antingen älskar man mig eller så hatar man mig”, har deltagarna obligatoriskt deklarerat. Innebörden – jag lämnar ingen oberörd – har kontrasterat skarpt mot den traditionella svenska diskurs där det brukade gå ut på att lämna alla oberörda genom att undvika att sticka ut eller vara för mycket.

Realitygenrens debut i tv-tablåerna innebar startskottet för personlighetsförsäljning. Traditionellt har personligheter inte spelat någon framträdande roll i svenskt narrativ. Dels beroende på att kollektivet och inte individen har stått högst i kurs, dels för att den personlighetstyp som av hävd har premierats i svenskt samhällsliv inte kännetecknats av någon särskilt stark personlighet. Det har ju i stället varit frånvaro av åthävor som karakteriserat idealsvensken. Temperament och utstrålning har förknippats med sociopater och charlataner, typer man stöter på i artiklar om sol-och-vårare, som lurar av ensamma kvinnor allt de äger med sin farliga charm. Som dopade fuskare, några få rötägg i ett hav av svenska idrottspersonligheter med sansade lynnen och rent mjöl i påsen.

Dokusåporna inledde en realitytrend i samhället, där privatliv började levas ut, dokumenteras och publiceras. Genom sociala medier har sedan marknaden för det kommersialiserade jaget exploderat. I bloggar och statusrader har företagsledare, tonårstjejer, föräldralediga och frånskilda 60-plussare finslipat sina personliga varumärken. Jaget har blivit en handelsvara som anpassats till medielogikens krav på underhållning, polarisering, intimisering och personligt tilltal.

2000-talets första decennium har också kännetecknats av en långtgående medialisering, där allt fler samhällssektorer rättat sig efter mediernas logik och arbetssätt. Medielogiken har kommit att forma tillvaron för både kända och okända, och på bägge sidor offentlighetslinjen har livet anpassats till en mediepublicering. Självpresentation har tagit plats på parkett i det sociala livet. Man har bara funnits i den mån man synts och varit andras perception av en.

Samhällsdeltagande har under den här tiden inneburit inskolning i att presentera sig själv och sina fördelar kort och kärnfullt. Realityformaten har exponerat oss för en idel ström av deltagare som, riktade mot kameran och ”de där hemma”, vädjat om att få stanna kvar i programmet. På dejtingmarknaden, ett område där viss självpresentation är ofrånkomlig, har självpresentationen blivit mer formaliserad. På dejtingsajterna har profilerna fyllts med foton och skönmålande beskrivningar och i företeelser som speed-dejting där man på några minuter ska sälja in sig själv inför en presumtiv partner.

Den tilltagande kommersialiseringen av jaget har inneburit ökade krav på att människor skulle vara tillgängliga, interaktiva och personliga. Personen bakom har blivit relevant oavsett om det gäller twittrande politiker, företagsledare som ”går genom rutan” eller journalister som fokuserar mer på sina egna upplevelser och vad dessa säger om dem än på något händelseförlopp som de för läsares räkning satts att bevaka.

Det personliga varumärkets frammarsch har underblåsts av att det ekonomiska systemet under denna tid förskjutits i tyngdpunkt från materiell produktion till produktion av symboliska värden och image. Marknadsföring och PR har gått från stödfunktioner till verksamheters centrum och varumärken i sig har blivit det som produceras, säljs och konsumeras.

Allt detta har satt det traditionella svenska styrkeförhållandet mellan kollektiv och individ i gungning. Politiskt har det synts i att den socialdemokratiska makthegemonin brutits, liksom i att individen i högre grad ansetts vara sin egen lyckas smed med ansvar för att forma sin livssituation. Det traditionella strukturella angreppssättet har gett vika för ett synsätt som identifierar individen som både orsak och lösning på uppkomna problem. Arbetslösa har skickats på kurs för att lära sig bli anställningsbara, använda sina sociala kontakter och nätverka. I skolan har gemensamma genomgångar fått mindre utrymme, och i stället skulle eleverna själva i högre grad bestämma vad de ville (och inte ville) lära sig.

Tillsammans har individualisering och medialisering bidragit till att uppmärksamhet i form av medial synlighet blivit samhällets främsta valuta. Jakten på att få och behålla uppmärksamhet har gjort andra beteenden och förhållningssätt än de som traditionellt premierats gångbara och inställningen till mediekontakter som straffarbete har gått från problematisk till ohållbar.

Utvecklingen förvandlade successivt Lars Lagerbäcks fotbollslandslag från ett lag minutiöst anpassat efter svenska normer och värderingar till ett som dansade i otakt med omgivningens förväntningar. Trögrörlighet och ovilja till förändring på och utanför planen blev det gamla landslagets fall. Tiden och de flesta av motståndarna kom i kapp dem och misslyckandet med att reinkarneras som det efter VM 2006 utlovade ”leende landslaget ” var ett faktum. När andra offentliga personer smörjde för att få eller behålla status och makt, stod Lars Lagerbäck fast vid sin stil och vägrade bli populistisk. Och den kostym han till slut motvilligt drog på sig såg ut som ett tvåmannatält.

Förändringen över tid av den offentliga konstruktionen av Zlatan Ibrahimovic har, som nämndes i inledningen, allra tydligast illustrerat utvecklingen av det omgivande samhällets sociala klimat. Ingen annan spelare har såsom Zlatan beskrivits i förhållande till en föreställd svenskhet.

Även om det på svenskt manér sällan gjorts explicit har innebörden i ”Zlatan är inte som andra svenska fotbollsspelare” ofta varit att han inte är lika svensk som de andra. När Zlatan Ibrahimovic gick från att beskrivas som inte som de andra i negativ bemärkelse till inte som de andra i positiv bemärkelse gjorde han en resa mellan de två samexisterande poler av nationell självbild som svenskar har tenderat att växla mellan. Svensk präktighets två ansikten. Å ena sidan det förnumstigt självgoda ”så gör vi här”, enligt vilket svenskheten är ett moraliskt världsföredöme och som används som utestängningsmekanism gentemot allt som bedöms som osvenskt. Å andra sidan den komplexfyllda självbilden där det svenska står för tråkighet och där osvenskt är att hålla hov längst bak i bussen på klassresan medan svenskt är att åksjuk sitta bredvid klassföreståndaren längst fram för att kunna hålla ögonen på vägen.

Det var förmodligen därför förvåningen blev så stor hos en samlad svensk mediekår när Ibrahimovic fick 2007 års Jerringpris. Visst hade han varit omtyckt och beundrad, men inte av alla. Av det skälet detta avvek han och de egenskaper han hade tillskrivits i medierna alltför mycket från de som vanligtvis kännetecknade ”våra allra mest folkkära” profiler.

För hur mycket realitydeltagare än har insisterat på att ha vunnit för att de varit sig själva (till skillnad från övriga som varit någon annan?) har det fram till nyligen uppenbart varit lättare att röna de breda svenska massornas uppskattning i rollen som sig själv om man heter Tony Richardsson eller Charlotte Kalla än om man varit en tjurig och självsäker Anja Pärson eller en narcissistisk och temperamentsfull Zlatan
Ibrahimovic.

***

Dagens landslag har blivit synonymt med Zlatan. Hans självbiografi slår försäljningsrekord. Att Zlatan pekar ut och kritiserar enskilda personer har blivit charmigt och rakt. De tidigare ofta resta kraven på att han måste växa upp och mogna hörs mera sällan från journalistkåren.

Samtidigt dansar och showar den nya förbundskaptenen Erik Hamrén hos Skavlan och vid sidlinjen. Och bekänner oförtrutet sin tro i den eviga frågan om kollektivet kontra individen. Att han behandlar alla olika är en självklarhet.

Hamrén betonar också vikten av att ha roligt. Spelarna betonar att de har en karismatisk ledare. ”Det roliga landslaget är här”, annonserar Dagens Nyheter samtidigt som spelarnas vittnesmål om hur den nya roligheten kommer till uttryck under träningar och matcher breder ut sig i tidningar och tv-krönikor. Med en tydlig adress till det förflutna berättar Christian ”Chippen” Wilhelmsson i ett TT-reportage hur härligt det är att nu få ta ut svängarna ”och inte bara tänka på positionsspel hela tiden”. Enligt hans lagkamrat Emir Bajrami ska laget spela ”offensiv och glad fotboll och ha bollen så mycket som det bara går”.

Spelare och förbundskapten lyfter också fram en annan viktig nyhet. Landslaget ska våga satsa. ”Man är inte rädd för att våga misslyckas längre”, som ”Chippen” uttrycker det. ”Är man rädd för att misslyckas så kan man inte lyckas. Det är bättre att försöka och att misslyckas än att inte försöka alls”, deklarerar förbundskaptenen och gör därmed försiktigt upp med en vedertagen princip i svensk ideologi.

Individualisering och medialisering till trots behåller förstås den traditionella svenska diskursen en viktig plats i samhällslivet. Att gammalt och nytt delar vårdnaden om Sverige vittnar Erik Hamréns uttalande i en Expressenintervju strax efter nyåret: ”Jag vågar säga att min dröm är att ta EM-medalj”. Drömmen om medalj, snarare än om bara deltagande, finns där, men att tillstå den offentligt är fortfarande ett tecken på mod.

Den nya generation som i och med Hamréns tillträde tagit plats i laget representerar en ny sorts spelare, rapporterar Lagerbäcksprioriterade Anders Svensson, som numera är vicekapten i Hamréns landslag. Han berättar att de nya lagmedlemmarna bryter med den gamla tråkiga svenska spelaren. De visar att de vill spela och inte bara tycker att det är en ära att ha blivit uttagna till laget. Kanske viktigast av allt, de nya spelarna har lockat tillbaka Zlatan till landslaget.

***

Slitvargarnas tid tycks vara förbi. Stjärnornas tid är kommen. Patrik Sjöberg blir folkkär. Plura också. På Idol-scenen vinner den egensinniga artisten över den tonsäkra sångrösten lagom till att formatet skrotas av TV4. Enligt kvällspressen ett avsteg från den ”klassiska idolmallen” och ”en revansch” för alla tidigare års kamper mellan den förutsägbara skönsångaren och stjärnan, som avslutats med att den senare, sedan telefonrösterna räknats, har hamnat på andra plats.

Ja, till och med Lars Lagerbäck själv har insett att de gamla idealen inte längre är gångbara. I en intervju med fotbollsreportern Johan Orrenius låter Lagerbäck hälsa att han övergivit sin tidigare idé om likabehandling: ”Med åren har jag förstått att man inte kan leda på det sättet”.

Det enda som nu saknas är stjärnor. Återväxten av estradörer lär dröja eftersom produktionssystemet släpar efter den nya efterfrågan. Det tar tid att skola om sig till karismatisk förgrundsfigur med något utöver det vanliga när man hela livet skolats i att vara vanlig.