Ryssen kom inte

Den ryska militära upprustningen och Vladimir Putins alltmer auktoritära styre har väckt rysskräcken till liv. Men hur motiverad är den? Gunnar Åselius ser tillbaka på två sekler av diplomati, affärsförbindelser och strävan efter att undvika konfrontation.

av Gunnar Åselius

Hösten 2013 är det två hundra år sedan slaget vid Leipzig – Sveriges sista större militära insats på den europeiska kontinenten. Den två veckor långa invasionen av Norge som följde sommaren därpå blev Sveriges sista krig överhuvudtaget. Båda fälttågen var segerrika och för Sveriges del inte särskilt blodiga. Till ringa kostnad inhöstades betydande politiska vinster. Även om andra länder också ingick i den stora europeiska koalitionen mot Napoleon berodde Sveriges framgångar i allt väsentligt på vänskapen med Ryssland. Utan tsar Alexanders stöd hade den svenske kronprinsen Karl Johan aldrig fått bli befälhavare för den allierade Nordarmén i Tyskland, och inte heller tillåtits erövra Norge från Danmark. ”Aldrig kommer jag till fullo att kunna återgälda vad jag är skyldig Er”, skrev Karl Johan själv till Alexander efter freden i Kiel i januari 1814, när Norge formellt avträddes. 

Att Ryssland var Sveriges viktigaste allierade i våra sista krig är antagligen okänt för svenskar i gemen. Det är snarare som potentiellt hot vi har fått lära oss att betrakta landet. Tvärtemot vad många föreställer sig har under de senaste tvåhundra åren fiendebilden emellertid inte varit entydig. Parallellt med beskrivningarna av Ryssland som hot har också funnits förhoppningar om ett välsignelsebringande ekonomiskt partnerskap med den store grannen i öster. Med facit i hand kan man konstatera att inget av de två Rysslandsscenarier som dominerat sedan 1800-talet har förverkligats. Ryssarna har varken angripit oss eller berikat oss.

För de svenskar som drog i fält i Tyskland 1813 var det givetvis underligt att tänka på ryssarna som bundsförvanter. Löjtnanten vid Livregementets grenadjärer, Carl Johan Ljunggren, som hade sårats av en rysk kula i finska kriget 1808–1809, skrev senare att det var ”liksom ur ordningen att se våra soldater blandade med de ryska; en inre känsla av antipati yttrade sig starkt mot en dylik förening, som hos en svensk är helt och hållet naturvidrig”. Under det fortsatta fälttåget började Ljunggren dock övervinnas av ryssarnas charm. Stabsofficerarna vid det ryska kavalleriförband där Ljunggren under en kortare tid tjänstgjorde beskriver han som ”likt alla ryssar med uppfostran, ovanligt hyggliga män”. På slagfältet vid Leipzig stötte Ljunggren och hans uthungrade kamrater på en kosackgeneral som på tyska höll tal till svenskarna om den svensk-ryska vänskapen och därefter ”ur sin ludna päls drog fram vin, ost och bröd” och bjöd på frukost. När Ljunggren efter att ha sårats i slaget vid Leipzig vistades en tid som konvalescent i Aachen hade han som medpatient en rysk husarkapten ”vars sällskap gav mig mycket nöje och försonade mig nästan med den nation han tillhörde”. 

Karl Johan, som var invandrare och inte delade svenskarnas nedärvda fördomar, försökte under sin regeringstid bevara de goda förbindelserna med Ryssland och tog emot Alexanders son tsar Nikolaj I på statsbesök i Stockholm 1838. Vid det laget hade dock vänskapen börjat klinga av. En allt mer högljudd liberal opposition kritiserade de nära relationerna till tsarregimen, och de befästningar som Ryssland börjat uppföra på Åland ingav oro. Karl Johans son Oskar I planerade att ansluta sig till västmakternas sida under Krimkriget. Som en förberedelse undertecknade han den så kallade Novembertraktaten med Frankrike och Storbritannien 1855, enligt vilken Sverige-Norge lovade att inte avträda territorium till Ryssland och i gengäld kunde räkna med hjälp från västmakterna mot rysk aggression. Sveriges intervention i Krimkriget blev aldrig verklighet, och befästningarna på Åland hann britter och fransmän förstöra innan kriget tog slut. Novembertraktaten däremot fanns formellt kvar fram till 1907.

Den klassiska tiden i den svenska rysskräckens historia var annars decennierna före första världskriget. Efter sitt trontillträde genomförde Oskar II 1875 ett statsbesök i Sankt Petersburg i syfte att förbättra relationerna, men när det kejserliga Tysklands relationer med Tsarryssland försämrades på 1880-talet följde opinionen i Sverige ängsligt efter. Dessutom skrämde utvecklingen i Finland, när den forna svenska rikshalvan verkade hotas av förryskning. 1890-talet präglades i hela Europa av växande nationalism, hårdnande ekonomisk konkurrens, rivalitet om kolonier samt en accelererande kapprustning. För en folkfattig småstat med en expansiv stormakt till granne fanns anledning till oro. Kring sekelskiftet 1900 utlöste rapporter om kringvandrande ryska sågfilare omfattande polispådrag, och försvaret rustades upp med allmän värnplikt, Bodens fästning och nya pansarbåtar till flottan. På tio år mer än fördubblades försvarsutgifterna. Upptäcktsresanden Sven Hedins pamfletter Ett varningsord 1912 och Andra varningen 1914 blev de tydligaste svenska uttrycken för de alarmistiska stämningar som fanns på flera håll i Europa inför första världskriget. Den ryska beskickningen i Stockholm var oförstående. Anatolij Nekludov, som våren 1914 tillträdde som ryskt sändebud i Stockholm, klagade över att även ”the wisest, most well-balanced Swedes” på fullt allvar verkade tro att Ryssland planerade att erövra Sverige. Vid första världskrigets utbrott hejdade den ryske överbefälhavaren storfurst Nikolaj i sista stund chefen för den ryska Östersjöflottan, amiralen Nikolaj Essen, när han var på väg mot Fårösund med sin eskader för att överlämna ett ultimatum till den svenska kustflottan om att stanna i hamn under resten av kriget. Annars skulle den bli betraktad som fientlig och sänkas. Essen, som handlade på eget initiativ, hade tänkt motivera sitt handlande genom att hänvisa till de många antiryska opinionsyttringar som förekommit i Sverige.

Bilden av Sverige inför första världskriget som ett land förlamat av rysskräck stämmer emellertid inte. Gustav V gifte bort sin son Prins Wilhelm med tsar Nikolaj II:s kusin Maria Pavlovna 1908, och sammanträffade själv med tsaren i Åbolands skärgård 1912 för att mildra konsekvenserna av Sven Hedins antiryska skriverier. Svenska exportföretag rustade sig ivrigt för den ryska marknaden och UD:s nystartade pressbyrå hade som en av sina viktigaste uppgifter att sälja in en positiv Sverigebild i Ryssland. Svenska Dagbladet konstaterade i sin ledare inför tsar Nikolaj II:s besök i Stockholm 1909 att ”på andra sidan Östersjön existerar en stor stat, vilken i många hänseenden tillhör den europeiska kulturkretsen. Se vi på kartan skönja vi en västerländsk stats järnvägsnät, och vi veta, att man där ringer på svenska telefonapparater. Vi veta att ryska vetenskapsmän äro högt hedrade av sina västeuropeiska kamrater, att några av den nya europeiska litteraturens yppersta namn äro ryska.” Tre år senare proklamerade journalisten Emil Svensén att det i framtiden kunde ”bliva vår största uppgift att lära moskoviten huru det svenska stålet biter – såsom plogbillar i hans rika svarta jord, såsom liar i hans skördetyngda fält”.

Förhoppningarna om Ryssland som svensk exportmarknad präglade också mycket av Sveriges relationer med den unga Sovjetstaten under mellankrigstiden. Genom olika bulvaner kunde svenska företag återuppta sina ryska affärer långt innan diplomatiska förbindelser formellt hade upprättats 1924. Exempelvis mottog år 1920 Nyd-
quist & Holm i Trollhättan från den unga Sovjetstaten historiens största ångloksbeställning (1 000 lok – företagets samlade försäljning i Sverige och utomlands sedan 1860-talets mitt uppgick vid denna tidpunkt till omkring 1 200 lok!). Det snabba svenska erkännandet av Baltikums annektering 16 år senare dikterades inte heller bara av säkerhetspolitiskt nödtvång, utan även av krassa ekonomiska överväganden. Genom att som enda västland erkänna det sovjetiska maktövertagandet, kunde Sverige som enda västland också räkna med ekonomisk kompensation för socialiserad egendom i de baltiska staterna. Inför det sovjetiska överfallet på Finland 1939 var det svårare att bevara den pragmatiska hållningen. Den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland under andra världskrigets första hälft dikterades endast delvis av rädsla och – oavsett vad en del skribenter i dag påstår – knappast alls av ideologiska sympatier för nazismen. För UD och militären, liksom för borgerliga delar av samlingsregeringen, tycktes däremot Hitlers krig i öster erbjuda en historisk chans att avlägsna det ryska hotet mot Norden.

Det blev emellertid inte denna opinion som i slutänden fick bestämma. Sverige valde 1941 att fungera som skyddsmakt för Sovjetunionen i Tyskland – det vill säga att så länge kriget pågick tillvarata sovjetiska humanitära intressen på tyskt territorium – vilket givetvis vållade irritation i Berlin och var en tydlig blinkning åt Moskva. Genom frånvaron av folkrättsliga och humanitära hänsynstaganden i det tysk-sovjetiska kriget blev detta åtagande i praktiken inte särskilt betungande för de svenska diplomaterna. UD fick hösten 1941 till Berlin förmedla ett sovjetiskt förslag om att man ömsesidigt borde iaktta Genèvekonventionens bestämmelser för behandling av krigsfångar, vilket tyskarna omedelbart avvisade. Därefter var skyddsmaktsuppdraget i realiteten avslutat. Sverige förvaltade sammanlagt 114 olika skyddsmaktsmandat för 28 länder under andra världskriget, men medan Storbritannien och USA utnyttjade Schweiz som skyddsmakt på tyskt territorium var Sovjetunionen den enda stormakten på allierad sida som lät sig representeras av Sverige i detta sammanhang. Sverige gjorde dessutom aktiva insatser som medlare mellan Sovjetunionen och Finland både 1940 och 1944. Efter krigsslutet markerar baltutlämningen och den försiktiga hanteringen av Raoul Wallenberg-fallet återgången till vad som sedan Napoleon-
krigen varit ett normaltillstånd i de svensk-ryska relationerna – inte förtrolighet, men en tydlig strävan att undvika konfrontation.

Det kalla kriget drev situationen till sin spets. Hellre än att se Norge och Danmark knytas upp till västmakterna och få konfrontationen med Ryssland in på sina gränser, engagerade sig Sverige åren 1948–49 i försöken att skapa en skandinavisk försvarsallians. När detta projekt misslyckades avstod man från formella bindningar till Nato. Underrättelsesamarbetet med västmakterna och de avancerade förberedelser som gjordes för att kunna ta emot militär hjälp hemlighölls – inte bara för att svenska folket inte skulle få veta, utan också av hänsyn till Sovjetunionen. Sovjetunionen kanske visste vad som pågick, men skulle inte chikaneras genom att utpekas. Det gjordes förhållandevis litet väsen av den sovjetiska nedskjutningen av Catalinaflygplanet 1952 (inte minst på grund av den signalspanande DC 3:an som Catalinan hade spanat efter, och som senare visade sig också ha blivit nedskjuten). Processen mot storspionen Wennerström 1964 hastades igenom för att inte Chrusjtjovs besök i Sverige samma höst skulle äventyras. När avspänningen på allvar började slå igenom från slutet av 1960-talet föll dessutom samarbetsförberedelserna västerut snabbt i glömska inom den säkerhetspolitiska eliten. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 lämnades mer eller mindre ovetande. Att som ibland sker beskriva Sverige som en hemlig ”sextonde medlem” av Nato under kalla kriget innebär därför en betydande förenkling. I det kalla krigets Europa, med hundratusentals stridsberedda soldater i Sveriges närområde, var stora svenska försvarssatsningar nödvändiga. Neutralitet i krig var emellertid alltid den svenska förstahandsoptionen, och den direkta militära hjälp som Nato hade kunnat erbjuda Sverige under alla omständigheter ringa.

I skuggan av skärpta supermaktsmotsättningar kom efter 1980 ubåtsfrågan att under några år kasta sin skugga över de svensk-sovjetiska relationerna. Efter en officiell protest 1983 började den svenska regeringen emellertid markera distans till ubåtslarmen, som hotade att äventyra förhandlingarna med Sovjetunionen om den ekonomiska zonuppdelningen i Östersjön. Från att ha handlat om Sveriges förtroende för Sovjetunionen – eller möjligen Sovjetunionens förtroende för den svenska neutralitetspolitiken – gled ubåtsdebatten snabbt över till att handla om de svenska politikernas förtroende för marinen. Att det kalla krigets sista uppflammande under 1980-talet ändå satte djupa spår i samhällsklimatet kan om inte annat avläsas i litteraturen. Dels utkom spekulativa framtidsskildringar av en sovjetisk invasion, författade av pseudonymer som Sune Andersson och Harry Winter (Anfall mot Sverige 1987 respektive Operation Garbo I-III 1988–91). Den typen av försvarspolitiska agitationsskrifter hade en lång tradition tillbaka till den klassiska rysskräckens dagar före första världskriget, med Ludvig Douglas Hur vi förlorade Norrland 1889 som upprinnelse och Sven Hedins Ett varningsord som svårslagen kulmen. Men under 1980-talet figurerar det sovjetiska hot- och ockupationsmotivet även hos några av de ledande svenska författarna som Lars Gustafsson och Sven Delblanc (Bernard Foys tredje rockad 1986 respektive Moria land 1987 – låt vara att de ”ryska inslagen” i romanerna kan ses som metaforer för auktoritära tendenser i samhällsutvecklingen som författarna vill uppmärksamma). Ännu ett kvartssekel senare kan svaga ekon från dessa år höras i den nutida försvarsdebatten.

Sverige inordnade sig under det kalla kriget också utan knot i den västliga alliansens teknologi-blockad mot kommunistblocket, men drömmen om den ryska marknaden förblev hela tiden levande. Det hårt kritiserade ”ryssavtalet” 1946 var ett uttryck för detta. Idén att svenska staten skulle ge Sovjetunionen miljardkrediter för beställningar hos det svenska näringslivet till sin återuppbyggnad motiverades med behovet att förebygga en efterkrigsdepression. Krediten – som Sovjetunionen aldrig utnyttjade mer än till en bråkdel – hade inspirerats av erfarenheterna från det tidiga 1920-talet, då den svenska exportindustrins storslagna visioner om den ryska marknaden aldrig förverkligats på grund av vad som på socialdemokratiskt håll uppfattades som diplomatisk tröghet från den tidens borgerliga regeringar. Ett annat kapitel i de svenska Rysslandsförhoppningarnas historia under efterkrigstiden är den satsning som gjordes på ryska som särskilt tillvalsspråk i svenska läroverk på 1950-talet. De ivriga tillskyndare som trott att dessa språkkunskaper skulle finna stark efterfrågan från näringslivet blev emellertid besvikna.

I dag är kalla kriget historia och Sovjetunionen upplöst sedan nästan ett kvartssekel, men förhoppningarna om Ryssland som marknad har inte  infriats. År 1912, när Emil Svensén förutspådde att det svenska stålet i framtiden skulle bita i moskovitens svarta jord, var den ryska marknadens andel av svensk export strax under 4 procent. Hundra år senare, är den bara kring 2 procent.

I dagens svenska debatt är snarare som hotbild Ryssland figurerar. Förutom auktoritära tendenser i rysk inrikespolitik anförs vanligen Putinadministrationen storslagna planer på militär upprustning (en 16-procentig ökning av försvarsanslagen skedde 2012). Det är emellertid från en relativt låg nivå som Ryssland rustar. Landet står för 4 procent av världens militärutgifter, USA för strax under 40 procent. De flesta experterna är också skeptiska till att de ryska försvarsanslagen kan ökas med 40 procent fram till 2015, inte minst eftersom de ryska inkomsterna från olje- och gasexport i framtiden väntas sjunka när produktionen av skiffergas kommit igång i USA. Den främsta marknaden för den ryska energiexporten – som står för 50 procent av landets statsinkomster och 70 procent av dess valutainkomster – är EU-länderna. Det är svårt att se vilka ryska intressen som skulle säkras genom våldsanvändning mot Baltikum eller de nordiska länderna, och vara värda att Ryssland satte sina relationer med EU på spel. I den globala nätverksekonomin finns ytterst få intressen som regeringar kan tillvarata med militära maktmedel, utan att allvarligt skada sig själva. De mellanstatliga krigens gradvisa utdöende i den moderna världen handlar mer om att egenintresset expanderat, än om att pacifistiska värderingar gjort det.

Genom att fortsätta att varna för utvecklingen i Ryssland i svensk debatt kan man emellertid också spetsa till kritiken av det svenska försvarets hafsiga omställning efter det kalla kriget. Den handfull bataljoner, örlogsfartyg och flygdivisioner som återstår efter den svenska nedrustningen kan på ett effektfullt sätt kontrasteras mot den upprustning som väntas under Putin. När Ryssland väl vaknat, sägs det, krävs ett Nato-medlemskap för att göra det nya slimmade insatsförsvaret trovärdigt. Det finns goda argument för ett Nato-medlemskap – främst den ökade politiska tyngd Sverige skulle få i Washington och inom EU och den logiska sammankoppling mellan Sveriges övergripande säkerhetspolitik och det svenska försvarets operativa verksamhet som Nato-medlemskapet skulle skänka (Sverige behöver inte Nato som motor för militär standardisering, eftersom vi redan uppfyller alla sådana krav med råge).

Hotet från Ryssland bör emellertid avföras som argument ur den svenska Nato-diskussionen. Om det viktigaste målet med ett svenskt Nato-medlemskap är att avhålla Ryssland från att angripa, kan det konstateras att den förtroendeskapande politiken från Karl Johans och tsar Alexanders dagar utomordentligt väl har löst den uppgiften under de gångna två seklen. Även om ryska militära planer mot Sverige har påträffats i arkiven – de yngsta kända från 1940 – produceras sådana dokument rutinmässigt i militära byråkratier. I själva verket saknas belägg för att någon stormakt under de senaste två hundra åren – varken Ryssland, Sovjetunionen, det kejserliga eller det nazistiska Tyskland – skulle ha hyst allvarliga planer på att angripa och besätta svenskt territorium.

När Sverige nästa år firar tvåhundra år av fred är det fred med Danmark och Norge som firas. Många vackra tal kommer under 2014 att hållas om det goda grannskapet och om hur otänkbara krig numera blivit mellan skandinaviska grannar. Högtidstal av svenska politiker om hur otänkbara krig mellan Sverige och Ryssland numera blivit hörs mer sällan, trots att den svensk-ryska fredens historia är längre än den svensk-danska eller svensk-norska freden, och trots att den senaste gången som svenska och ryska soldater möttes på ett slagfält var det för att strida som allierade sida vid sida. Det finns goda skäl till att dagens svenskar ändå upplever starkare känslor av gemenskap med norrmän och danskar än med ryssar, och varför den globala supermakten Rysslands framtida säkerhetsintressen inte kan antas förbli förutsägbara på samma sätt som småstaterna Danmarks och Norges. Men det finns inga goda skäl till att vi på 2000-talet, i det expanderade egenintressets epok, efter mer än två sekel av fred, ska fortsätta att betrakta vår gamle bundsförvant från slagfältet vid Leipzig som en opålitlig granne och en fara för sin omgivning.

Debatten om denna artikel har fortsatt hos tankesmedjan Frivärld.

Stefan Olsson Ryssen är redan här.

Gunnar Åselius Nato förtjänar bättre argument än en hotfull granne i öst.