Intervju Jack Werner:

”Rykten bottnar i rädsla”

”Låt oss granska innan du delar” är budskapet från Metros ”Viralgranskare”, en del av redaktionen som specialiserat sig på att undersöka sanningshalten i internetrykten. Förra året fick Jack Werner Stora Journalistpriset som ”Årets förnyare” för sin insats.

av Andreas Ericson

Åsa Larsson, Linnéa Jonjons och Jack Werner tar emot journalistpriset.

Åsa Larsson, Linnéa Jonjons och Jack Werner tar emot journalistpriset.

Andreas Ericson intervju Jack Werner Viralgranskaren Metro Åsa Larsson Linnéa Jonjons Jack Werner Journalistpriset Neo nr 2 2015 presentationViralgranskaren hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann…” har Metro lovat sedan Jack Werner och hans kolleger Linnea Jonjons och Åsa Larsson drog igång sin specialsida om internetrykten förra våren. Och det verkar behövas någon som reder upp i ryktesfloran.  En vanlig vårdag 2015 kan man gå in på deras sajt och läsa att Camilla Henemark inte har en okänd son med kungen, att saudisk tv inte blurrade bort Michelle Obama under hennes mans besök i landet och att en Musse Pigg-film från 1934 inte – tvärtemot vad som påstods på sociala medier – innehöll ett skämt om sperma.

– Jag brukar säga att vi med våra granskningar svarvar basebollträn till besserwissrar, säger Jack Werner när vi dricker kaffe en fredagseftermiddag i Stockholm.

– Vi har 25 000 följare som läser det vi skriver och som sedan går ut i sina egna flöden och kan smocka tillbaka rykten vi visat vara osanna. Det är en win-win situation. Våra fans kan vara besserwissrar och vi får en journalistisk produkt vi kan leva på.

Ett år efter starten är Viralgranskaren hyllad och ses som ett föredöme i ett medialt landskap där sanningsanspråken snurrar allt snabbare, men där källkoll blir allt ovanligare. Journalistpriset fick de: ”För att de skapat en genial metod för att avslöja vad som är myt och vad som är verklighet i den virala världen.”

Hur gör ni?

– Det brukar börja med att någon hör av sig och säger ungefär ”Hej jag läste just en artikel som bygger på en Facebookstatus. Men jag råkar veta något som tyder på att den inte kan stämma.”

Vad kan det vara?

– Exempelvis att en tiggare har slagit ner en gammal tant i ett köpcentrum. Men så säger tipsaren att ”i det där köpcentrumet finns bara ungdomsaffärer, det är inte så rimligt att det skulle finnas en gammal kvinna där”

– Sedan kan det lossna på att vi googlar. Köpcentret kanske har lagts ner för två år sedan? Nästa steg är att kolla satirsajter så det inte är någon fejkad nyhet som tas för riktig.

– Men ofta är det inte så enkelt. Då får vi börja ringa runt och försöker få tag på så många vi kan. Men ofta är det mer eller mindre omöjligt att få reda vad som har skett på en offentlig plats, med mindre än att man får titta på övervakningskameror, och det får vi inte göra så ofta.

Hur gör man då?

– Försöker se om det finns några hål i historien. Men visar det sig under processen att vi inser att historien är alldeles sann, då har vi ju en nyhet och skriver en ännu bättre artikel.

Så det blir en artikel oavsett?

– Nej, en story kan ju stämma, men inte vara fit för att publicera. Om någon hängts ut på Facebook som kriminell och det visar sig vara sant kan vi inte göra ett dugg, för vi vill inte underbygga den typen av pöbelmentalitet.

Andreas Ericson intervju Jack Werner Viralgranskaren Metro Åsa Larsson Linnéa Jonjons Jack Werner Journalistpriset Neo nr 2 2015 citat

Hur spridd ska en uppgift vara för att den ska vara värd att kolla på?

– Är det en bild av en identifierbar person som påstås vara kriminell och det inte stämmer, då kan det räcka med ett par hundra delningar för att det ska bli akut för oss. Företag är väl de som får lida mest utan att vi griper in.

– Det har också att göra med källan. Om det sprids från någon av de sajter som vi tycker sämst om i egenskap av viralgranskare får man fråga sig om vi vill ge dem den uppmärksamheten.

Hur har den bedömningen landat hittills?

– Det är en vånda. Men siffrorna talar sitt tydliga språk. Om vi kan se att en historia har över 15 000 interaktioner måste vi ta det på allvar. När någon bloggar ”visste ni att man kan få tvärmycket cancer utav mikrovågspopcorn” kan den få 300 000 läsare.

Vilket är det konstigaste ryktet du granskat?

– I höstas påstods det att en tunnelbanevagn stoppats i Stockholm och att resenärerna delats upp i ljus- och mörkhåriga där de senare fått visa legitimation. Det var under polisens Reva-projekt, så det var det många som var jätterädda. Men vi hittade inget. Varken polisen eller SL visste något om det.

Men många trodde på det?

– Ja, och många var enormt rädda. Och många blev också arga när vi sa att uppgifterna inte stämde.

Varför det?

– Rykten bottnar ju att i en rädsla, och det var väldigt upptrissat under Reva. När vi dementerade uppgiften om den stoppade tunnelbanan läste folk det som att vi tagit fasta på det vansinnigaste av alla rykten och sen spelat ner det.

– Jag tror folk då upplevde det  som att vi inte tog deras oro på allvar. När människor är rädda blir det svårt att efterlysa förnuft och rationalitet.

En sådan här story du precis berättat kan hamna ganska högt på Avpixlat, och vinklas till att invandrare överdriver sin rädsla. Hur tänker du om det?

– Jo, och för mig är den läsningen inte trevlig. Men jag värderar högre att människor som eventuellt inte vågar gå utomhus för att de tror att tunnelbanevagnar blir stoppade av polisen får veta att just den rädslan är obefogad.

Finns det någon typ av personer som enligt din erfarenhet lättare ta till sig myter och felaktiga uppgifter?

– De som redan är övertygade. De som trodde att de skulle bli skjutna av polisen bara de går utanför dörren under Reva. På samma sätt som de som är fullständigt övertygade om att Gudrun Schyman är satan var väldigt snabba att dela ett påstående om henne.

– Jag skulle aldrig ha skrivit en artikel med rubriken ”Nej, Gudrun Schyman vill inte förbjuda skägg” om jag inte hade tröskat igenom 300 facebookstatusar där folk varit nära hjärtinfarkt av vrede för att de trodde just det

Bengt af Klintberg har sagt att vandringssägner är ett sätt för oss att hantera rädslor. Gör du samma analys av internetrykten?

– Jag tror jag att många av ryktena handlar om saker som är för pinsamma att formulera i ord. Som med spökhistorier. Jag kan inte säga ”jag är rädd för att det finns ett spöke i min telefon som tittar på mig när jag sover”. Däremot kan jag berätta en gripande historia om min bekants bekants som en natt vaknade upp av att telefonen blinkade och blixtrade och den kommer du fångas av. Det handlar om att ta koncept som skrämmer eller förvirrar och göra ett narrativ av det.

– Det är väl det jag gillar med vandringssägner, att de i grunden är väldigt bra stories, för annars hade de inte funkat. Annars hade de inte fått någon spridning alls.

Publiceringsdatum: 2015-06-02
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Marre says: 3 juni, 2015 kl. 11:37

    För den som läser Metro dagligen är det dock högst påtagligt att den s.k. Viralgranskningen till 99% fokuserar på att tona ner rykten som går i icke politiskt korrekt riktning. Det i artikeln nämnda fallet med Reva-ryktet får nog mest ses som ett olycksfall i arbetet. Dessutom spreds ju detta rykte ivrigt i övrig media utan att ifrågasättas eller senare dementeras, så den avsedda effekten uppnåddes ändå: bilden av att ”polisen/Sverige är lika med Nazityskland och måste bättra sig så att illegala och/eller kriminella invandrare inte blir kränkta och tappar förtroendet för Sverige”.

    Svara