Reflektion:

Romer

av Per Gudmundson

Reflektion på Mattias Svenssons reportage När tiggarna kom till Sverige i Neo nr 3 2015.

När Malmö kartlade kommunens cirka 7 000 romer år 2008 var resultaten förfärande. Undersökningen baserades på skattningar, från företrädare för olika romska grupper och från kommunala tjänstemän, varför siffrorna inte ska tas för exakt sanning. En fingervisning om problemens omfång gavs dock.

Mindre än hälften av de romska barnen i grundskoleåldern bedömdes sköta sin skolgång.

Med detta menades att barnen alls gick i skolan, om än med sämre närvaro än andra. Majoriteten av barnen dök aldrig upp överhuvudtaget.

Närvaron blev ännu sämre i högstadiet, främst för flickor. Ytterst få romska tjejer gick ut högstadiet med fullständiga betyg. Av ungdomarna gick bara cirka 50 i gymnasium. Endast fem av dessa, i genomsnitt, gick ut med fullständiga betyg.

Av romerna i arbetsför ålder uppskattades 10 procent ha ett jobb. Romerna arbetade som svetsare, städare, personlig assistent, anhörigvårdare, samt inom barn- och ungdomsverksamhet som exempelvis brobyggare och hemspråkslärare. Jobben var, utom för svetsarna och städarna, helt beroende av den romska bakgrunden. Romerna hade alltså, generellt, offentligfinansierade anställningar för att hjälpa andra romer.

Så såg romers situation ut i världens mest inkluderande välfärdsstat för några år sedan. Sverige har i decennier försökt lösa romernas problem. Med metoder som har sträckt sig från det avskyvärda – allt från steriliseringar till tvångsomhändertagande – till det generösa. Ändå är utanförskapet monumentalt.

Romerna är inte dömda till fattigdom. Men vi ska vara ödmjuka. Att tro att problemen kan lösas med några snabba sociala reformer är fåfängt. Misären är djup. Och då pratar vi ändå om bofasta romer i Sverige, inte om dem som tillfälligt rest hit från det utfattiga och mot romer hjärtlösa Rumänien.

Mattias Svenssons reportage om tiggeriet tillhör de bästa som skrivits om saken i Sverige. Där utmanas både de egna föreställningarna och den schablonartade bild av företeelsen som ofta målas upp. Tiggeriet är ett rationellt val – tiggarna är inga hjälplösa idioter. Verksamheten leder till en allt hårdare gatumiljö, med våld, bedrägeri och utpressning. Välgörenhetsprojekt kan utnyttjas skamlöst och locka fler till gatan. Det finns inga enkla lösningar.

Själv drar jag motsatt slutsats till Svensson. Ett förbud skulle hjälpa. Romer är lika uppfinningsrika som andra människor – faller en utkomstmöjlighet bort skapar man en annan.

Men det är bara min åsikt. Det gives inga självklara svar.