Riktiga hjältar

av Mattias Svensson

”Vi kan föda barn åt er!” Viljan att hjälpa var förvisso genuin, och den värmde, även om erbjudandet oftast kom vid tillfällen då alkoholen lossat tungans band. Det är mest då man orkar ta upp det som förmörkar ens vardag.

För det gör barnlösheten. En del klarar sig utmärkt utan barn, men för de som vill men inte kan få barn är tomrummet stort. Inga barn, inga första steg, ingen att läsa godnattsaga för, inga små armar runt halsen eller runda kinder att pussa, ingen första skoldag, inga barnbarn.

De där åren av provrör, avslagna adoptionsansökningar och desperat längtan har för min egen del läkts väl av två fantastiska barn. Ändå rivs ärren upp av samhällsdebatten kring dessa frågor. Särskilt av det självrättfärdiga avfärdandet av mödosamt framtagna och testade metoder för att hjälpa människor att lösa vad som för många i den situationen är deras absolut största, inte sällan allt överskuggande problem.

Som nu värdmödraskap (”surrogatmödraskap”). En debatt präglad av fantasifulla extremfall (Avlidna 70-åringar kan få barn!) och förnumstiga påpekanden (Barn är ingen rättighet!).

Men tänk på barnen! Självklart. Barn är ingen accessoar. De har rätt att komma till världen efterlängtade och älskade. Åtagandet att vara förälder är stort och mödosamt, och innebär accepterandet av risker för sjukdomar, komplikationer och annat barn kan råka ut för. Den moralen är inte annorlunda för barn som fötts genom värdmödraskap.

Men jag tänker också på värdmödrarna. För mig är de moraliska föredömen. De hjälper barnlösa att uppfylla sin högsta önskan. De är hjältar vare sig de bor i Indien, Ukraina eller Norden. De förtjänar respekt och att hänsyn tas till deras liv och hälsa. Självklart med möjlighet att dra sig ur. Lika självklart med möjlighet att få betalt för vad de gör för andra. Att förbjuda deras goda gärningar känns däremot främmande.