Intervju: Ralph Nader

Reglerings-Rambo

Ralph Nader vill inte ha kvotering. Så långt verkar gräset grönare på andra sidan Atlanten än i svenska Miljöpartiet. Men han ser miljö- och hälsoskäl även som anledning att stänga gränserna.

av Mattias Svensson

Ett salt i samhällsdebatten. Jag vet inte om Ralph Nader skulle gilla liknelsen. Dels är den lite klyschig och dels är salt onyttigt. Man kan säga mycket om den regleringsglade konsumentaktivisten och flerfaldige amerikanske presidentkandidaten Ralph Nader, men han är varken klyschig eller särskilt tolerant mot onyttigheter och andra farligheter. Kanske är han mer som fibrer i samhällsdebatten, ett lite segt men nyttigt tuggmotstånd.

Ralph Nader var mannen som på 1960-talet tog sig an en bilindustri med kromade instrumentbrädor som kunde blända föraren och bilar utan säkerhetsbälten. Tillverkarna brydde sig mer om modedesign och prestanda än om elementär säkerhet. General Motors (GM) lät förfölja och avlyssna honom. De undersökte allt om hans bakgrund, sexualitet, uppfattningar och privatliv. När inget annat hjälpte hyrde GM prostituerade som skulle säga sig ha blivit antastade av Nader.

Naders replik blev att stämma GM, vilket både utökade lagens skydd mot överdriven övervakning av privatlivet och gav honom ett skadestånd som blev den finansiella grundplåten till hans många konsument- och aktivistorganisationer. Resten är som man säger historia.

Nu finns Ralph Naders gärning sammanfattad i egna texter genom boken Medborgare Nader – texter från fem årtionden av kamp för människan, miljön och marknaden (Voltaire publishing, 2010). Efter hans tredagars lanseringsturné i Stockholm, Göteborg och Oslo träffar jag en avspänd Nader i en hotellobby i Oslo. Den svårplacerade fritänkaren hinner kritisera subventionerade storföretag och förklara varför han inte tror på statliga bidrag, men också försvara gränskontroller mot invandring, regleringar och tanken att Sverige blir en sämre demokrati av frihandel och utländskt ägande, innan jag hittar frågan han saknar svar på.

Vad har du som presidentkandidaten för de gröna i USA att ge för råd till ditt svenska systerparti? Vilken är den viktigaste gröna frågan?

– Solkraft. Det är det viktigaste bidraget till miljön. Allt förnybart: vindkraft, biogas, passiv solarkitektur.

Om det är en så bra idé, varför tjänar folk inte pengar på det redan i dag?

– Tja, de börjar göra det. Men förklaringen är att olje- och gasföretagen inte äger solen. De vill ha avlägsna, centraliserade energikällor som folk och småföretag inte kan använda på egen hand. Och solenergi finns i oändligt utbud, det är svårt att kartellisera solen.

– Sedan lägger sig företagen i politiken, säger att solen inte är tillräckligt koncentrerad, och så får andra energikällor subventionerna till forskning och utveckling. Decennium efter decennium har därför gått utan att solenergin kunnat utvecklas.

Så vad ska en politisk rörelse göra: Ska den minimera företagens subventioner och inflytande eller själva försöka stödja sina projekt? Skulle en fri marknad göra alternativen jämbördiga?

– Fossila bränslen, och kärnkraften ännu mer, har gynnats av subventioner. Nu är det för sent för de fossila bränslena. De har gjort sin skada och har haft ett århundrade av företräde framför sol- och bioenergi. Ska man få upp de senare i rätt effektivitetsgrad så måste det vara ofördelaktigt att använda de förra. I Tyskland använder man prismekanismen för att uppnå detta.

Även om Nader ser problem på grund av statliga ingrepp, så vill han ändå använda staten som aktiv motkraft i sina syften, snarare än att ha en fri marknad. Det är en punkt jag pressar honom på, med lite olika utfall.

I din bok skriver du att ju mer politiskt inflytande ett företag har, desto mindre effektivt och kreativt är det. Är det inte samma sak med organisationer? Exempelvis om staten ger dina konsumentorganisationer politiskt inflytande och subventioner.

– Då skulle de definitivt bli mindre kreativa och möjligen stagnera, men fortfarande vara en kraft för konsumentintresset. Först om de blir korrupta ser jag ditt problem.

– Men det är intressant. De svenska pionjärerna inom den kooperativa rörelsen, folk som Albin Johansson, vägrade att ta emot några statliga pengar. Många europeiska konsumentorganisationer är å andra sidan helt beroende av statliga bidrag och behöver knappt några medlemmar. Vi är emot det där. Vi tar inte emot några statliga bidrag. Vi stämmer staten i stället.

Ralph Nader har onekligen en stats- och maktkritisk ådra som kan tilltala liberaler. Men han är samtidigt regleringsvän och tycks ofta landa i staten som lösningen på diverse dilemman. Trots det ovanstående om statens hämmande effekt på kreativiteten, ser han paradoxalt nog en stor roll för statlig kontroll över innovationer.

Hur ser du tillbaka på din kamp för säkrare bilar och andra produkter, är de säkra nu?

– Oh, ja. De är mycket säkrare. Titta på dödstalen. Vi har gått från 5,6 dödsfall per 100 miljoner resta miles 1966 till 1,13 förra året. Det är tack vare inte bara fordonssäkerhet utan att vägarna blivit säkrare. För en ganska blygsam summa har miljontals liv räddats och skador undvikits, och hundratals miljarder dollar i kostnader sparats. Så reglering fungerar.

Men med väldigt hårda konsumentkrav krävs det tid och kostsamma tester för att kunna sälja nya och bättre produkter, vilket bara riktigt stora företag har råd med. Då får man koncentration på marknaden. Vad svarar du på den kritiken?

– Jo, det där stämmer. Lösningen är att staten sköter testandet. Vilket förmodligen är mer kostnadseffektivt och ger bättre transparens. Sedan kan företagen få betala.

Migrationsfrågan och frågan om öppna gränser är området där Naders regleringsvilja verkligen får mig att hoppa till.

Vad är din inställning till öppna gränser och migration, till exempel vid den mexikanska gränsen?

– Man måste kontrollera gränsen. Av nedsmutsningsskäl, för att kontrollera smittsamma infektionssjukdomar, för att hindra smuggling, organiserad brottslighet och sabotage.

– Wall Street Journal gillar öppenhet, de gillar att det kommer hit billig arbetskraft. Men så länge vi stödjer diktatorer och oligarker i Centralamerika eller genom NAFTA överöser Mexiko med billig, subventionerad majs och konkurrerar ut bönder, så kommer människor att komma norrut. Om man vill hindra det kan man slå ner på arbetsgivarna som anställer dem.

Men murbyggen och militarisering, är det verkligen en bra motmetod?

– De skulle inte vara lika behövda om det inte vore för drogkartellerna. Deras kontroll över marijuanaodlingar i USA ökar och mördandet i Mexiko känner väl alla till vid det här laget. Kartellerna terroriserar domstolar, polis, armén. De kidnappar människor i Phoenix, Arizona och har sina egna system för att korsa gränserna. Det komplicerar saken.

Handlar inte det mer om narkotikaförbudet, kriget mot drogerna?

– Jo, om man avkriminaliserade marijuana skulle 60 procent av drogkartellernas intäkter försvinna.

Tycker du att marijuana borde vara legalt?

– Oh, ja. Legaliserat men reglerat och beskattat.

Vad anser du om andra droger?

– Lite svårare, men vi borde avkriminalisera dem. Se dem som hälsoproblem. Vi kastar inte alkoholister eller nikotinberoende i fängelse. Är man missbrukare borde man behandlas som en patient. Nu är istället halva våra fängelser fulla av icke-våldsamma drogbrottslingar.

Men för någon så engagerad i produktsäkerhet som du, hur skulle marknaden se ut?

– Det skulle vara en kontrollerad marknad, en statlig marknad.

Skulle staten sälja droger?

– Ja, annars skulle man få anarki, låg kvalitet och farliga ingredienser. Så småningom skulle man fasa ut det, ungefär som med tobak.

Droger ska alltså legaliseras, men bara för att regleras så hårt att de fasas ut. Och något liknande gäller invandrare. Jag undrar lite retoriskt om den frihandelskritiske Nader anser att även Sverige, ett litet handelsberoende land med stort inslag av utländskt ägande i storföretagen, är en sämre demokrati på grund av detta. Hans svar är obetingat: Ja.

– Titta på miljölagarna som i allt större utsträckning stiftas av Bryssel. Sådan harmonisering är bra för exempelvis Portugal, men inte för ett ledande land som Sverige. Eller titta på Volvo och Saab som hamnade i utländsk ägo. Det var en remarkabel bedrift för ett land som då hade 7 miljoner invånare att ha två framstående bilföretag. Varför protesterade inte folk mot att de såldes? De hade blivit europeiserade, liksom politikerna. Nu får Göteborg förbereda sig på att Volvofabriken läggs ner inom fem år.

Frågar man å andra sidan hur denne envetne kritiker av bidrag till storföretag ser på hur finanskrisen hanterats, låter Ralph Nader närmast nyliberal:

– Det kommer att skapa ännu en cykel. Nu har vi haft tre krascher på 20 år, savings and loan-krisen, sedan Silicon Valleys aktiekurskollaps och nu subprimekollapsen. För varje gång blir insatserna större. Nu har vi färre företag på Wall Street och de är i ännu större utsträckning ”för stora för att tillåtas gå omkull”.

– Personerna i företagens ledning berikar sig till och med på de egna företagens bekostnad. Sedan går de till Washington för att lösas ut på skattebetalarnas bekostnad.

Det är inte lätt att kategorisera Ralph Naders ideologi. Ens för honom själv.  Jag klockar in hans svar på frågan hur han ideologiskt etiketterar sig själv på 13 minuter och 27 sekunder.

– Först och främst. Alla system måste motsätta sig maktkoncentration oavsett hur den ser ut. Det gäller staten, företagen, universitet gentemot studenter och toppstyrda fackföreningar. Samhället fungerar bättre när folk har inflytande.

Naders resonemang går vidare över vikten av folkomröstningar, etableringsfrihet på marknader, särskilt för småföretag som konkurrerar med de stora, att arbetare ska kunna byta ut fackledare, konsumenter kunna organisera sig och ställa krav på säkrare, hälsosammare och billigare produkter och ett stopp för storföretagens mjölkande av offentliga nyttigheter som att billigt komma åt patent framtagna genom offentlig forskning.

Även beskrivningen av det amerikanska tvåpartisystemet, som enligt Nader stänger ute verkliga politiska alternativ, är målande.

– Republikaner och demokrater är egentligen ett gigantiskt företagskontrollerat parti, fast med två ansikten som har lite olika smink.

Men det är ungefär här i det långa resonemanget som den spänstige maktkritikern övergår i att bli en rabulist med en heltäckande förklaring till världens elände: storföretagens kontroll.

– Företagen väldigt kreativa och dynamiska och allt handlar om att strategiskt planera våra liv. De gör det med nanoteknologi och genmodifiering. Sett över ett par år har amerikanska företag lyckats med att planera vårt skattesystem, livsmedelsförsörjningen, utbildningssystemet. De har kommersialiserat barndomen med skräpmat och våldsfilmer. De styr stora delar av vår militära utrikespolitik. Och de planerar definitivt vår politiska framtid. Det är deras högsta prioritet eftersom staten är den främsta motkraften.

Konspiratoriskt? Definitivt. Och att storföretagen kontrollerar allt blir för Nader en ursäkt för allsköns regleringar, underkännande av folks självbestämmande och en väl enkel bortförklaring av att han inte haft något större politiskt genomslag som presidentkandidat (även om många menar att han avgjorde presidentvalet 2000 till George W Bushs fördel genom att ta ströröster från Al Gore).

Samma ursäkt går igen när jag frågar om Tea Party-rörelsen inte är precis den konsumentaktivism som Nader efterlyser, fast riktad mot staten. Han avfärdar rörelsen som en skapelse av korporativistiska krafter, vilket inte riktigt förklarar det folkliga engagemanget. Men visst ligger det något i Naders påpekande att Tea Party-kritiken mot svällande statsutgifter träffar breda program inom socialförsäkringssystemen, men inte höga försvarsutgifter eller skatteundantag för de rika.

Och tro inte att aktivisten Nader ger slaget förlorat. Om makten finns hos storföretagen finns också räddningen där, hävdar han i 700-sidiga boken Only the super-rich can save us.

– Sociala rörelser behöver pengar för att kunna organisera sig, sprida information och driva rättsprocesser. Rika donatorer hjälpte till att driva fram slaveriets avskaffande och låg bakom miljörörelsen. I gruppen superrika i 70–80-årsåldern finns någon procent som är väldigt radikala, ett tusental väldigt rika motarbetar exempelvis förslaget att avskaffa arvsskatten.

Ralph Nader har svar på det mesta, men inte på allt. Jag försöker ta upp några frågor av stor vikt i svensk debatt. Nader lyssnar artigt på mina försök att förklara kvoterad föräldraledighet. Offentligt finansierad mammaledighet förstår han och tycker ”låter bra”. Men kraven på jämlikt uttag möts med samma oförstående munterhet som när jag före intervjun beskriver Fredrik Westerlunds artikel om rödgröna krav på tillbakadragande av amerikanska militärbaser (Neo nr 4 – 2010).

Så vad tycker du om kvotering för att uppnå lika representation mellan kön och etnicitet i exempelvis företagsstyrelser?

– Det är för stelbent. Det måste handla om förtjänst och möjligheter, inte om kvoter.

Äntligen ett område där Nader inte vill reglera. Jag stannar där.